Sommarbubbel

Återigen startar AC:n i bilen på väg hem från jobbet. Ett härligt sommartecken - speciellt när man tillbringat dagen i ett mötesrum fullt med advokater i en överhettad möteslokal. Det var bara två dagar sen som isskrapan var framme - även här i Skåne.

Svärmor slår till med att ha med sej ett helt fat med sushi och en flaska bubbel. Jag hinner inte ens att hänga av mej axelväskan innan poffet ljuder ifrån altanen. Vinet som hälls upp i glasen är Dopff Brut (7410). Vinet har prytts med en extra klisterlapp som förkunnar att vinet förunnats med "Best value Vinnordic Wine 2007 Stockholm" Vinet är en Cremant d'Alsace och är tillvekat enligt "méthode traditionelle". Vad detta innebär är för mej oklart - men jag misstänker nog att AGA har varit framme med sin gasflaska (?). Serverat iskallt på altanen är det en välkommen-hem-gest som uppskattas. En klar äpplebetonad smak med knivskarpa syror och viss klass på eftersmaken. Kolsyran är dock för brutal för min smak - och det är en total avsaknad av klasselement som brödighet och finbubblighet. Prisvärt för en hundring? Svårt att säga - det är betydligt bättre än Freixenet i alla fall. Vilka druvor är inblandade i detta vin? Pinot Blanc känns som en het gissning.

När flaskan sinar plockar jag nästa flaska som legat i kylen ett bra tag (i väntan på storvinsten), Pierre Gimonnet Champagne Premier Cru Blanc de Blancs 1998. Jag vet inte om det kan anses som misshandel av en champagneflaska att ligga i en hushållskyl i tre månader - men denna flaska presterar inte alls vad jag hade förväntat mej. Smaken är klart oxiderad - det smakar äppleskrutt med kolsyra - eftersmaken är fadd och trist. Om ni råkar ha detta vin i källaren - drick upp! Hur kan champagner bli oxiderade med övertryck i flaskan?

Heinz Schmitt Longuicher Maximiner Herrenberg Riesling Spätlese 2001 (nr 98255) avslutar kvällen - och gör multipla homeruns. Nu är vi hemma igen! Kvällen billigaste vin presenterar en imponerande blandning av syra/sötma - petroleum/ungdom - och en lite oväntad bitterhet av blodgrape.

En omvänd Versaillefred lägrar sej över villaområdet.

Santa Duc Les Quatre Terres 2005

Jag vet inte riktigt vad jag skall tro om detta vinet. Sist vi provade det i höstas var det extremt vresigt och mörklagt. Att smaka på vinet kändes som att höra att grannen har rejvparty - man hör bara en massa basdunk och att någon annan har roligt. Jag gillade inte alls stilen på vinet - men hoppades på att lite tid i källaren skulle dra ur de värsta depressionstendenserna.

Ett halvår senare tar vi upp nästa flaska av Santa Duc Les Quatre Terres 2005 - till en morsdags middag vid grillen.

Om jag skall hänföra vinet till uppdelningen i svarta och röda laget - så är detta vinet Black Army. Enligt etiketten skall vinet innehålla en överväldigande majoritet Syrah och Grenache - men det är svårt att tro. Santa Duc måste köra med stenhård extraktion - frågan är om druvmaterialet klarar detta?

Nog har det hänt en hel del med vinet på ett halvår i källaren - nu finns det en hel del mörkare frukt som plommon och björnbär tillsammans med en närmast bonnig framtoning av ladugård och höstack. Vinet är fortfarande väldigt tufft för att vara en CdR. Vi enas om att detta måste vara definitionen av ett rustikt franskt lantvin. Vinet hade utan problem käkat upp en hel tårta Brie de Meaux i alla fall!

Jag är fortfarande ganska tveksam om detta är min likör - men måste ändå medge att man får väldigt mycket personlighet för pengarna. Frågan är om lite mer tid i isoleringscellen kan mjuka upp denna internen.

Ordning och reda

Vad är var? I mitt lilla källarrum mot nordväggen av huset ligger det viner i trälådor, papplådor, i ICA-kassar och en del rätt på golvet. Det funkar säkert i lagringshänseende - men som show-off objekt är det uselt. Noll överblick över inventarierna också! Jag tror det är c:a 200 flaskor därnere men när jag tar ut allt och räknar så är det nästan 250 styck.

