torsdag 30 april 2009

Inventering

Flaskor i hyllplan, flaskor nedstuvande i IKEA-lådor, flaskor liggandes i badhandukar på golvet. Vad finns egentligen, och hur många flaskor är det totalt? Inte den blekaste aning - läge för ett av nörderiets höjdpunkter: Inventering!
Så här ser i alla fall min källare ut, en dag i början på maj 2009. Kanske någon flaska väcker något speciellt minne till liv? Kanske något vin borde drickas upp snarast? Hur är det egentligen med balansen? Alla kommentarer välkomna!

RÖTT VIN























Rhone














Bourgogne












Övriga Frankrike







Italien























Och resten av rödvinsvärlden utanför Italien och Frankrike representeras av en endaste flaska Mitolo G.A.M Shiraz 2002... Bordeaux (35%) ligger i topp, strax följt av Rhône (26%) och Italien (20%). Det mest värdefulla vinet i samlingen är troligen Leoville-Las-Cases 1996, även om jag faktiskt betalade mer för de två vinerna från Domaine Leroy. Hittills har jag aldrig ägt en premier cru från Bordeaux - men med tanke på samlingens tyngdpunkt borde det kanske inköpas i alla fall en flaska. Hermitage, Côte-Rôtie och Cornas ser eftersatt ut - liksom Piemonte (som jag iofs aldrig riktigt fallit för). Spanien lyser med sin frånvaro - men om ett par veckor skall vi åka dit - så vem vet hur denna listan ser ut efter det!

VITT VIN

Av totalt 280 flaskor är bara 30 flaskor vitt. Det är väl lätt hänt att det blir så, speciellt då mycket av det vita vinet köps och dricks upp direkt. Inte en enda flaska Champagne! Jag har försökt att lagra en del Champagner, men det är så rysligt gott att de inte överlever länge i mörkret. Men visst borde en välsorterad källare innehålla en hel del bubbel också.

lördag 25 april 2009

Ogier "Les Closiers" Ch9dP 2004

Att handla vin på danska supermarkets kan vara en riktig fälla - det mesta är skräp och inte ens det som finns i flaskor man känner igen kan innehålla det man förväntar sej. Det är betydligt vanligare än man tror att producenter häller olika vin i flaskor som skall till danska stormarknader än till t.ex franska vinaffärer. Guigals Côtes-du-Rhône är definitivt inte samma vin i Danmark och Sverige - vilket som är bäst är en annan fråga.

Av de stora kedjor som finns är utbudet på Superbrugsen (motsvarande svenska COOP) det bästa. Det är mycket BiB där också, men det finns alltid lite bättre viner och ibland kan man hitta oväntade dyrgripar. T.ex var det inte mer än någon månad sedan det stod både Lafite och Mouton Rothschild 2001 på hyllan, till i sammanhanget, realistiska priser (1500 DKK tror jag det var). Kvällens vin är ett reavin som jag köpte på Superbrugsen för drygt ett år sen för 99 DKK per flaska, vilket motsvarar c:a 125 SEK med den kurs som gällde då.

Chateauneuf-du-Pape "Les Closiers" 2004 från Ogier Cave des Papes. Jag antar att deras mest kända vin är Clos de l'Oratoire des Papes, som iofs inte har imponerat så värst de få gånger vi har smakat. Det går inte att hitta någon information om "Les Closiers" på deras hemsida - men etiketten berättar att vinet består av Grenache, Syrah, Mourvèdre och Cinsault. Hemsidan är för övrigt väldigt "vinfransk" - dvs ett överdåd av effekter och brist på överblick. Man börjar undra om inte alla franska vinsidor görs av samma webbyrå?

Senast vi provade fick det väl godkänt, även om seismologerna inte kunde notera några större skälvningar i Malmöregionen. Nu ett år senare har vinet fläskat till sej ordentligt och osar verkligen ur karaffen. Ibland handlar vinlagring bara om en sak - att fånga vinet i dess absolut bästa ögonblick. Det finns egentligen inga stora förutsättningar, men ikväll är det absolut ett bra vin. Det finns en kryddighet och rödfruktighet som inte alls är olik Bosquet des Papes Chantemerle. Smaken är helt perfekt balanserad mellan jordgubbsfrukt, örter i havssalt och sura körsbär. Syror och tanniner får också väl godkänt. När temperaturen stiger på vinet försvinner en stadgande hand i mellanpartiet - men det avhjälps snabbt med en snabb kylning till c:a 16 grader.

