Klockorna stannade

Det är inte alltför ofta nuförtiden som man träffar på de vinerna som gör ett avtryck i själen, en tatuering i smakminnet. Ju fler och bättre viner man öppnar med åren, desto mer krävs för att komma in det heliga "hall of fame".

Ikväll görs dock en avgjutning i trottoaren. Vit Hermitage, Chapoutier Ermitage de l'Orée 1991. Det finns ju inga garantier med gamla flaskor, och speciellt inte med vit Hermitage som verkar vara extremt utsatt för oxidation. Eller har jag öppnat mina tidigare upplevelser för tidigt? Det sägs att all vit Hermitage passerar igenom ett oxiderat och trist stadium mellan sisådär 5 och 10 års ålder - för att sedan friskna till och bli underbart vid 15-20 års ålder. Man kan ju alltid hoppas - kvällens flaska är ju hela 19 år. 1991 var det första året som Chapoutier gjorde cuvée l'Orée, vilket var den första av prestigetappningarna (portföljen utökades senare med Le Méal och l'Ermite). "Basvinet" Chante-Alouette har dock gjorts i generationer.

Redan flera timmar innan har jag hällt över viner i karaff och ställt ner i källaren. Vinet har en helt fantastisk klargul färg med en enorm lyster. Doften är helt magisk. Citrus, honung, småkakor och bivax. Inte ett spår av ruttna äpplen! Smaken är minst lika bra. Man klagar ofta på låga syror i vita Rhôneviner, men detta vinet har en ljuvlig citrussyra bland alla smaksensationer. Ett av mitt livs största vitvinsupplevelser (95 p). Inköpt på vinbanken.dk för 495 DKK. Värd varenda öre.

Efter denna urladdning känns rödvinerna mindre intressanta. Att hälften var korkskadat gjorde inte humöret bättre, vad sägs om följande utfall:

La Mission Haut-Brion 1993 = kork

Castello di Brolio 2001 = kork

R.Ampeau Volnay Santenots 1976 = kork

Chateau Margaux 1963 = kork

De icke-korkade vinerna:

Gruaud Larose 1999: arketypisk men en aning tunn cassis-Bordeaux. Vinner mycket på att vara helt perfekt mogen just nu. Inte alls dumt, perfekt till maten (harfilé) och bäst ikväll (89 p).

Delas Marquis de la Tourette Hermitage 2001: Trevlig typisk Syrah, men denna flaskan känns mycket tunnare än den förra (fast den drack vi iofs mot en Grange des Peres, som hade noll ryggrad). Ren och frisk, men Graillot Crozes har mer koncentration (87 p).

Aldo Conterno Barolo Bussia 1999: Ännu ett vin som känns lite tunnare än vad appellationen utlovar. Fint mogen, på kanten till övermogen, lätt, Langhe Nebbiolo-känsla (87 p).

Sylvain Cathiard Vosne Romanée 2005: I princip omöjligt att bedöma. Vrålprimärt och stängt. Rena smaker och ganska mycket ekfat (utom tävlan).

Blint i "Bordeaux"

Två glas. Okänt innehåll. Tung åldrad vinkällare under köksgolvet. Så är förutsättningarna när vi checkar in på kvällens provning och sociala samkväm med Doktorn. Barnen ritar på väggarna och äter pusselbitar när vi doftar i glasmynningarna.

Glas 1: Symfoniskt, rent och klart. En hint av ceder och jasmin. Cassis. Känns moget men inte speciellt gammalt. Smakar helt otroligt rent och elegant med silkestanniner, cassisfrukt och plommon. Jag drar till direkt med Leoville Las Cases 1990, men får huvudskakningar tillbaka. Helt säkert Bordeaux, och högst troligen St Julien. Fast detta är min själ bättre än Las Cases 1990...(96 p)

Glas 2: En helt annan uppenbarelse. Hemligare doft, lite mer torkad frukt och en aning katrinplommon. Varmare känsla - högre alkohol? Också ett fantastiskt vin men mina blickar faller helt klart på glas 1. (92p)

Jag kan inte säga annat än väl lagrad Bordeaux, men då lägger Doktorn in chanskortet och säger att ett av vinerna inte är franskt. Då är det inte svårt att lägga vinet från utomsocknes i glas 2, men det är helt fel.

För Las Cases flaskan är nämligen från USA. Dominus Estate 1992. Vinet i det glas som jag gissade var utomsocknes är Chateau Palmer 1989. USA är mer franskt än Bordeaux ikväll.

Två otroliga viner och hatten av för Dominus. Kan vara mitt livs bästa "Bordeaux".

