Joseph Drouhin Chorey-Les-Beaune 2005

Joseph Drouhin brukar vara en ganska pålitlig, men också osexig negociant i Bourgogne. Vinerna brukar vara rena och korrekta - men också en aning anonyma. Vi har dock haft några riktigt stora vinögonblick i sällskap med Joseph. Den flaska Chambolle-Musigny 1er Cru 1997 som jag och Travkungen intog på La Côte d'Or går till i alla fall min vinhistoria.

Kvällens vin är ett vanligt kommunvin från Chorey-Les-Beaune - som jag får slå upp var det ligger. Kommunen ligger i den nordliga delen av Côte de Beaune - och är för mej helt okänd. Vinet säljs på H.J. Hansen vin i Köpenhamn för c:a 165 DKK - de har för övrigt egna etiketter på Drouhinvinerna! Årgången är den extremt unga och lovande 2005 - som vi inte har vågat testa tidigare.

Vinet har fått lovande recensioner av Wine Spectator (90 poäng) - och jag slog till på ett par flaskor för att se om det stämmer.

Vinet hälls direkt i karaff - och vidare till Riedels Bourgogneglas. Det första som slår emot oss är en riktigt otrevlig doft av lösningsmedel. Jag rotar bland mina lösningsmedelsminnen från labbet - och det som kommer närmast är toluen. Smaken är extremt ogästvänlig med bitande syror och muntäckande tanniner.

Efter en timme börjar vinet att röra sej lite grann - och nu börjar det faktiskt bli drickbart. Tonen av färgborttagningsmedel har integrerats i vinet - och de röda bären tittar fram ur spolarvätskan. Men i smaken är det väldigt tufft fortfarande - och jag tycker vinet liknar mest en riktigt vresig Barbera. Helt klart att detta vinet inte skall drickas nu - men jag är inte vinprovare nog för att se om detta kommer att bli outstanding om 5-10 år. Det finns tanniner för en mansålder, men finns det frukt? Slutsatsen blir nog att vi håller oss till de flaskor vi köpt - det finns roligare upplevelser än detta för pengarna...

Dag 2: Vinet har stått i karaffen över natten i vinkällaren - med en liten hätta av aluminiumfolie. Det har inte hänt speciellt mycket - kanske att vinet är en aning mer balanserat nu. Det är solklart att detta vinet har en stor lagringspotential. Kanske inte riktigt vad man väntar sej av ett kommunvin - men som Finare Vinare skrev - 2005 är nog året som allt kan hända i Bourgogne! Det finns klass någonstans där bakom tanninerna och frågan är om man inte skall köpa på sej ett par till och glömma bort. Det kan vara en ganska billig vinstlott.

Léoville Poyferré 2001 vs Prieuré-Lichine 2003

Äntligen fredag igen! Ikväll utspelas en "boxningsmatch" mellan två viner från vänstra stranden i Bordeaux. S:t Julien mot Margaux. Inramningen är en middag med svärmor och mina föräldrar - alla mycket glada i vin och gärna Bordeaux.

I blå ringhörna: Chateau Léoville Poyferré 2001, ett gammalt favoritvin i , för oss, otestad årgång. Egendomen är planterad med c:a 64% Cabernet, 26% Merlot, 8% Petit Verdot och 2% Cabernet Franc. Vinet har laddat upp till denna matchen genom att ligga som incheckat bagage på ett SAS-flyg från Amsterdam - där detta vinet såldes för 39 Euro på Hart's Wijnhandel (http://www.hartswijn.nl/). Det slutade med att jag hade alla kläder som handbagage - och väskan fylld med enbart vin... Egentligen skulle väl detta vinet få vila ut i källaren - men jag är alltför otålig. Är de sex flaskorna jag köpte ett fynd eller inte?

I röd ringhörna: Chateau Prieuré-Lichine 2003. Detta vinet inköptes nyligen på Ludvig Björns vinhandel (http://www.lb-vin.dk/) i Köpenhamn för 339 DKK. Detta vinet verkar ganska okänt i Sverige - och ingen runt bordet har heller testat detta Chateau tidigare. Egendomen är planterad med 54% Cabernet, 40% Merlot, 5% Petit Verdot och 1% Cabernet Franc. Historien om detta slottet finns att läsa på http://www.thewinedoctor.com/bordeaux/prieurelichine.shtml. Det är en ganska mustig historia med element som krig, förbudstid i USA, inköp av fallfärdigt slott och den berömda "Paris wine tasting 1976" (där Frankrike fick rejält på tafsen av USA). Allt med den nu bortgångne Alexis Lichine i huvudrollen.

Båda vinerna dekanteras c:a 3 timmar före servering - och hälls tillbaka på sina flaskor igen. Ingen av flaskorna innehåller några nämnvärda mängder sediment. De professionella boxningsdomarna hos Wine Spectator håller Margauxvinet som knapp favorit med 92 poäng - jämfört med 90 för St Julien vinet. Den lättklädda damen går förbi med sin skylt och gong-gongen ljuder...