Jag är faktiskt riktigt förtjust, och det är kul när ett så pass billigt vin kan överraska. Det är t.o.m läge att slänga in denna som en joker nästa gång jag skall lura Doktorn med en blind Chateauneuf 2004 provning, Detta kan mycket väl komma före en hel del namnkunniga konkurrenter. Wine Spectator hittade 90 poäng i denna cuvéen, och för en gångs skull håller jag med.

fredag 24 april 2009

Chateau Montus Cuvée Prestige 2001

Ett av få äldre viner i min källare som jag har lagrat själv, och aldrig tidigare provat, är kvällens Chateau Montus Cuvée Prestige 2001, från Madiranmästaren himself Alain Brumont. Tre flaskor har gosat i källaren i ett antal år nu, men nu kändes som att det var dags.

Det börjar illa då årets första grillning på den ljumma altanen fryser inne. De svindyra Weberbriketterna vägrar att antändas. Efter tändvätska, tandstavar och tändgel går jag på värmepistolen. 500 grader rätt på källan utan effekt. Dessa briketter från helvetet hade nog klarat en normal kremering utan problem. Vi flyttar inomhus och lagar maten på civiliserat sätt - och vinet hamnar i glasen:


Det är våldsamt tätt i färgen, utan den minsta antydan till mognad. Purpurfärgat gladsvart. Det doftar Paulliac på steroider- svarta vinbär, hö, ek, mineraler och alkohol. Lite chokladig touch från eken. Jag har inga större problem med doften, men frugan störs av nagellacken. Det är onekligen lite väl mycket spritkök över doften för att kunna kalla det elegant.

Smaken är tuff som väntat, och ingalunda den särskilt elegant. Det går loss i en full serenad av mörka bär, som snart övergår i en vass syrlighet. Eftersmaken är väldigt lång och alkoholdriven som mynnar ut i en kraftig bitterhet. Det känns som om kinderna är marinerade i Fernet-Branca (vilket t.o.m. känns dagen efter). Det är väl vad som händer när man utsätter 100% icke avlövad Tannat för veckolånga macerationer. 15% alkohol (jag har aldrig noterat det förr) bränner igenom. Det känns stundtals mer som grappa än vin. Och då äter vi ändå hemmaslagen bearnaise till...

Trots att jag är väldigt tolerant mot både tanniner och Tannat är detta vinet mer en freak-show än en skön upplevelse. Visserligen är det för alldeles ungt i dagsläget - men jag tror aldrig det går att lagra bort den överdrivna kärnbitterheten.

Poäng? Wine Spectator var generösa och gav det 93 poäng, med ett bortre drickfönster vid 2010 (ehh..). Ganska svårt att sätta poäng på ett vin som nästan inte går att dricka, det kan lika gärna vara 65 som 88. Men något 90-poängsvin kommer detta aldrig att vara i mina ögon.

torsdag 23 april 2009

Primör 2008

Dagspriser på Bordeaux 2008 hos Theis Vine:

d'Armailhac: 215 kr
Talbot: 225 kr
Beychevelle/Clerc Milon/Giscours: 235 kr
Calon Segur: 265 kr
Leoville Poyferré: 285 kr
Leoville Barton: 295 kr
Lynch Bages: 345 kr
Pichon Comtesse: 425 kr
La Mission Haut Brion: 1195 kr
Mouton Rothschild: 1295 kr
Lafite/Latour/Margaux: 1395 kr
Haut Brion: 1595 kr

Alla priser i danska kronor inkl. moms. Inget tillägg för köp av enstaka flaskor.

tisdag 21 april 2009

Nya tider

Privatimport, hemliga släpp, dolda varunummer, mailinglistor, tillfälliga släpp i beställningssortimentet. Det känns arenan för kampen om de mest åtråvärda flaskorna har flyttats från systembolagskön till att känna rätt personer. Om det är dåligt eller bra är svårt att säga, det beror nog mest på om man är med på kompislistorna eller inte. I alla fall premieras inte bara de som bor i storstäderna och kan ta ledigt lite när det passar. Kanske detta systemet faktiskt påminner om hur ett monopolfritt Sverige skulle fungera?

Ett lite underligt släpp i denne genren var de gamla Drouhinflaskor som Hjo Grosshandel släppte den 1:a april. Redan 10:02 lämnade jag och Travkungen in våra beställningar - men det visade sej att vinerna var slut redan innan dess. Nåväl, Travkungen fick senare tag i en flaska Musigny 1985 i alla fall (på ett annat outgrundligt sätt). Jag antar att Hjo Grosshandel inte behöver bry sej om vilka beställningar som matades in först, utan kan välja fritt vem de skall leverera till? Ganska meningslöst att köa således... Vinerna kommer nu att stå som spöken i den sprillans nya katalogen i ett halvår.

Surt sa räven - så skadeglädjen var stor när det visade sej att Joseph Drouhin Musigny 1985 knappast kunde beskrivas som ett toppvin. Fullt friskt, men synnerligen enkelt med tanke på pris och prestige. Det glas jag fick prova två dagar efter öppnande hade jag bytt ut mot hans Volnay Chevret 1999 utan att blinka. Slutet gott.

