Chateau Phélan-Ségur 2005 vs Annereaux 2004

Detta är egentligen ingen match mellan kvällens två viner - utan mer en slump att de de råkar konsumeras samtidigt. Vi öppnade en flaska Chateau Phélan-Ségur 2005 i går - men vi tog bara ett par glas av det då det uppenbarligen behövde luftas ordentligt. Känslan var då mycket herbal och sluten.

Ikväll grillar vi lammracks, och flaskan åker fram ut källaren igen. Ahhh - nu har det hänt saker! Doften är ljuvlig med toner av färska örter, lite svartvinbärsgodis och en svag antydan av portvin och buljong (?). Smaken är lång och jag får en känsla av..... grädde. Lättvispad grädde. Jag antar att det är de väldigt kraftiga men finmaskiga tanninerna som lurar min mun. Det finns även en svag gräddkolaton som jag antar härstammar från faten. Vinet är självfallet väldigt ungt men smakar ändå som ett riktigt färdigt vin. Chateau Belgrave 2005 som vi provade i maj var ett tätare vin men smakade mest druvjuice jämfört med detta vinet. Jag ger i alla fall min röst åt Phélan Ségur av de två 2005:or vi har testat. 60% Cabernet Sauvignon, 30% Merlot, 5% Cabernet Franc (blev det 100%??). Cru Bourgeois i S:t Estèphe.

Det är inget lätt match för Chateau Des Annereaux 2004 (SB 3920) att komma efter ett tätt Medocvin från 2005 - och den har det ganska svårt också. Vinet är lättare i färgen och har en väldigt bekant doft. Det doftar nämligen precis som en Crozes-Hermitage! Samma känsla av blåbär och björnbär. En svag antydan till stall flyttar vinet tillbaka till Lalande-de-Pomerol i Bordeaux. I munnen är det väldigt bärigt och mjukt - men också anmärkningsvärt tunt. Det är ett mysterium hur SB har lyckats placera in detta vinet under "Stramt och nyanserat". Det är dock utan defekter och har väl en viss charm trots allt. Inget jag köper igen dock. 70% Merlot, 18% Cabernet Franc, 12% Carbernet Sauvignon.

Uppsamlingsheat

Sommaren innebär en hel del improviserade middagar - oväntade möten leder till snabbinköp av mat och även vin för direkt konsumtion. Då mitt närmaste SB inte har en enda flaska utanför det obligatoriska sortimentet blir det lite idéfattigt att blogga om egentligen. Här kommer i alla fall ett litet urval av vad som "snackedruckits" på vår altan på sistone:

Allegrini La Grola 2004 (SB 42334): Ett charmtroll! Ganska typiskt Valpolicellavin med mer syra än tanninstruktur. Körsbärsfruktigt med en svag ton av bittermandel. Det som särskiljer detta vin från standardvalpolicellan är känslan av påkostade fat. Det känns nästan som Bordeauxfat - och det finns en hel del av det dessutom. Jag är lite känslig för påklistade kvalitetsattribut - men beslutar att hellre fria än fälla detta vinet. Finns inte en gäst som inte frågat efter varunumret hittills i alla fall. Vi dricker det senast till en väl mogen camenbert - och det fixar den inte. Detta vinet skall nog helst drickas till lyxpastan eller lättare kötträtter. Lagring? Väl värt slantarna ivfsh.

Gobelsburger Grüner Veltliner 2007 (SB 2775): En gammal favorit från årgång 2005 - 2006:an var ett hack ner och 2007:an har vi inte provat tidigare. Fin kryddig doft dock utan några referenser till rökta korvar. Lätt, lite urvattnad smak med kraftig syraattack. Nej, nu har det verkligen gått utför med detta vinet. Låt vara att 2007 var en dålig årgång - men här har sannerligen Schloss Gobelsburg skickat alla druvorna från norrlägena till Sverige. Och vad har hänt med etiketten? Nu är det omöjligt att med snabb okulär besiktning skilja vinet från vilken Bordershop-Liebfraumilch som helst. Här har SB blivit blåst.

