måndag 30 augusti 2010

Bandol - Domaine Tempier

Mistralen piskar pinjeträden när vi kör fram till huset där vi skall bo den närmaste veckan. Dammet som virvlar upp doftar pinjebarr och smulad sten. Huset vi har hyrt ligger mitt i en vingård och det hänger fullmogen mourvèrdre i alla väderstreck. Druvorna smakar sötare än vilka bordsdruvor som helst, måste vara ett bra år på gång igen?

Vi vilar inte utan far redan nästa morgon på vingårdsbesök. Bandol är ju mourvèrdreland, inga röda viner som vi kommer att prova har mindre än 75% mourverdre i blandningen. Koskit, tändstickssvavel och ensilage är typiska attribut for Bandol. Rustika tanniner och kraft likaså.

Vi startar på Domaine Tempier:


Det märks att det går som tåget för Domaine Tempier för tillfället, provningen är ganska opersonlig och det finns inte så mycket att varken prova eller köpa. Det mesta är slut helt enkelt. Inga vingårdsviner så långt ögat kan se.

Rose 2009: Helt klart den kraftigaste och mest komplexa rosé jag någonsin har provat. Kraftigt laxrosa, rejält stram med persika som den mest framträdande frukten. 19 Euro känns dock en aning styvt for ett vin som i princip innehåller samma druvor som Cuvée Classique minus den långa tiden på foudres (88 p).

Cuvée Classique 2008: Lätt farg och fin fruktig doft av viol, björnbär och jordgubbe. På gränsen till utspädd i smaken som dessutom avslutas med en kärnbitter känsla. Det känns som att de har extraherat lite för mycket för att få någon som helst färg på vinet. Inget köp för 22 Euro (83 p).

Cuvée Classique 2007: Ett helt annat vin! Tät färg och mycket Bandoltypisk doft. Krutrök och nygödslad aker. Mjuka björnbär men kraftigt tanninhaltig. Rejält rustik men lovande (89 p).

Det går inte att komma ifrån en känsla av att vi provar andravinet när alla de bästa druvorna ligger i andra flaskor. Jämfört med de andra producenter vi besökte samma dag imponerade nog Tempier minst - även om 2007:an var ett riktigt bra vin.

söndag 15 augusti 2010

C2H5OH

Inledning
Vi talar sällan om att vin innehåller alkohol, även om jag är rätt säker på att vinintresset knappast hade varit så stort utan denna lilla etanolmolekyl. Etanol bildas vid jäsning av enkla kolhydrater och är ett mycket kraftfullt berusningmedel som människan har nyttjat i årtusenden. Som ett tecken på detta har vi människor utvecklat ett enzymsystem enkom för nedbrytning av alkohol (dock finns detta system hos en del andra däggdjur).

Nu tänker ju vi knappast på vin som ett rent berusningmedel, men effekten av alkoholen i vinet är inte oviktig för upplevelsen. Dessutom fungerar alkoholen som smakbärare och fyllighetsindikator. Sen har vi väl alla varit på vinprovningar som varit något helt annat vid kvällens slut. Man blir trots allt lika berusad på Chateau Latour som Parador.

Upptag
Etanol är unikt eftersom det är en liten helt vattenlöslig molekyl som sprider sej jämnt i kroppen, olikt andra droger som ansamlas i t.ex fettvävnader. I etanolfallet kan vi se kroppen som en stor spann vatten där vi späder ut vårt vin. En flaska vin (14%) innehåller c:a 100 g ren (100%) etanol. En vuxen man innehåller c:a 60.000 gram vatten. Den teoretiskt högsta alkoholhalten efter en flaska vin blir då 1.7 promille. Nu blir inte alkoholhalten så hög eftersom kroppens motmedel startar igång över 0.1 promille (och man dricker knappast hela flaskan på en gång). Däremot sker upptaget av alkohol snabbt efter konsumtion.

Nedbrytning
Huvuddelen av alkoholen bryts ner av kroppens alkoholnedbrytningsenzym, alkoholdehydrogenas. Detta sker främst i levern, men detta enzym finns även i andra vävnader. Framförallt hos män finns alkoholdehydrogenas även i magsäcken, som där bryter ner alkoholen redan innan den nått ut i blodet. Detta lär dock vara väldigt individuellt. När alkoholhalten i kroppen når över 0.1 promille stiger aktiviteten av alkoholdehydrogenas snabbt till en maxnivå (på mindre än 15 minuter). Eftersom nedbrytningen är oberoende av koncentrationen av alkohol sker nedbrytningen helt linjärt oavsett berusningsnivå. I körkortsboken brukar nedbrytningen anges till 0.15 promille/timme. Hos personer med mycket hög alkoholkonsumtion sker också nedbrytning av alkohol via leverns gifthanteringssystem, cytokrom-P450 systemet. Denna nedbrytning kan "tränas upp" under lång tid, och gör att alkoholister kan ha mycket snabb nedbrytning av alkohol (före levern ger upp).