PS. Bytte de korkskadade Rocca Guicciarda idag, och enligt de anställda var detta inte den enda reklamationen av det vinet. Synd - vinet är ju kanonbra när korken är frisk! DS.

söndag 19 april 2009

Partaj

10 gäster - hög stämning.

Fördrink: Ett Kronstam/Larsson vin som jag köpte på chans. Detta vin har Allt Om Vin gubbarna tjatat in från beställningssortimentet, helt på egen hand om man får tro deras tidning. Vinet är en Cremant d'Alsace Rosé från Bestheim. 88 kr kändes lagom ambitiöst, och det går ett antal flaskor då kocken (jag) har missat lite i tidsplaneringen. Vinet har en färg som liknar rökt lax - men är helt lysande för priset. Det är bara att buga för Kronstam denna gången. Visst, det är lite bagatellartat men det finns en tydlig Alsacekänsla och den lilla restsötman fungerar utmärkt med den höga syran. Måste ligga bra till för "bäst under 100-lappen".

Förrätt: Pilgrimmsmusslor med pinjenötter och ruccolasallad. Här blir gästerna utsatta för ännu ett oprovat vin: Menetou-Salon 2007 från Les Thureaux. Vinet som fick Sydsvenskans vinjournalist att ta till Glenn Hysén-klass. Nja, det får väl godkänt men jag kommer knappast att köpa detta igen. Tydlig Sauvignon Blanc med mycket krusbär, en del fetma och total frånvaro av kalkstensinfluenser. Lite väl mycket tuttifrutti för min smak. Jag inser att jag var lite hård mot Les Baronnes - för det vinet är sisådär 100 gånger bättre än detta.

Huvudrätt: Helstekt oxfilé med madeirasås, kryddsmör och sockerärter. Dags för Rocca Guicciarda 2006 att ta scenen i besittning. Jisses vad jag gillar detta vinet nu! Smaknotiserna stämmer väl från förra posten, men jag är nog ännu mer förtjust ikväll. Extremt orutinerat fyller jag på lite efterhand, innan gästerna har druckit ur. Flaska 2 är nämligen svårt korkskadad - och det slutar med att vi får hälla ur och diska alla glasen. I med flaska 3, som är perfekt. Flaska 4 är sen också helt odrickbar - och då får det vara bra med Rocca för ikväll. Har jag haft en extrem otur, eller är det problem med korkarna i denna sändningen? Det statistiska signifikansen är inte tillräcklig att bestämma vilket.

Huvudrätten övergår i allmänt vinpimplande - och en salig blandning av flaskor åker upp från källaren. Bland annat Le Volte 2007, La Tour de By 2004, MontGras Riserva 2006, Domaine Les Goubert 2001 och Santa Duc Les Plans 2006. En del gäster har nog en cuvée av alla viner när kvällen är slut. Le Volte har nog tagit sej i kragen en del, men är förvånansvärt tunt och menlöst. Vaniljen finns kvar men är inte så dominerande som igår - så vinet får väl betyget drickbart i alla fall. La Tour de By smakar mindre järnrör än igår, men har å andra sidan en övermogen fikonton som inte är så kul. MontGras är förvånansvärt bra, i alla fall som pimpelvin - medans Les Plans tyvärr inte alls håller stilen jämfört med förra smakprovet.

Nej, kvällens vin var utan tvekan Rocca Guicciarda 2006 -i den friska versionen. Idag röstar jag dock på en iskall Coca-Cola.

fredag 17 april 2009

Kalasvånda

Vad skall man bjuda på för vin till 10 gäster och en gigantisk 3.5 kg oxfilé? Ikväll skall vi vända ut och in på tre viner i ett lämpligt prisintervall för fri konsumtion utan ekonomisk baksmälla. Vinerna provas parallellt och helt öppet:

Första glaset innehåller en välkänd charmör - Le Volte 2007 från Ornellaia. Årets blandning är 51% Sangiovese, 34% Merlot och 14% Cabernet Sauvignon - lagrat i 10 månader på gamla Ornellaia och Massetofat. Ett vin som brukar skörda segrar i alla läger. Årets version är....vedervärdig. Min fuskdetektor slår i taket redan vid första sniffen. Doften domineras av en tung syntetisk vanillinarom, blandat med gamla bananskal och jäst, faktiskt inte alls olik en viss Claude de Val. Smaken är något bättre, ganska lätt med röda vinbär men med samma eländiga söta vaniljkladd i slutet.