Ca'Rugate Monte Fiorentine 2006 (SB 6950): Efter en liten svacka under 2005 kom detta vinet tillbaka som ett tre-glas-vin i Gambrero Rosso i och med årgång 2006. Nästan osannolikt att detta vinet finns i det svenska standardsortimentet och till det mycket attraktiva priset 99 kr. Det är nästan att vi dricker mindre av detta vinet nu än när man var tvungen att åka ner till Soave för att få tag på det. Försvann spänningen? Det är i alla fall precis lika bra som vanligt: en klar grapefruktbeska gör det mycket matvänligt till inte bara fisk eller snacks. Fin koncentration och nästan en liten oljighet. Det är på sätt och vis ganska likt den Puligny-Montrachet vi drack häromsistens. Den totala avsaknaden av fattoner och några starka igenkänningsdrag gör den inte lätt att hitta i en provning. Det finns en antydan till stenrök i vinet - och jag hade nog gissat på Bourgogne om jag fick detta blint. För 99 kr är detta ett veritabelt fynd, dock finns det knappast någon direkt lagringspotential. Köp och drick!

Lindemans Chardonnay Bin 65 2007: Här kommer veckans slamkrypare nummer 1. Detta vinet är bra - alldeles för bra med tanke på vad som står på etiketten. Vinet tillverkades i c:a 1 miljon lådor förra året. 12 miljoner flaskor. 10.000 kubikmeter vin. En vanlig 25 meters bassäng innehåller c:a 500 kubikmeter - så 20 OS-bassänger av detta har pumpats ut över världen. Vi möts av en fantastisk balans av tillbakahållen eksmörighet, exotiska frukter och chilihetta. Eftersmaken är väldigt lång och inte alls jolmig som man kanske skulle ha väntat sej. Visst - det saknas mineraltoner och komplexitet à la Neudorf Chardonnay Nelson - men hade jag plockat detta vin på måfå för 120 kr hade jag varit mer än nöjd. Vi köpte det på Bilka i Danmark för 39 DKK i förra veckan... Vad hade mitt betyg blivit om detta hade kommit blint? Etiketten är sannerligen ingen betygshöjare i alla fall. Vi dricker flaskan över tre dagar och det presterar lika bra hela tiden. 100% Chardonnay från hela kontinenten och syntetkork.

Génot-Boulanger Puligny-Montrachet 2002

Hembjuden till mina föräldrar i afton - där det väntar en blandad uppsättning av grillad fisk. Vi diskuterar vinmarknaden och har båda noterat en tydlig kursändring i den danska prisbilden de senaste månaderna. Det började med att Theis Vine kraftigt sänkte sina primörpriser för 2007:orna - i vissa fall med upp till 25%. Även en del vinhandlare har gjort kraftiga prissänkningar på sina lagerviner - och det inkluderar även Bordeaux årgång 2005. Andrahandsmarknaden översvämmas av säljare - men knappt några köpare syns till. Vi har lyft spaden en del under våren - och det är verkligen sällan att det är någon som bjuder emot. Man kan nästan räkna att få det man vill ha för utgångspris. En tydlig trend eller tillfälligheter? Svårt att säga - det enda som är säkert är att det just nu är väldigt förmånligt att åka till Danmark och handla kvalitetsvin, trots den svaga kronan (även kallad svenska zloty av danskarna ;-)

Nåväl - den som dricker vin får se. Farsan öppnar en hemlig flaska vin och häller upp i glaset. En svagt gul-grön nyans uppenbarar sej i ett nästan färglöst vin. Doften är ganska svag och påminner mest om en nyuppskuren grapefrukt. Smaken är också väldigt försynt - en svag bitterhet av grape - lite färska päron/äpplen - en viss pepprighet. Ändock ganska koncentrerat och inte utan klass. Jag hittar inga fat eller mineraltoner - vad i sjutsicken är detta? Då farsan råkade avslöja att vinet är franskt hamnar jag till slut i Bourgogne. Men det är enbart genom uteslutningsmetoden - för jag hittar inte mycket som jag kopplar till Bourgogne i detta vinet.

