mmm-vin

Primör 2010

2011-05-19T22:57:00.003+02:00

Sitter och är lite chockad över sakernas tillstånd efter att ha sett priserna på de första klassade Bordeauxerna, som nyligen släppts.

Chateau Beychevelle 2010 för 600 DKK (720 SEK) per flaska. De har väl inte gjort något vettigt sen 1982? Vad skall då Poyferré kosta, eller Las Cases? Helt sjukt.

Om det fortsätter så här så blir nog enbart någon låda Poujeaux och Lanessan för att hålla linjen öppen.

För övrigt sitter vi och smuttar på en Barbera d'Alba 2008 från Bruno Giacosa. Vilket utomordentligt bra vin! Jag känner flytande grafit med solstänk (90 p). Detta är en helt ny nivå av barbera för mej.

"Bourgognedræberen"

2011-05-15T21:16:00.005+02:00

Jag har handlat en del reavin från Philipson Wine på sista tiden. När de sätter ner sina priser kan man ibland göra deals som är utan motstycke i Skandinavien. De har en rejält tilltagen marknadsföringsapparat, och det enda som kanske irriterar mej lite är den enorma strömmen av mejl. På sista tiden har jag fått ungefär ett mejl per dag, vissa dagar hinner de med två utskick. I övrigt har jag inga anmärkningar på Philipson - det fungerar snabbt och korrekt.

Min senaste beställning var av Chabiliennes Chablis 1er cru Montmains 2008 (99.95 DKK) och Altesinos Brunello 2005 (129.95 DKK). Här lyckades dock fraktmannen tappa lådan med Chablis framför ögonen på mej, och alla (jo alla) flaskorna gick sönder. En ny låda kom nästa morgon, så det gick min själ undan! I denna sändning kom även en låda av den av Philipson utnämnda "bourgognedræberen" alias Postales del fin del Mundo Pinot Noir 2010.

Detta vin är alltså en Pinot Noir från den absolut sydligaste delen av Argentina (Fin del Mundo = end of the world). Vinet kostar enbart 39.95 DKK och lanseras som en Bourgognedödare efter en blindprovning där danska vinprovare bedömde vinet som en Bourgogne för c:a 160 kr.

Det som låter för bra för att vara sant är ju oftast det. Det är lite synd för vinet har vissa kvaliteter som definitivt hade kunnat placera det i Côte d'Or. Det har en lätt extraherad touch och fin svalkande syra. Lite kryddig Pinotkänsla. Absolut inget overdone eller vaniljskadat. Problemet är att vinet är så pass oxiderat att det ligger och snubblar på defektens rand. Redan färgen ser inte helt frisk ut - hela vinet skiftar i brunt. Det är helt enkelt fel i vinmakningsledet, vilket är synd eftersom det ändå känns som att det finns lite fin terroir gömt bakom äppligheten. Det kan ha varit en defekt flaska, och om jag hittar ett bättre exemplar hör jag av mej. Annars blir det mycket Coq au Vin på menyn den närmaste framtiden.

Inte heller Chabiliennes Chablis 1er cru Montmains 2008 gör något större intryck på mej. Det är ganska stumt, lite enkelt syrligt och vill man hitta blöta stenar får man nog ha de löst i ett glas bredvid. Inte dåligt men knappast värt mer än de 99.95 DKK som vinet kostade (83 p). Jag har dock förstått att just detta vin måste lagras i några år, så jag ger inte upp helt. Dock, jag upplever att Chablisiennes goda rykte i svenska vintidningar är en aning oförtjänt.

Jag tinar dock upp lite av Altesinos Brunello di Montalcino 2005. Helt klart från den eleganta skolan av Brunello. Lätt ekad, fin munkänsla, matvänlig syra. Saknar kanske lite intensitet och har ingen större potential för lagring. Men det är väldigt trevligt att sippa på till kvällens oxrulader, och vinet är stilsäkert som cowboyhatt i en westernfilm (88 p).

Helgens vinkonferens

2011-05-07T22:24:00.013+02:00

Tompavorna ser ut som trötta multikulturella konferensdeltagare i solskenet. Glada leenden men inga hjärtliga kramar. Vi skall också åka hem inom kort.

Helgen började med att vi knappt hade hunnit ur bilen på Österlen förrän Doktorn serverade ett vin som faktiskt var en av de största upplevelserna under hela helgen. En champagne från det goda året 1996: Launois Blanc de Blancs 1996 (Doktorns bidrag). Helt okänt för mej. Lemon curd och äpplen och en lång stram eftersmak av grape och smulad sten. Kanon! (93 p).

Från vänster till höger:

Les Plantiers de Haut Brion Blanc 2007 (mitt bidrag, 329 DKK)) Andravinet till Haut-Brions vita vin är en ganska udda skapelse. Dels är etiketten ganska lik La Mission Haut-Brion, dels innehåller vinet 100% semillon (vilket inte är fallet för Haut-Brion familjens övriga vita viner). Vinet kommer från unga vinstockar inom samma 1er cru lägen som Haut-Brions huvudvin. Jag har nog aldrig tidigare provat en vit Bordeaux som bara innehåller semillon, och blir ganska förvånad av färgen. Vinet är närmast gyllengult. För en oinvigd påminner vinet lite om en stor vit hermitage, fast ändå inte. Syran är betydligt högre, aromatiken lättare. Ett riktigt bra vin och också detta en stor upplevelse (92 p).

Montus Cuvee Prestige 2001 (mitt bidrag, bortglömt pris) Detta är nog det räligaste vin jag provat på lång tid! Det är så otroligt oraffinerat bittert och så alkoholskadat att man får springa till vasken och panikspotta. 15% säger etiketten, jag tror snarare på 17-18? Skandalöst dåligt och bör förpackas i koppar och bentonitlera och skickas 1000 m under Åreskutan (inga poäng).

Leoville-Las-Cases 1981 (Doktorns djupa källare) Återigen påminns man om vinlagringens betydelse. Vi drack detta vin på nyårsafton 2009, och det var en ganska skeletttunn uppenbarelse, om än helt ren. Doktorns flaska sjuder av mogen cassisfrukt och är tätt och relativt ungt i färgen. Kall lagring i en stilla källare gör underverk. Tyvärr är vinet inte 100% rent, vilket Las Cases normalt sett är. Det ligger en otrevlig rotfruktsdoft i vinet som vägras att luftas bort. Ren otur för Doktorn (inga poäng).

Pontet Canet 2001 (mitt bidrag, 250 DKK på vinforum) Förra gången jag provade Pontet Canet 20o1 upplevde jag vinet som alldeles för moget för en 10 år gammal stor-Bordeaux. I sällskap med Las Cases 1981 kan kanske allt upplevas som ungt, men faktum är att denna flaskan känns så otroligt mycket bättre. Detta är helt enkelt en stor Bordeaux som börjar att visa mogenhet. Jag vill nog ändå framhärda att detta är inget man skall spara till barnbarnen (eller ens barnen med tanke på hur det smakar just nu, 92 p).

Montevertine 2007 (mitt bidrag, 170 DKK) Även jag har öppnat konto hos Merolli (tack Finare Vinare!). Vilket lätthet och elegans detta vinet har, det går knappt att tro att detta vin har producerats i samma område som alla ekskadade Brolioviner. Doktorn är stensäker på att detta är en Barbaresco, det säger ett och annat om hur rik aromatik som detta vinet har. Mycket bra (90 p)!

Christmann Riesling Trocken Ölberg 1999 (Doktorns) Jag är ärligt talat lite besviken på detta vinet. Det har mognat fram utan att bilda några trevliga mognadstoner. Noll petroleum, istället börjar vinet att svikta en aning i mittsmaken. Syran känns ofokuserad. Skall man vara ärlig påminner det väldigt mycket om Christmanns basriesling, som dock är väldigt trevlig för priset (83 p). Det måste kännas surt att ligga på detta vin i så många år utan att få någon som helst utdelning.

Rond 2: Domaine de la Mordorée Châteauneuf-du-Pape Cuvée de la Reine des Bois 2000 (Doktorn). Riktigt bra doft vid uppstarten. Hela Chateauneufpaketet med en frisk örttvist. Inget tungt eller overdone. Det enda som stör mej är att vinet är som allra bäst precis när det hälls upp, 12 grader kallt och med noll luftning. Med tid i glaset försvinner den underbara definitionen och det murriga tomma alkoholskramlet tar vid. När jag först förde glaset till nosen hade jag kunnat ge nästan full pott, men slutbetyget blir betydligt lägre (90 p). Dock, ett riktigt bra vin från en producent jag hade avfärdat som ointressant.

Bosquet des Papes Chantemerle 1998 (Doktorn) Snacka om vägdamm vid en fransk vägkorsning 1976. Här har vi ett vin som visar fullständigt motsatt kurva vid matbordet. Från flaskan påminner vinet om en ganska bedagad 70-tals bordeaux, med tunnsmala fruktstråk och vacklande struktur. Men för varje minut så vinner vinet, och till slut gör den oavgjort mot fågeln bredvid (90 p). Men lagra för guds skull inte detta vinet en dag till.

Lamy-Pillot Chassagne-Montrachet 2007 (Doktorn) I nuläget en lätt vulgär nya-världen-Chardonnay. Massor av ek och tropiska frukter som inte har hittat varandra än. Kommer säkert att bli bra om 5-7 år.

Catherine et Claude Pommard la Chanière 2005 (mitt bidrag) Detta vinet har gjort en riktig berg-och-dalbana i mitt vinliv. Det började med att jag provade 2004:an av detta vin och blev helt såld på den underbara pinotkänslan. Så jag köpte en hel låda av 2005:an och fattade ingenting. Den täta årgången hade förändrat vinet till en tät soppa som doftade som rågummi. Men ikväll känns det verkligen som att vinet börjar hitta tillbaka till sitt ursprung. Den gummiaktiga känslan har förvandlats till gräsig pinot, smaken har mjuknat. Detta vinets stora kvalitéer ligger inom det vegetabiliska, och definitionen är strålande. Jag vill ge vinet tid att kasta mer sediment (det är redan ganska sandigt i karaffen). Stordåd väntar (91 p).

Amon-Ra 2005 (mitt bidrag) Vis av erfarenheten så serverar jag inte detta vinet till mat, utan som ackompanjemang till en formidabel ostbricka från Vilhelmsdals mejeri (några km från huset). Fantastiska ostar och en passande söt rödlöksmarmelad. Vinet doftar fantastiskt av ren blåbär och björnbärssylt. I detta sammanhanget är vinet helt perfekt - det står upp mot vilken roqueforttyp som helst. Det hade nog stått upp lika bra mot en chokladpudding. Det är 100% rent och friskt, starkt och sött som portvin och lika förutsägbar som en wallanderfilm. Den gör sitt jobb strålande, men mer än 88 p vill jag inte sträcka mej till. Då fick den ändå all uppbackning man kan förvänta sej.

Caterina Zardini Amarone 2003 Caterina har tyvärr ingen chans att göra sej hörd bland starka ostar och mullrade australier. Jag kunde inte uppfatta ett dugg. Sockermätaren gav i alla fall att Amon-Ra och Caterina låg i samma nivå (dvs c:a 15 g / liter om man nu kan lita på mätaren)

Blandat på altanen

2011-04-13T21:37:00.017+02:00

Chateau La Nerthe Cuvée des Cadettes 2000: Tredje gången gillt för detta vinet, och detta är den bästa prestationen hittills. Den där dammiga känslan och lilla oron för orenheter är nästintill borta. Vinet är en fint sammansatt upplevelse, men jag saknar fortfarande den där definitionen som en riktigt bra chateauneuf har. Dessutom drar aromatiken en aning mot kanel och kryddnejlika som gör att en viss julstämning infinner sej. Trevligt, men knappast outstanding (88 p).

