La Chapelle 2003 vs La Bernardine 1990

Travcirkusen drar till Jägersro och jag och Travkungen har laddat med tips och reda kontanter. Precis innan avfärd till travbanan öppnar himlen sej. Skall vi verkligen stå i ösregn och dricka svindyr BiB ur plastglas? Eller skall vi ge fanken i hästarna och bara prova vin istället? Vi stannar hemma och tar upp ett hemligt vin var från gömmorna:


Mitt vin: Jaboulet Hermitage La Chapelle 2003
Etiketten lyser med en stolt historia - länge ansett som ett av världens bästa viner. Men vad hände egentligen efter 1990? Poäng och pris har haft ett nära nog konstant fall sedan dess. Lite intressant att notera att Parker och Neil Martin har extremt olika åsiker om detta vin årgång 2003. När Parker delar ut 95+ klagar Neil på alkohol och ger endast 85-87 poäng.

Vinet är purpurfärgat med en stor köttig inälvsdoft, lite mint och en knivsudd blåbär. Rätt Syrahtypisk helt enkelt. Ganska enkel i smaken, lite alkoholvarm och mjuk. Jag stör mej inte direkt på alkoholen här, men det beror nog på att man är helt avtrubbad av Chateauneufen i glaset bredvid. Travkungen tror att detta är en S:t Joseph med några år på nacken. Ett oförargligt vin som inte lämnar några spår av storhet och genialitet, men rätt gott att bara dricka (87 p). Jag tror minsann att Neil hade rätt denna gången.

Travkungens vin: Chapoutier Chateauneuf-du-Pape La Bernardine 1990. Mycket mogen färg och tydligt over-the-hill i doften. Det känns lite underligt eftersom smaken fortfarande är väldigt tät. Tydlig sötma, hög alkohol och låg syra. Som en kvarglömd skål godis på en långvårdsavdelning. Först besynnerligt - sedan vedervärdigt (65 p).

Från 500 till 40 kr

Normalt sett brukar alla vinprovningskvällar gå från ganska dyrt till oerhört dyrt - men ikväll gör vi baklängesvolt i kvalitetsläget. Undantaget förrättsvinet som är ett lådrov från min nyinköpta låda av Domaine Weinbach Riesling Reservé 2008.

Knastertorr, mineralbesk och fullständigt omöjlig att bedöma skall det visa sej. Det smakar nästan ingenting i nuläget. En svag doft av inlagd persika i en svag gin och tonic? Antingen är detta vinet redan helt stängt (som alla andra Weinbach i min källare), eller så har Philipson dealat på någon rastplats igen. Normalt sett brukar ju deras Riesling ha ett par sprittande år i början för att sedan gå i dvala. En liten varning trots det enormt låga priset i DK (129 DKK). Oh yes, jag har 11 utrymmeskrävande flaskor kvar (80 p?).

Sen lyfter vi till nivån där örnarna flyga. Jag hade inte någon enorm tilltro till Calon-Segur före denna kvällen - men denna flaska Calon-Segur 1996 är en av de absolut bästa Bordeauxerna jag har druckit. Årgången lär vara märkt av lätt övermogen cabernet, och vinet känns onekligen yppigt i både smak och doft. Fullt drag av cederpenna och cassisjuice. Mjuka långa tanniner driver eftersmaken till oändlighet. En bra blandning av stiff-upper-lip och california dreaming. En perfekt tidpunkt att dricka detta vin (93 p+). Vilket vin!!!

Vad sägs om en flaska La Tour de By 2006? Det är en kulturkrock jämfört med föregående vin. Släng blyertspennan i blodpuddingen och prygla hästen med en rostig hjulbult. Alla bloggare kommer att känna igen detta vinet från 2004, fast detta vinet har en högre koncentration och en någon renare attityd. Ett kanonvin för alla som tröttnat på grenache-lakrits. Me like (85 p).

Kvällen går vidare och mitt larv om grenache får återigen en dödsstöt. Domaine Charvin Côtes-du-Rhône 2007 innehåller nämligen nästan 80% grenache. Silkeslent, komplext, kryddigt och rent ut sagt chateauneufklassigt. Jag har egentligen inte provat 2007:or tidigare, förutom någon enstaka 100-poängare. Detta är bättre. Fantastisk balans, meditationsmässigt (84 DKK och 88 p). Parker säger drick före 2012 - jag säger drick helst inte före samma datum, 2001:orna av detta vin är i himlen nu.