Jag fick ett tips om billiga vinlagringshyllor från http://www.quercia.se/, och jag har fått några via min far för prov. De var extremt enkla att sätta upp - och verkar tillräckligt stabila för att hålla. Nya ställ beställdes och hämtades ut via Bussgods i fredags. Trots en flaska Brunello innanför västen var det inga problem att skruva ihop ställen och börja placera flaskorna. Ställ för 270 flaskor kostade inte ens en tusenlapp totalt - svårslaget.

Resultatet måste betraktas som en succé (jag har ingen koppling som helst till Quercia)!! Bild bifogas:



De senaste månaderna har jag härjat på de danska vinauktionerna - och nu är det dags att packa upp de senaste auktionsfynden (kan inte låta bli att berätta för er vinälskare):

Léoville Barton 2003 (700 DKK st)
Clos de Papes 1998 (400 DKK st)
Bosquet de Papes Vieille Vignes 1998 (250 DKK st)
Pegau Reserve CNDP 2003-2004-2005 (325 DKK st)
Pichon Baron 2001 (400 DKK st)
Poyferré 1996 (425 DKK st)
Poyferré 2003 (800 DKK st)
Calon Segur 1996 (400 DKK st)
Pichon Baron 1996 (500 DKK st)

Fynd och fynd? Jag ville väldigt gärna ha några viner från St Julien 2003 - men priserna är klart betungande. En del av flaskorna kom dock till ganska bra pris (speciellt CNDP'erna) - men visst är det lite ångest att köpa Barton och Poyferré för runt 1000 SEK per flaska. Jag ville dock gärna ha dem - och hur skall man annars köpa dem? Alla verkar ha lite ångest över Bordeaux 2003 - men St Julien skall tydligen ha klarat sej extremt bra. Barton 2003 klockar i alla fall in som min all-time-high-poängsvin med 98 WS poäng. Men det lär väl bli till pensionen innan man kan öppna dem.

Tenimenti Angelini Brunello di Montalcino 2003

Brunello di Montacino... Det går inte att undvika att tänka på den pågående vinskandalen när jag korkar upp kvällens vin Tenimenti Angelini Brunello di Montalcino Val di Suga 2003 (SB 42302). Eller är det en skandal egentligen? Det slogs på stort i nyhetsrapporteringen i mars månad när t.o.m text-TV rapporterade om vinfusket i Italien - men efter det har det varit väldigt tyst.

Det som står helt klart är i alla fall att det finns ingen producent i Brunello som blandat in druvmust från södra Italien i sina "cuvéer". Den "nyheten" kom tydligen via ett rykte i en lokal dagstidning - och spreds för över världen på nolltid. Den andra anklagelsen gäller att det sedan 2003 har ingått andra druvor än Sangiovese i vissa enkelmarksviner från vissa producenter. Detta fick den italienska polisen att stoppa alla sändingar från CastelGiocondo (Frescobaldi), Pian delle Vigne (Antinori) och Castello Banfi, årgång 2003 och framåt. Vinlagarna är starka i Italien - och Brunello di Montalcino skall innehålla 100.00% Sangiovese!

Vinodlarna erkänner efter inventering av vingårdarna att c:a 1% av vinstockarna inte är Sangiovese - men att det är naturligt i vingårdar med 50-60 år på nacken. DNA var ju knappt uppfunnet vid planteringstillfället. Det börjar mer och mer låta som att det blivit en hönsgård av en fjäder - men det som trasslar till det ytterligare är att de amerikanska myndigheterna nu tydligen har stoppat importen av Brunello till USA. Vad är upp och ner egentligen? Just nu är det i alla fall munkavle på hos alla berörda parter! Personligen har jag väldigt svårt att tro att de nämnda, väldigt framgångsrika, producenterna skulle "chansa" i samordnad stil för att få ut några droppar mer från sina vingårdar. Vi snackar ju ändå viner som kostar mellan 500-1000 kr styck! Crème de la crème! Sen behöver man inte heller ha några väl utvecklade anlag för konspirationsteori för att hitta tusen italienska motiv för att sätta dit Antinori och co..