Léoville Poyferré: En stor, klassisk och förnäm doft av Bordeaux! Detta kan ingen människa missta som något annat än en Carbernetdominerad Bordeaux av hög kvalitet - och ingen runt bordet gör det heller. Nyvässad blyertspenna - en antydan till stallighet - en klar ton av vad någon kallar "svartvinbärsnickel". Det är säkert 20 år sen man smakade Nickelgodis - men min hjärna hajar direkt. Smaken är lång och väldigt god - tanninerna är sammetsaktiga men fortfarande kraftiga. Detta vin har en stor framtid till mötes!

Prieuré-Lichine: Här är det svårare för deltagarna att hitta ursprunget. Detta vinet är betydligt lättare i färgen än Poyferrén. Doften ger en ton av gräddkola och lite röda frukter och apelsin. Vinet är rejält slutet från start - men öppnar sakta sej med tiden. Det känns mer alkoholstarkt och varmt än Poyferrén - även om etiketterna säger 13% alkohol för båda. Det är gott men ganska speciellt - och atypiskt för Bordeaux. Vinet känns kraftigt Merlotdominerat - även om druvsammansättningen inte skiljer sej så mycket från Poyferrén.

Faktum är att Leoville Poyferré vinner på teknisk knockout redan i första ronden. En ganska klar bild av gästernas preferenser kommer vid första omserveringen. Alla dricker omedvetet (?) mycket mer av Leoville-vinet!

Det har debatterats en hel del om årgång 2001 i Bordeaux. Hur bra är den egentligen? Vissa hävdar att den är i klass med 2000 - andra tycker det är den svagaste årgången på 2000-talet. En sak är säker - Léovillé Poyferre har i alla fall lyckats väldigt väl! Fem flaskor kvar - inte alls en dum känsla...

Bouscassé goes Hjärnkontoret

Nog har vi alla hällt ett par droppar vatten i den där fina maltwhiskyn från Islay - och känt hur ett fantastiskt spektrum av blomster och fruktsmaker har öppnat upp sej. Jag har aldrig riktigt förstått hur effekten kan vara så stor - ofta räcker det men en minimal droppe vatten för att förändringen skall ske.

Idag tänkte jag fortsätta odla min "vinnördiga" sida - och upprepa samma försök fast med ett vin. Ett riktigt ogint, strävt och stumt vin behövs! Gärna ett vin som skulle behöva tre dagar i öppen karaff för att komma till sin rätt. I en modest prisklass finns det egentligen bara en kandidat - Chateau Bouscassé 2004 (SB 2204). Det var ett bra tag sen vi provade 2004:an - och då var det ett styrkeprov för smaklökarna och tandplacken. Vinmakaren Alain Brumont rycker upp och pressar hela vinrankan och kör sedan en maraton-maceration för att inte en enda tanninmolekyl skall undgå transporten till Sverige. Åker det med en kreosot-indränkt telegrafstolpe är det bara bonus. Skämt åsido - vi gillar faktiskt detta vinet - men det kräver sin bastanta och gärna feta mat. Idag blir det ingen mat till för att fördunkla känslan av heltäckningsmatta.

Idén är enkel. Tre vinglas tas fram - ett glas får vara torrt - ett glas tillsätts 2 ml vatten - ett glas tillsätts 5 ml vatten. Sedan hälls 100 ml vin i varje glas.

Redan vid första doften märks en tydlig skillnad mellan glasen - och jag har inga större problem att urskilja vilket glas som är mest slutet. Även en klar utspädd ton kan märkas i ett av glasen. Redan här avbryter vi den blinda delen.

- Det mest slutna vinet var som väntat originalvinet, här kommer minsann inga blomkvastar ut glaset. En dov ton av plommon och ek - men någon har glömt skruva upp diskantknappen. I stort ger detta lika mycket i doften som att lägga näsan på vårt köksbord. Men vinet har ju bara känt Skåneluft i två minuter.

- Det mest utspädda vinet (5% vatten) har en ganska trevlig öppen doft - men smaken domineras av en tunn vattnig känsla - som är ganska obehaglig i krocken med tanninerna. Vi häller ut.

- Mellanvinet (2% vatten) är det som ger mest från start - både i doft och smak. Här går det faktiskt att urskilja lite annat som bittermandel, björnbär och halstablett (Emser?).

Vad är då den vetenskapliga förklaringen till att lite vatten kan fungera som lucköppnare av whisky och ev. vin? Jag har inte kunnat hitta någon förklaring på Internet, men jag har en egen hypotes: Kallt kranvatten mättat med luft innehåller c:a dubbelt så mycket syre som det är möjligt för vinet att ta upp. Vinet blir således övermättat med syre en kort stund - innan det bubblar upp ur glaset (det går faktiskt att se ganska tydligt om man droppar lite vatten i vin). Denna "syrechock" skulle kunna fungera som en intern luftning av vinet. En hypotes - kanske felaktig.

En timme senare: Skillnaden har minskat - och originalvinet har tagit igen förlorad mark. Vinet med vatten börjar dras med utspädningssymptom. Slutsats: Detta kan vara en metod att snabbmogna ett slutet vin om man inte har tid att vänta. Fast jag skulle knappast köra detta på mina halvgamla Bordeauxer... Det är möjligt att 2% vatten var för mycket - eftersom 5% vinet var på gränsen till odrickbart. Kanske bara några enstaka droppar vatten behövs, utan att riskera intensiteten?