Restsalg

Att den danska ekonomin har tagit mer stryk än den svenska under finanskrisen kan man se på vinhandeln, som nu i snart ett år har präglats av konstanta reor och tokerbjudanden. Theis Vine, som i mitt tycke är en av de mer spännande agenterna, byter bara namn på samma rea. Det som nyss var nyårsrea är nu februarirea. Viner som är under 12 flaskor i saldo hamnar i restsalgslistan, och där ligger de allra största fynden (om man gillar Barral finns det nu ett gäng Jadis till bra pris t.ex). Jag strosade runt för någon vecka sedan och handlade lite förstrött några flaskor som vi provar ikväll. Rena chansningar, men om man aldrig går vilse hittar man inga nya vägar (på amatörpsykologspråk).

Flaska 1 och 2: Schäfer-Fröhlich Riesling Spätlese Bockenauer Felseneck Goldkapsel 2005 och 2006 (170 DKK). Sida vid sida framstår 2005:an som ett betydligt bättre vin. Båda är intensivt söta, och 2006:an har en lägre syrastruktur som gör att det vinet framstår som en aning jolmigt. När slutnotan skrivs framstår inget av vinerna som återköpskandidater. Det kan också bero på att jag är lite ointresserad av denna typen av vin för tillfället. Det är lite för snällt och förutsägbart (85 vs 80 p)

Flaska 3. Laurent Dupatis Chablis Premier Cru Beauroy 2006 (95 DKK). Snacka om doldis. Producenten har ingen hemsida och inga ratings hos varken Parker, WS eller Cellartracker. Men vinet är faktiskt riktigt bra! Tillhör den lätt avrundande skolan men med friskt syrabett. Äppligt men med antydan till exotisk frukt. Saknar kanske den där extra definitionen, men eftersmaken är lång och behaglig (86 p).

Flaska 4. Robert Chevillon Nuits Saint Georges 1er cru Les Chaignots 2004 (220 DKK). Fast track to maturity hade man kunnat skriva om man var skribent på EBob. I alla fall på färgen, för den ser väldigt mogen ut med bred tegelfärgad kant. Doften är helt upp i min gränd. Frisk, sval, kryddig. Jag associerar lite till röd currypasta. Smaken verkar först vara en aning 2004-slank, men det är bedrägligt. Här finns en lågmäld intensitet som stegrar sej i eftersmaken. Syrlig tomatpuré säger frugan, som inte gillar detta. Jag är på helt motsatt kurs och tycker detta är det bästa jag har druckit på ett tag (91 p). Skall man gnälla på något så är tanninväggen i mitten ganska hård för tillfället - och vinet kommer nog aldrig att bli en smeksam Volnaykopia.

Battle of Chateauneuf

Det låter mer högtidligt än vad det verkligen var. En kväll med svärfar som började med en flaska och slutade med tre. Vinerna dracks således inte helt parallellt och det kan finnas en viss risk för alkoholbias i bedömningarna. Tävlingen delades in i tre kategorier: Bästa doft, bästa smak och bästa helhetsintryck.

På startlinjen: Bosquet des Papes 2005, Charvin 2000 och Vieux Donjon 2001.

Bästa doft: Helt överlägsen seger till Vieux Donjon 2001. Det vinet är helt sublimt för tillfället! Lika elegant som den finaste Bourgogne Grand Cru, som det dessutom påminner mycket om. Eteriskt är ordet. Jag orkar inte bryta ner doftens magi i molekyler, men det är så otroligt friskt och ändå djupt.

Bästa smak: Vieux Donjon 2001 har vissa problem att hålla de andra stången, och jag har samma känsla som senast. Det är nu eller aldrig för detta vinet. Det lätta och friska går igen i smaken men man kan i vissa ögonblick ana ättestupan i bakgrunden. Charvin 2000 verkar helt oberörd av sin ålder, och visar upp en helt annan koncentration. Jag har varit negativ om Charvin tidigare, men det kan jag inte alls förstå nu. Mörkare, tyngre men ändå helt utan vassa kanter och alkoholproblem. En aning stjälkigt vilket jag gillar. Vinnare: Charvin.

Lite orättvist för Bosquet des Papen att vara yngst och dessutom billigast, och det vinet hade det lite svårt mot de övriga. Jag gillade dock verkligen det vinet (första flaskan från mitt sexpack), men det har fortfarande en viss kantighet och vaniljaktig ton som jag tror kommer att försvinna. Som sagt tidigare, Bosquet des Papes 1998 är fortfarande en av mina största Chateauneufupplevelser, så jag är lugn.