Laboration
För denna laboration behövs två saker, en alkoholmätare och en rejäl fest. Som alkoholmätare använder jag en nykaliberad Dräger 3000, av samma typ som polisen använder. Ett gardenparty hos en gammal vän får fungera som uppladdning. Från 14:00 startar intaget: Två glas bubbel vid entrén, ett par glas Wittmann till förrätten (mitt tips!). Sen är det lite klurigt att räkna ut hur mycket rödvin som serveras vid huvudrätten då glaset fylls upp när det är halvtomt. Säkerligen tre stora glas rödvin, troligen mer. En stadig konjak till kaffet och två kalla Mariestad till krocketturneringen. Klockan 20:30 är festen slut,och jag känner mej rätt rejält på kanelen. Vissa konsonantkombinationer känns krångliga, något yvig i rörelserna men ändå hyggligt städad. Lite väl pratsam tycker frugan vid hemkomst. 21:06 tas första mätvärdet som då är 1.22 promille. Sedan tas en mätpunkt c:a var 10:e minut fram tills läggdags vid midnatt:
- Korrelationskoefficienten mellan tid och alkoholhalt är hela 0.98 (1.00 anger en perfekt linjär korrelation). Nedbrytning av alkohol är verkligen helt linjär som teorin anger.

- Lutningen på kurvan visar nedbrytningshastigheten. I mitt fall är detta 0.00352 promille/minut eller 0.21 promille/timme. Detta är ganska nära den hastighet som anges i min gamla körkortsbok.

- Jag är helt fri från alkohol c:a 330 minuter efter hemkomst, dvs c:a klockan halv tre på morgonen.

onsdag 11 augusti 2010

Battle of 2001

Den sista skälvande semesterdagen infann sej mycket plötsligt, och det kändes som att det var läge att plocka fram något fint från vinkällaren och köttdisken.


Léoville Poyferré 2001 vs. Beringer Private Reserve 2001 vs. lammracks. Léoville Poyferré 2001 har vi provat tidigare, och det borde vara en helt säker insats för kvällen. Jag har även provat Beringer Private Reserve, men dock bara i åldrade årgångar (tror det var 1991 vs 1992 den gången). I alla fall en av de vinupplevelser jag alltid kommer att minnas, otroligt bra viner båda två även om 1991:an var något vassare om jag minns rätt. Faktum är att nästan alla Napa-viner jag har provat har varit stora upplevelser - ofta vinet för kvällen även när det gömts bland massa gamla dyra Bordeauxer.

Léoville Poyferré 2001 förnekar sej inte. Nästan kolsvart i färgen, men med en antydan till mognad i kanten. Ahhhh. Vilken doft! Det doftar som i humidoren hos Brobergs. Släng in några cassisbär och en näve kolstybb. Smaken är tät men ändå väldigt polerad. I frågan om täthet är detta vinet inte långt från den helt galna och prematura 2003:an. Toppklass, och lätt den bästa 2001:an från Bordeaux jag har provat. Pontet Canet ligger en bra bit bakom här. Lite mer mognad och betyget kommer att stiga (93 p).

Beringer Private Reserve 2001 ser helt nytappad ut. Tät och purpurfärgad. Brandrök, mandelmassa och spearmint i doften. En enorm rökig ekvägg som känns ganska lik en bättre Guigal. Tät och primär cassissmak med hög lite stickig syra. Inget annat än ett mammutvin. Doften är faktiskt OK trots beskrivningen, men den täta smaken känns banal och klasslös. Känns obehagligt likt en blandning av Casillero del Diablo och Amon-Ra. Robert Parkers ande svävar som ett spöke i glaset. I närheten av Léoville Poyferré 2001 blir det i alla fall helt avklätt. Om jag hade fått vinet blint hade jag nog placerat det runt 87-88 poäng, för det är inte utan förtjänster trots allt.

Jag inser att jag är troligtvis den enda på hela klotet som har något negativt att säga om Beringer Private Reserve 2001. Kvällens iakttagelse stämmer också dåligt överens med den bild jag har av de äldre Private Reserve jag har provat. Kanske jag bara var för tidigt ute?

torsdag 5 augusti 2010

Riesling Trocken 2009 Wittmann vs Christmann

Många är de viner som jag inte förstår varför man korkar upp före femårsdagen. T.ex nytappad Bordeaux ger mej inte mycket tillbaka, det kräver minst några år för att visa någonting överhuvudtaget. Chateauneuf likaså. Men det finns ett par vintyper som är bara helt underbara, de som har något helt speciellt i sin absoluta ungdom, något som ersätts av något annat (förhoppningsvis lika bra) i ålderdomen. För mej är det ung nordrhonsk syrah och ung riesling som är min hemliga last. Kanske inte så underligt att jag inte har kvar någon pre-2004 riesling i min källare.