Sen börjar pengainsatsen ta ut sin rätt. Pegau ger ut ett bordsvin, Pegovino 2006, som är klassat som ett Vin du Pays (45 DKK). Bättre än alla BiB i hela världen, men visst känns det lite yoghurtvasst i kanterna. Nu börjar vi dock känna allsångstendenser, vilket vinet svarar väl mot (75 p). 30% Syrah - 70% grenache - skruvkork. Nja.

Öken

Efter några dagars töcken i sällskap med caliciviruset inser jag att det kommer att gå mer än två veckor mellan vinpavorna härhemma. Det är nog rekord sen den dagen jag skrev in mej på Chalmers 1993... Som tur är verkar resten av familjen vara genetiskt oförmögen att insjukna.

Men att handla vin går ju bra i alla fall. När Philipson Wine (som jag har en halv toscansk tupp oplockad med) slår till med rea är det svårt att låta bli. Domaine Weinbach Riesling 2008 för 129 DKK (vid köp av 12). Känns som ett säkert köp i en stark årgång.

Till samma pris inhandlades även en låda Gigondas Raspail-Ay 2007 (Bergman Vin). Det är mer av en chansning men de samlade omdömena känns starka.

Chateau Verdignan 2005

Förväntningar är ett otyg för toppvinerna och en räddning för månget dugligt vin. Idag spelar dock förväntningarna oss i händerna - för mina förväntningar på Chateau Verdignan 2005 är inte precis i zenit. Vi provade nämligen Chateau Coufran 2005 (samma producent) för ett tag sen, och det vinet är i princip odrickbart just nu. Fullt av grova gröna tanniner som lär behöva en sådär 100.000 år i bergrum för att mjukna upp (m.a.o. de lär aldrig göra det). Någon form av vinmakningsmiss måste ha begåtts i det vinet?

Chateau Verdignan 2005 är nästan svart i glaset. Oerhört tätt vin med redan en hel del kastat sediment. Det doftar verkligen Bordeaux! Tydliga cederdrag och massor av cassis, riktigt njutbart. Ett helt annan polerad tanninkänsla i smaken, jmf med Coufran. Tät, ungfruktig cassissmak med de där fina fina tanninerna som en tuggbar vägg. Antydan till jord och tobak. Ett vin i samma anda som Chateau Belgrave 2004. Helt klart drickbart redan nu, men med stor uppsida. Den överlägset bästa Verdignan jag har provat (fast jag minns mest de gröna och sura 90-talarna som fanns på SB under lång tid).

Vad skall vi då ge detta vin för poäng? Jag är mycket positivt överraskad, och risken finns att man överskattar vinet. 88 poäng känns rimligt. Sen är ju frågan hur ett vin som Verdignan kan klara sej i framtiden. Vinet kostar trots allt nästan 200 spänn, och konkurrensen från kranskommunerna är stenhård nuförtiden.

Hemliga viner återigen

Blindprovning är obarmhärtigt, supersvårt och allmänt dåligt för självförtroendet. Om man nu köper vin för hundratals kronor från en viss producent känns det ganska illa om man skulle missa vinet i en blindprovning med en sisådär 1000 mil.

Det börjar i alla fall ganska lätt. Första vinet doftar frisk petroleum och så hade man spikat Riesling i alla fall. Tysk eller fransk? Lite för torrt, oljigt och fylligt för Tyskland. Alsace? Rätt. Sen är det ganska svårt, men det supertorra anslaget utesluter i alla fall Zind-Humbrecht, Weinbach och Burn. Lite lättare stil och jag drar till med Boxler. Fel - rätt svar är René Muré Clos St Landelin Grand Cru 2003. Ett stort vin och en stor överaskning att det är en 2003:a som dansar så balanserat. Doften på detta vinet är i princip fulländad för en riesling (92 p).

