Förändring av bloggen

Efter nästan två år på vinbloggsscenen kom så den fruktade bloggtröttheten. Minskad frekvens på inläggen, sämre språklig kvalitet, utebliven faktakontroll - inga bra tecken. Det är väl så att en viss känsla av skrivtvång har smygit sej på efter varje vinprovning, och då är det nog bäst att bryta.

Jag kommer inte att sluta att skriva, men jag behöver tänka igenom vilket format som kan få igång skriv och berättarlusten igen. Kanske man skall gå över till engelska? Eller skall jag renodla den naturvetenskapliga vinkeln? Något måste till som bryter denna känsla av default-inlägg som jag har haft på sistone.

Nu reser jag till Memphis för att spela blues, och kommer hem i nästa månadsskifte. Ett naturligt avbrott i fine wine och blogglunken. Kanske man kan ha en kombinerad blogg om vin och gamla rörförstärkare?

Ha det gott så hörs vi senare
Mattias

Chateau La Nerthe Cuvée des Cadettes 1995

Dags att släppa det negativa och fria Argiano tills motsatsen är bevisad. I afton Chateauneuf! Med tanke på hur mycket jag har raljerat om Chateauneuf, dricks det ovanligt mycket av just detta för tillfället. Och jag gillar det!

Ikväll provar vi en ovanligt gammal Chateauneuf, Chateau La Nerthe Cuvée des Cadettes 1995. Chateau La Nerthe är för övrigt en av få egendomar som gjorde en prestigecuvée under lågpoängsparkeråret 2008. Å andra sidan gjorde de ingen Cuvée des Cadettes under 2007, utan blandade samman allt. Onekligen har de egensinniga fransmännen inte alltid samma syn på årgångar som vi.


Vinet är betydligt mörkare i färgen än de Chateauneufer jag provat nyligen. Mörk röd sammetsfärg med tegelfärgad kant. Doft av gammalt utedass, läderskärp och mörk röd odefinierbar frukt. Relativt slank i smaken med hög syra och lite torra tanniner. Ett vin som kräver mat, för det har inte riktigt kött på benen för att stå själv.

Vinet känns likt en äldre mognad Bordeaux från en mellanårgång - varför inte Gruaud Larose 1983? Kan det vara ekfaten och utedasset som drar blicken mot Bordeaux? I början av sin utförsbacke men ett jättefint matvin (89 p).

Argiano Brunello 2004 cuvée Danois

En ganska turbulent vecka tar sitt slut, men det är inget som rör vinkällaren. För en skåning är 10 minusgrader som en smärre naturkatastrof. Det rör båda våra havererade bilar, kollektivtrafiken och vårt elavtal.

Allt är relativt, men Argiano Brunello di Montalcino 2004 är tunt. Visst finns det tunnare Chianti på box, men detta har ju absolut inget gemensamt med Brunello. Och absolut inget gemensamt med den spektakulära Argiano 2001 som Doktorn bjöd på. Det doftar bananskal, wunderbaum och myggspray, dock en ganska fin balans i smaken i det allmänt tunna och den fina syrligheten (82 p). Kvaliteten är som en sämre Rosso och en skandal även för Philipsons extrapris (169 DKK). Men vad hände med det täta vin som 2001:an var? Och var är de italienska skinkorna och rosmarinhäcken? När jag läser de amerikanska recensionerna är det uppenbart. Här kommer en allvarlig anklagelse:

Jag tror inte att jag har provat samma vin som Vaynerchuk (92+p ), Galloni (92p) och Suckling (94 p). Varken jag eller alla de kan vara så inkompetenta. Min flaska har en egen Philipson Wine etikett som inte finns på några andra Argianoflaskor i min källare. Att Philipson har egna Guigalcuvéer för den danska lågprismarknaden är allmänt känt, men jag trodde inte Argiano höll på med samma bedrägeri. Är det samma risk att köpa vin från Italien som bil på Blocket? Produttori Barbaresco har dock inte några Philipsonetiketter, och är som bekräftat ett helt utmärkt vin.

Så - om någon sitter på Argiano Brunello di Montalcino 2004 som inte är inköpt via Philipson är jag svårt intresserad av att köpa (harkk låna) en flaska.

Provar vinet igen dagen efter - och det är något skumt. Det är på tok för tunt och har definitivt lite artificiell banan i både doft och smak. Skall bli spännande att prova detta vin med en annan tappning!

Genomgång av Philipsonklipp

Det var verkligen en del haksläppserbjudanden som Philipson Wine i Kokkedal släppte strax före jul. Vad jag förstår har många vinbloggare i Sverige varit med gemensamma beställningslistor och bunkrat i princip samma viner - så även jag och Doktorn. Vår skörd blev en låda Produttori di Barbaresco Barbaresco 2006 och Ratti Barolo Mercenasco 2005. Jag har inte provat vin från någon av producenterna tidigare, så lite spänd är man inför lådöppningen.



Först ut är Produttori di Barbaresco Barbaresco 2006 (79.95 DKK/flaska). Lätt men varm röd färg. Doftar svalt och lite hemligt skogtursaktigt med mosade röda bär. Jättefin balans i smaken med lite torrt avslut. Helt ren smak med jordgubbar, lite fernissa och svalkade syra. Efter luftning blir vinet mer och mer komplext, och en dag senare är det helt enastående (89 p). Vilket klipp! Detta är precis den stil jag vill ha på mina Barbaresco. Denna producent måste jag utforska mer av!