Vincent Girardin Chambolle-Musigny Vieille Vignes 2004

Bourgogne är en veritabel djungel för den oinvigde - och jag får nog tyvärr bekänna mej till de okunnigas skara. Vinplättarna där de olika vingårdsvinerna produceras är ibland i storlek med normala tennisplaner - vilken gör att antalet olika etiketter i Bourgogne måste vara i världsrekordklass. Sen tillkommer alla blandviner av Kommun, Premier Cru eller Grand Cru status. Gud vad skönt det är ibland med den enkla strukturen i Bordeaux! Pang bom - ett första och ett andravin - punkt.

Som överallt i världen så får man ungefär det man betalar för - med skillnaden att i Bourgogne så finns det oanade mängder lortvin till dyra pengar. Kliver man in i en vinaffär i Beaune och köper ett halvdyrt okänt Grand Cru vin kan man vara nästan säker på att få en katastrof - eller nära. Tricket lär vara att välja ut ett litet antal producenter som man har förtroende för - och sen undvika större avvikelser. Mot min vilja får jag nog anse att Systembolaget i stor utsträckning har undvikit de värsta blindskären - även om alla producenter i sortimentet får anses som välkända och stora. Den enda som ibland levererar rena rengöringsprodukter emellanåt är Bouchard - men i ett ganska lågt prisområde. Det är kanske det som gör Bourgogne till en sådan spänning? Hittar man rätt så finns det guld och pärlor bakom blyinseglet.

Kvällens vin är så ovanligt som en högkvalitativ Chambolle-Musigny i standardsortimentet. Den är ovanlig på så vis att det är den enda Bourgogne över 200 kr som det är tänkt att alla svenskar i provinsen behöver (utan beställning). Det ställer stora krav...

Chambolle-Musigny Vieille Vignes 2004 (SB 5274) kommer från Vincent Girardin som är mest känd för sina vita viner. Ryktet säger t.o.m att Girardin skall sluta med röda viner för gott i och med nästa säsong. Efter lite slagning på Cellartracker verkar många vara lite störda på hans välvillliga användning av ny ek - hur skall jänkarna ha det egentligen? På Girardins hemsida kommer det fram att en majoritet av druvorna till detta vinet växt på Premier Cru lägen - så i praktiken har han deklassificerat vinet till ett kommunvin. Sånt tycker vi om - kvalitet framför gamla konventioner!

Vinet hälls direkt från flaska till glas - och är tätt mörkblått. Det är så tätt att jag får gå tillbaka och dubbelkolla att jag inte har tagit fel flaska. Är detta Pinot Noir? Jag plockar upp en tydlig ton av blåbär i doften - men det brukar jag koppla till Syrah. Det är ungt, friskt, långt - och utan den minsta ton av svamppromenader med en tandstensdrabbad hund. Visst finns det ek men jag störs inte alls av detta.

Skall sanningen fram så blir jag helt konfys av detta vinet. Det visar allt som jag normalt sett skulle associera till ett riktigt bra vin gjort på 100% Syrah i norra Rhône. Som detta hade jag gett full pott - men nu var det ju en Bourgogne jag hade köpt. Oavsett, detta är detta är strålande gott - och faktiskt värt pengarna. Fast jag får nog säga att hans Gevrey-Chambertin VV i beställningsortimentet är ännu ett strå vassare - och mer trogen Bourgognestilen.

Chateau Poujeaux 1998

En klar ateistisk läggning behövs kanske för att korka upp en flaska vin på dödsdagen av Josefsson Jr, men vin var ju knappast en synd på Herodes tid.

Dagens vin Chateau Poujeaux 1998, inköptes nyligen på http://hjhansen-vin.dk/ för 245 DKK. Ett ganska väl tilltaget pris för en Cru Bourgeois kan tyckas - speciellt när Kjaer Sommerfelt sålde 1997:an för 170 DKK för ett tag sen. Vi föll dock så pladask för det vinet då att jag inte kunde hålla tassarna borta med mitt Dankort (danskarnas enda väg in i betalkortsvärlden).

Vinet dekanterades precis före servering och hade nästan inget sediment.

Redan vid dekantering visar vinet att detta är minsann ingen lättviktare á la 1997 års version. Vinet är tätt mörkrött med klara toner av plommon och ceder. Doften i glaset har drag av samma cassis-claret som 1997:an men med mörkare omogna drag. Med Brettsenorerna på helspänn så kan vi definitivt hitta en ganska stark ton av omogna gympadojor - detta vin har stark brettkaraktär.

Smaken är klassisk Bordeaux: kaffe - cigarrlåda - cassis. Det finns ganska tuffa tanniner och vissa gröna drag av omogna tomater. En viss gleshet i mitten drar ner betyget. Detta vin är inte redo att drickas 2008 - kanske kommer det aldrig att nå sammetsnivåerna som fanns i 1997:an. Det är ganska otroligt hur ett vin kan påverkas så mycket av årgången - detta vin är som en Mike Tyson version av 1997:an.

Det är fortfarande en ambassadör för Bordeaux - men eftersom priset börjar närma sej Cru Classé nivåer känns det tveksamt om det är värt sitt pris. Jag köpte några stycken - så vi får se om några år hur utvecklingen går fram. Enligt säljaren körde Poujeaux med olika tricks på 1997:an för att blidka de amerikanska recencenterna (bl.a omvänd osmos och hårdrostade fat). Om detta är sant vet jag inte - men det gjorde uppenbarligen nytta för vinets kvalitet.