La Spinetta Langhe Nebbiolo 2006: Mitt livs första upplevelse av Spinetta! Är det inte så att det finns en viss julstämning även här? Det finns ek, men inte i några överdrivna mängder. Fruktsyran i vinet exploderar på tungan, tanninerna i slutet drar hårt i mungiporna. I mitten är det en aning tunt för tillfället, och jag saknar det där aromatiska lyftet. Det ligger lite dammigt julpynt och håller emot. En aning muggigt? Fast fruktsyran är rysligt fin, och det känns att detta vinet är inte ens i närheten av sin potential. Som en vinupplevelse ligger det under chateauneufen och 84 p känns motiverat. Så värst mycket Piemonte smakar det inte dock. Om detta är Spinettas husstil kan jag nog stå över faktiskt.

Bruno Giacosa Roero Arneis 2007:
Ganska lik Guigals Côtes-du-Rhône, förutom en liten tvist i slutet som är på pricken lik Läkerol Special. Helt OK, men inget man springer halva Köpenhamn efter (83 p). Detta torde vara Giacosas enklaste vin.

Tinto Pesquera Crianza 2007 (129 DKK) Här snackar vi en helt annan dimension! Detta vinet är ju helt sagolikt bra. Jag har druckit ett antal goda Pesquera genom åren, men denna är ju från en helt annan planet! Mörk tätsvart i synen, väldigt Bordeaux i både doft och smak. En helt fantastisk syra som driver eftersmaken. Ett stort vin med hög elegansfaktor. 129 DKK var Philipson Wines extrapris för någon vecka sedan, jag undrar om inte detta vinner ett all-time-high QPR pris (92 p). Fast de måste göra något åt etiketten! Den ser mer ut som direktreklam för en pizzeria i Arlöv, än etiketten på ett kvalitetsvin.

Pontet Canet 2002 Ett delvis annat djur än föregående vin. Vinet ser närmast yngre ut än Pesqueran, och det är betydligt stramare. Jag förstår inte hur någon kan hitta gröna toner, jag tycker snarare att druvorna känns en aning övermogna. Stamheten i vinet drar det upp på banan och visst är det ett bra vin. Men nog saknas det något, och jag är inte alls så positiv denna gången som för två år sen. Kan det bero på Pesquerans totala uppvisning i glaset bredvid? (90 p). Jag får nog ge mej, Pontet Canet 2001 är nog bättre än 2002.

Kryddpeppar

2011-04-02T20:38:00.011+02:00

Kryddpeppar har nästan gått förlorad som krydda sen svensken började med medelhavskost. Men man kan fortfarande ana hur stor kryddan var i det förflutna bara genom att höra namnet på danska "allehånde" eller på engelska "allspice". Allkrydda helt enkelt.

En av kryddpepparns stora förtjänster är att den gifter sej väldigt bra med syrah från norra Rhône. Lägger man sen till lite syrlig lingonsylt är man hemma oavsett om man bjuder på fläsk eller fågel. På sätt och vis verkar syrah vara optimerad för gammaldags svensk husmanskost.

Så man tager en rejäl hög med fläskfärs, tillsätter ägg, grädde, riven lök, mortlad kryddpeppar, och salt. Rör till en medellös färs som man formar till äggstora bollar. Precis innan stekning rullar man "äggen" i mjöl. Det gör att all fuktighet stängs inne under stekningen, och det blir supersaftigt. Och till detta öppnar man en Alain Graillot Crozes-Hermitage 2009!

Jag upplevde vinet som aromatiskt dött vid första provsmakningen för snart två månader sen, men om det berodde på chockskada eller bihåleinflammation får jag aldrig veta. Idag är vinet i alla fall inte alls otypiskt för syrah eller vingummiaktigt. Vinet är däremot fortfarande som en vägg (för att vara Graillot) och betydligt mera varmtonat än normalt. Doften är helt magnifik efter ett par timmars luftning, superrent och definierat, väldigt mycket Graillot. Lite timmermanskorv, massa björnbär, en aning citronmeliss.

Smaken är kanske inte lika imponerande i nuläget, även om den också är bra. Det finns en liten cassistonad saftighet, tom en aning sötma. Å andra sidan är syran hög och integrerad (inte alls som 2003:ans stickighet) och tanninerna superfina. Jag hade fel helt enkelt (90 p)! Jag vill nog ändå vidhålla att den inte riktigt når fram till 2005:an, och att jag inte ser något extremt långt lagringsfönster. Men visst kommer jag uppskatta min låda de närmaste fem åren. (finns fortfarande till salu hos Bichel, det är kanske inte samma drag kring Graillot längre?)

Marqués de Cáceres Crianza 2006

2011-03-27T00:26:00.004+01:00

Vin Nature.
Låter som en trevlig förutsättning för ett bra vinliv, men vad betyder det egentligen? Det finns inga riktlinjer vad som gör ett vin till ett naturligt vin. Detta till skillnad från de biodynamiska vinerna, som man vet är baserade på rent hokus-pokus enligt certifikat. Södergök är dödergök etc.

Vi öppnar en flaska med det naturliga namnet Le Rouge Lot 07 CinSyGre från Beaufort Aymeric (99 DKK) som ligger strax norr om Nîmes i södra Frankrike. Ett kort namn i liten stil ger gott om plats för tillverkningsbeskrivningen. I korthet: Inga bekämpningsmedel, ingen gödning, fottrampning, ingen tillsats av socker, syra eller svavel. Jäsningen fick starta med den fotsvett som de feta fransyskorna tillförde.

Dag 1 doftar det och smakar som ljummen svinurin på nytinad åker. Eller som ett paket svinnjurar strax efter bäst före. Frugan sätter ner foten och kräver ändring. En flaska Marqués de Cáceres Crianza 2006 är som en lättnad för gommen. Detta vin finns i det så kallade A-sortimentet på bolaget, vilket jag normalt tolkar som att vinet per definition är helt menlöst. Cáceres har dock någonting som jag vill ha. Det är en traditionell Rioja, och det medför en ganska lång lagring på gamla ekfat, som inte ger det där brända Guigal eller Catena-oset som jag skyr som pesten. Måttlig koncentration, komplex doft av lite gräs, maskinhall och inlagda senapsfrön. Rätt Bourgognelikt om man skall vara ärlig. I vin som detta kan jag känna det naturliga titta fram. Inget stort vin, men av en redan på släppdatum drickfärdig stil. Mycket brukbart till ett väldigt bra pris (86 p). Gammaldags Rioja är helt rätt för mej.

Dag 2 har det naturliga vinet spottat upp sej rejält, all avföring är bortblåst, och det är faktiskt ett riktigt trevligt vin. Lite salmiakaktigt och en väldigt fräsig syra gör vinet till en plötslig fräschhet. Klunkbart, men inget stort (78 p). Känns dock inte angeläget att springa alltför långt efter fottrampat i alla fall.

Guigal vs Chapoutier

2011-03-20T17:59:00.006+01:00

Nu blev ni allt sugna på en Hermitagekamp mellan norra Rhônedalens giganter, men jag får nog tyvärr göra er besvikna. Kvällen drabbning handlar mest om viognier, i lägsta tänkbara prisläge.

Guigal Côtes-du-Rhône Blanc 2009 (69.95 DKK hos Philipson Wine) innehåller iofs inte enbart viognier, men är i alla fall viognierdominerat (> 50%). Med c:a 20.000 lådor per år är detta en aning mindre storskaligt producerat än den röda motsvarigheten på 200.000 lådor per år. Vinet har aldrig sett ekfat och håller 13.5% alkohol enligt etiketten.

Det har inte så värst mycket doft i starten, men det doftar i alla fall rent och djupt. En aning av melon och en mikroskopisk dos av malkula. Fylligare smak än Chapoutier med varmfruktstoner av ananas och en pepprig beska. Lite lägre syra än Chapoutier, men inte alls jolmigt. Inte alls dumt faktiskt! (85 p). Dessutom markant bättre efter en natt i kylen i halvfull flaska.

Chapoutier Domaine des Granges de Mirabel Viognier de l'Ardèche 2008 (88 DKK hos lokale handlaren) är klassast som ett Vin de Pays des Coteaux de l'Ardèche och märkt med en biodynamisk nyckelpiga. Lite googlande ger att Ardèche är en biflod till Rhône, och att floden kantas av höga kalkstensformationer. Ser bedövande vackert ut redan på bild, kanske ett framtida semestermål? Vinet består av 100% viognier och 20% av vinet har lagrats på gamla ekfat, 12.5% alkohol.

Det är en stor skillnad i stil mot Guigalvinet. Dels känns som att detta kommer från en svalare årgång eller plats, dels är viogniertonerna betydligt mer uttalade. Doften är betydligt större än Guigalvinets. Honungsrosor och petroleum, som jag är väldigt svag för. Friskare och med lägre alkohol. Det finns betydligt fler nyanser i detta vinet, känns minst en klass bättre. Petroleumet i doften går över i en mineralkänsla i smaken som är väldigt trevlig. En kassaskåpssäker seger för Chapoutier! Vet i katten om man inte skulle kunna slänga in detta vinet som en dark horse i en Condrieuprovning (89 p)?

Nu är jämförelsen kanske inte helt rättvis, ett jätteblandning av negociantvin mot ett odlarvin. 100% kalkstensviognier mot en drös av Rhônedruvor. Dessutom kostar ju Chapoutiervinet lite mer. Båda vinerna får i vilket fall som helst väl godkänt.

En intressant detalj om Guigalvinet är att Philipson säljer två stycken varianter av samma vin. Dels den som finns i hela världen (denna butelj var en sådan), dels en Cuvée Philipson som bara finns i Danmark. Enligt Philipsons hemsida åker de ner till Guigal och själva blandar till en röd och vit Côtes-du-Rhône som passar det danska kynnet. Det måste väl ändå vara utan motstycke i fransk vinnäring, att några utlänningar kommer och blandar sitt eget vin under vinmakarens etikett. Speciellt när det rör sej om en av de mest prestigefyllda producenterna i hela världen. De där fransmännen parkerar ju annars traktorn på peripheriquen om någon försöker tala om vad de skall göra. Kanske inte för en Côtes-du-Rhône, men dock.

Haut-Bailly 2007

2011-03-18T23:24:00.008+01:00

Senaste numret av Livets Goda är närmast en pornografisk skift för en gammal etikettsdrickare som jag. Låt vara att Bordeauxer generellt är för dyra idag, men vinerna är inte sämre för det. Jag håller med Andreas Larsson i många av bedömningarna, framförallt i hyllandet av 1994 som årgång på den högra stranden. Jag har haft Chateau Angelus 1994 med på några blindprovingar, och den har aldrig svikit. Det har varit WOTN nästan hela vägen, även mot svårt motstånd. Andreas gav 95 Livets Goda poäng, och jag har hållit mej strax under det på varje flaska.

Ett av det senaste numrets överraskningar är Haut-Condissas, som jag ärligt talat aldrig hört talas om. Låter nästan osannolikt bra för att vara en Cru Bourgeois? Jag blev också en aning överraskad av att Larsson bedömde Leoville Barton som ett vin som levde på gamla meriter.