Ratti Barolo Mercenasco 2005 (169.95 DKK/flaska) är som att vända 180 grader. Här är det tunga ekfat, mandelmassa, tät extraktion och tilltagen alkoholhalt. Nuförtiden kanske man kan kalla detta för omodernt modernt? Riktigt tät smak med massor av fina fina tanniner. Vinet ligger och frestar på min yttersta gräns för trälåda, men får godkänt till sist. Kan egentligen lika gärna vara en S:t Emillion som Barolo, och passar nog bäst till en entrecôte med aromsmör. Svårbedömt poängmässigt, men 96 poäng (WS) är det knappast. Kommer ekfaten att integreras mer i vinet kan det nog bli riktigt bra trots allt.

Sist ut provar vi en flaska Pinot Noir 2007 från Los Aguilares, inköpt av fågelskådaren på jobbet. Vinet från sydspanska Ronda som vann VM i Pinot Noir 2009. Detta vinet visar hur lite man skall bry sej om medaljer från uppenbara branchjippon. Som nyöppnat och svalt är det fina jordgubbar i doften men det dröjer inte länge förrän de enormt överdrivna ekfaten visar sitt fula tryne. Smält vaniljglass och vit choklad. Smaken är lätt, en aning söt och ovanligt kort. Det säger tjoff så är all smak borta och allt som är kvar är en kvardröjande alkoholsmak. Närmare rumstemperatur blir vaniljdoften sur och vi häller i grytan (inga poäng). Det man undrar är hur de andra 1100 vinerna i den tävlingen smakade...

Årgång 2009

Så var 2009 utbränd, utfestad och förbrukad. Vi firade sista kvällen hemma med Palmer & Co Blanc de Blancs 2004 och Vieux Donjon 2001 - båda utmärkta. 2001 måste varit en riktigt bra årgång i Chateauneuf, för detta vinet hade samma fina balans och gröna lätthet som Clos des Papes 2001 - inte alls långt ifrån en varm Bourgogne (91 p).

Min lista för 2009! Vinerna som är med på listan är inte nödvändigtvis de som jag har gett högst poäng, utan de som av någon anledning fastnat för evigt i mitt smak och situationsminne. Utan inbördes rangordning:

1. Domaine Leroy 2004
Vilket år med totalt fem flaskor Lalou Bize-Leroy 2004! Fyra av dem var magnifika, en något under par. Allra bäst var den flaskan AOC Bourgogne som hamnade mitt i en blindprovning med La Mouline 2003. Vilket renhet och komplexitet det finns i detta vin. Den slingrar sej som en tropisk orm i armvecket.

2. Guigal La Mouline 2003
Jag har varit otrevlig mot Guigal, Chateauneuf och Parker i allmänhet - men 100 poäng till detta vin är helt förståeligt. Kallt regnvatten rinner på ryggen bakom denna explosion av ren frukt och rökta fläsksidor. Kanske inte höjden av komplexitet än, men det finns inte en enda obehaglig molekyl i detta vinet.

3. Lynch Bages 1983
Kan vara mitt livs bästa Bordeaux. Fullständigt perfekt!

4. Génot-Boulanger Meursault Les Bouchéres 1er Cru 2002
En ganska okänd vinnare, men detta var riktigt riktigt bra. Jag hade nästan glömt bort denna, men när jag såg bilden rös jag av välbehag.

5. Clos des Papes 2001
Utan tvekan den bästa Chateauneuf jag har provat. Skickar alla alkoholbuljongschateauneufer på träningsläger.

6. Leoville Poyferré 2001+2003
Rätt jämnt mellan 2001:an och 2003:an. De är båda stöpta i samma stil, även om 2003:an såklart har mer tidig mognad och varma toner. Ett favoritslott som numera gör toppviner varje gång.

7. Pontet Canet 2002
En hård Clintan som uppvaktar frugan med violer och nyvässad penna. Ruskigt bra vin från en bespottad årgång.

8. Jean-Louis Chave S:t Joseph 2003
Så fort man gör en regel så skall Chave bryta mot den. 12.5% alkohol och svalkande komplex i en turboårgång. Fanns inte ett spår av någon värmebölja i detta vinet.

9. Domaine Leflaive Puligny-Montrachet Les Clavoillons 2006
Ganska oförlöst vit Bourgogne, men vilken grannlåt det finns bakom det där omognadsdraperiet. Elvira Madigan hade inte balanserat bättre.

10. Leoville Las Cases 1983
Markisen gjorde ett tätt lagringsdugligt vin 1983, kanske har vi inte sett det bästa än - för vinet var fortfarande lite ovilligt men riktigt högklassigt.

11. Chapoutier l'Orée Blanc 1991
Ett oväntat glas vid spisen som öppnade upp min förståelse för gammal vit Hermitage.

Besvikelser? När jag tittar tillbaka på mina bloggposter inser jag att Toscana har haft ett tufft 2009. Många är vinerna som fått sarkastiska sågningar: Tignanello, Castello di Querceto, CastelGiocondo, Le Volte - och orsaken är oftast för mycket ek över för lite substans. Guigal har fått ett par syrliga kommentarer av samma orsak.

Mitt nyårslöfte? Skall dricka mer Bandolvin!