Till lammkotletter gör detta vin ändock sitt jobb utan problem.

Blindprovning med spets

Efter Brettprovningen i förra posten stekte jag på några groteskt stora entrecôter, inköpta på Citygross (Stjärnköttskvaliteten). De vägde åtminstone 400 gr per biff och såg ruskigt fina ut. Till det en serverades det en reduktion på Maderiavin och ungsbakad potatis - plus de obligatoriska salladsbladen.


Redan vid 14 tiden på eftermiddagen förberedde jag mitt vin till den blinda delen av vinprovningen. Mitt bidrag skulle bli en Alain Graillot Crozes-Hermitage 1999, inköpt på systembolaget. Detta vin var ett av de allra första som jag köpte för att lagra - trots dåliga möjligheter i en hyrestvåa. Vid dekanteringen hade vinet kastat väldigt mycket sediment - och nästan en deciliter av vinet fick hällas ut. Jag hällde upp ett halvt glas vid dekanteringen för att testa - fin doft men väldigt slutet. Resten av vinet hälldes tillbaka på flaskan igen och ställdes tillbaka i vinkällaren.

Travkungen och Mr H. fick lång tid att begrunda vinet under matlagningen - och de velade fram och tillbaka mellan kontinenterna. Jag kan förstå varför - vinet ändrade karaktär mellan varje smutt. Det första intrycket var som ett grillparty i vingården - grillat kött med mustiga såser. Efter ett tag kom en ganska enveten ton av apelsin (!) - men också i mitt tycke rena Syrahtoner. Vi kunde alla anta att det nog fanns en hel del Brett i detta vinet - som var kanongott. Eken och syrorna var helt integrerade, och det finns egentligen inget skäl att spara detta längre. Helt på topp! Gästerna fastnade i apelsintonen och drog unisont till med Piemonte - helt fel!

När maten var nästan slut var det travkungens tur att hämta sin karaff... Vinet som hälldes upp var väldigt lätt i färgen - med tydliga toner av röda bär. Smaken stämde inte överens med synintrycken - detta vin hade ett så enormt tryck i smaken att vi nästan tappade andan. Det var klart pepprigt med en enorm eftersmak som varade i oändlig tid (åtminstone till nästa smutt). Färgen och smakprofilen föreslog Pinot Noir - och komplexiteten Bourgogne. Så långt allt rätt... Men vad kunde det vara? Det var för lätt i färgen för de vanligaste Côte-de-Nuits - det måste vara Côte-de-Beaune? Fast vinet kändes för rent i smaken - var fanns de ruttna rävarna? Jag drog till med Côte-de-Beaune, 2005, extremt hög kvalitet. Nedan kommer ett (tyvärr dåligt) foto av vinet i glaset:

Vinet var en La Tâche 2004 från Domaine de la Romanée-Conti. När flaskan kom fram på bordet fick jag en chock - detta kan bara inte hända! Hur i hela världen hamnar detta vin på mitt middagsbord! Det visar sej att Travkungen lyckades få nästan hela DRC serien i beställningslotteriet i slutet av förra året (ej Romanée-Conti dock) - och han ville smaka ett vin innan det slöt sej. Tänk vilken ynnest att få ta del av denna "kvalitetkontroll"!

Vad skall man säga? En sak är säker - detta är inte ett vin man analyserar ner i beståndsdelar. Smaken är så lång och ren att den liksom aldrig slutar. Varje ny smutt bara bygger på den intensitet som redan finns i munnen i ett enda långt crescendo. Jag kan svära på att min mun var full av La Tâche i morse när jag vaknade - trots tandborstning och vattendrickning igår kväll. Hur kan ett vin som ser ut som en tunn Beaujolais Nouveau ha denna intensitet? Man dricker det ungefär som konjak efter ett tag. Priset för vinet framstår plöstligt som hanterbart, ungefär som en knarkare skulle resonera... Man kunde ju sälja bilen.

Till dessert hade jag inhandlat ett gäng udda ostar från Möllans ost. Jag kommer inte ens ihåg namnen på dem - men de hade alla väldigt udda lagringshistorier (typ inlindade i bäverskinn på en klippa som får sol en gång om året). Till detta tog Mr H. fram sitt vin Chapoutier Hermitage Vin de Paille 1996 (oblint):

Detta är första gången som jag provar ett Vin de Paille, som är ett vin som tillverkas i ytterst små kvantiteter. Druvorna skördas och torkas sedan på stråmattor över vintern - innan de pressas och jäses. Resultatet blir ett sött vin med en udda karaktär. Tyvärr så är det första intrycket som slår emot oss en tydlig ton av Klorin. Vinet smakar som en överoxiderad sherry som lagrats in en simhall. Vinet verkar både korkskadat och helt oxiderat - inget att göra tyvärr. Tänk så mycket kärlek och omsorg som går tillspillo för en sablans kork för 10 öre.