Nåväl - Angelini verkar i alla fall inte vara direkt påverkad av turbulensen.. Ett tydligt tecken är att det gick att handla kvällens 2003:a på det lokala systembolaget. Det är lätt hänt i nyhetshetsen att man glömmer bort vinerna som finns i standardsortimentet - och denna flaska har jag passerat ett otal gånger på Bolaget utan att reagera. Dessutom känns det som det har varit årgång 2002 som sålts i en evighet - men nu var det så äntligen dags för årgångsbyte. Jag hade nog inte köpt den ändå - om inte Wine Spectator hade gett mej en spark i baken med sina 91 poäng. Enligt dem det bästa som denna Val di Suga varianten har presterat någonsin... Enligt uppgift från min far så var detta vinet den första och enda Brunello som gick att köpa i Sverige under många år. På så vis kan den ses som en riktig Bolagsklassiker!

Vinet är en blandning från alla olika lägen i Val di Suga - och ser man på en karta så verkar de ha sina marker väl utspridda. Kan kanske ses som en "hedgefond" för jämnare kvalitet? Handplockade druvor - jäsning på ståltankar - lagring på slovensk och fransk ek i 2-3 år är receptet.

Finns det ett vackrare vin i glaset än Brunello di Montalcino? Kanten är klart tegelfärgad och färgen på vinet känns som att man var placerad i en dimmig Timotejreklam (minns ni den?).

Doften ger en klassisk Brunelloton av körsbär och ek - men i klassisk italiensk tradition är det inte doften som man går igång på. Smaken - vojne vojne! De tidigare flaskorna av Val di Suga som vi har konsumerat har varit ganska torra och blyga, om än korrekta. Den heta sommaren 2003 har gått fram med detta vinet som en champagnefylld studentbal för en blyg stundentska. Det är fruktigt, långt och en sagolik skjuts på eftersmaken - något helt annat än den 2000 vi drack för ett tag sen. Tanninerna hade klarat premier cru testet i Bordeaux - detta är en smooth operator. Se upp dock - för det tog två timmar i karaffen innan studenskan helt kastade mössan i luften.

Jag är som ni hör ganska såld - och detta vinet mycket närmare sitt drickfönster än den CastelGiocondo 2001 jag provade för någon månad sen. Jag skall köpa på mej ett par - tre flaskor och lagra i kanske bara 2-3 år. Sen finns det nog risk att studentskan fått livstristess och börjat pensionsspara. 91 poäng? Ja - bra nära i alla fall.

Chateau Bouscassé Vieille Vignes 1990

Ikväll vankas det fransk husmanskost och online gambling på hästapållar! Min gode vän Travkungen kommer på besök och jag har riggat upp en komplett spelhall i köket - en dator visar travlopp via ATG-live och en annan dator får fungera som totalisatorlucka. Finns egentligen ingen anledning att besöka en travbana längre - speciellt när vinlistan hemma känns längre och roligare.

På spisen puttrar det Puy-linser som är uppblandade med rökt fläsk, lök, allehanda örtkryddor och en skvätt Madeira. Ankbrösten ligger på eftervärme i ugnen. Till denna mat krävs det ett franskt vin - och jag har gått och vridit på ett antal flaskor i källaren. Till slut föll jag för mitt sista exemplar av en gammal klassiker, Chateau Bouscassé Vieille Vignes 1990. Detta vinet släpptes överraskande på Systembolaget någon gång under 2001, och kostade då strax över 300 kr. Jag och Travkungen drack ett antal av de flaskorna vid den tiden, och ett par åkte ner i doktorns vinkällare för långlagring (det var före tiden med villa och egen källare). Jag tror och hoppas att Travkungen kommer att få en liten tår i ögat av nostalgi när han får se flaskan!

Jag är osäker på om vinet klarar av en längre dekantering, så jag drar korken och låter vinet stå i flaskan i några timmar. Att göra denna enkla manöver kallas visst att lufta vinet enligt Audouzemetoden - låter finare än att dra upp korken. Jag vet inte om det är humbug eller inte - men det lär inte skada vinet i alla fall.