Ett vin som dock var med på heta listan var Haut-Bailly, ett vin som jag aldrig tidigare har provat. 2007:an bedömdes som redo för provsmakning, ett lämpligt sammanträffande med att Theis Vine sålde vinet för 349 DKK i förra veckan. Jag köpte en flaska för att prova i alla fall, med avsikt att kanske köpa fler.

Vi häller upp och får en relativt lätt färg i glaset. Holy moses vilken doft detta vinet har! Det doftar friskt rått nötkött, cigarrök och rosor. Smaken är trots åldern relativt mjuk, med en enorm kalkig envishet. Det känns som ett lätt extraherat vin, med supermjuka tanniner. Inte en stängd dörr så långt ögat kan nå. Detta är verkligen min stil på ett rödvin- elegant, luftig lätthet och skuret i sten (92 p). Samtidigt med en intensitet som fyller en inifrån. Typiskt att Theis Vine har höjt priset till 599 DKK, jag får vara på hugget om det kommer på rea igen. Om jag minns rätt har jag dock ett antal flaskor av 2008:an på ingång från min primörinvestering. 2009:an kostade över tusenlappen som primör = pass.

Kvällens övriga skörd:

Chateau Verdignan 2005: Tydligt tätare men också mer moget än Haut-Bailly. Mer tydliga cassistoner, riktigt fin syrlighet och avslipade tanniner av det lite grövre slaget. Det är såklart ett par knapphål ner från Haut-Bailly, men ändå riktigt bra (89 p). Detta vinet är redan väldigt nära sin topp, med massor av sediment och tegelaktig kant. Måste vara den bästa Verdignan som någonsin producerats? Påminner lite om en ung Poyférre minsann.

Pol Roger NV Reservé: Bubbel. Det är bubbel i glaset, en riktigt trevlig starter på vilken kväll som helst. Jag har aldrig fastnat i Champagneträsket, och som en ren vinupplevelse för mej är detta ganska långt ifrån t.ex Haut-Bailly (även om priset nästan är det samma). Jag har haft några upplevelser av Champagne i mitt liv som skulle matcha eller överträffa 92 mmm-poäng, men då har det handlat om Salon och Krug Grande Cuvée. Det är trevligt och felfritt i alla fall (85 p).

Uppdatering

2011-03-11T23:19:00.005+01:00

Det är minsann inte ofta jag uppdaterar bloggen nuförtiden. Huvudskälet är att jag numera vet så mycket att jag inser hur lite jag vet. Ett klassiskt dilemma som drabbar alla som uttrycker självsäkra åsiker på ganska begränsade erfarenheter. Inte för det att jag inte känner igen ett bra vin, men mest för att det är väldigt svårt att uttrycka sej trovärdigt om en vintyp som man kanske provat högst 2-3 gånger i hela livet. Det finns dessutom en massa typer av vin som jag fortfarande aldrig varit i närheten av. Jag dricker för lite vin helt enkelt.

Men ibland glimrar det till såpass att det fortfarande rycker i bloggtarmen. Ikväll hände det igen! Och över Chablis dessutom som jag inte varit så knäsvag över tidigare.

Dauvissat Chablis 1er Cru "La Forest" 2008 får en ganska kaotisk inramning med bråkande barn och en överlagad laxsida med en vinfientlig sås. Ändå får den mej helt på fall som inte har hänt på flera månader. Vi diskuterar om vinet ens är helt klart i glaset, ser en aning grumsigt ut. Doften är korrekt och lite anonym. Men smaken! Man får tugga sej igenom krispiga druvor och syror som är helt gigantiska men ändå fullständigt behagfulla. Eftersmaken böljar som en frisk nordsjö i halvminutrar. Ett stort vin.

Förra helgen var inte så dum den heller, med ett blint vin från Doktorn och en vattenskadad flaska från svärfar som var riktigt bra. Svärfar hade nämligen total översvämning i sin vinkällare för ett par år sen, och alla etiketterna satt mer eller mindre i taket. Jag får en "hemlig" flaska då och då, och denna gången visade korken att vinet var en Chapoutier La Sizeranne 1995. Lite smått ogin innan dekantering, men efter ett par timmar var vinet en riktigt fin Syrahupplevelse. Helt perfekt matchning med kalvlever, och med min smak för hur ett rött vin skall se ut.

Doktorn hade helt klart med sej en mogen Bordeaux, och jag gick fullständigt igång. Min gissning var Angelus från mitten av 1990-talet, men vinet var både enklare och äldre än så. Chateau Pavie-Decesse 1990 var rätt svar. En riktig överprestation med tanke på att Paviefamiljen inte var känd för några större bedrifter för 20 år sen.

Men det är trots allt Dauvissats Chablis som tänder gnistan igen. Kanske jag är mer byggd för vitt vin trots allt? Tydligare skillnader mellan områden? Bättre till den mat som vi lagar? Mer pang för pengarna (250 DKK kostar La Forest i DK)? Vi dricker betydligt mer vitt än rött vin hemma i huset för tillfället, men jag handlar mest rött som vanligt = dålig balans i källaren.

Alain Graillot 2009

2011-02-11T23:38:00.004+01:00

Parker, tha man, har ju utropat 2009 som året för norra Rhône och genast börjar dollarsiffrorna att stiga. Graillots 2009 kostar iofs bara någon tia mer än 2008:an, men effekten av den amerikanska djungeltrumman är tydlig.

Graillot är en producent som har hängt med ett tag i den svenska vinvärlden, men jag anser att han fortfarande är ytterst relevant. I bra år tycker jag att han ligger och nosar de absolut största Hermitagerna i rumpan, i sämre år är det kanske mer ett bra köp till priset (som ändå har legat nästan still i många år).

Vad är då 2009? Vi öppnar en 2006:a som jämförelse, en årgång som var väldigt trevlig och aromatisk som ung, men som redan börjar visa viss ålderströtthet.

2009:an är helt klart tätare än 2006:an i glaset. Trots ålderskillnaden är 2009:an en aning rödbrunare i kanten vilket nog indikerar ett riktigt varmt år. Men jag känner inte riktigt igen min gamle Graillot i doften. Inga rökta korvar eller nya gummistövlar, mer en nästan cabernetaktig vinbärsdoft. Smaken är tät, men relativt tanninfri. En touch av vingummi. Lättdrucket och färdigt? Simpelt? (87 p?)

2006:an är mer old-school Syrah. En högre syra och betydligt tunnare, men samtidigt mer av det som är anledningen till att jag tvångshandlar Graillot. Den där knivskarpa känslan av vitpeppar och tjärat tågvirke (89 p).

Jag är skakad men inte rörd. 2009:an är nog lite av en 2003:a trots allt, och det är inte det jag söker efter hos syrah. Parker lär nog hissa fyndflaggan pga av att det är lättdrucket och varmt. I mina ögon är 2007:an den stora doldisen hos Graillot, lite för tunn för att få full pott men ändå väldigt mycket bättre än både 2004, 2006, 2008 och 2009. Den stora stjärnan är 2005, som avvisade självaste JL Chave under en blindprovning i höstas. Men vi lär få anledning att återkomma - jag har elva flaskor kvar av 2009:an...

Julafton för MMM

2011-01-21T15:29:00.002+01:00

Marqués de Cáceres Crianza 2006

2010-12-04T23:57:00.003+01:00

Vin Nature.

Låter som en trevlig förutsättning för ett bra vinliv, men vad betyder det egentligen? Det finns inga riktlinjer vad som gör ett vin till ett naturligt vin. Detta till skillnad från de biodynamiska vinerna, som man vet är baserade på rent hokus-pokus enligt certifikat. Södergök är dödergök etc.

Vi öppnar en flaska med det naturliga namnet Le Rouge Lot 07 CinSyGre från Beaufort Aymeric (99 DKK) som ligger strax norr om Nîmes i södra Frankrike. Ett kort namn i liten stil ger gott om plats för tillverkningsbeskrivningen. I korthet: Inga bekämpningsmedel, ingen gödning, fottrampning, ingen tillsats av socker, syra eller svavel. Jäsningen fick starta med den fotsvett som de feta fransyskorna tillförde.

Dag 1 doftar det och smakar som ljummen svinurin på nytinad åker. Eller som ett paket svinnjurar strax efter bäst före. Frugan sätter ner foten och kräver ändring. En flaska Marqués de Cáceres Crianza 2006 är som en lättnad för gommen. Detta vin finns i det så kallade A-sortimentet på bolaget, vilket jag normalt tolkar som att vinet per definition är helt menlöst. Cáceres har dock någonting som jag vill ha. Det är en traditionell Rioja, och det medför en ganska lång lagring på gamla ekfat, som inte ger det där brända Guigal eller Catena-oset som jag skyr som pesten. Måttlig koncentration, komplex doft av lite gräs, maskinhall och inlagda senapsfrön. Rätt Bourgognelikt om man skall vara ärlig. I vin som detta kan jag känna det naturliga titta fram. Inget stort vin, men av en redan på släppdatum drickfärdig stil. Mycket brukbart till ett väldigt bra pris (86 p). Gammaldags Rioja är helt rätt för mej.

Dag 2 har det naturliga vinet spottat upp sej rejält, all avföring är bortblåst, och det är faktiskt ett riktigt trevligt vin. Lite salmiakaktigt och en väldigt fräsig syra gör vinet till en plötslig fräschhet. Klunkbart, men inget stort (82 p).

Gammalt vin och lite Chateauneuf

2010-11-28T21:06:00.009+01:00

Denna helgen har vi rört oss i axeln mellan södra Rhône och Bourgogne. Lärdomen är att det är väldigt ofta man placerar andra viner i Bourgogne, men väldigt sällan man placerar Bourgogner någon annanstans.

Chateau Simone 2004 placerar man dock knappast i Bourgogne. Detta vin från södraste Rhône innehåller en salig blandning av druvor, men mest clairette (>55%). Ingen malolaktisk fermentering och lång lagring på använda ekfat. Tyvärr är vinet väldigt åldrat och ser ut som äppeljuice i glaset. Dock känns det inte oxiderat, och det har en intressant själ av grapefrukt, mjuka honungstabletter, lite emser och mandelolja. Lite uttorkat men klart njutbart, blir också bättre med luft. Trots att det inte var meningen att det skulle smaka så här får det godkänt (85 p). Jag börjar dock undra vad felprocenten är på de viner jag köper från Theis Vines restsalgs/tilbudslista?

Louis Jadot Gevrey-Chambertin Lavaux Saint-Jacques 2001 är inköpt på Vinoble i Köpenhamn (inte andrahandsdelen). De har massor med Jadotviner från 2001 (ex-chateau) på rea. Denna butelj kostar 299 DKK, att jämföra med 639 kr för motsvarande på SB. 2001 var ju ingen större succé i Bourgogne, men inte så förfärligt illa heller -speciellt inte i de norra delarna. Det känns som detta viner står på sin absoluta topp, och jag är faktiskt väldigt nöjd för en gångs skull. Mogen kant i ett ganska mörkt vin. Kristallren mörk körsbärsfrukt som jag associerar till Simon Bize. Skall man ha någon liten anmärkning är att detta är som en riktigt bra Savigny-Les Beaune, mer än en duglig Gevrey-Chambertin (90 p).