Brettanomyces laboration

Brettanomyces! Idag skall jag, Travkungen och Mr H. äntligen få kläm på detta fenomen som kallas "Brett". Det har känts som hela världen vet hur Brett yttrar sej utom vi - t.ex på cellartracker nämns termen i var och varannan vinrecension!

Den korta bakgrundsstoryn: Jästsvampen Brettanomyces trivs i vinfat, där den käkar upp socker i vinet samtidigt som den producerar olika substanser som ger den typiska Brettkaraktären (huvudsaklingen 4-etylfenol). När fat och vinhus en gång har blivit "infekterade" av denna jästsvamp - är den i princip omöjlig att utrota. Med noggrann rengöring kan man hålla nere nivåerna - men det kommer alltid att finnas kvar. Mängden 4-etylfenol ("Brett") i olika viner varierar från nästan ingenting till nivåer där vinet anses defekt. Vad jag kan hitta så finns det Brett i majoriteten av alla fatlagrade röda viner - det är bara en fråga om vår näsa kan uppfatta det. En viss mängd Brett kan t.o.m vara önskvärd då det kan ge komplexitet till vinet. Ett av de viner som innehåller riktigt höga Brett-halter är Chateau Beaucastel - som ingen människa kan anse som defekt!

Eftersom jag är lyckligt lottad med att ha ett stort kemikalieförråd på jobbet, var det inga problem att hitta kemikalien i fråga:


Enligt litteraturen så ligger näsans detektionsgräns för 4-etylfenol någonstans mellan 100-400 mikrogram/liter. Som referens kan man säga att Chateau Beaucastel 1990 innehåller 3330 mikrogram/liter - långt över vår detektionsgräns.

Laboration:

9.83 mg 4-etylfenol löstes upp i 10.0 ml destillerat vatten. Jag var tveksam om substansen var löslig i vatten - men det var inga problem. Denna lösning luktar extremt starkt av något som kan liknas vid nya gymnastikskor (gummi!).

2.50 ml av denna lösning blandas med 7.50 ml Delas Crozes-Hermitage Les Launes 2005. Detta blir min stamlösning innehållande 0.24575 mg/ml = 245750 mikrogram / liter.
70 ml vin hälls upp i tre Speigelau Rielsing glas. Till glas 1 tillsätts ingen lösning (referensvin). Till glas 2 tillsätts 114 mikroliter (ger 400 mikrogram / liter). Till glas 3 tillsätts 950 mikroliter (ger 3330 mikrogram / liter).

Näsan i glaset!

Referensvinet: Fin, ung och fullständigt ren Syrahdoft av blåbär.

400 mikrog/lit: Man kan tydlig känna skillnaden mot referensvinet. Vinet känns äldre, och faktiskt mer komplext. Frukten är nedtonad - istället finns det mer animaliska inslag. I denna koncentrationen störs man inte av det stickiga lösningsmedelsaktiga som finns i det högsta vinet. Med lite fantasi kan man känna att detta vinet skulle kunna vara en Ch9dP. Smaken är torrare och det finns en liten bitterhet som inte finns i referensen.

3330 mikrog/lit: Detta vinet närmast stinker av "nyuppackad elektronik" alt "nya gympadojor". Det är obehagligt - och ingen av oss smakar på detta vinet. Otroligt att Beaucastel 1990 kan innehålla så här mycket - men det är möjligt att den druvblandningen klarar mer Brett.

Efter denna laboration kan vi inte anse att Brett är en defekt - vin nr 2 var faktiskt åtminstone lika bra som referensvinet. Med smaken av vin nr 2 i gommen kommer smak/doftminnet igång. Visst har vi smakat detta tidigare! Chateau Poujeaux, La Nerthe, Pichon Baron...

Efter provningen vidtar en blindprovning och frosserimiddag - som kommer i nästa post när huvudet sitter fast på kroppen.

J.J. Prüm Graacher Himmelreich Auslese 2006

En fantastisk vårdag! Efter en lång promenad i bokskogen kom vi hem till en altan med gassande sol och säkert 15 plusgrader. Kanske det skulle vara dags att prova en ganska nyinköpt Rielsing? Joh. Jos. Prüm Graacher Himmelreich Auslese 2006 (SB 99574) kom i ett släpp nyligen och jag missdömde efterfrågan totalt - så jag stod och köade för detta vin i tron att det skulle ryka direkt. Nog har den sålt en del men det finns fortfarande flaskor kvar - och då känns det enklare att dra korken. Skulle det vara "Himmelreich" på jorden finns ju chans att komplettera! Jag är väl medveten om att det är närmast en synd att öppna detta vin så här ungt - men en flaska kan man testa innan man murar in de resterande i murstocken. Mina föräldrar hängde med på provsmakningen - ganska lagom att dela en sådan här flaska på tre en söndagseftermiddag.

Idén var först att ha vinet till en asiatisk inspirerad lunch, men efter provsmakning ändrades planerna radikalt.

Vinet har en fin grön-gul nyans av ung Riesling. Doften är ger en klar ton av ananas och mineral. Smaken är väldigt söt - sötare än vad jag hade väntat mej - så där rök idén med Prüm till asiatisk mat. Vi väljer att ha den som en efterrätt istället och ställer undan flaskan.