Vinet är en Puligny-Montrachet Les Nosroyes 2002 från Chateau Gènot-Boulanger. Först blir jag lite förbannad både på vinet och mej själv. Hur kan ett vin vara så anonymt - speciellt då jag misstänker att farsan har betalt en rejäl slant för denna pavan? Sen blir jag arg på mej själv att jag inte har vett och finess att uppskatta den finstämda smaken hos en Puligny-Montrachet. Det är nämligen inte första gången jag upplever att lyxen går mej förbi hos en vit Bourgogne. Farsan smackar själv oerhört belåtet i alla fall.

Sen händer det något till maten som jag inte kan förklara. Kanske har vinet utvecklats i glaset, eller så trillar det ner en polett någonstans i mitt smakcentrum. Till de lätt chiliheta pilgrimsmusslorna och den halstrade hällefisken passar vinet in som en förlorad pusselbit. Maten tar fram den klass jag saknade vid provningen.

Marchese Antinori Chianti Classico Riserva 2001

De färskostfyllda kycklinglårfiléerna ligger och fräser på grillen och kvällsljuset sipprar genom de äppeltyngda grenarna. Vinglaset får ett par varv och ner med näsan! Det rycker genast i mungiporna som snart sitter strax under öronen! Detta är verkligen ett vin jag blir glad av.

Marchese Antinori Chianti Classico Riserva 2001 har verkligen utvecklats till något alldeles extraordinärt med lite tid i källaren. Det var gott även första gången vi provade det - därav inköpet av en hel låda någon gång under början av 2007. Det fanns ett stråk av överdriven fruktsyra i de första flaskorna - men det verkar helt ha gett med sej med lite flasktid.
Nu möts man av lite varmare frukter som fikon, blandat med de fina fattonerna av choklad och kaffe. Syran möter i mitten och gör vinet läskande. Just nu har vinet hittat en fullständig harmoni mellan ungdom och utvecklade toner. Frågan är om man skall lagra dessa flaskor så mycket längre? Iofs så sitter min far fortfarande på fullt vitala Villa Antinori från 1981 (!) - så det finns säkert potential för en lång lagring.


Vingudarna måste varit extremt gynnsamma för Antinori under 2001 - för detta vinet har nog aldrig varit så här bra i varken tidigare eller senare årgångar. Ser dock att Parker ger hela 91 poäng för 2004:an av detta vin - så det skall bli spännande när SB byter årgång nästa gång.

Också imponerande att kvalitén kan hållas så hög i ett massproduktionsvin. Hela 25.000 lådor tillverkades bara av detta vin - mer än de flesta Bordeauxslotts totala produktion. 90% Sangiovese - 10% Cabernet Sauvignon. 14 månader på små ekfat. Yummy!

Chateau Besvikelse

Chateau Puygueraud 1998 var det första vin som jag köpte en hel låda av till min vinkällare. Inköpet gjordes i blindo på basis av en lovande recension i Dina Viner. Det fanns en hel del som talade för att detta skulle kunna vara ett lovande köp. Iofs ligger slottet ligger i den föga upphetsande S:t Emillion satelliten Côtes de Francs, men det hade nyss inhandlats av ägarna till det ansedda pomerolslottet Chateau Vieux Certan. Det hade för avsikt att bosätta sej i slottet och göra en "mini-pomerol" med hög kvalitet till modesta priser. Helt enkelt ljuv musik för en nybliven vinsamlare!