Prisa gudarna för glas 2! Rocca Guicciarda 2006 är en lättnad, ett livselexir, ett vinets definition jämfört med Le Volte. Färgen är lätt mogen med lite tegelartade reflexer. Doften har en köttrök över sej, som en hårt sotad biff där rosmarinen har ramlat ner i grillen. Jag hittar en hel del italienska referenser, men det totala intrycket är nog Bordeaux i alla fall. Frukten går mer åt plommon än vinbär, men det finns redan nu en antydan till stall inlindat örtkryddor. Betydligt bättre syra än glas 1, och totalintrycket är mycket positivt. Kanske lite sluggeraktigt publikt men ändå balanserat och matvänligt.

Vinet i glas 3 fick jag lobba hårt för att få in i omröstningen. Vad är väl ett oxkött utan Bordeaux? La Tour de By 2004 har testats fler gånger i bloggvärlden än något annat vin. Jag har tidigare tyckt att vinet varit mycket mer mainstream än det där järnröret i gödselstacken som refererats till. Med denna flaskan klarnar allt, det är inte bara blod och järnrör på gödselstacken - någon har slängt ett rutten gympapåse på toppen också. Inte en molekyl av frukt. Ganska likt Chateau de Haux för er som har haft oturen att prova det någon gång. Detta går bara inte att servera till gäster - det inser t.o.m. en garvad "Poyferré 1974 kille" som jag. Det är möjligt att detta var en lite sämre flaska, men jag hade inte slängt in detta källaren för långlagring. Den dansade en sommar men nu är det över. 2005:an skall tydligen vara ganska bra, så vi får kanske hoppas på ett årgångsbyte.



Nu hör det till saken att jag var så säker på total dominans av Le Volte att jag köpte ett sex pack på vägen hem idag. Som tur är har jag kvar kvittot - för fem av dem går i omedelbar retur imorgon. Byte mot kvällens suverän - Rocca Guicciarda 2006!

tisdag 14 april 2009

En dröm

Min dröm - en fri handel av vin mellan privatpersoner i Sverige!

I detta landet är det alltså fullt tillåtet att beställa en pall alkoläsk från Tyskland med hemleverans - men i samma stund är det förbjudet att köpa en flaska Mouton Rothschild av grannen. Visst kan jag sälja och köpa vin på dryckesauktionen - men ett mer kostsamt och stelbent system måste vara svårt att hitta. Nära hälften av pengarna går ju till Auktionsverket, utan att det ger kunden något mervärde. Kan de garantera att vinet inte har lagrats på en köksfläkt i 20 år? Vätskenivåer och etikettskick går utmärkt att bedöma från ett vanligt foto.

Det är ingen hemlighet att jag är fascinerad av andrahandsmarknaden av vin i Danmark. Utbudet, hastigheten, priset och kvalitetskontrollen är vida överlägsen de svenska auktionerna. För er som inte har bekantat er med t.ex Vinforum kan man beskriva handeln som en kopia av Ebay. Viner läggs ut till auktion med ett gömt lägstapris och en fix sluttid. När auktionen avslutats över lägstapriset tar högstbjudande och säljare kontakt och avtalar betalning och leverans. Efter fullföljd affär ger både köpare och säljare varandra betyg. Dessa betyg är fritt publicerade på sajten, och är såklart hårdvaluta för f.a. säljaren. Det duger således inte att sälja "köksfläktsviner" i längden. Vinforum tar sedan ut 25 DKK av både köpare och säljare för att finansiera sajten (som nog mest rullar på bannerpengar).

Att detta skulle bli tillåtet i Sverige känns väldigt avlägset när man hör den nuvarande folkhälsoministern. Att någon ytterligare del av monopolet skulle falla utan direkta order från EU verkar helt osannolikt - oavsett hur försumbara konsekvenser för folkhälsan som det handlar om.

Men skulle detta ändå inte gå att ordna i Sverige? Här skulle jag behöva hjälp från någon med god inblick i den svenska alkohollagstiftningen. Man kan tänka sej olika scenarion:

Scenario 1: Man kör på helt ohejdat och startar en svensk auktionsajt för kvalitetsvin med samma stuk som Vinforum. Det är ju trots allt inte olagligt att skicka vin med posten i Sverige - och den olagliga punkten skulle uppstå utanför sajten när köpare och säljare gör upp. Frågan är om sajten kan åtalas för "främjande av olaglig alkoholförsäljning" (om det finns en sådan åtalspunkt?).

Scenario 2: Man startar en dansk auktionssajt med inriktning på svenska säljare och köpare, möjligen i samarbete med en existerande dansk sajt. Man kan då erbjuda att ta emot flaskorna från säljaren, för att sedan sända tillbaka dem till köparen i Sverige (men i själva verket skulle de flesta köpare och säljare göra upp utan sajtens inblandning).

Scenario 3: Man tar emot alla viner som skall säljas och forslar dem till Köpenhamn.