Nå, bästa helhet? Jag är helt såld på Vieux Donjons doft, och då aromatik står högst i kurs hos mej får den trots allt första priset. Men jag är villig att ge Charvin samma poäng redan nu, och om ett par år är det nog ingen tvekan om vart priset går (91 p för båda). Bosquet des Papes 2005 (88 p). Det är heller ingen tvekan om att Chateauneuf är ett vin som måste lagras. Att bälja 2007:or som halva världen gör just nu måste vara kapitalförstöring av episka mått.

Får jag lov att presentera årets julklapp 2010:

En st Cigarbox guitar inhandlad på en bakgata i Memphis TN. Två kvastskaft, en cigarlåda och några gamla kapsyler. Dubbla micksystem (en för den groteska bassträngen och en för de tre tunnare). Vad man än spelar låter det som John Le Hooker. Houw houw houw.

Léoville Las Cases 1983

När skall man egentligen öppna gamla kämpar från mellanårgångar? Är det rättvist att använda dem som strykpojkar i långa vertikalprovningar? Klart att Las Cases 1986 och 1982 hade gjort snömos av 1983:an i en direkt jämförande provning, men det är ju inte ett optimalt utfall på de investerade pengarna. Inte för att detta vinet betingar några större summor på andrahandsmarknaden, tror jag betalade en knapp femhundring på Vinforum för ett par månader sen.

Leoville Las Cases 1983. Året var varmt, alla tunga investeringar från inkomsterna av den nyfödda amerikanska primörhandeln stod stilla. Parkers genombrott som vinkritiker är tätt förknippad med Bordeaux 1982 och majoriteten av cru classé flaskorna från den årgången skeppades till USA. Prisutvecklingen på de flaskorna hade också gjort mej till Parkerfanatiker om jag hade varit med. De som satsade då har nog druckit gratis sedan dess.

Leoville Las Cases 1983 hade jag med på min topp-2009-lista, men det var en flaska som doktorn hade haft i sin matkällare sedan släpp. Historien bakom denna flaskan är helt okänd, men den ser ut som ny och har en nivå som går över foliekanten.

Tyvärr har den inte alls samma fräschör som min toppflaska förra året. Den har en fullmogen fin och frisk cassisdoft men smaken har sedan länge släppt taget om kajkanten. Syran finns kvar men allt som kan kallas kropp är borta. En kort stund under middagen släpper den loss en sista fjärt i rymden för att sedan sluta som ett överextraherat Earl Grey te.

Det tar ett missar innan man inser att gamla Bordeauxflaskor är mest en enveten romantisk dröm om att allt var bättre förr. Fast ibland händer det ju att det slår in.

Dags att lura Doktorn

Tiden kändes mogen. Ett för snabbt öppnande hade varit misstänkt och lätt att genomskåda, men nu smög jag glaset i doktorns hand strax efter ankomst. Vinet var, den av mej fördömda, Argiano Brunello di Montalcino 2004. Motivet var helt egoistiskt - har jag verkligen ingen koll alls eller är vinet en blek kopia? Jag ser till att låta doktorn gå och strosa ifred med vinet och inte förrän det är dags att sätta sej får han frågan - vad är detta och vad är prisnivån?

Svar: En massproducerad portugis, prisnivå 70 kr. Så illa är det alltså. Han blir minst lika upprörd som jag när jag visar flaskan (vi har ju bunkrat tillsammans på Philipson). På sätt vis känns det bra att en mångårig munskänk med alla medaljer säger samma sak som jag gjorde för någon månad sen. Tunt, surt, karaktärslöst om än inte direkt obehagligt.

Sedan den helt utmärkta 2001an (90 p) har Argiano bytt vinmakare till dansken Hans Vinding-Diers. Han hade som målsättning att förvandla vinet åt det eleganta hållet - och om hans mål var att sänka koncentrationen har han sannerligen lyckats. Det som är underligt är att vinet upplevs som i princip oekat - trots 30 månader på ny ek.

Summa: Jag kan kanske bli stämd för förtal om jag påstår att denna batch Argiano 2004 från Philipson inte är en Brunello och att den inte har spenderat 30 månader på dyra barriquer. Så det är kanske bäst att låta bli. Men jag lovar att återkomma om jag lyckas få tag på en annan batch för jämförande provning.

Sen går vi loss på den riktiga vinerna:

Remi Jobard Meursault Sous La Velle 2005: Jag som trodde att jag hade fått ordning på min inre vita Bourgognekarta blir konfys. Slank och salt i stilen, mycket måttligt med ekfat. Det finns Chabliser som har mer rondör än detta. Känns helt oförlöst än, och borde inte ha öppnats nu. Händerna på täcket ni har har sparat (inga poäng).