Som dessert är detta vinet sej själv nog! Man kan förstå epitetet himmelreich i den fullt söta nektarliknande drycken med toner av exotiska frukter och mineral. Viskositeten hos detta vinet påminner nästan om en Sauternes - men det finns inga spår av ädelröta alls. Detta vinet visar inte en bråkdel av sin potential än - och faktum är att den intensiva sötman just nu överskuggar syran i vinet. Det blir en aning klumpigt helt enkelt. En rejält tilltagen lagring kommer säkert att bringa himmelsk balans. Till dotterns student kanske...

Jag tvekar om jag skall köpa mer? Hade jag orealistiskt höga förväntningar? Det kostar en rejäl slant - och jag blev inte helt övertygad trots allt. Kanske Prüms Spätlese istället?

Paul Dolan Cabernet Sauvignon 2005

En varm känsla av att vara helt passé kom redan efter första juryutslaget i Melodifestivalen. Fridas låt var ju helt enkelt bäst och minst falsk av alla - tyckte jag och dottern. 100 spänn vinnare på Svenska Spel fick stå för spänningen och två samtal till Radiohjälpen som stöd för spelet (och för det goda samvetet). Inte sen Jan Teigen var i farten har väl någon kommit så ohjälpligt sist...

Maten fick bli en gammal klassiker i vårt hem - renskavsgryta med vinbärsgelé, enbär och en ohälsosam dos av den fetaste creme fraichen. En ganska söt anrättning som kräver sitt "nya världen" vin. En flaska Paul Dolan Cabernet Sauvignon 2005 plockades upp ur källaren. Vinet är för mej helt obekant och köptes in av "min" vinhandlare i Danmark för c:a 140 DKK. Allt är ett fynd efter stund med denne man!

Paul Dolan lämnade år 2004 Fetzer Wineyards efter 27 år i ledande position, och efterlämnade en svidande kritik över Fetzers bristande ekologiska hänsyn i sin vinproduktion. Han ämnade att starta något helt nytt, i liten skala, som skulle hålla de mest strikta normerna för ett "EKO-vin". Detta vinet är en frukt av hans nystartade verksamhet. Vad jag kan finna odlar Mr Dolan inte något vin själv utan kör en "Negociant-business" med ekologiska odlare som han kontrakterar. Det här med ekologisk odling var på tapeten på vinforum nyligen - och egentligen så kör de flesta kvalitetsodlare helt eller nära ekologisk odling utan att klassa sej själva som miljövänner. Vem kan göra ett världsvin med besprutningmedel och konstgödning? "Vi gör precis som farfar gjorde".

Vinet slås upp i glaset utan dekantering och visar upp en medeltät struktur med klart blåa kanter. Doften känns som att sticka näsan i en burk av svartvinbärsgelé blandat med vaniljglass. Nya världen slår emot en med full kraft än en gång denna helg (nåväl Priorat tillhör Spanien - men ligger närmare USA än Frankrike). Vinet har en kristallklar ren smak av alla karaktäriska av ett CS vin. Ektonen är lite mindre uttalad än igår - och vinet känns svalare i munnen trots sina 14.5%. Vinet håller nog 16-17 grader vid första smutten -men det känns redan som att det är för varmt. In i kylen för en chockkylning...

Detta vin har ingen komplexitet överhuvudtaget - men funkar väl som måltidsdryck till renskaven. 12-15 grader är rätt serveringstemperatur - men det är väl samma för Lambrusco? Vinet är gott och felfritt - men inte värt 140 DKK. Hade de sålt det för 80 SEK hade jag inte tvekat dock.

Om man tänker sej följande scenario är detta vinet för resten av mitt liv: Jag har slavat som surfingproffs hela dagen och kommer hem till min 800m2 villa med pool och betjänt. Solbrännan hettar i ansiktet när jag får in den första margeritan. Vid grillen står George med ett snart färdigtgrillat tjockt revbenspjäll - täckt med det finaste glazen in the state of California. Min fru i vit linneklänning kör in på uppfarten med sin röda Alfa Romeo. "Do we have any wine darling?" "You bet honey!".

På pottkanten hos Doktorn

Hela veckan har känts som en transportsträcka till denna fredag - då jag på eget bevåg har bjudit in mej hos Doktorn för en avhyvling. Det hör till saken att vi båda är vinnördar som gärna serverar varandra blinda viner (med hopp om att leda den andra vilse). Då jag har lyckats gissa hyggligt rätt två ggr i rad misstänker jag att det kommer att bli betydligt svårare denna gången.

Vin nr 1 kommer i glaset c:a 45 sekunder efter ankomst...

Ljus klargul färg. En klar ton av nätmelon och päron strömmar ur glaset - men vinet är för kallt så det får bli snabbvärmning i händerna. Lite kryddigare toner kommer med en klar antydan av fatlagring. Smaken visar ganska låga syror med en ganska tydlig skalbeska. Jag relaterar direkt till det Rhôneinspirerade Languedocvin som vi drack för ett tag sen med 90% Rousanne och 10% Marsanne, fast detta vin är mycket bättre och fräschare. Färgen stämmer inte med Rhône - men jag måste ju dra till med något. Doktorn mumlar att det är ju halvt rätt och helt fel.

Vinet är en Clos Mogador Clos Nelin 2005 (SB 98815) från spanska Priorat.