Andra V65-loppet startar ungefär samtidigt som vinet hälls upp i två Bordeauxglas från Riedel. På vårt gemensamma V65-system har vi spikat häst nummer 1, Gulis med Ulf Ohlsson i sulkyn. Hästen tar ledningen och får hålla ett lågt tempo - den spiken ser helklar ut! Precis som vi stoppar näsan i glaset galopperar plötsligt hästkraken helt omotiverat och blir diskvalificerad - nåväl vi lär inte bli miljonärer idag heller.

Tillbaka till glaset: Vinet har en underbar tät rubinskimrande färg med en kraftigt tegelfärgad kant. Det doftar som en mogen fin Bordeaux - en med tonvikt på dovare frukttoner från körsbär och plommon. En fin ekton toppar det hela. Vinet känns dock en aning slutet - så nu får innehållet flytta över till en öppen karaff. Det är en stor mängd sediment i flaskan - inte oväntat - det var det även för sju år sen. Smaken på vinet är helt strålande - och vinet har en kraftig struktur trots sin ålder. Både tanninerna och syran i vinet ropar: Ge mej mat! Helst sydfransk! Till linserna och ankbröstet är vinet helt perfekt - det är ingen tvekan om att detta är ett matvin och inte ett provningsvin. Trots att vinet innehåller 100% Tannat är det förvånansvärt likt en mogen Bordeaux - och det är samma typ av smaker som möter i glaset. Hade cigarrlådan också varit på plats hade ingen kunnat gissa något annat än Bordeaux Cru Classé.

Vi sitter och kontemplerar om gamla Bouscassé-minnen, och trots nästan sju års ytterligare lagring så känns vinet oförändrat. Det ger ungefär samma upplevelse som i 2001, i den mån man kan minnas gamla smakupplevelser. Det är kanonbra - men fortfarande tufft och en aning rustikt. Inte utan att man börjar fundera om man kommer att leva länge nog för att uppskatta 2005:an som inköptes i förra släppet. Jag går ner och slår i en spik till i Brumontlådan för säkerhets skull.

Hur gick det med spelet då? Jodå, Travkungen brukar alltid få till det och så även denna gång. I näst sista loppet går han all-in på en 40-oddsare på plats. Hästen kommer in som tvåa och ordningen är återställd.

Heinz Schmitt Longuicher Maximiner Herrenberg Riesling Spätlese 2001

Kvällarna just nu är helt fantastiska! Varenda fruktträd i trädgården står i full blom och den regnsjuka känslan från mars är glömd sedan länge. Svärmor och gammelfarmor är på diné i kväll - och middagen inleds med lite småplock och tysk Riesling. Gammelfarmor som för övrigt fyller 99 år i år drack sitt första glas vin i 75-års åldern. Man kan tydligt märka ett spirande intresse - och hon fäller några klockrena provningsnötter under kvällen. Just tysk Riesling är hennes absoluta favorit!

Vi provade Haart's Riesling Halbtrocken 1997 (SB 75803) för ett par veckor sedan - och den flaskan visade tydliga tecken på misshandel någonstans på vägen. Vinet presterade inte heller vad jag hade väntat mej - utan att vara direkt defekt. Jag beställde två flaskor - och den andra flaskan öppnas ikväll. Tyvärr visar den samma symptom som den förra: korken är genomdränkt av vin och det ligger t.o.m lite vin på ovansidan av korken. Innehållet är också i sämre skick än förra gången - det finns smutsiga toner av gammal källare. Puh. Hade jag varit mer noggrann med mina kvitton hade denna gått i retur, helt klart! Att två flaskor ser ut på samma sätt får en att misstänka att hela sändningen har tillbringat en ohälsosamt lång vistelse på en stekhet raststätte vid autobahn. Jag skall kontakta importören och varna!

Istället öppnar jag en nyinköpt Heinz Schmitt Longuicher Maximiner Herrenberg Riesling Spätlese 2001 (SB 98255). Detta vin har provats av både Finare Vinare och Frankofilen (senast idag!) - med väldigt fina recensioner. Vi kan enbart hålla med - och i jämförelse med Haart's blir det nästan smärtsamt gott. Det har allt som vi vill ha i solskenet - en klar antydan till petroleummognad - friska syror - och en smakpalett av citrus och exotiska frukter. Ett enastående köp för 93 kr!