Jag tror det finns enormt intresse av att enklare kunna avyttra viner man inte behöver - framför allt i prisklasser som aldrig är aktuella för dryckesauktionen. Vad säger ni? Finns det ett intresse? Och framför allt - finns det någon chans att genomföra detta på ett långsiktigt sätt?

söndag 12 april 2009

Blandade småhopp

Gärna en rejäl konstrunda - men först ett glas vin! Att konsten sitter i betraktarens ögon står klart efter att ha sett både förbluffande talangfulla konstnärer - men även konst som nog kräver en något besvärligare barndom än min för att uppskattas. Vad sägs om en flörtkula uppklistrad på ett vitt A4 ark med titeln "Livskraft"?

Här kommer lite blandade flaskor som konsumerats i olika umgängen. Först ut är ett sjömansmotiv från Portugal:

Taylor's Quinta de Vargellas Vintage Port 1988. Ett riktigt bloggvin! Hade inte Konjären tipsat om denna prissänkta fullträff hade den nog passerat oss helt förbi. Vi dricker den till en Stilton - och det är lätt att förstå varför halva portvinsproduktionen går över kanalen. Det passar ypperligt - och vinet är en fin upplevelse. Med lätthet det bästa portvin jag har druckit, om än i en väldigt svag konkurrens. Ganska tätt, mycket mognadstoner, en aning eldigt. 149 kr! Hur står sej denna mot en Vintage Port?

Om den förra vita Bourgognen vi konsumerade får representera en tavla med en flörtkula på, har konstnären inte sparat på färgen i denna flaska Génot-Boulanger Mersault Les Bouchéres 1er Cru 2002. Eller skall man kalla det blandteknik när konstverket utgörs av hälften druvor och hälften ekfat? Det är klurigt med ek i viner - jag slår ofta bakut när viner doftar nysågat virke. Detta vin innehåller stora mängder ek - men inte ett sågspån går att hitta. Eken finns där som smörighet och kokoskräm och den sitter som en smäck ihop med all citrusfruktighet och en lätt antydan till chilihetta. Vansinnigt gott - och rätt upp på min vitvins 10-i-topp!

Génot-Boulanger kan vara en producent att hålla ögonen på nu och i framtiden. Egendomen köptes en gång in av en stormrik företagsledare, som samlade på sej lotter bland de bästa lägena i Bourgogne. Tyvärr var han inte riktigt lika noggrann i valet av vinmakare, och egendomen stod länge för underpresterande viner. När fadern dog, flyttade sonen hem till mamma och började om från början. Kvalitetsförbättringen startade direkt, och fortgår fortfarande. En lustig detalj är att ekfaten till deras viner görs på gården av ek från egna skogar. Vinet är köpt på plats, och än så länge är priserna fortfarande modesta.

Sist ut är ett stilleben á la Monte Alto 2004 från Ca'Rugate. Vinet kan beskrivas som en ekad version av Monte Fiorentine, då det har både jästs och sedan lagrats på jästfällningen i sex månader på nya ekbarriquer. Jag får det serverat blint av Doktorn, och detta vinet är helt omöjligt att bestämma ursprunget på. En enklare Bourgogne är väl det som ligger närmast till hands. Gott, matvänligt, men också lite väl anonymt med tanke på prislappen (179 kr på SB).

Bag-in-Box? Det är inte ofta vi dricker det nuförtiden, men svärfar bjöd på Barone Ricasolis Formulae till påskharen. Det är fullt drickbart, men också betydligt tuffare än vad jag hade väntat mej. SB uppger att boxen innehåller 100% Sangiovese, men jag hade gissat Cabernet Franc. Det är gräsigt, örtigt, fullständigt utjäst med en ganska grov tanninhaltig eftersmak. Som en antites till BiB? Hade nog mått bra av lite lagring, men det är ju ganska svårt i påse...

fredag 10 april 2009

Blindprovningens fasor

Redan när vi parkerar väskorna i hallen för att fira påsken i ett konstkaotiskt Österlen står det tre rödvinsglas vid varje stol. Vi får order direkt av Doktorn att gömma oss i sovrummet.

Blindprovning kan vara djävulusiskt svårt - trots att man kan känna sej otroligt bergsäker finns det inga garantier mot fullständig pinsamhet. Och vad gäller vinernas kvalitet är man helt bortkopplad från etikettens och Parkerpoängens kraft. Rättvist och obarmhärtigt. Vi får veta att alla tre viner är från Frankrike - men inte så mycket mer.

Glas 1: Lite örtig, stjälkig doft, en del ek. Känns ganska ungt. Ganska hög syra, lite kryddigt i smaken. Den lätta färgen i kombination med det stjälkiga inslaget gör att jag är helt tvärsäker på Bourgogne. Det är gott men det är ganska slankt, speciellt jämfört med glasen bredvid. Det finns en del klass, och jag rankar detta tvåa.