Till maten, en helt makalös fisksoppa på stenbit à la Mannerström, ökar vinet i intensitet. Detta är mycket gott och ett superbt matvin med skalbeskan som stöd mot gräddigheten i soppan. Druvblandningen är extremt exotisk - och i princip omöjlig att bena ut. 50% vit grenache (finns det något sådant!), 10% Pinot Noir (!) och resten är en blandning av Marsanne, Rousanne, Macabeo och Viognier. Snacka om att sitta på pottkanten... Detta vin skulle jag kunna tänka mej att köpa pronto!

Vin nr 2 kommer i stora Riedel Bordeauxglas strax före huvudrätten. En enormt stor Bordeauxaktig doft strömmar ur glaset. Doften är nästan överväldigande ren med inslag av hetta och torkad frukt. Ektonen är av ädlaste franska barriquemärke. Med lite temperatur så kommer det en ton av björnklister och allmänt lösningsmedel. Smaken visar samma hetta, och ganska låga men fina tanniner. Det känns som Merlot - i alla fall ingen betydlig andel CS i detta vinet. Jag velar mellan högra stranden i Bordeaux och Kalifornien - men väljer till slut ändock den franska versionen, företrädelsevis en 2003:a?. Båda är naturligtvis fel. Vinet är en Joan Simó Les Eres Vinyes Velles 2003 (SB 98836) , också från Priorat.

Det är spännande att bli bjuden på detta vinet - men det är inte min kopp te. Det känns som vinmakaren har skruvat upp alla Parkerkontroller på max - extremt tätt - extremt fruktigt - rejält tilltagen sötma. Etanolen (14.6%) strömmar ur glaset och dödar dock allt som vinmakaren hade i åtanke. Kanske det inte är så konstigt om man betänker att 1.) 2003 var som en svetslåga i Priorat 2.) rankorna växer på sluttningar av störtloppsklass 3.) uttaget per hektar motsvarar en femtedel av normal Bordeauxstandard. Det som räddar vinet upp på banan är den extremt högklassiga ekbehandlingen - men det räcker inte. Huvudrätten som bjuds är en återigen högklassig harfilé med rotfrukter och det blir för mycket för den halvsvaga struktur som erbjuds i vinet som närmast dör i krocken med viltsmaken. Här hade det behövts en panikutryckning av Antonin Guyon.

Som dessert kommer en perfekt lagrad Roquefort från Möllans ost och ett dessertvinsglas och något djuprött och tätt. Min erfarenhet av söta röda viner begränsas till portvin - och detta vinet är inte tillräckligt starkt eller sött för att passa in i portvinskategorin. Jag har noll koll - men gissar på något som är gjort på torkade druvor i valfritt land (ganska uppenbar chansning). Vinet är en Stefano Accordini Recioto Classico Valpolicella 2003, fadern till våra dagars Amarone. Jag tror Doktorn har köpt detta på plats - och det är en helt perfekt avslutning på middagen och tillbehör till osten.

Tack för en fin afton och introduktion till Priorat - nästa gång är det jag som gräver i gömmorna!

Fournier Pouilly-Fumé 2005

Min erfarenhet av Sauvignon Blanc viner från Loire är inte speciellt stor - det är det man beställer in samtidigt som "plateau de fruits de mer" en varm dag i Bretagne- och då är det knappast vinet som står i centrum. Hemma i Svedala brukar standard-sancerren Les Baronnes hamna i korgen ibland - men andra utflykter i området har varit sällsynta. Pouilly-Fumé kan jag inte minnas när jag drack senast.

Kvällens vin Fournier Pouilly-Fumé 2005 (SB 2227) var med i någon artikel i Allt Om Vin (som måste ha hamnat i pappersinsamlingen). Vinet är listat på systemets A-lista - dvs tillgängligt på alla systembolag i hela landet.

Vinet har en ljusgul/grön färg, och visar upp alla karaktäristika av ett Sauvignon Blanc vin. Krusbären och kattpisset är där och de friska syrorna skär genom som en laserstråle i modellera. Jag kan säga uppriktigt att jag skulle ha extremt svårt att skilja detta från en Sancerre om det serverades blint. Den berömda flintröken som skall särskilja Sancerre från Pouilly-Fumé är frånvarande. Går t.o.m ut i trädgården och hämtar två flintstenar för att kolla (det finns kalksten och flinta överallt i Malmö!). Inte ett spår av flinta i detta vinet i alla fall.

Det är gott, friskt och enkelt - precis som det kanske skall vara. Att börja leta komplexitet i en Sancerre eller Pouilly Fumé är kanske att skjuta över målet. Det skall drickas kallt en varm sommardag - eller till kladdiga skaldjur - eller till en Chêvre. Till det är det alldeles ypperligt!

Priset? Många viner från detta området känns styvt prissatta - då de främst är ägnade för snabb konsumtion. Jag antar att det är rostfritt som gäller över hela linjen? Om någon bloggbesökare eller grannbloggare har tips på bra/bättre representanter av Pouilly-Fumé - stig fram!