Louis Remy Clos de la Roche 1970 var en lottsedel jag köpte på auktion för 200 kr. Vem Louis Remy var har jag ingen aning om, och 1970 var ingen årgång som gick till historien i Bourgogne. Höga odds = lågt pris. Men det finns liv i vinet! Helt fantastisk mjuk supermogen doft. Superfriska kalla hallon och lite läder. Smaken är nära att packa ihop och gå hem, men det finns en liten söt hallonpastill i varje sipp. Vi dricker inte ur flaskan, men det var kul att träffas i alla fall (får respektera åldringen med att avvara poängen).

Chateau La Nerthe Cuvée des Cadettes 2000 är en kolsvart dryck i jämförelse, även om åldrandeprocessen är i full gång. Jag hade väldigt höga förhoppningar på denna flaskan, men jag känner samma som den förra gången jag provade Cuvée des Cadettes. Det finns någon dammigt och inte helt fräscht över hela uppenbarelsen. Antydan till oxidation, som jag tror har funnits i detta vinet från start. Det är ändå gott i sin rustika, gammeldags stil men jag dricker hellre Charvin eller Vieux Donjon från samma årgång (86 p). Eller varför inte den vanliga La Nerthe.

Le Clos du Caillou Chateauneuf-du-Pape Reserve 1999 är en lite intressant observation. Detta vinet, har jag förstått, var en av de första Chateauneuferna som gjordes i den mörka, extrema likörstil som verkar tilltala Parker extra mycket. Men hur åldras dessa egentligen? Direkt när korken är dragen är det alldeles för mycket "körsbär i likör" för min smak. Har det egentligen hänt någonting på 11 år? Sen händer något mycket märkligt. Vinet tvärdör på 20 minuter och kvar finns bara en grynig soppa med lite oxiderad doft. Framtiden ser inte enbart ljus ut för den nya Chateaneufstilen, baserat på denna enskilda observation. Sen är det kanske inte ett självändamål att ett vin skall tåla lagring i 20 år. Problemet är att jag tycker det smakar illa även från start.

Domaine Leflaive Les Pucelles 1999

2010-11-21T21:04:00.005+01:00

Jag och Travkungen slötittar på veckans V75:a och ger varandra ett hemligt glas. Med åren har våra traveftermiddagar gått från enbart hästsnack och lite vin, till i princip enbart vinsnack. Vi riskerar i alla fall inte att blanda ihop våra glas, för hans vin är vitt och mitt är rött.

Mitt vin är en bevis på grundtesen i Bourgogne: Köp först och främst på producent, sedan på läget och sist på årgången. Thomas-Maillard Chambertin 1997 är en ståtlig flaska att titta på, men innehållet är knappast ståtligt. Riktigt gammal källardoft blandat med kokta rödbetor. Lite italienska körsbär i smaken och riktigt grova tanniner. Det är så grynigt att vi tror att det är sediment i glasen (men ej). Travkungen är och fiskar i något italienskt vatten, detta trots hans enorma erfarenhet av Bourgogne. Vinet blir lite bättre timme för timme, och till sist är det faktiskt njutbart. Men det smakar inte Bourgogne, och framförallt inte Grand Cru (84 p). Imponerande dock att det kunde utvecklas så många timmar i glaset.

Travkungens vin ser ut som flytande guld med silverstänk. Vit Bourgogne med lite ålder är väl den första ingivelsen? Det doftar rosor, sådana där vita med citrusfrisk doft. Lite smörade popcorn och en aning svavel. En helt makalöst vin, fattas annat när det är travkungen. Domaine Leflaive Puligny-Montrachet Les Pucelles 1999. Som väntat utvecklar sej vinet med luft, svaveloset försvinner, och blir en sublim upplevelse. Vinet lägger sej som en tunn film i munnen som pumpar ut en enorm eftersmak. Bara munkänslan är väldigt många poäng. Jag tror dock att detta kommer att bli ännu bättre med lagring och håller igen med 93 p.

(ingen av flaskorna ville vara med på bild)

Franskt vin

2010-11-14T00:12:00.003+01:00

Doktorn visar upp ett mejlutskick från Bristywine där jag uppenbarligen används som referens för Les Verrieres Clos des Soutyéres 2006. Det var ju smickrande för en amatör! Jag visste inte att det fanns kvar för beställning, så jag kastade in en e-beställning direkt. Ett utmärkt vin som jag minns det.

Då min första upplevelse av aligoté gick åt skogen öppnar vi kvällen med en dylik, fast i Joseph Drouhins tappning. Joseph Drouhin Aligoté 2009 har en blyg men ganska viskös framtoning i glaset. Mycket Chardonnaymarkörer i den helt utmärkta doften. Smaken är på gränsen till anemisk i starten med en mycket hög syra och folietunn kropp. Jag är kanske inte direkt överväldigad, även om vinet känns ganska klassigt på något sätt. Som tur var glömde jag karaffen på diskbänken och när vi provar om vinet nära rumstemperatur har det hänt en hel del. Doften har utvecklats enormt och sjuder av bröd, citrus och anis. Doften är fortfarande betydligt bättre än smaken. Lite småmystisk känsla av humlebeska. Jag blir inte riktigt klok på aligoté. Det blir tummen upp, även om jag har svårt att se vad man skall använda detta till (85 p?). Jag lägger druvan i samma fack som pinot blanc för tillfället.

Mitt livs första Domaine Trevallon Rouge (2004) är ett faktum till huvudrätten. Jag blir ärligt talat inte riktigt klok på detta vinet heller. Väldigt aromatisk doft av kanelstång, svartvinbärsnickel och mustiga fat. Svalkande smak med lätt extraktion, lite mineralsaltig. Sen kommer tannindräparen i eftersmaken och drar ihop kinderna. De där tanninerna kändes oväntade efter det finlemmade i starten. Just nu är detta ingen stor njutning, men jag tror mej se ett rätt fint vin bakom alla dessa tanniner (88 p?). Eller så har jag fel. Priset känns lite väl styvt för att fylla en hylla i experimentsyfte. Om man skall knyta an till inledningen känns Les Verrieres för av tredjedel av priset som ett säkrare kort.

Nästa vin är dock riktigt stort. Till min lite italienskt inspirerade huvudrätt kommer den som en smekning och hyllning till de färska örtkryddorna. Tua Rita Giusto di Notri 1999 är en italiensk bordeauxblend från Toscana. Just den typen av vin som inte brukar få mina näsborrar att frusta. Men Tua Rita är något annat. Trots bordeauxanknytningen (75% CS, 25% merlot, franska barriquer i 15 månader) känns detta inte alls som en bordeauxkopia. Det måste ha åkt med någon rosmarinhäck i macerationen. Helt perfekt balanserat, örtkryddigt, ljuv syra och enorm koncentration utan att kännas tungt. Detta gillar jag betydligt mer än t.ex Tignanello (94 p).

Doktorn har med ett vin från Domaine Trapet, som är en blind fläck i min Bourgognekarta. Men visst, detta är ju precis vad jag vill ha i en Bourgogne! Domaine Trapet Gevrey-Chambertin 2006 har den där nerven som bara en välgjord Bourgogne har, även i en enklare kommuntappning. Det börjar ganska nonchalant med lite ljus frukt och en aning fat. Snällt, beskedligt och på gränsen till menlöst. Men det kokar under ytan och snart vecklar vinet ut sej i en kryddig nuitsstil. Varje sipp är annorlunda och efter c:a en timme är det faktiskt en stor upplevelse. Ett stort smakdjup och en helt oantastlig balans. Sen drar det över till någon form av gräddkolasoppa som inte riktigt tilltalar mej. Mycket nerver i denna aktrisen. När det var på topp så tvekar jag inte med 90 p. Nu blir jag ju rejält nyfiken på min enda flaska Trapet i källaren (en GC Clos Prieur 1er Cru 2002)!

Vininferno

2010-11-10T20:57:00.014+01:00

Får beklaga min tystnad, men ibland räcker inte tiden till allt. En vettig återkomstpost med lite DRC, gammelbordeaux och allmänt grand cru kan jag bjuda på i alla fall.

Förra helgen bjöd nämligen jag och Travkungen på middag med tillhörande vininferno. Representanter från från båda K&S och Gomseglets vinklubb väntades till kvällen, men redan vid lunchtid drog matlagningen igång. Som matlagningsjärn öppnade jag det vin som skulle visa sej vara kvällens enda odrickbara:

Domaine Leroy Aligoté 2007 doftar som en överfull soptunna i augusti. Små svarta mögelprickar svävar omkring i flaskan och korken läcker som ett såll (inte helt ovanligt när det gäller Leroys viner). Här har vi baksidan med biodynamisk odling och svavelfobi. Cellartracker avslöjar att jag är inte den enda drabbade, troligtvis är stora delar av denna produktion helt förstörd. Det jag inte förstår är hur Bize-Leroy kan sända detta till marknaden? Felgjort vin skall inte säljas av en av världens mest prestigefyllda producenter.

Ersättningsjärnet är dock helt friskt och dessutom betydligt bättre än vad jag hade trott. Robert Chevillon Nuits-St-Georges Les Chaignots 2004 är i mitt tycke betydligt bättre en den 2006:a jag halvsågade för en tid sen. Det som gör detta vinet så trevligt är att den, som många andra 2004:or, har snabbmognat i flaskan. Jag tycker 2004 i Bourgogne ofta briljerar med fin Bourgognekänsla och finstämdhet. Detta vin har en tegelfärgad framtoning med en underbart mogen lövhögsdoft. Smaken är som väntat relativt slank men det finns en fruktkropp och en lite torr tomatbetonad avslutning. Mycket drickvänligt, men knappast ett minne för livet (88 p).

Gästerna anländer och som apretif får de ett immande glas Dönnhoff Niederhäuser Hermannshöhle Riesling Spätlese 2005. Det är gott men det är tydligt att denna flaskan nog skulle vilat längre i källaren. Noll petroleum, och inte heller den där sprittande ung-rieslings förälskelsen (85 p?). Riesling har också tunnlar!

Förrättsvinet är däremot ett av detta årets stora vita upplevelser. Domaine Weinbach Riesling Schlossberg Cuvée St Catherine 2004 valsar fram i munnen med en numera odetekterbar restsötma. Oerhört komplext, rent och toklångt. En antydan till petroleum redan nu. En stor Weinbach är en av vinvärldens största upplevelser enligt mej (95 p). Bjuder man desstom hemgjorda dumplings till är det en total upplevelse.

Sen kommer en radda rödviner som slår det mesta i denna bloggen. Från ganska bra till jättebra:

1. Chateau Eglise-Clinet 1989. Fan ta danskar som lagrar sitt vin på köksfläkten och sen säljer på auktion. Detta vinet döms ut som stendött efter dekantering, men efter ett antal timmar väcks en del frukt till liv trots allt. Den volatila åldersdoften försvinner och vinet blir en mjuk supergammal Bordeaux (85 p).

2. Armand Rousseau Clos de la Roche 2006. Detta var ett av mina bidrag, tyvärr. Jag var ganska imponerad av Rousseaus Mazis 2006, men detta har inga likheter. Det doftar mer som en badstrand på Gran Canaria än en Bourgogne. Kokosoljan från eken är så dominerande att all dyr pinotparfym går förlorad. Lite för noterbar alkohol i den rätt grunda smaken. Överraskande mjuk och öppen dock. Ett hyggligt glas men absolut inget Grand Cru-vin (85 p).