Första hemliga vinet har jag tagit med, och det är en flaska reavin från Theis Vine. Chateau Simone 2000 från den pyttelilla appellationen Palette i Provence (170 DKK). Mestadels grenache, men även en hel del andra obskyra druvor som Castet och Manosquin (allt mer eller mindre härstammande från de nunnor som grundade egendomen på 1600-talet). En av Frankrikes första appellationer och på gränsen till ett museivin. Låg produktion och hög turistfaktor borde borga för en dålig price/performancekvot - men vinet doftar alldeles utmärkt vid dekantering. Väl mogen, ganska Chateauneuf-lik doft av apelsin, orientaliska kryddor och moreller. Ett riktigt meditationsvin faktiskt med den underbara doften. Bra tryck i smaken men jag saknar lite friskhet och längd. Till maten spelar det ingen roll om eftersmaken är 10 eller 30 sekunder - man hinner tugga innan smaken tar slut. Ett bra vin i samma anda som Vieux Donjon, fast en aning snällare (89 p). En stor överraskning för mej faktiskt!

Doktorn tar fram sitt första hemliga vin, och jag drar på mej en surmulen min. Jag har ingen aning om vad det är men det doftar alkohol och buljongtärning. Ganska alkoholvass, småsöt och ung smak som för mej inte ger något mer än vilken BiB som helst. Det smakar ungefär som Clos St Jean 2005, vilket blir min gissning (78 p). Vinet är från Sydafrika och heter Rust en Vrede 2003. En blandning av cabernet sauvignon, shiraz och merlot som bolaget vill ha 271 kr för. Det är rysligt mycket pengar för denna groggen. (nu skall jag vara ärlig och redovisa att delar ur sällskapet tyckte detta var helt OK).

Doktorn andra vin är mer av en utmaning för sinnena. Intensiv doft av pomerans och kardemumma känns udda och svårtolkat. Ganska gles färg och gammeldags Barolofeeling. Jag lämnar dock Piemonte efter ett tag och hamnar i ett helt annat spår: sån där Bandol som de jäser i tre år på ekliggare. Mycket skumt vin, och facit är om möjligt ännu skummare: Alain Graillot Crozes-Hermitage La Guiraude 2004. Inte ett spår av iskall syrah, rätt tunt om man skall vara ärlig. Jag kunde lika gärna vara på månen som i norra Rhône. Defekt? Inte uppenbart. Fellagrat? Inte efter så kort tid. Tunnel? Inte påverkar väl det färg och koncentration? Jag avstår bedömning - men minns ändå att den enklare versionen av detta vin hamnade femma (?) i Kronstams all-time-high syrahprovning. Vila på hanen om ni sitter på detta vin för säkerhets skull.

Castello di Querceto Il Picchio

Italienska viner i allmänhet och toscanaviner i synnerhet är inte precis hetaste stoff i vinkretsar för tillfället. Alla sitter i grenachediket och prasslar - så även jag.

Men till en rätt hårt grillad ryggbiff med parmesanslängda gnocchi känns det läge att röra toscanahyllan igen. Jag är dock beredd på att hämta upp något nytt, för min statistik på Castello di Querceto är inte vacker. Tre-noll till slasken om jag minns rätt. Men tiden går, flaskorna (inköpta på plats) bli äldre och jag blir visare (möjligen). Och så lär man sej vad som fungerar och inte. Senast vi drack detta stod det spaghetti bolognese på bordet - och krocken mellan tomatsötman och syran i vinet var inte vacker (en väldigt svår vinrätt överhuvudtaget).

Castello di Querceto Chianti Classico Riserva "Il Picchio" 2003 är ett "single vineyard" vin innehållandes 92% sangiovese och 8% canaiolo. 12 månader i barriquer får anses vara modest ekbehandling jämfört med mycket annat i Toscana. 13.5% alkohol. Initialt har vinet en ganska tråkig dov portvinsdoft, och mina värsta farhågor verkar besannas. Men vinet förändras enormt i karaffen, det mörka dova lättar upp och vinet får en härlig lätt Castello di Ama touch.

Det doftar köttsaft på varmt grillgaller med halvbrända rosmarinkvistar. Precis som det det stora köttstycket med ben som jag åt på trattorian i Greve (minns ej namnet på rätten). En ljuvligt köttig och örtig doft. De franska barriquerna ger en Bordeauxtouch. Smaken är fortfarande ganska tuff, men med en fin balans av den mogna körsbärsfrukten, det ljusa örtiga och avslipade ekfat. Det är imponerande att se hur alla italienska smaker i maten fångas upp i vinet.

En mycket glad överraskning, och det är lika bra att ta fram tummen (90 p).