Till den halstrade laxen dricker vi en enkel Chardonnay som jag troligtvis har fått i present någon gång. Mina förväntningar på Lindemans Bin 65 Chardonnay är väldigt låga, är det inte ett typiskt BorderShop-vin? Faktum är att det är förvånansvärt bra - fina exotiska toner med en alldeles lagom dos ek. Självfallet inget konnässörsvin - men helt OK till denna situationen. Kylskåpskallt med solen i ansiktet - och i stora klunkar!

MontGras Reserva Cabernet 2006

En vis man i släkten sa en gång att den största faran för en ung vinkällare är att inte ha färdiga konsumtionsviner. Då min fruga är av det väldigt impulsiva slaget - förvånar det mej aldrig om det plötsligt står sex törstiga gästforskare från Peru med några marinerade revbensspjäll i handen. Då duger det inte att plocka upp en flaska halvgammal Pichon Baron - då är det volym och alkohol som gäller. Både för välbefinnandet av peruanerna och min något för unga vinkällare. Så i sommartider måste det finnas något som både är gott men framförallt inte alltför kostbart, njutbart till grillat och färdiglagrat. Chile?

Långt före bloggosfärens tillkomst var jag med på en blindprovning av chilenska viner mellan c:a 60 - 300 kr. Jag minns fortfarande av att det mest i ögonfallande var likheten på vinerna. Vinet för 60 kr kändes snarlikt det för 300 kr. Det kan man tolka på två sätt: 60 kronorsvinet var extremt prisvärt, eller 300 kr vinet var extremt överprissatt. Min upplevelse var i alla fall att om man skall köpa ett riktigt budgetvin - så är man i en ganska bra sits om man håller sej till Sydamerika.

Min kunskap om Chiles viner är inte stor - och det verkar för övrigt gälla hela den svenska bloggsfären. Jag hittade knappt en enda post om chilenska viner av närmast tusentals testade viner. Det kan ju säkert bero på det jag upplevde i vinprovningen - det finns helt enkelt inga större upplevelser att hämta. Kvällens vin är i alla fall inköpt i sexpack på Bilka Supermarket i Danmark - i syfte att fylla ett kommande ev. bulkbehov. Vinet heter MontGras Reserva Carbernet Sauvignon 2006 och kostade i Danmark 46 DKK per flaska. Samma vin finns på Systembolaget och har då nummer 82514 till ett pris av 99 SEK.

Hur är det då? Vinet kyls lätt och hälls direkt i Riedels Rielsingglas - tvivlar på att det kan fylla upp Riedels Bordeauxglas D-kupa. Doften är helt ren med starka toner av svartvinbärsnickel och solmogna krusbär. Smaken är klart saftig (med en frankofils referensram), men det finns gott om mogna tanniner och en frisk fruktsyra. Eken finns där i bakgrunden och i vissa stunder känns det som att det kanske kanske skulle kunna passera som en god St Emillion.

Det är enkelspårigt - det är saftigt - men det är rent och koncentrerat och passar förbaskat bra till ett ingefärsmarinerat revbensspjäll med cole slaw. Helt vad jag var ute efter helt enkelt. Och hundra ggr bättre än vilken shirazbox som helst från Australien!

PS. Rio Albo från gårdagen är fullständigt odrickbart efter en natt i kylen - det är uppenbarligen något allvarligt fel med denna tappningen. DS.

Ca'Rugate Rio Albo 2006

Smaken är som baken brukar det heta - och det verkar sannerligen gälla för Ca'Rugates senaste tillskott på monopolet Rio Albo 2006 (SB 96042). Sydsvenskans vinskribent vrålar FYND! och utnämner på stående fot Rio Albo till vinet som räddar den svenska sommaren. Allt Om Vin rankar vinet som icke prisvärt - med omdömet "Märklig tung doft. Ung bitskt syrlig smak". Den senare bedömningen verkar för övrigt gälla de flesta andra vinskribenter - det är bara Wine Spectator som delvis ansluter till Sydsvenskans separatistgrupp.