Glas 2: Har ett äldre utseende, men är inte speciellt tätt. Vinet osar av mognadstoner av sadel och mocca. Smaken är en perfekt smälta av ekfat, mörka björnbär, syra och tanniner. Kan det vara Bordeaux? Lynch Bages? Detta är utan tvekan kvällens största vin.

Glas 3: Oj - detta var annorlunda! En dammig grusväg i augusti, torkad frukt, lite torrt och bränt. Det smakar en blandning av mogna jordgubbar och katrinplommonpuré med låg syra. Känns som detta har växt i ett betydligt varmare klimat - hade jag fått gissa fritt - Montepulciano d'Abruzzo? Men detta skulle ju vara franskt, och då måste man ju gissa på södra Rhône. Chateauneuf? Lite för snällt och endimensionellt - detta rankar jag sist.

Kuverten förseglas och Doktorn tar fram tompavorna...

Glas 1 innehåller en Côte Rôtie från Pierre Gaillard årgång 1999. Innehåller tydligen full ranson av Viognier - kan kanske fungera som ursäkt för att jag placerade detta i Bourgogne.

Glas 2 innehåller Hermitage La Sizeranne 1999 från Chapoutier. Chapoutier har haft en strålande vecka hos mej - två raka blindprovningsvinster. Detta vinet är helt fantastiskt bra!

Glas 3 innehåller Chateau Beaucastel 1998. Det enda av vinerna som jag hittade ursprunget på. 96 Parkerpoäng rätt ner på bronsplats. Jämfört med Hermitagen framstår detta som ganska platt och syrafattigt. Vi är ganska överens om att detta vinet inte har sin bästa kväll - och alla utom Doktorn placerar detta sist (men han vet ju å andra sidan vad det är).

tisdag 7 april 2009

Kaos i katalogen

Den nya systembolagskatalogen är ute på gatan - och som den petimeter man är går det inte att undvika de oförklarliga feltrycken i beställningslistan. I alla fall de feltryck jag själv har upptäckt tidigare genom misslyckade beställningar.

Brunello di Montalcino från Banfi står listad som 2001 - men har anlänt som 2002 i åtminstone två år. Fyra kataloger har den felaktiga årgången överlevt! Motivet är solklart - 2002:an är väl mer eller mindre omöjlig att sälja (och någon flaska har säkert hämtats ut av misstag). Madiranvinerna från Capmartin har varit oåterkalleligen restnoterade sedan nästan ett år. Nästa leverensdatum är noterat oktober 2010 - och då knappast i de årgångarna.

En viss felprocent får man nog räkna med när informationen skall hämtas från så många olika källor. Men rent slarv, lättja eller bedrägligt beteende borde nog SB kunna rensa ut.

måndag 6 april 2009

Legitimation, tack!

36 år gammal med ett barn på armen och två konsumkassar i handen. I korgen två halvflaskor Rocca Guicciarda Riserva 2006. Man måtte se ung ut!

Det var länge sen sist - och detta var troligtvis sista gången...

Med Gomseglet bland Norra Rhônes vita

Äntligen kom det efterlängtade samtalet! Några aggressiva förkylningsvirus hade tunnat ut Gomseglets provningsgrupp - och gjorde det möjligt för mej att komma med i denna provning av vita viner från norra Rhône.

Jag var beredd på att hålla en väldigt låg profil - vita viner från Hermitage och Condrieu tillhör verkligen inte min kärnverksamhet. Ett enda vitt vin från Hermitage finns med på min blogg - och det var dessutom skadat.

I flight 1 provar vi Condrieuviner. 100% Viognier, sex viner, fyra producenter. Trots att vinerna kommer från nästan samma plats på jorden har de inte mycket gemensamt. De florala tonerna finns i alla vinerna, men mina botaniska kunskaper är inte tillräckliga för att identifiera blommorna.

Glas 1: Ekfat, ganska rund smak med kryddiga inslag. Lite snällt och lagom jämfört med de andra. Så här kunde det kanske smaka om man blandade alla viner i en karaff. Facit: Francois Villard, De Poncins 2003.

Glas 2: Denna flightens mest udda vin. Väldigt parfymerad doft utan antydan till ek. Doften är nästan påfrestande först, men blommar ut med tiden till krossade smultron med vispgrädde. Smaken har väldigt låg syra med en känsla av emsertabletter i eftersmaken. Lite tvålvarning här - men jag gillar det ändå för att det står ut så mycket. En stor personlighet! Facit: Chateau Grillet 2002.

Glas 3: Helt oxiderad. Odrickbar. Facit: Guigal La Doriane 1994 (första årgången av detta vin - som skulle druckits upp för 10 år sen).