Camille Giroud Vosne-Romanée 2003: Här var det mycket gräddkola, varma jordgubbar och tät koncentration. Ändå känns det som att det saknas ryggrad. Inte mycket som pekar på Bourgogne alls, och alla är utspridda runt jordklotet. Rätt gott att dricka utan mat men inte min stil (85 p). Ett sånt här vin hade aldrig gjorts under den gamla regimen.

Vieux Donjon 2001: Detta vinet är väldigt typiskt för.... Bourgogne. 100% runt bordet gissar Bourgogne på doften och jag får t.o.m en gissning på Domaine Leroy. Ett fantastiskt vin som har den där lätta gröna fräscha känslan som man hittar i Leroy 2004 eller Clos des Papes 2001. Doften är så där "öronbedövande" stor och komplex att man sitter och hyperventilerar för att inte missa något. Nästan fulländat. När gästerna smakar på vinet lämnar vi dock Bourgogne och hamnar ganska fort i Chateauneuf. Smakar såklart också bra, men det är stor skillnad på doft och smaknivå. Lite ålderstunn redan trots sin beskedliga ålder - kan t.o.m vara så att detta vinet har sin framtid bakom sej. Svårt att bedöma. 94 poäng för doften och 88 för smaken - vi landar således på 91 p.

Vieux Donjon måste vara ett praktexempel på fransk transformation! Som ungt är detta vinet ganska vasst och småtrist. Någonstans på vägen sker miraklet. Vinet mognar inte - det transformeras som en fjärilslarv. En ynnest att få uppleva.

Graillot 2006 vs 2007

Äsch - vi kör väl igen! Jag kan inte utlova full aktivitet och engagemang, och vi får se hur blogglusten faller sej efter hand.

Rejält vinsugen efter tiden i Memphis - nog fanns det vin om man letade men det passar inte riktigt in i bilden av en bluesmusiker. Nej, Wild Turkey och Sam Adams fick det bli. Ett stort glas bourbon med massor av krossad is är knappast förfinad elegans, men rätt gott. Varför inte en minivertikal av Alain Graillot som uppstart?

2006:an ser något lättare och rödare ut än grannen, mjuk varmfruktig doft med ganska mycket fatkola. Lättare i smaken, varmare men med mindre koncentration och komplexitet. Lustigt - detta vinet hyllade jag till skyarna som nytappat, men nu känns det lite enkelt jämfört med 2007:an. Så kan det gå när man dricker parallella glas (87 p).

2007:an är mörkare, tätare, lite syrligare och friskare. Om det är mineral vill jag inte ge mej in på, men det känns stenigare, mer komplext och intressant. Inget annat än en mönster-Syrah! (90 p). En av Graillots bättre.

Det har varit lite gnissel om Graillots 2007:a, men jag tycker detta är ett riktigt bra vin. Har ännu inte provat någon Crozes-Hermitage som är bättre än Graillot, så det är nog mest en fråga om man gillar Crozes eller inte. Jag gnisslar ju om en massa annat, så det är väl i sin ordning. Parker kan inte fördra de gröna tonerna och skickar vinet till supermarketnivå med 83-85 poäng. Gröna toner... Varför denna fobi mot grönt? Jag vill gärna ha lite gröna toner i mina viner - solvarm jordgubbssaft går ju att ordna på annat sätt. Lite stjälkighet och vegetabilier ger vinerna mer komplexitet. Men visst finns också en gräns för min gröna ådra.

Vi plockar upp en flaska vin till senare, Domaine Pegaü Cuvée Réservée 2004. Mitt livs första Pegau faktiskt. Lite mytomspunnet med höga poäng i ryggsäcken och med ett rykte om att vara väldigt traditionell. Låter som min likör. Jag vet inte vad det är med mej och Chateauneuf, det känns som mitt gillade av producenter är helt slumpmässigt.

Jag kan inte säga att jag ogillar vinet, men det känns som en smutsig och kantig version av Vieux Donjon. Ganska rejält oren i doften med massor av brett och t.o.m toner som kan vara rena defekter (gammal blöt tältduk). Grova tanniner och lite halvtunn. Detta måste vara en dålig flaska helt enkelt, och jag avstår en bedömning. Fast jag skulle inte ta gift på att denna flaskan faktiskt var defekt. Graillot var i alla fall ohyggligt mycket bättre vin just ikväll.

Memphisresan? 720 musiker tävlade i att vara mest blåa, och ingen artist utanför USA gick vidare till finalerna - men vi fick en hel del beröm. Vi ni höra ett smakprov spelades vår musik i P4 förra helgen: http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=2179886&BroadcastDate=&IsBlock==