De första flaskorna var riktiga tanninmonster, med en hel del gröna toner. Jag väntade ett halvår på nästa flaska som då var helt stendöd. Det vinet hade troligen det kortaste drickfönstret jag har varit med om! De resterande flaskorna gick knappt att göra köttgryta på.

Ikväll så skall jag ge mej på en flaska Chateau Puygueraud 2000, upphittad i en fyndlåda i vinbutiken Haart's Wijnhandel i Amsterdam. En klart bättre årgång än 1998 - och visst är jag lite nyfiken på om de har fått ordning på sin mini-pomerol. Att den reas ut i en fyndkorg tyder iofs inte på detta... Vinet innehåller mestadels Merlot med små skvättar av Cabernet Franc och Sauvignon.

Vinet är tätt mörkrött - redan det något helt annat än 1998 års version. Doften är väl sammansatt med kaffetoner och mörka frukter - men tyvärr också en "funky" komponent. Smaken är mogen och silkeslen - och ett bra lyft upp jämfört med den äldre årgången. Men det finns även där en oren ton som förhoppningsvis kan luftas bort. I med vinet i en karaff och vänta i 15 minuter!

Vi tittar på varandra och skakar på huvudet. Vinet doftar nu så korkskadat att man nästan blir illamående. Det finns inget att göra - ut med skiten i vasken. Vår otur med Puygueraud verkar fortsätta.

2002:an säljs som nyhet i september - någon som vågar sej på ett smakprov....

High-class S:t Emillion

Jag har uttalat mej i lite trista och negativa ordalag om S:t Emillion-viner tidigare här på bloggen. Det finns iofs en ofantlig mängd skitvin från just S:t Emillion - kanske pga av slappa klassificeringar (och stor jordareal). T.ex verkar just danska supermarkets vara en magnet av halvkass och halvdyr Merlot-Bordeaux. Men visst finns det en enorm kvalitet också - som såklart kostar vad det förtjänar.

Idag får jag krypa till korset längs en sidenbeklädd golgata, och ta tillbaka alla negativa begrepp! Doktorn kommer på besök och jag har planerat att öppna en gammal julklapp (från just Doktorn faktiskt) - Chateau Angelus 1994. Jag har förvarnat Doktorn om att det kommer att serveras S:t Emillionvin - och han halar upp en flaska Chateau Canon La Gaffelière 1995 vid ankomst. Båda vinerna är klassade som Grand Cru Classé - vilket är en enorm skillnad mot klassificeringen Grand Cru (som nästan alla viner över en viss alkoholprocent kan få i S:t Emillion).

Chateau Angelus: 50% Merlot - 47% Cabernet Franc - 3% Cabernet Sauvignon. Tät röd färg med fina mognadstoner. Doften osar av häststall och röda frukter. Smaken är verkligen oändligt lång och är säkerligen det mest sidenaktiga jag någonsin har haft i min mun. Detta är precis perfekt moget och bland det bästa jag någonsin har smakat. Vojne, vojne.

Chateau Canon-la-Gaffelière: 55% Merlot, 40% Cabernet Franc, 5% Carbernet Sauvignon. Klart mörkare i färgen än Angelusen - och ger allmänt ett klart yngre utseende. Doften är mer sluten och ger mer av mörkare frukter. Smaken är tuffare och detta vinet är inte i närheten av att vara fullmoget - vilket gör att den faller lite bakom Angelusens enorma kraft och charm. Hade detta serverats ensamt hade jag säkert blivit helt lyrisk - för det är verkligen också ett fantastiskt vin. Nu får den finna sej i att missa strålkastarljuset med en halvmeter. Endast en primadonna kan få all uppmärksamhet - och ikväll heter den primadonnan Chateau Angelus 1994!