Glas 4: Blöta stenar i doften, mineralisk. Känns inte ekad. Smaken är lite väl kort och neutral för att stå ut i denna konkurrensen. Synd på den doften! Facit: Montez Condrieu Les Grandes Chailles 2005.

Glas 5: Min favorit! En lätt ekkyss i doften, kryddig som en Gewürtz med persikatoner. Lång eftersmak med antydan till charkuterier och emsertabletter. Facit: Montez Condrieu Les Grandes Chailles 2006.

Glas 6: Mycket tungt ekad doft blandat med tung myskparfym. Vaniljglass med inlagda päron i smaken. Lång eldig eftersmak - hög alkoholhalt? Kan lika gärna vara en ekskadad chardonnay? Facit: Guigal La Dorianne 2006. 97 Parkerpoäng, men helt over the top. Kan inte vara många som identifierar detta som Viognier i en blindprovning.

Korta slutsatser efter flighten: Det känns inte som att lagring av Condrieu ger något positivt. Vinerna är låga i syran, och känns matkrävande. Och vad pysslar Guigal med? Chateau Grillet från en bättre årgång hade varit spännande att prova!

Nästa flight innehåller vita Hermitager. Stora viner med stora prislappar...


Glas 1: Oxiderad, nötig, platt smak. För gammal - men inte odrickbar. Facit: Delas Hermitage Marquis de la Tourette 1998.

Glas 2. Här blir jag förbannad. Vinet doftar och smakar inget annat än ek. Bittra ektanniner sprutar ur öronen. Detta är på gränsen till odrickbart för mej. Facit: Guigal Ex Voto Blanc 2003.

Glas 3. Solklar favorit för mej! Fantastisk utmejslad blommig doft med ljuvliga mineraler. Lång smak med en klar syra. Komplext och klassigt! Facit: Chapoutier Chante Alouette 2005 (flightens billigaste vin).

Glas 4. Inte alls dumt... Lätt oxiderad doft. Nötig, smörig och karamellig. Ekdriven eftersmak. Solklar tvåa för mej - även om jag inte har alltför mycket till övers för det oxiderade. Facit: Chapoutier Ermitage Le Meal 2000.

Glas 5. Helt oxiderat - odrickbart. Facit: Chapoutier Ermitage Cuvée de l'Oree 1998 (attans... 99 Parkerpoäng i avloppet).

Som ersättare tas en Chateau La Nerthe 2004 in - helt OK vin men lite väl enkel i eftersmaken jämfört med de bästa glasen (3+4).

Lite reflektioner! Det är bara att erkänna att jag har en vulgär vitvinssmak. Jag kan överhuvudtaget inte se poängen med att lagra dessa viner. Sannolikheten för okontrollerad oxidation verkar vara nära 100% efter ett antal år - och innan dess har mycket av det som jag upplever som komplexitet försvunnit in i äppeldimman. Den unga Chante Alouetten var dock helt fantastisk - ett av de bästa vita viner jag har provat någonsin. Samtliga viner ikväll var också helt torra - och ganska alkoholtyngda. En bit mat till är säkert väldigt nyttigt - även om jag inte har riktig koll på vad som bäst serveras till. Slutligen: Vad pysslar Guigal med?

Tack M. för möjligheten att få vara med! Detta är viner som man sällan träffar på, och jag försöker suga åt mej all kunskap. Jag lärde mej verkligen mycket - också vilka viner jag skall undvika...!

lördag 4 april 2009

Sancerre "Les Baronnes" 2007

Solen steker på altanen och årets första utemåltid är ett faktum! Vi bestämmer oss för en sallad med stekt chevre och pinjenötter - vilket påkallar Sauvignon Blanc från Loire. Källaren erbjuder inget stöd i denna stund, så jag lommar iväg till SB.

Målet är den nya Menetou-Salon som släpptes den 1:e - men den hyllan är tyvärr renrakad efter Sydsvenskans drömrecension. Les Belles Dames är helt utesluten, och då återstår endast denna flaska Sancerre "Les Baronnes" 2007 om man vill hålla sej till traditionen.


Det doftar väldigt lovande! Mineraler, krossade flintstenar, en hel del citrus och något som jag får till nätmelon. Smaken lever kanske inte riktigt upp till doften, men får ändå fullt godkänt. Det smakar precis som väntat - krusbärsläsk med ett lite eldigt mittparti och en lätt bitter avslutning. Nu dricker vi Sancerre så sällan att jag har svårt att placera in detta vinet i något poängsystem. Det är väldigt gott och läskande - men jag har lite problem med att ett vin som detta skall kosta 149 kr. Det måste vara synnerligen god avkastning för ett vin som skördas med maskin och processas i rostfritt stål.