3. Aldo Conterno Barolo Romirasco 2004. Detta vinet är kanske det som har den mest intensiva doften av alla viner ikväll. Men vad är det som det doftar? Jag är stensäker på Guigals treårsfat efter en svettig uppvisning av rökigt chokladkaffe med kokosolja. Barolo? Jag trodde Aldo Conterno inte höll på med nya fat alls, men detta känns som det mest fatade vinet på hela kvällen. Om vi låtsas att det är en Côte-Rôtie kan jag nog ge 87 p. Vinet är oerhört koncentrerat och rent men påminner mest om en blandning av Shiraz och Zinfandel.

4. Guigal Chateau d'Ampuis 2000. Guigal har en helt egen stil på sina viner som jag tror jag skulle kunna känna igen i sömnen. Det är inget fel i det. Domaine Leroy doftar också mer Leroy än det läge vinet kommer från. Jag tror jag har fångat Guigal i en association. Lätt brända kokostoppar, sådana kakor man sålde dyrt på scouternas julmarknad. D'Ampuis 2000 har en imponerade koncentration och det är inte utan att man känner närheten till LaLaLa. Jag börjar dock kunna uppskatta detta nu, skam den som ger sej. Fast något matvin kommer aldrig detta att bli, och det får stå kvar i karaffen tills efter maten (89 p).

5. Jean-Louis Chave Hermitage 1995. Guigals motpol i Syrahvärlden. Ren och ljus Syrahfrukt, måttligt med fat. Detta är helt min stil, möjligen att han även i denna årgången har dragit lite för hårt i bromsen. Eller så drunknar vinet bland resten av kvällens kanoner. Jag börjar misstänka att Chave helst skall drickas ganska ungt, eller betydligt äldre än jag har gjort. 1995:an lever fortfarande på sin primärfrukt utan några uppenbara mognadstoner. Ett riktigt bra glas vin men det sjunger inte (90 p).

6. Alain Graillot Crozes-Hermitage 2005. Nu har MMM blivit galen, kan man verkligen sätta Graillot före Chave? Årgång 2005 hos Graillot har en sådan finess och komplexitet att det tillhör ett av de viner jag värderar högst i min källare. Vinet är mer koncenterat än Chave och har all den underbara Syrahparfymen som jag högaktar hos Graillot. Ett stort vin i mina ögon (92 p).

7. Domaine Leroy Bourgogne 2004. Den sista av mina AOC Bourgogne från Bize-Leroy som egentligen är en blandning av Clos de la Roche och Premier Cru från Beaune. Helt fullmoget nu och det känns rätt att avsluta saldot. Detta vinet har nästan samma doft som de andra 2004:orna från Leroy, men det har en högre syra i den lätta smaken. Doften är egentligen allt i detta vinet, men den är å andra sidan så utomjordiskt bra att poängen blir hög. Kanske att denna flaskan var en aning sämre än de andra (93 p). Denna flaskan läcker också, och vi diskuterar om det finns en mening bakom detta? Kanske Mme vill öka syresättningen i vinet?

8. DRC Romanée-St-Vivant 2007. Det är en stor skillnad på denna unga DRC och den unga La Tâche 2004 som var den första DRC jag provade. La Tâche 2004 var lätt, fullständigt öppen och helt fantastisk (min enda 100 poängare på CT). RSV 2007 är tung och mörk i uppsynen. Stängdskylten är upphängd i den lite ekiga doften. Smaken är helt gigantisk dock med en eftersmak som bara ringer och ringer. Ett stort vin, men såklart ett barnarov av stora mått. Om 2007 är en lättglömd årgång i resten av Bourgogne så gäller det inte för DRC. Jag håller igen betyget efter bristen på sång (93 p). Säkert värt betydligt mer poäng om några år.

9. Så vad var då kvällens vin no 1? Bourgogne brukar ju faktiskt segra, men ikväll vann för en gångs skull Bordeaux. Travkungen har med en flaska Chateau Palmer 1970 från franska Ebay som är i strålande skick. Tidigare har jag aldrig druckit en bra Bordeaux från före 1982, men nu kan jag flytta tillbaka den dateringen. Palmer 1970 är bra nära kolsvart trots sin ålder. Hela vinet andas asiatisk butik med toner av oystersås och sushitång. Mitt i den orientaliska mystiken kommer en ton av supermjuk cassis och cigarrök. Helt enastående! (95 p)

Tignanello 2003

2010-10-24T00:07:00.007+02:00

Jag var inte nådig mot Tignanello 2004 för ett tag sen, och egentligen borde 2003:an vara ännu ett snäpp ner i skalan. Men icke! 2003:an har nått en ganska tidig mognad och känns helt färdig att dricka nu. Vad gäller 2004:an får jag får erkänna att det kanske inte är min starka sida att dricka ett så ungt vin och sia om framtiden. Jag hoppas iaf innerligt att 2004:an går in på samma spår som 2003:an.

Tignanello 2003 har en tät mörk framtoning med en smula tegel i kanten. Det doftar moget - eken finns där men är bara skön i samklang med lite rökt fläsk, en gnutta apelsin och körsbär. Jag hittar inget stressat eller vasst i smaken, men det finns en liten känsla av torkad frukt som nog skvallrar om 2003. Munkänslan är sammet och trots den torkade frukten är vinet friskt och komplext. En glad överraskning (91 p). Detta är kanske inte den typ av vin som jag vill fylla min källare med i dagsläget och poäng/priskvoten är inte helt på topp. Detta trots att SB nog har Europas lägsta pris på Tignanello.

Fredagen övergår i lördag och Doktorn kommer förbi med två utbildningsviner (nej, han har inte gett upp på att ge mej en något bredare bild av vinvärlden). Som förrättsvin tar jag upp det vin som blev hela helgens vinnare för mej. Hubert Lamy Saint-Aubin 1er cru Les Frionnes 2005 är inget annat än mycket högklassig vit Bourgogne. Det börjar lite bråkigt med lite överdriven ek och dominerande smulad lakritsrot, men som vanligt gjorde luftning under (jag undrar om inte vitt vin vinner mer på luftning än rött?). Det är ganska stramt i Pulignystil men med en helt enorm eftersmak av mineral, anis och böljande tropiska frukter. Oerhört mycket vin för relativt lite pengar (92 p).

Doktorns läroplan går dock inget vidare. Det räcker att se på glasen för att inse att det kommer att bli en tuff kväll. Alkoholen dunstar och kondenserar i rännilar längs kanten i de orörda glasen. De två vinerna är ganska lika i sin portvinsaktighet och har full gas i vaniljpedalen. Alfa Crux Malbec 2006 och Catena Alta Malbec 2006 representerar allt det som jag inte vill ha i ett rött vin. Jag vet att Doktorn har en flaska Amon-Ra i sin källare, och då Alfa Crux är det mest galna vinet placerar jag detta där. Den andra gissningen går till någon högpoängare från Chateauneuf, som nästan kan få lite portstil när druvorna skördats för sent och macererats för hårt (för mej då). För att klara av provningen gäller det att låta vinet passera munnen snabbt i en smal stråle och sedan bita ihop. Lite som utanför dansbanan i en hembränningskommun. Jag undrar hur långt man kan driva extraktion, koncentration och fat och ändå ha med sej de amerikanska kritikerna upp i 90+p (Jay Miller gav dessa två viner 91 p)? Slutmålet på denna resan är ju starkvin. I Alfa Crux-fallet dessutom lagrat på 200% ny fransk och amerikansk ek (om jag förstod det hela rätt). Tack i alla fall Doktorn, och förlåt att jag är ett fall bortom hopp och räddning.

Jag tar upp en flaska Saint Gayan Gigondas 2005 som eftersläckare, men min mun är helt paralyserad. Detta vin som jag hyllade så högt i förra posten smakar idag ingenting. Snacka om shot palate. Tur jag inte tog upp en flaska Clos de Tart.

(när jag hittar USB kabeln kommer bilder!)
(någon som vet vad som hänt med finewines.se?)

Uppsamling av diverse puteljer

2010-10-08T22:21:00.004+02:00

En anledning till att man bloggar är att man vill få kommentarer om intagna viner, en annan att visa upp att man minsann har provat dyrbara alt. högpoängsviner och en tredje är att man vill hålla någon form av register för sin egen skull. Jag är sannolikt skyldig till alla tre kategorierna, men denna post tillhör nog mest den sista kategorin. Så några korta ord om ett antal flaskor från bra till mindre bra:

1. Lite ovanligt att hitta en flaska i källaren som jag glömt var den kommer från, men jag tror jag har ryckt åt mej denna av slentrian i ett nyhetssläpp för några år sen. Scrimaglio Barbaresco 2003 osar av tryffel och multna löv. Tydligt traditionell i stilen med lite 2003-tryck (kanske hett klimat gynnar det gamla gardet?). Silkesmogen och helt enastående, kanske bättre än mina riservor från Produttori (92 p). Tyvärr enda flaskan.

2. Får erkänna att Pouilly-Fuissé inte säger mej någonting, men denna flaskan från Chateau Fuissé Les Combettes 2007 (190 DKK) har en riktigt fin balans, lagom smörighet och väldigt lång mineralrik eftersmak. En stor överraskning från en realåda hos Theis Vine (90 p).

3. I samma realåda hittade jag ett vin jag har provat tidigare (inser jag när jag söker på min egen blogg). Domaine Saint Gayan Gigondas 2005 (99 DKK). Ovanligt mogen och mjuk för en 2005:a. Doften är helt magnifik, med grafit, grustag och körsbärsindränkta järnbitar. Smaken är "lagom". Inget vin som aspirerar på storhet, men som ändå gör det. Lysande! (90 p)

4. Det dyraste vinet i posten hamnar näst sist utan att vara direkt dåligt. Robert Chevillon Nuits-Saint-Georges Les Perrieres 2006 (300 DKK) är lite som att höra en opersonlig sångerska framföra standards. Det är såklart ett ungt vin, men det är lite för hårt och ekbetonat. Samtidigt känns frukten i smaken för saftig och ihålig. Detta vinet aspirerar helt klart på storhet, men jag tvivlar att lagring skall kunna leverera detsamma (rätt gott att suga på dock, så 87 poäng känns rättvist).

5. Ett vin som absolut inte levererar är L.A. Liginer Chambolle Musigny Les Bussières 2006 (290 DKK). Detta vinet lyckas med konststycket att vara både muggigt och syraskadat på en gång. Mycket dov egensinnig doft av lösningsmedel och diffus ek. Smaken är bättre men ovanligt tunn för en Chambolle. Fruktsyran isar i tandhalsarna. Beware (78 p).

Det är onekligen svårt med röd bourgogne! Ena veckan delar man ut 98 poäng - andra veckan kör man storsågen. Det känns som om man måste pynta upp hela sedelfacket för att få den där kicken man så desperat letar efter. Men får man den finns det inget annat som räknas.

Domaine Weinbach Tokay VT 1983

2010-10-06T20:51:00.005+02:00

Det man reagerar på först när man tittar på denna gamla Weinbachflaska är att ordet Pinot Gris överhuvudtaget inte nämns på flaskan. 1983 hette vinet Tokay d'Alsace, senare blev det Tokay Pinot Gris och till slut bara Pinot Gris efter namnstridigheter med ungrarna.

Denna flaska hittade jag i den återupplivade Skatkammeren där en samlare hade lämnat in 200 flaskor av nästan enbart Weinbachvin från början av 80-talet. Jag trodde jag skulle vara först på plats efter ett insidertips, men när jag kommer fram finns bara denna flaskan kvar! 295 kr får man väl anse som ett väldigt bra pris, är väl dyrare om man köper senaste årgången?