Ca'Rugate Bucciato 2003

Röda viner är jästa druvor och vita viner är jäst druvsaft. Den sanningen gäller för 99.99% av världens viner - men inte för kvällens udda fågel. Ca'Rugate tillverkar nämligen ett vitt vin, Bucciato, som är tillverkat helt och hållet som ett rött vin - fast med gröna druvor. Detta vinet genomgår således en skalmaceration som lakar ut en hel del tanniner och bitterämnen man inte förknippar med vita viner. Väldigt udda - och sannerligen inte helt lättanvänt.

Om detta vinet är en galen uppfinning av vinmakaren hos Ca'Rugate - eller om det finns någon bortglömd Soavetradition att macerera vita viner - är för mej obekant.

Vinet har en närmast äppeljuiceaktig färg och har en doft av nyuppsågat trävirke. Smaken är mycket speciell och inte helt lätt att tycka om. Det nyuppsågade virket finns även i smaken , blandat med en viss oxiderad ton av äpple och päron. Eftersmaken är rejält bitter och tanninerna får smaklökarna att krulla sej i önskan efter mat. Vi provar vinet till dillkött på kalv - som är en ganska hopplös vinrätt i vanliga fall. Det funkar sådär med detta vinet. Till osten - en Gruyère - går det bättre.

Detta vinets största användningsområde lär ändock vara att sätta dryga vinprovare på plats med...

Chateau de Valcombe Prestige 2005

Detta var vinet som fick Göteborgspostens vinredaktör att kasta sej på ett plan till sydfrankrike för en direktintervju med vinmakaren Dominique Ricome. Det hela utspelades vid ett nyhetssläpp någon gång i början av detta året.

Jag köpte på mej några flaskor då av detta vin, Chateau de Valcombe Prestige 2005, men sen blev det aldrig av att jag provade. Idag råkade blicken hamna på dessa som hamnat på C-läget i vinkällaren (under en låda Montus). Några månaders flasklagring gör säkert inget - speciellt när man har läst grannbloggarnas recensioner.

För att göra historien kort: Vinet har en väldigt tät mörkblåröd färg utan några tecken på mognad. Imponerande tät med tanke på att detta vin kostade en bit under 100 kr om jag minns rätt? När näsan sticks ner i glaset förflyttas jag till en viss laborationsafton med Travkungen där vi utforskade kemikalien 4-etylfenol. Brettanomyces alltså - och här finns Brett så det räcker och blir över. I början på kvällen är det lite besvärande att känna gummistövlar i varje sipp - men känslan verkar minska över flaskans livslängd. Vinet har även en fin primärfruktighet av framför allt körsbär och björnbär. Smaken är lätt bitter med känsla av körsbärskärna och mörk choklad. Någonstans i mitten känns det nästan som om vinet skulle kunna passera som en god Valpolicella Superiore.

Det får helt klart godkänt - betydligt bättre än t.ex Guigal CdR 2005 som vi provade för ett tag sen. Och det är väl i den ligan man skall placera vinet - som ett grillvin en halvkall sommarkväll i trädgården. Ren och skär fruktkraft och bonnighet utan någon air av finsalong. Lite som Santa Duc's Les Quatre Terres 2005 - fast betydligt snällare (och en aning sämre om jag minns rätt).

Grange des Pères 2003 vs Marquis de la Tourette 2001

Domaine de La Grange des Pères 2003 verkar vara ett vin som man antingen älskar eller hatar - betygen pendlar mellan ytterligheterna. Det är nästan så man misstänker att den existerar en kraftig flaskvariation? Idag tänkte jag att den skulle få bekänna färg ordentligt i en blindprovingsmatch mot en flaska Delas Marquis de la Tourette 2001 Hermitage. Ett vin i ungefär samma prisklass och med gott rykte. Det är kanske inte den optimala sparringpartnern, men det existerar inte så värst många franska cabernet/syrah blandningar. Jag har gått bet på att hitta någon lagrad Domaine Trevallon, som kanske vore det mest naturliga valet.