Sen vet jag inte heller om kombinationen Sancerre och chêvre är så klockren heller. Det funkar i alla fall men summan av de två är just två - inte tre. Släng in en plateau de fruits de mer så spelar nog detta vinet på hemmaplan. Gärna på någon fransk uteservering med utsikt över Mont-St-Michel.

fredag 3 april 2009

Joseph Drouhin Volnay-Chevret 1er cru 1999

Navigeringen i Bourgognes förrädiska skärgård fortsätter... Nästa flaska ut i ljuset är ett vin som häckat i beställningsortimentet under många år: Joseph Drouhin Volnay-Chevret Premier Cru 1999. Den tidigaste provnoteringen jag kunde finna var från Kronstam, som gav vinet tummen upp redan 2005. Även Finare Vinare har testat vinet här med gott betyg under 2006.

Jag har själv ögnat förbi detta vinet i lång tid, trots att det har gett ganska många positiva vibbar. Lagrad Bourgogne från en bra årgång med premier cru status vimlar det normalt sett inte hos vårt monopol. Kanske att priset, 399 kr, kändes lite ansträngande - men med ruskig prisutveckling, havererande valuta (och ökad inkomst) har även priset lagrats till angenäma nivåer. Faktum är att SB's pris just nu är lägst i världen enligt Wine Searcher.

Chevret är en premier cru vingård i Volnay. Joseph Drouhin behöver ingen längre presentation. Det är en av de största vinfirmorna i Bourgogne, och arbetar nästan uteslutande med inköpta druvor. Habilt och mycket bättre än de andra elefanterna, men knappast ett namn som får multimetern att lysa rött för de mest lyxskadade kicksökarna.

Vinet ser både tätt och moget ut i glaset, med en tydligt tegelfärgad kant. Det osar inte direkt om detta vinet, men det som kommer ur glaset är en ren fin fruktig doft av mosade jordgubbar, lakrits, lite tjärat tågvirke. Mineralerna framträder som tavelkritedamm. Smaken är helt perfekt balanserad mellan väl mogna röda krusbär, en del ekfat, frisk syra och tanninbett. Allt sammansmält med tiden till en behaglig enhet. Det enda jag saknar är de förmultnande löven, skogpromenaden med tandstensdrabbad hund. Det finns inget av de tonerna i detta, trots allt, väl mogna vinet.

Nåväl, det smakar fågel speciellt till kvällens fågel - som är utskuret kalkonlår. Men visst, det saknas något för att ta sej in i min hall of fame. Det kan dock väl rekommenderas för den som är spekulant på en drickklar Volnay.

Jag antar att ni har sett att Hjo Grosshandel har släppt en väldig massa mogna viner från Drouhin i beställningssortimentet? Fina lägen och bra årgångar - och i sammanhanget realistiska priser. Jag har beställt några viner från 1978 - men om det verkligen kommer några återstår att se.

onsdag 1 april 2009

Chateau Poujeaux 2004

Några ryggbiffar, en nyslagen örtmajonnäs, lite frittar. Bordeaux. Står och velar i källaren, men den där Chateau Poujeaux 2004 som vi provade för inte så länge sedan känns som ett lagom ambitiöst val.

Och visst funkar det utmärkt! Vinet är precis lika charmigt som sist och väldigt typisk för en lättare cabernet-Bordeaux. Det är cassis, ceder, friska syror, lite rostad ek på det och lite sträva cru bourgeois tanniner. Som gjort för maten.

Men då händer det som får hela min Moulis-en-Medoc värld att falla samman. Vi tar upp gamla rester av den Pontet Canet 2002 som aldrig avslutades i fredags. Drygt ett glas kvar. Och plötsligt framstår Poujeaux som synnerligen enkelt. Det är ett vin som går i minst ett par klasser högre upp i läroverkssystemet. För det första är koncentrationen betydligt högre, för det andra är tanninerna som sammet, för det tredje finns det en rymd och klasskänsla som tyvärr saknas i Poujeaux. Det är lite smärtsamt att se misshandeln pågå - speciellt eftersom Poujeaux är ett vin som konsumerats i stora mängder i vårt hem under åren.


Några reflektioner: Parker framhärdar att Poujeaux är det bättre vinet med 90 poäng mot 88 för Pontet Canet. Det är tveksamt att kalla det en professionell bedömning. Iofs gör det att priserna är mycket förmånliga för Pontet Canet 2002 (och när jag tittar i kassaboken visar det sej att jag gett runt 170 DKK för både Poujeaux och Pontet Canet). Som ni alla vet gäller den prisjämförelsen knappast för senare årgångar...

Kanske det var lite styggt att ställa Poujeaux mot en så tuff kamrat - och så länge vi inte hade någon referens var alla väldigt nöjda. Hjärnan har ingen absolut kvalitetsmätare inbyggd, det visade sej klart ännu en gång. Inte ens Parkers.