Hög nivå i flaskan trots en kork som påminner om smulad havrekaka. Vinet har väldigt lätt färg och är helt utan oxidationstoner. Faktum är att det känns som vinet knappt har påverkats alls av den långa lagringen. Det är lätt citrusaktigt, lite melon och persika i doft och smak. Väldigt blyg uppenbarelse utan någon direkt restsötma att tala om, trots vendange tardive.

Jag luftar vinet i många timmar men det finns liksom ingen hemma här. Antingen har detta vinet mumifierats av ålder eller så gjorde inte Weinbach bättre vin anno 1983. Det är nog inte omöjligt att de rejält extraktrika och restsöta vinerna som Weinbach gör idag inte var på modet före jänkarna började sätta poäng på dem? Inget obehagligt men heller ingen storhet (84 p).

Helgen efter Argiano

2010-09-25T22:28:00.007+02:00

Efter beslutet att koka ihop tre flaskor Argiano plockades det fram en hel del riktigt goda saker från både min och Doktorns källare under resten av helgen. Jag har ett litet hemligt gömsle i hans källare för lurifaxviner, så man slipper ta fram tågskakade exemplar varje gång man är på besök. Vi var ute och plockade soppar i skogen och kom hem med något som hette bronssopp, som smakade nästan bättre än Karl-Johan. De skulle komma väl till pass.

Nu har det gått en vecka och med en flaska Domaine Pegau Cuvée Reservée 2005 som sällskap skall jag försöka samla intrycken. Vad gäller Pegauflaskan har jag ungefär samma intryck som efter 2004:an. Detta är inget stort vin. Lite vass i starten, men den lugnar ner sej efterhand. Enkel Gigondasstil, lite tunn och utspädd i mittsmaken och lättmissad eftersmak. Rätt lättdrucket och gott men knappast värd mer än 85-86 poäng. Den är i alla fall helt ren, vilken inte var fallet med 2004:an. Avståndet till Clos des Papes är fortsatt gigantiskt.

Men om ni tror att jag skall spy galla över Chateauneuf i hela posten har ni fel. Ett av de bästa vinerna som serverades hos Doktorn var en flaska Janasse Vieille Vignes 2000. Jag fick den blint och var bombsäker på att det var en högt klassad Bourgogne, i alla fall på doften. Den hade den kryddiga, lite vegetativa känslan av en fin Pinot. Smaken stämde inte riktigt så jag hamnade till slut i en icke-fransk Pinot. Riktigt bra vin och jag får lyfta Janasse rejält i rankingen (92 p).

I samma flight serverade Doktorn ett vin som jag klippte som en S:t Joseph (fel så klart). Ett vin som i sin utmejslade syrahkaraktär och lätt fatad stil gjorde ett stort intryck. Les Verrieres Clos des Soutyéres 2006 fick kämpa mot Janasse men höll nästan till mållinjen (91 p). Ett vin som tydligen sålts på SB för runt 150 kr. Jisses vilket fynd Doktorn gjorde här! Ett vin som föll ur ramen här var Gilles Robin S:t Joseph Cuvée André Pealat 2005. Det är lite för mycket fat, lite för luddig karaktär för att få mej extatisk. Det är strax över medelmåttigt och det räcker inte i hård konkurrens (87 p). Gilles Robin är OK, men en bra bit från Graillot i mina ögon.

Nästa kväll luftar vi lite tyngre artilleri, och det är nog så att det är dags att kalibrera om poängskalan. Doktorn hade ju såklart läst min snyftpost om min skadade Cos d'Estournel 1990, men att det vin som står i glaset framför mej skulle vara samma vin går knappt att förstå. Denna flaskan köpte Doktorn en-primeur och den har legat absolut still i en kall källare sedan 1993. En relativt ung left-bank av hög klass kan jag nog komma fram till. En lite besynnerlig "krossade blad" känsla i doften. Ganska exotisk i smaken med ett litet drag av Angelus. Är det right-bank i alla fall? Efter lite velande drar jag till med Pauillac. Missförstå mej rätt, detta är en väldigt bra Bordeaux men att kalla det en all-time classic är att dra det lite långt (92 p).

Inspirerad av Doktorns generositet plockar jag upp en flaska Domaine Leroy Vosne-Romanée 2004

Det är väl ungefär här som tiden plötsligt stannar. Detta är ett vin som är en blandning av Mme Bize-Leroy skörd från Richebourg, Romanée S:t Vivant och ett par premier cru lägen i Vosne. Doften på detta vinet är så intensiv och underbar att man kan bara vara tyst och blunda. Huvudkaraktären i Parfymen hade kunna sluta mörda omgående. Detta vinet har snabbmognat och har nästan tappat all färg till den centimetertjocka fällningen i flaskan. Av de Domaine Leroy 2004 jag har provat är denna den absolut bästa, och då har alla varit nästan perfekta. Hur kan ett vin ha en sådan balans och renhet.

Här kommer vi så in på diskussionen om poäng och regioner. Om Argiano 2004 är 94 poäng måste ju Cos d'Estournel 1990 vara c:a 110 och Leroy c:a 120 poäng. Tyvärr tar ju skalan slut vid hundra, och då det kan finnas ett bättre vin någonstans fegar jag ur med 98 poäng. Läxan är också tydlig: när Bourgogne är så här bra finns det inget annat vin i världen som kommer i närheten - låt det vara Bordeaux, Chateauneuf eller vad som helst.

Batchprovning Argiano 2004

2010-09-21T21:20:00.005+02:00

Så var det äntligen dags för en djupare titt på fenomenet Argiano Brunello di Montalcino 2004. Jag har ju stuckit ut hakan och påstått att den batch som säljs av Philipson Wine omöjligt kan vara samma vin som fick Vaynerchuck att utbrista "Brings the Thunder" och Wine Spectator att dela ut hela 94 poäng. Jag har fått en del medhåll av andra provare på Cellartracker som också verkar helt oförstående för vad som faktiskt finns i de danska flaskorna. Något som också sticker ut är det enormt låga pris som detta vin har hos Philipson. Årgång 2005 finns nu att köpa för 129.95 DKK, även om jag betalade 169.95 DKK för 2004:an. Detta kan jämföras med de 40 Euro som jag fick betala för den udda flaskan i denna provning.

Två flaskor från Philipson Wine (batch L8 218) och en flaska från en tysk vinhandel (batch L8 219) täcks med aluminiumfolie och märks 1-3 av mej. Doktorn använder sedan en tärning för att placera vinerna i glasen. Alla tre provare vet precis vad som gäller - vilket av dessa tre glas är bäst!

De tre glasen är ytterst lika i alla avseenden, och eventuella skillnader är nog mer av det självsuggestiva slaget. Jag upplever vinet i glas två som en aning fylligare och mer komplext, men när vi sprättar kuverten visar det sej att alla tre glas har fått en röst var. Det är således ingen skillnad på Argiano Brunello di Montalcino 2004 från batch L8 218 och L8 219.

Är det dags att äta upp hatten? Vi diskuterar vinet och vi upplever alla att det är ovanligt tunt för en Brunello. Det finns väldigt lite av Brunellokaraktär överhuvudtaget. Eftersmaken klockar in på några enstaka sekunder. Det är lite bättre än att kallas skitvin men mer än 85 poäng måste vara svårt att hitta. Om man läser Wine Spectators bedömning hittar man ord som "fullbodied" och "long delicious finish", som känns helt malplacerade.

Det ser ut som den amerikanska marknaden har fått batch L8 217 (se Cellartracker), vilket skulle kunna vara den första batchen av Argianos 2004:a. Man behöver inte vara alltför paranoid för att inse fördelen med att skicka det bästa vinet just till USA. Men innan jag börjar insinuera mer måste jag nog försöka få tag på en dylik flaska, om jag orkar dra mer i detta. Någon som vet vilken batch som såldes på Systembolaget?

Vi tittar i alla fall på varandra efter provningen - skall vi ägna resten av denna kväll åt att dricka tre flaskor av detta vin? Knappast. Det blev i alla fall en bra köttgryta dagen efter.

Berardenga Felsina Rancia Riserva 2003

2010-09-13T21:15:00.003+02:00

Det är lite underligt att nästan alla flaskor Chianti som jag har i källaren är från 2003, eftersom det knappast har visat sej vara min favoritårgång i Europas vinregioner. Anledningen är att vi besökte Toscana under sommaren 2006 och då var det helt enkelt 2003:orna som fanns på gårdarna. Under åren som gått har jag lite börjat omvärdera 2003. Allt var inte superilla, en del t.o.m riktigt bra. Bordeaux framförallt om man sållar lite. För Bourgogne och södra Rhône anser jag det fortfarande som ett borttappat år.

Mina 2003:or från Toscana har blivit bättre och bättre med lagring, bäst hittills utan tvekan Asinone. En del andra har varit lite väl aggressiva i munnen, inte direkt alkoholstinna utan mer med grova vassa tanniner och ibland med lite väl mycket torkad frukt. Men som sagt, det verkar bli bättre och bättre med ålder.
Vi öppnar dock med en flaska Soalheiro Alvarinho 2009. Det går inte att låta bli att tycka om detta vinet. Det är som essensen av fräschör! Lite som att tugga på en kall mogen vindruva. Superfin fruktsyra och äpplighet. Sen kanske det inte är speciellt sofistikerat eller långt, men vad gör det (87 p)? Priset på nästan 200 kr är kanske fortfarande lite i överkant för en ren apretif.

Berardenga Felsina Rancia Riserva 2003 doftar så gott som en chianti kan. Friskt, örtigt, grillat kött, rykande örtkryddor. Fullständigt lysande. En lätt anstrykning av choklad, men annars håller sej faten långt i bakgrunden. Vinet tappar dock en del av tjusningen i smaken, som är en aning grov och vass. Det är tanninerna som spökar igen tyvärr, och jag är tveksam om detta vinet någonsin kommer att uppnå en balanserad strävhet. I övrigt är syran i lagom nivå, och det är en total avsaknad av portvinston och alkoholos. Totalt sett väl godkänt, speciellt till maten, men det når inte upp till outstanding (88 p).

Godkänt får dock inte Delas Crozes-Hermitage Les Launes 2005. Det var med ganska stor framtidstro jag fyllde upp en rad i vinkällaren med detta vin, men tyvärr har upplevelserna varit på ett sluttande plan. Detta vinet var bäst när man plockade det från hyllan och korkade upp. Nu är det rätt muggigt, lite ofräscht. Den relativt lätta touchen är snarare en belastning än en tillgång nu. Faktum är att vinet påminner om en skelett-Bordeaux från en usel 70-talsårgång. Detta redan efter tre-fyra år?

På drift i Köpenhamn

2010-09-11T00:26:00.005+02:00

Var finns de hetaste inköpsställena i Köpenhamn?

Om man undantar de mindre affärerna, som ofta har specialiserade sortiment, är detta min bedömning:

1. Theis Vine.
Portföljen av producenter som Theis Vine har måste vara helt outstanding i Norden, inklusive Systembolaget. Det finns allt från alla Bordeauxproducenter, de mest exklusiva Bourgognerna, de skummaste Languedocerna till de varmaste sydafrikanerna. Ofta i gamla årgångar och till något slumpvisa priser. Ibland kan man göra riktiga fynd i deras realista (som just nu innehåller 250 viner!). Hade de haft DRC hade sortimentet varit närmast helt komplett. Det enda gnäll jag har är att de fortsätter att sälja viner som är 100% defekta (som Barral i årgångar före 2004). Å andra sidan får man pengarna tillbaka utan kvitto i handen.