Dags för lite tokung tysk riesling således! Nästan pärlande från jäsprocessen, med päron och citrussyror som får öronsnibbarna att vibrera.

Wittmann Riesling Trocken 2009 och Christmann Riesling Trocken 2009 är båda helt nyinköpta, och båda har precis bytt årgång. Vi kör inte någon formaliserad provning utan dricker vartannat glas av varje till lite tyska korvar. Helt klart finns det väldigt mycket som förenar dessa vinerna, men om man fokuserar på skillnaderna:

Christmann Riesling Trocken 2009 känns ganska klassisk i sin framtoning. Det är lite i moselstil (fast utan sockret då, vinet är knastertorrt). Päron, citrus, lite stenrök, riktigt fina syror och helt klart en viss längd. Lite rundare än 2008:an, och bättre skulle jag vilja påstå. Måste vara den bästa rieslingen under 120 kr på bolaget! Easy-going och utmärkt som aperetif (88 p).

Wittmann Riesling Trocken 2009 har en märkbart stenigare och större doft. Det är verkligen som att dofta på två nykrockade stenar. Päron/citrusstilen blandas med ett stänk av melon i smaken som sedan övergår i en grapefruktsyrlighet. Wittmann är utan tvekan ett större vin med större kropp och mer komplexitet, men också betydligt stramare och ganska tufft. Kan tänka mej att detta inte faller alla i smaken - fast jag är såld. Detta är min själ bättre än 2007:an (90 p).

Två utmärkta köp med något olika användningsområden. Jag håller Wittmann som det något bättre vinet, men kvalitetsskillnaden är inte så stor. Vill man hålla sej till den klassiska stilen, kör Christmann. Vill man ha mer tuggmotstånd, kör Wittmann.

måndag 2 augusti 2010

Clos des Papes vs Barroche Pure 2004

Det är med stor nyfikenhet som fyra vinprovare sätter sej framför två halvblinda chateauneufer. Vi vet att glasen innehåller Clos des Papes 2004 och Domaine La Barroche Pure 2004, men kan vi hitta vilket som är vilket? Ingen av oss har provat Barroches Pure tidigare (här är jag nog sist ut av vinbloggarna).

Fullständig tystnad utses och nu är frågan vad som finns i glasen...

Glas 1. Ser mer mogen ut än grannglaset, rödare med en tegelfärgad anstrykning. Något grumlig. Stor och varm doft med ganska mycket gräddkola men framförallt med klockren hemmagjord jordgubbssylt. Vinet exploderar i munnen med en sammetslen blandning av jordgubbsfrukten och lite torkade frukter. Känns inte alls syltig, men det ligger en ton av starkvin i slutet som jag hade kunnat vara utan. Eftersmaken är helt enorm, klingar i minuter. Perfekt avvägd syra, men i princip helt utan tanniner.

Glas 2. Mörkare färg utan mognad. En helt annan komplexitet i doften där man ganska lätt kan plocka ut ett par syrahkomponenter (?) som rökt korv och en daggfriskhet. I jämförelse med glas 1 både doftar och smakar detta vinet friskare och har en helt annan tanninstadga. Smaken är inte så intensiv som glas 1 men är i mina ögon betydligt mer intressant och balanserad. Kryddigt, skogsgolv, köttigt och framförallt så otroligt friskt och kristallrent. Himmelsk balans.

Det var uppenbarligen inte så svårt att hitta glasens identitet, för alla fyra har placerat Clos des Papes i glas 2. Alla föredrar också Clos des Papes framför Pure denna afton. Pure 2004 är ett riktigt bra vin, och definitivt den bästa 100% grenache-chateauneufen jag har provat (90 p). Men jag får nog ändå säga att jag inte riktigt förstår idén med att inte blanda in de druvor som står för stadga, animalier och lagringskapacitet. Pure 2004 skall inte lagras länge till i alla fall.

Ett vin som definitivt har lång tid kvar är Clos des Papes 2004. I min chateauneufvärld är Clos des Papes lite i en egen liga för tillfället. Det har allt jag vill ha i en chateauneuf - en perfekt mix av elegans, lätthet och stadga. Aldrig i närheten av alkoholkollaps eller överextraktion. 95 poäng med mersmak.