Själv har jag aldrig upplevt ett dåligt vin från Ca'Rugate tidigare, så det är med viss bävan som vi skall prova vinet ikväll till några grillade biffar. Druvsammansättningen är samma som i alla deras röda viner (40% Corvina, 30% Corvinone och 30% Rondinella) - alkoholhalten måttliga 12.0%. Vinet är en ren ståltanksprodukt - och jag känner inte igen denna flaskan från vårt besök hos Ca'Rugate. Är det månne avsett för export från start? Vinet kyls till 13-14 grader före servering - med snabb uppvärmning i glaset av den stekande solen!

Men vad i hela friden doftar det här?! Det känns initialt som att stoppa näsan i en nästan konsumerad påse från Karamellkungen - med stor andel "sockerbitar" kvar. Efter ett tag övergår doften till röda vinbär med ett stråk av sköljmedel. I munnen får jag en spritsig känsla på tungan - och smaken har en ton av jäst. Detta är verkligen inte roligt alls. Vinet tar sej dock samman efter ett tag och visar vissa typiska drag av bittermandel- men godistonerna försvinner aldrig. Doften är nästan frånvarande och mittpartiet är tunt som plånboken efter primörsläpp. Nja, Ca'Rugate - nu föll er gloria en aning på sned. Har något gått snett i tillverkningen? I denna prisklass är t.ex Campolieti ett avsevärt roligare och mer komplext vin.

Josmeyer Pinot Blanc 2006

Josmeyer är en producent i Alsace som passerat mej fullständigt förbi tidigare - och det var Finare Vinares test av Josmeyers Grand Cru Rielsing, http://vinare.blogspot.com/2008/03/2000-josmeyer-riesling-grand-cru-hengst.html som fick minnesbanken att börja rotera. Stod det inte flaskor från Josmeyer hos den lokala vinhandlaren på Amager? Det visade sej vara riktigt, även om det inte gick att uppbringa några flaskor av Grand Cru kvalitet.

Denna flaska Josmeyer Pinot Blanc "Mise du Printemps" 2006 inhandlades således för 90 DKK. Pinot Blanc ingår inte i de druvor som har möjlighet att bli Grand Cru klassade - därav den relativa anonymiteten. Detta vin har tillägget "Mise du Printemps" som lär stå för att det är ovanligt tidigt buteljerat - för att öka fräschören ytterligare. För Pinot Blanc är väl detta helt enkelt så exklusivt det kan bli i Alsace.

Vinet har en mycket lätt färg - nästan färglöst. Doften är ganska svag, eller finstämd är kanske ett bättre ord. Svårt att säga vad det luktar egentligen - vitt vin med gröna äpplen i liksom. Smaken är hyggligt lång med toner av citrus, äpple och lite mango. En viss beska avslutar det hela tillsammans med en antydan av stenrök. Lägre syra än Rielsing men mer än Pinot Gris.

Tur man inte får detta blint - för det hade varit helt kört att känna igen. Vinet är fullständigt torrt - och det är ganska skönt efter ett antal halvtorra Alsaceviner i rad. Säkert ett bra matvin om man inte vill ha vinet i centrum (och det vill vi ju oftast tyvärr). För priset ett helt OK vin i vilket fall som helst.

Crozes Hermitage Graillot 2005 vs. Gilles Robin 2004

Att handla Alain Graillots viner i Sverige är ungefär i samma nivå som att köa för Springsteenbiljetter. Det gäller att ta ledigt från jobbet och göra upp en plan of attack. Man kan lätt tro att alla européer ställer blåstället eller attachéväskan när Graillot skickar iväg lastbilen - men det är inte sant. Det räcker att åka över till Danmark för att inse att den extrema hypen är enbart svensk. Eftersom jag har turen att ha tillgång till en dansk adress räcker det att logga in på http://www.bichel.dk/ och handla Graillot över Internet. Lugnt och fint. För övrigt ligger redan en låda av hans 2006:or i källaren. Än har inte La Guiraude 2006 släppts i Danmark - men den lär komma inom kort den också (här kan man ana vissa efterdyningar från mina ändlösa förhandlingar med Monopol på Vinforum).