Kvällens panel består av Doktorn, Doktorns fru, svärmor och jag. Alla med meriter som spänner från rena amatörer (jag) till tre betyg hos munskänkarna (Doktorns fru). Om sanningen skall fram kommer de alla inte för vinprovningen skull - vi firar att semestern startar idag för de flesta i sällskapet. Sen är det jag som påtvingar ett litet vinprovningsmoment... Vinerna provas helt blint och ingen får yppa ett ord. Karaktär, druva, odlingsplats och framför allt vilket vin som är bäst (om man nu kan säga så om helt olika viner) - skall dokumenteras.

I glaset....

Vinerna har en nästan helt identisk färg - med en klar antydan till mognad i kanten. Grange des Peres (GDP) ger en fantastisk ren doft av skogsbär med hög intensitet. Marquis de la Tourette (MdlT) ger en tydlig klassisk ton av rökta charkuterier. Båda vinerna ger allt i glaset - så den fruktade tunneln för Hermitagevinet verkar vara över. Doftmatchen är ganska jämn - personligen så ger jag en halv poäng mer till GDP's charmighet. Smaken på MdlT är klart uppstramad med fina tanniner och läskande syra - känns som ett riktigt klassiskt vin. I jämförelse så känns GDP ryggradslöst - nu framstår det närmast litet sött och väl syrafattigt i smaken. Det är dock väldigt gott - men känns mer som ett vin man dricker rätt upp och ner på altanen.

Kuverten sprättas: Samtliga placerar Hermitagevinet i norra Rhône - där majoriteten även placerar Grange des Perès. När resultaten läses upp visar det sej att Marquis de la Tourette avgår med en total seger, 4-0. Det är bara att hålla med - det är det bättre vinet. Skillnaden framstår än tydligare när maten (ankbröst med Puylinser) kommer på bordet.

Vi enas om 87-88 poäng för Grange des Perès och 90-91 poäng för Marquis de la Tourette.

Fjällwhisky

Fellow bloggers! Jag har tyvärr inte mycket att rapportera - denna sommaren har varit nästan vinprovningsfri så här långt. En lång fjällsemester med fint väder och bra flugfiske ligger bakom oss. Ett nytt personbästa på harr (1.35 kg) fixades i Hotagsströmmarna i norra Jämtland på en liten myrimitation. Vin är tyvärr lite tungt att släpa på (finns ej som frystorkat?) - så det blev endast ett par halvflaskor framför brasan.

Min fiskekompanjon är en stor maltwhiskyfantast så en del mindre glas av mycket ädla droppar konsumerades varje kväll för att lindra klådan. Tyvärr så är jag inte så insatt i ämnet, men jag minns speciellt glasen av Brora och Nikka - den senare tydligen japansk. Det kunde man aldrig tro!

En ganska rolig systembolagsepisod utspelades på ett utlämnningsställe i norra Härjedalen. Vi började så smått torka in och lämnade in en beställning på en flaska Laphroaig och ett litet urval av engelska ales och bitters i den lilla kiosken/affären/banken/hamburgerbaren. Två dagar senare hämtade vi ut en flaska Lord Calvert och ett halvt flak Pripps Blå. "De hadd int' de konstiga ni beställt - men jag tänk' att ni int' vill' gå torr" var den knotiga damens kommentar. Det är realpolitik på hög nivå! Här snackar vi inte något sketet årgångsbyte som sörlänningarna klagar på emellanåt.

Sedan hemkomst har det konsumerats sparsamt med kylskåpskall Les Fumées Blanches mellan gräsklippningarna. Alla BiB-antagonister lär ta fram krucifixen och vitlöksflätorna redan nu - men mitt sug på kvalitetsvin faller som en sten när temperaturen närmar sej 30 grader på altanen. Men det ser ut att blåsa upp till vinprovning på fredag - så min själ har inte blivit helt förtappad än. Det har dessutom inhandlats en del fina Ch9dP i Danmark på sistone - så lagren fylls på inför den första höststormen.