2. Vinoble alias Vinbanken.dk
Sortimentet i huvudaffären är ganska medioker, men just nu är Vinbanken helt klart den bästa platsen i Köpenhamn för inköp av gamla andrahandsflaskor.

3. Lögismose
En kombinerad delikatess och vinaffär på en ganska tung adress (nära havfruen). Mycket fina viner till lite ojämna priser. Här köpte jag mina Leroy Bourgogne 2004 till ett väldigt bra pris dock.

4. Esprit du Vin
Här handlar du bara med de stora sedlarna, å andra sidan finns det här viner som du bara kan drömma om i vanliga fall. Komplett sortiment av Domaine Leroy, Krug, Pingus etc. Någon skum attityd, vill inte öppna kassan för mindre kunder (jag ville köpa en flaska Leroy första gången men blev nekad).

Bubblare

5. Kjaer & Sommerfelt
Den gamla giganten som V&S gjorde allt för att förstöra. Nu har Hansi tagit tag i skatkammeren igen och det kommer att bli ett Mecka i höst. Tre pallar med kommissionsförsäljningsvin står och väntar på att bli indexerade. Allt med internetsökningsmöjligheter. Grejen med K&S är att alla gamla stormrika bankirer anser att detta är den enda riktiga vinaffären (och så gör också de något äldre bankir-änkorna när vinerna skall avyttras).

Undvik

6. HJ Hansen
Framförallt behandlar de sina viner illa, affären håller oftast runt 30 grader pga dålig ventilation. Priserna är löjligt höga på nästan allting.

7. Philipson Wine
Inte riktigt Köpenhamn men ändå. Räkna i alla fall inte med att du får ett välbehandlat vin, eller ens det vin som du beställt. Ibland kan du dock få strålande vin för nästan inga pengar alls (t.ex Produttori 2006). Eller så får du en budgettappning av ett känt vin (Argiano 2004). Philipson är som Ullared inom vin. På gott och ont, men se upp!

Leoville Las Cases 1991

2010-09-08T21:24:00.004+02:00

Efter ett antal dåliga upplevelser av gamla andrahandsviner började jag nästan ge upp. Cos d'Estournel 1990 var inget kul alls, innan dess var det ett par Louis Jadot Premier Cru från samma år som var odrickbara. Minns också J-L Chaven som jag uppvaktade Doktorn med - inget roligt.

Jag har med andra ord ganska låga förväntningar på kvällens gamla off-vintage Bordeaux från Vinbanken.dk. Årgång 1991 är ju inget man stöter på så ofta i Bordeaux. Någonstans vid 1996 börjar min klocka ticka för igenkänningsmarkörer i Bordeaux. 1991 ligger mest i en okänd medeltid för en vinentusiast i 35+åldern.

Det var knappast lätt för en årgång att ligga efter två historiska årgångar som 1989 och 1990, och tydligen hamnade 1991 i samma bakvatten som t.ex 2007. Höga primörpriser och låg kvalitet. Eller hur är egentligen kvaliteten? Årgången sågades av experterna runt 1993 och sen är det knappast några viner som omprovats efter det. Snabb konsumtion tillråddes, och idag lär det inte finns många 1991:or i livet.

Leoville Las Cases 1991 är i vilket fall som helst ett helt sagolikt vin i dagens datum. Det räcker att lukta på korken för att känna att detta kommer att bli en lyckad kväll. Flaskan är märkt 13% alkohol och vinet som strömmar ner i karaffen är kraftfullt och ungdomligt. Så himla uselt väder kan de knappast ha haft?

Praktiskt taget fullmoget osar det alla de där attributen som lätt blir tjatiga. Rejält med mogen cassisfrukt och en fullständig renhet(som är lite av Las Cases signum). Jag är väldigt nöjd fram tills halva middagen är uppäten, för då lägger vinet in växel på växel och blir plötsligt ett riktigt stort vin. Så där stort att man upplever att vinet och det egna medvetandet skapar en kokong av vällust. Det är det som är så underbart med mogna viner - hur luften i rummet lockar fram saker som absolut inte fanns när flaskan öppnades.

Jag undviker att rabbla associationer och nöjer mej med att detta var en stor överraskning, och starten på jakten efter fler andrahandssensationer (94 p).

Bandol - Chateau Pibarnon

2010-09-02T17:18:00.008+02:00

Något som slår en när bilen tar sej upp for berget mot nästa destination är hur svalt det faktiskt är. Trots att det är i slutet av en varm sommar är Medelhavet knappt badbart (16°C°) och svalkan från havet är skön. Terrasser med vinrankor klär berget hela vägen upp till Chateau Pibarnon som ligger allra högst upp på kalkstensklippan. Tempier och Vannières kändes mer som vanlig åkermark men här känns terroiren extrem. Vi går ur bilen och känner på druvorna. Ur ren kalksten växer rankorna och den salta vinden fran havet gör druvorna svala att hålla i. Om jag blir en vinranka i nästa liv är det har jag vill växa!

Bara utsikten gör det värt att besöka Pibarnon, och mottagndet gör det än mer fantastiskt. Vi leds in till de stora ekliggarna dar 2009-ars skatt ligger och vilar. Varje foudre har ett eget namn, som vilket gammalt bombplan som helst. I riktiga vinkupor (bara det) kommer de olika vinerna. Vitt, rosé och alla årgangar av det röda vinet mellan 2001 och 2007. Kvinnan beskiver de olika argangarnas egenheter, och allt ar ratt logiskt. 2003, 2005 och 2007 var varma argangar som gett mycket kraft. Alla årgångar ar bra på sitt satt, aven om 2004:an känns väldigt stängd.

Pibarnon har valt att blanda ut mourvèrdren med enbart grenache. Det känns som ett bra drag. De övriga egendomarna vi besökte använde mer av carignan och cinsault som värmegivare. Pibarnon har all typicitet av mourvèrdre, men grenachen ger en silkeskänsla och tryffeldoft som är helt oemotstandlig. Ingen ek som skymmer ursprunget och visst kan man känna kalkstenen i vinet. Balans och klass!

Jag som brukar undvika kraft går helt i mål på 2005:an (92 p) och 2007:an (93 p) - 26 euro styck. Det är total balans hela vägen, och då finns det ingen anledning att gå på svalare år. Vi spräcker hela vinköpsbudgeten men det är det värt. När vi lastar ur bilen är det för många flaskor i packningen - de har i smyg lastat in ett par bonus-2004:or! Snacka om nostalgipoäng i vinter när vi rycker upp första lådan.

Bandol - Chateau Vannières

2010-09-01T17:17:00.005+02:00

Vi rullar vidare nere på slätten och kommer fram till en välmående egendom vid namn Chateau Vannières. Trots att vi inte har bokat tid är vi helt ensamma även här (gäller alla producenter vi besöker denna resan). Vi tas emot av en äldre dam med en enormt parfymerad knähund i famnen. Engelska kommer inte på fråga, och min franska tillåter tyvärr ingen friare konversation. Det hälls i alla fall ett antal olika glas, och det känns betydligt mer personligt och friare än Tempier. Har görs bara en röd förstacuvée dessutom.

Rosé 2009: En nästan blekgul bagatell som inte har mycket gemensamt med Tempiers strama verk. Mycket simpel historia med skumbanan och jästfeeling (75 p).

Vannières Bandol 2007: Nästan kolsvart, tät rökig doft med tydlig ton av nya ekfat. Ett helt annat vin än den rustika Tempier. Jag försöker fråga om andelen nya fat, men madame slår detta ifrån sej. Jag får dock nästan Guigalvibbar av all ny ek. Tät heltäckningsmatta av mogna björnbär och riktigt strava tanniner. Hög alkohol rinner ner för glasets väggar. Alldeles för ungt men jag är lite tveksam. Inte olikt australiensiskt raketbränsle (85 p?).

Vannières Bandol 2006: Mycket mer balanserat vin med alla Bandolmarkörer som 2007:an saknade. Viss fatton men det sitter bättre ihop med vinet. Ett polerat vin med salmiak, läderhandskar och friska björnbär. Lite för tillpassat för min smak, men visst är detta ett av de bättre vinerna på hela resan (91 p).

Madame säger i en bisats att det är sonen som tagit över befälet i och ned 2007:an, och det kan nog bättre förklara stilskillnaden än meteorologin. Vi bunkrar således bara av 2006:an, men här finns det mängder av årgångar tillgängliga, ända tillbaka till 1983!

Bandol - Domaine Tempier

2010-08-30T19:57:00.005+02:00

Mistralen piskar pinjeträden när vi kör fram till huset där vi skall bo den närmaste veckan. Dammet som virvlar upp doftar pinjebarr och smulad sten. Huset vi har hyrt ligger mitt i en vingård och det hänger fullmogen mourvèrdre i alla väderstreck. Druvorna smakar sötare än vilka bordsdruvor som helst, måste vara ett bra år på gång igen?

Vi vilar inte utan far redan nästa morgon på vingårdsbesök. Bandol är ju mourvèrdreland, inga röda viner som vi kommer att prova har mindre än 75% mourverdre i blandningen. Koskit, tändstickssvavel och ensilage är typiska attribut for Bandol. Rustika tanniner och kraft likaså.

Vi startar på Domaine Tempier:

Det märks att det går som tåget för Domaine Tempier för tillfället, provningen är ganska opersonlig och det finns inte så mycket att varken prova eller köpa. Det mesta är slut helt enkelt. Inga vingårdsviner så långt ögat kan se.

Rose 2009: Helt klart den kraftigaste och mest komplexa rosé jag någonsin har provat. Kraftigt laxrosa, rejält stram med persika som den mest framträdande frukten. 19 Euro känns dock en aning styvt for ett vin som i princip innehåller samma druvor som Cuvée Classique minus den långa tiden på foudres (88 p).

Cuvée Classique 2008: Lätt farg och fin fruktig doft av viol, björnbär och jordgubbe. På gränsen till utspädd i smaken som dessutom avslutas med en kärnbitter känsla. Det känns som att de har extraherat lite för mycket för att få någon som helst färg på vinet. Inget köp för 22 Euro (83 p).

Cuvée Classique 2007: Ett helt annat vin! Tät färg och mycket Bandoltypisk doft. Krutrök och nygödslad aker. Mjuka björnbär men kraftigt tanninhaltig. Rejält rustik men lovande (89 p).

Det går inte att komma ifrån en känsla av att vi provar andravinet när alla de bästa druvorna ligger i andra flaskor. Jämfört med de andra producenter vi besökte samma dag imponerade nog Tempier minst - även om 2007:an var ett riktigt bra vin.

C2H5OH

2010-08-15T15:59:00.012+02:00

Inledning

Vi talar sällan om att vin innehåller alkohol, även om jag är rätt säker på att vinintresset knappast hade varit så stort utan denna lilla etanolmolekyl. Etanol bildas vid jäsning av enkla kolhydrater och är ett mycket kraftfullt berusningmedel som människan har nyttjat i årtusenden. Som ett tecken på detta har vi människor utvecklat ett enzymsystem enkom för nedbrytning av alkohol (dock finns detta system hos en del andra däggdjur).

Nu tänker ju vi knappast på vin som ett rent berusningmedel, men effekten av alkoholen i vinet är inte oviktig för upplevelsen. Dessutom fungerar alkoholen som smakbärare och fyllighetsindikator. Sen har vi väl alla varit på vinprovningar som varit något helt annat vid kvällens slut. Man blir trots allt lika berusad på Chateau Latour som Parador.