Därmed inte sagt att jag tycker Graillot är överskattad - för han gör verkligen helt fantastiska viner i en trevlig prisklass. Men han är inte ensam i världen om att göra bra Crozes-Hermitage. En annan duktig producent som ligger nästan i samma nivå är Gilles Robin, vars Cuvée Alberic Bouvet också säljs via Systemet. Ikväll skall de få gå ett race tillsammans!

Gilles Robin 2004: Vinet har en skolboksaktig norra-Rhône-Syrah-doft av något som jag kallar för blåbär eller björnbär. Vinet är fortfarande väldigt ungt men är fullständigt öppet och väldigt charmigt. Detta är inte helt olikt Delas Les Launes 2005- även om det finns mer kraft och komplexitet. Vinet har konstigt nog en begynnande mognadston i färgen - men det märks inte i smaken.

Graillot 2005: Detta är något helt annat! Vinet är betydligt hårdare extraherat och tanninerna är rejält tuffa. Doften har samma övertydliga Syrahkaraktär som Gilles Robinvinet. Tidigare har unga Graillotviner ofta dragits med jobbiga nivåer av fruktsyra - men det verkar inte gälla för 2005:an. Detta kommer att bli riktigt bra med ganska många år i källaren!
Det pratas ofta om charkuterier och rökta korvar i samband med Crozes-Hermitage - men det är en doft som jag sällan lyckas hitta. Det finns i alla fall inte ett spår av prickig korv i någon av dessa vinerna. För konsumtion idag så är Gilles Robin-vinet den givna vinnaren - på sikt kommer säkerligen Graillot att slå till vänsterblinkersen.

Vitvinsbonanza

Detta får bli ett samlingsinlägg över alla de vita viner som har konsumerats de senaste dagarna, i varierande genrer och användningsområden.

Från vänster till höger i bild:

Reinhold Haart Riesling Halbtrocken 1997 (SB 75803): Detta vin är ett perfekt symbol för uttrycket "mycket skrik för lite ull". Haarts Halbtrocken, Kabinett och Spätlese 1997 beställde jag för cirka två månader sen - och det hann med ett par automatiska avbeställningar och restnoteringar innan detta vin ensamt kom fram. Gammal riesling är inte lätt att hitta på Systembolaget- och Haarts 1997:or kändes som en potentiell oas i bolagsöknen. När jag drog korken var den helt genomdränkt och en del vin hade dessutom läckt ut och missfärgat kapsylen. Vinet var dock inte defekt, och doften var fint dieselaktig om än ganska lätt. Smaken överraskade genom att vara helt knastertorr - och väldigt enkel och kort. Klart att man inte kan begära himmelriket från ett 99 kronors QbA-vin - men detta var för tamt för att jag skall beställa igen. Attans att Spätlesen var slut!

Chapoutier Hermitage Vin de Paille 1991: Detta extremt exotiska och svårfångade vin provade jag, Travkungen och H. för ett tag sen (årgång 1996) - och det var helt förstört av ålder och dålig kork. Doktorn tvivlade lite på om vi verkligen hade förstått vinets själ - och att en viss oxiderad ton hörde till. Därav kom denna flaska på bordet till lite stinkande ostar. Detta var något helt annat! En helt ren söt smak med stor komplexitet och kvarvarande ungdomlighet.

Leonildo Pieropan La Rocca 2005: All ära åt Ca'Rugate - men Pieropan är den obetvistade kungen av Soave - och La Rocca är hans prestigecuvée som är livstidsprenumerant på 3 glas i Gambrero Rosso. Vi besökte honom under vår lilla turné i Soave och Valpolicella för något år sen - en helt fantastisk resa speciellt med tanke på hur välkommen man är som vinturist i dessa områden. Generösa öppettider - personligt bemötande - obegränsade möjligheter att handla på plats. Som Bordeaux fast precis tvärtom. Trots att jag druckit detta många gånger så var jag helt ute och snurrade när det kom in som blint vin. Den fina ektonen i kombination med pepprighet och exotiska frukter ledde mej upp på Cortonkullens finaste lägen. Detta vin hamnar på delad förstaplats med Camille Giroudvinet för hela långhelgens vitvinsupplevelser.