Domaine de la Grange des Pères 2003

Historien hur man skapar en vingård av världklass från grunden, är historien om kvällens vin. Vinodlaren och vinmakaren Laurent Vaillé i Languedoc började sin vinkarriär som lärling hos några av de bästa i Frankrike - först några år hos Chave i Hermitage sedan hos Domaine Trevallon i Provence och Coche Dury i Bourgogne. Med sej hem hade Laurent inte bara kunskap utan också sticklingar av de bästa klonerna i världen av Syrah, Cabernet Sauvignon och Mourvèdre.

Detta är skapelsen av Domaine de la Grange des Pères 2003 (SB 97281). Att hitta detta vin på Systembolaget är i sig ganska otroligt eftersom det är i princip omöjligt att få tag på i Europa. Det har fått kultstatus - och majoriteten av de c:a 2ooo lådorna/år går till stjärnbeströdda krogar i Frankrike. T.ex Bettane Desseauve eller La Revue de Vin France's vinguider har inte ens lyckats få tag på flaskor för att recensera vinet (sic! 2003:an får 18.0 poäng av La Revue de Vin France - det är 2004:an som inte har gått att få tag på /10 mars 2008). Priset på plats för vinet anges till 62 Euro - men här i Sverige kostar det bara 349 kr - då SB har satt ned priset! Skynda fynda således.

Vinet är lätt i färgen, lite Hermitageaktigt i sin brillianta rubinnyans. Näsan ger en mängd olika bär, framförallt blåbärstonen från ett högklassigt fransk Syrahvin. Vinet känns sparsamt ekat. Vinet känns en aning rundare än en Hermitage - men i stort så smakar detta som en riktigt bra Jean-Louis Chave. Trots att vinet faktiskt bara innehåller 40% Syrah (+ 40% Mourvèdre, 10% Cabernet Sauvignon, 10% Grenache). Eftersmaken är så ren så ren... Jag blir vid det här stadiet så till mej i trasorna att jag sätter på en Chet Baker skiva och dimmar belysningen. Det är inget stort vin i objektiva termer (måttlig ek, inga sekundäraromer, knappt medelfylligt). Men i stunden är det så rent och vackert och GOTT!! Balans in i minsta detalj, lite Bourgogneaktigt trots druvskillnaden. Och eftersmaken är i full aktion i åtminstone en halvminut.

Vinet har fått väldigt skilda recensioner, Wine Spectator tycker att vinet är "stewed" och ger endast 79 poäng. Parker däremot är stormförtjust i egendomen (ej testat 2003:an dock) , och vinet snittar hela 92.2 poäng på Cellartracker. Köp om ni har möjlighet - men jag tror inte på någon längre lagring. Vinet är tillräckligt öppet och gott nu och det är okänt om tanniner och syror klarar en längre vistelse i fängelsehålan.

Dag 2: Vinet har fortfarande en underbar blåbärston, men har delvis ändrat karaktär. Lite mer ladugård än i går (där det inte fanns en molekyl av klövdjur), och känslan av ek är kraftigare. Tror mer på lagring idag - inte helt oväntat med tanke på lagringskapaciteten hos läromästarnas viner...

Brown Brothers Shiraz Limited Release 2003

Ekchips och BOB's blandsaft. Mina fördomar och aversioner mot australiska viner i allmänhet - och australiska shiraz i synnerhet - är grundmurade. Mannen i vinbutiken i Danmark lyckades ändå sälja in en flaska av kvällens vin Brown Brothers Shiraz Limited Release 2003, pga av sitt stora vinkunnande och säljmanér (såklart). Priset var ganska lågt, 83 DKK. En hundring helt enkelt.

Min lilla erfarenhet av just Brown Brothers är att de står för en extra ekad och saftig version av Shiraz - i samma division som Lehmanns ekbomber. Detta vinet är lite speciellt då det har lagrats i mer än tre år på flaska hos producenten - därav namnet Limited Release. Före det fick det hela 18 månader på nya amerikanska ekbarriquer (huga!).

Vid dekantering visas att vinet har kastat en ansenlig mängd sediment, lovande! Vinet är extremt tätt i färgen, tror knappt att jag har sett ett vin tidigare där "gardinerna" är rödfärgade - men så är faktiskt fallet idag. Vinet visar starka mognadstoner, med en tegelfärgad kant. Kunde varit en 20 år gammal Pauillac med tanke på kantfärgen.

Näsan i glaset... En närmast löjligt klar ton av eukalyptus kommer direkt - och denna ton fortsätter i munnen. Någon grannbloggare nämnde känslan av Mintchoko - och den känns klockren för detta vinet. Annars är det den vanliga syltkänslan, ackompanjerad av den höga alkoholhalten. Tacka gudarna för eukalyptusen! Den lätt svala känslan i munnen som den medför - är räddningen från drunkning i kvicksand av sylt. Men visst finns det finess i detta vinet - framförallt tanninerna är superbt finstämda.

Till maten (fläskgryta med Balkan-tema) för vinet sitt eget liv - dock utan större krockar. Till päronglassen från Lejonet & Björnen passar vinet ypperligt! Vinet är som en chokladsås till glassen.

Inser att bedöma detta vinet med "franska" termer är som att bedöma salsa med tangoregler. Det slutar bara med låga betyg från Tony Irving. Det är absolut inget matvin i klassisk bemärkelse - men som ett "snackevin" är det ypperligt. Köper dock inte igen.