Chapoutier Hermitage Chante-Alouette 1998: Vinet var brun-gult i färgen och luktade som en äppelskrutt som legat i en SJ-påse i två dagar. Smaken var helt platt och med samma kompostkänsla. Jag tyckte det var helt förstört - men alla runt bordet var inte av samma åsikt. Jag gissade på en dålig tappning av rumänsk chardonnay - inte snällt mot en vit Hermitage. Jag och vit Hermitage fick i alla fall ingen bra start på vårt förhållande...

Dietmar Clüsserath-Hilt, Mehringer Zellerberg 2003 Riesling Auslese **: Ett helt okänt vin för mej. Riktigt hög klass men vi fångade nog tyvärr vinet i en riktigt sluten och ocharmig fas i livet. Om tio år är detta säkert en killer.

Camille Giroud, St-Aubin 1er Cru 2000: Helgens surprise! Camille Giroud är i princip okänd i Sverige - lär väl aldrig ha sålts på Bolaget? Detta vin stormade inte in på festen som den självklara medelpunkten - istället var det så finstämt i alla nyanser att man fick tystna för att höra dess livshistoria. Vilken kirurgiskt perfekt ekbehandling! Detta var ett vin som passade bra att smutta på och samtidigt titta på den skymningsblåa Skånehimlen. Ja jäklar vad fransmännen kan göra vin..

Lynch Bages 1989 vs Dominus 1992

Lätt rökskadad efter valborgselden drar vi oss tillbaka i Doktorns sommarboende - förrätten intogs före elden och ackompanjerades av en väl lagrad Grand Cru rielsing från Ernst Burn i Alsace. Något syrafattig och lite väl mycket sötma var det generella omdömet - kunde precis lika gärna varit en vendange tardive. Ändock fantastiskt god och full med tvåtaktsbensin. Vi diskuterar om Parkerfieringen även har nått Alsace-riesling? Detta med halvtorr Grand Cru riesling är väl ett modernt påfund?

Efter elden hälls två blinda viner upp i Riedels Bordeauxglas. Doktorn har en imponerande vinkällare i sommarresidenset - och med tanke på aromerna från karafferna så antar vi direkt att det är inget nybuteljerat som skall testas.

Glas 1: En fullt mogen och öppen Bordeauxliknande doft i något lättare stil. Vinet har fina mognadstoner och en ganska lätt färg. En carbernetdominerad Bordeaux med minst 15-20 år på nacken blir min gissning. Margaux? Doften är rent himmelsk - men smaken lever inte riktigt upp till förväntningarna. Vinet känns definitivt på topp just nu - och intensiteten verkar snarast avta när mer luft kommer till.

Glas 2: Här är butiken stängd för säsongen. En ganska svag doft av syrén i ett moln av stendamm lyfter ur glaset. Vinet ser betydligt yngre ut än glas 1, och färgen är nästan ogenomträngligt blåsvart. Med lite tid kommer det ett imponerande tryck av mörka frukter och mineralitet, samtidigt som tanninerna täcker munnen. Nog är detta också en left bank Bordeaux - men snarare i Paulliacstil. Skulle det t.o.m kunna vara en Latour? Mineraliteten och den skoningslösa kraften i vinet antyder så.

Det visar sej att Glas 1 inte alls är en Bordeaux - utan en Bordeauxblend från Kalifornien - närmare bestämt en Dominus 1992. Iofs så är det nog svårare att komma närmare Europa i USA, då det var Christian Moueix från Chateau Pétrus som stod för vinmakeriet. Glas 2 är ett närmast ouppnåeligt vin för en relativt nybliven vinsamlare: Chateau Lynch-Bages 1989. Troligtvis det bästa som Lynch Bages har presterat varesig förr eller senare. Detta vin köpte doktorn en primeur när det begav sej - och detta är första flaskan från den lådan.

Som vinprovningsvin så vinner nog Dominusvinet den ronden pga sin charmiga öppenhet och relativa mognad. När maten kommer på bordet och vinerna har fått mer luft, så kommer Lynch Bages som en ångvält och förintar Dominus. Helt otroligt att detta vin är 19 år gammalt - det känns snarast något för ungt nu. Här har doktorn något att ordinera sej själv i många decennier framöver! Ren och skär världsklass!