Upptag

Etanol är unikt eftersom det är en liten helt vattenlöslig molekyl som sprider sej jämnt i kroppen, olikt andra droger som ansamlas i t.ex fettvävnader. I etanolfallet kan vi se kroppen som en stor spann vatten där vi späder ut vårt vin. En flaska vin (14%) innehåller c:a 100 g ren (100%) etanol. En vuxen man innehåller c:a 60.000 gram vatten. Den teoretiskt högsta alkoholhalten efter en flaska vin blir då 1.7 promille. Nu blir inte alkoholhalten så hög eftersom kroppens motmedel startar igång över 0.1 promille (och man dricker knappast hela flaskan på en gång). Däremot sker upptaget av alkohol snabbt efter konsumtion.

Nedbrytning

Huvuddelen av alkoholen bryts ner av kroppens alkoholnedbrytningsenzym, alkoholdehydrogenas. Detta sker främst i levern, men detta enzym finns även i andra vävnader. Framförallt hos män finns alkoholdehydrogenas även i magsäcken, som där bryter ner alkoholen redan innan den nått ut i blodet. Detta lär dock vara väldigt individuellt. När alkoholhalten i kroppen når över 0.1 promille stiger aktiviteten av alkoholdehydrogenas snabbt till en maxnivå (på mindre än 15 minuter). Eftersom nedbrytningen är oberoende av koncentrationen av alkohol sker nedbrytningen helt linjärt oavsett berusningsnivå. I körkortsboken brukar nedbrytningen anges till 0.15 promille/timme. Hos personer med mycket hög alkoholkonsumtion sker också nedbrytning av alkohol via leverns gifthanteringssystem, cytokrom-P450 systemet. Denna nedbrytning kan "tränas upp" under lång tid, och gör att alkoholister kan ha mycket snabb nedbrytning av alkohol (före levern ger upp).

Laboration

För denna laboration behövs två saker, en alkoholmätare och en rejäl fest. Som alkoholmätare använder jag en nykaliberad Dräger 3000, av samma typ som polisen använder. Ett gardenparty hos en gammal vän får fungera som uppladdning. Från 14:00 startar intaget: Två glas bubbel vid entrén, ett par glas Wittmann till förrätten (mitt tips!). Sen är det lite klurigt att räkna ut hur mycket rödvin som serveras vid huvudrätten då glaset fylls upp när det är halvtomt. Säkerligen tre stora glas rödvin, troligen mer. En stadig konjak till kaffet och två kalla Mariestad till krocketturneringen. Klockan 20:30 är festen slut,och jag känner mej rätt rejält på kanelen. Vissa konsonantkombinationer känns krångliga, något yvig i rörelserna men ändå hyggligt städad. Lite väl pratsam tycker frugan vid hemkomst. 21:06 tas första mätvärdet som då är 1.22 promille. Sedan tas en mätpunkt c:a var 10:e minut fram tills läggdags vid midnatt:

- Korrelationskoefficienten mellan tid och alkoholhalt är hela 0.98 (1.00 anger en perfekt linjär korrelation). Nedbrytning av alkohol är verkligen helt linjär som teorin anger.

- Lutningen på kurvan visar nedbrytningshastigheten. I mitt fall är detta 0.00352 promille/minut eller 0.21 promille/timme. Detta är ganska nära den hastighet som anges i min gamla körkortsbok.

- Jag är helt fri från alkohol c:a 330 minuter efter hemkomst, dvs c:a klockan halv tre på morgonen.

Battle of 2001

2010-08-11T22:48:00.003+02:00

Den sista skälvande semesterdagen infann sej mycket plötsligt, och det kändes som att det var läge att plocka fram något fint från vinkällaren och köttdisken.

Léoville Poyferré 2001 vs. Beringer Private Reserve 2001 vs. lammracks. Léoville Poyferré 2001 har vi provat tidigare, och det borde vara en helt säker insats för kvällen. Jag har även provat Beringer Private Reserve, men dock bara i åldrade årgångar (tror det var 1991 vs 1992 den gången). I alla fall en av de vinupplevelser jag alltid kommer att minnas, otroligt bra viner båda två även om 1991:an var något vassare om jag minns rätt. Faktum är att nästan alla Napa-viner jag har provat har varit stora upplevelser - ofta vinet för kvällen även när det gömts bland massa gamla dyra Bordeauxer.

Léoville Poyferré 2001 förnekar sej inte. Nästan kolsvart i färgen, men med en antydan till mognad i kanten. Ahhhh. Vilken doft! Det doftar som i humidoren hos Brobergs. Släng in några cassisbär och en näve kolstybb. Smaken är tät men ändå väldigt polerad. I frågan om täthet är detta vinet inte långt från den helt galna och prematura 2003:an. Toppklass, och lätt den bästa 2001:an från Bordeaux jag har provat. Pontet Canet ligger en bra bit bakom här. Lite mer mognad och betyget kommer att stiga (93 p).

Beringer Private Reserve 2001 ser helt nytappad ut. Tät och purpurfärgad. Brandrök, mandelmassa och spearmint i doften. En enorm rökig ekvägg som känns ganska lik en bättre Guigal. Tät och primär cassissmak med hög lite stickig syra. Inget annat än ett mammutvin. Doften är faktiskt OK trots beskrivningen, men den täta smaken känns banal och klasslös. Känns obehagligt likt en blandning av Casillero del Diablo och Amon-Ra. Robert Parkers ande svävar som ett spöke i glaset. I närheten av Léoville Poyferré 2001 blir det i alla fall helt avklätt. Om jag hade fått vinet blint hade jag nog placerat det runt 87-88 poäng, för det är inte utan förtjänster trots allt.

Jag inser att jag är troligtvis den enda på hela klotet som har något negativt att säga om Beringer Private Reserve 2001. Kvällens iakttagelse stämmer också dåligt överens med den bild jag har av de äldre Private Reserve jag har provat. Kanske jag bara var för tidigt ute?

Riesling Trocken 2009 Wittmann vs Christmann

2010-08-05T23:50:00.006+02:00

Många är de viner som jag inte förstår varför man korkar upp före femårsdagen. T.ex nytappad Bordeaux ger mej inte mycket tillbaka, det kräver minst några år för att visa någonting överhuvudtaget. Chateauneuf likaså. Men det finns ett par vintyper som är bara helt underbara, de som har något helt speciellt i sin absoluta ungdom, något som ersätts av något annat (förhoppningsvis lika bra) i ålderdomen. För mej är det ung nordrhonsk syrah och ung riesling som är min hemliga last. Kanske inte så underligt att jag inte har kvar någon pre-2004 riesling i min källare.

Dags för lite tokung tysk riesling således! Nästan pärlande från jäsprocessen, med päron och citrussyror som får öronsnibbarna att vibrera.

Wittmann Riesling Trocken 2009 och Christmann Riesling Trocken 2009 är båda helt nyinköpta, och båda har precis bytt årgång. Vi kör inte någon formaliserad provning utan dricker vartannat glas av varje till lite tyska korvar. Helt klart finns det väldigt mycket som förenar dessa vinerna, men om man fokuserar på skillnaderna:

Christmann Riesling Trocken 2009 känns ganska klassisk i sin framtoning. Det är lite i moselstil (fast utan sockret då, vinet är knastertorrt). Päron, citrus, lite stenrök, riktigt fina syror och helt klart en viss längd. Lite rundare än 2008:an, och bättre skulle jag vilja påstå. Måste vara den bästa rieslingen under 120 kr på bolaget! Easy-going och utmärkt som aperetif (88 p).

Wittmann Riesling Trocken 2009 har en märkbart stenigare och större doft. Det är verkligen som att dofta på två nykrockade stenar. Päron/citrusstilen blandas med ett stänk av melon i smaken som sedan övergår i en grapefruktsyrlighet. Wittmann är utan tvekan ett större vin med större kropp och mer komplexitet, men också betydligt stramare och ganska tufft. Kan tänka mej att detta inte faller alla i smaken - fast jag är såld. Detta är min själ bättre än 2007:an (90 p).

Två utmärkta köp med något olika användningsområden. Jag håller Wittmann som det något bättre vinet, men kvalitetsskillnaden är inte så stor. Vill man hålla sej till den klassiska stilen, kör Christmann. Vill man ha mer tuggmotstånd, kör Wittmann.

Clos des Papes vs Barroche Pure 2004

2010-08-02T22:54:00.005+02:00

Det är med stor nyfikenhet som fyra vinprovare sätter sej framför två halvblinda chateauneufer. Vi vet att glasen innehåller Clos des Papes 2004 och Domaine La Barroche Pure 2004, men kan vi hitta vilket som är vilket? Ingen av oss har provat Barroches Pure tidigare (här är jag nog sist ut av vinbloggarna).

Fullständig tystnad utses och nu är frågan vad som finns i glasen...

Glas 1. Ser mer mogen ut än grannglaset, rödare med en tegelfärgad anstrykning. Något grumlig. Stor och varm doft med ganska mycket gräddkola men framförallt med klockren hemmagjord jordgubbssylt. Vinet exploderar i munnen med en sammetslen blandning av jordgubbsfrukten och lite torkade frukter. Känns inte alls syltig, men det ligger en ton av starkvin i slutet som jag hade kunnat vara utan. Eftersmaken är helt enorm, klingar i minuter. Perfekt avvägd syra, men i princip helt utan tanniner.

Glas 2. Mörkare färg utan mognad. En helt annan komplexitet i doften där man ganska lätt kan plocka ut ett par syrahkomponenter (?) som rökt korv och en daggfriskhet. I jämförelse med glas 1 både doftar och smakar detta vinet friskare och har en helt annan tanninstadga. Smaken är inte så intensiv som glas 1 men är i mina ögon betydligt mer intressant och balanserad. Kryddigt, skogsgolv, köttigt och framförallt så otroligt friskt och kristallrent. Himmelsk balans.

Det var uppenbarligen inte så svårt att hitta glasens identitet, för alla fyra har placerat Clos des Papes i glas 2. Alla föredrar också Clos des Papes framför Pure denna afton. Pure 2004 är ett riktigt bra vin, och definitivt den bästa 100% grenache-chateauneufen jag har provat (90 p). Men jag får nog ändå säga att jag inte riktigt förstår idén med att inte blanda in de druvor som står för stadga, animalier och lagringskapacitet. Pure 2004 skall inte lagras länge till i alla fall.

Ett vin som definitivt har lång tid kvar är Clos des Papes 2004. I min chateauneufvärld är Clos des Papes lite i en egen liga för tillfället. Det har allt jag vill ha i en chateauneuf - en perfekt mix av elegans, lätthet och stadga. Aldrig i närheten av alkoholkollaps eller överextraktion. 95 poäng med mersmak.

I need some fine wine

2010-07-29T00:59:00.006+02:00

Veckans uppsamling har en helt annan dignitet än de tidigare. Ett svagt lågtryck och vi flyttar in och hugger in på de bättre flaskorna.

Varför inte börja med mitt livs första Cos? Dessutom från en legendarisk årgång som 1990. Cos d'Estournel 1990 är väldigt mogen, lite väl mogen påpekar Travkungen som har klämt ett par av dessa tidigare. Stallig så in i norden, på gränsen till vad man skulle kalla skitig. En viss portvinssötma, en del alkohol, sönderfallande. Som en hypotetisk blandning av Bordeaux och för gammal Gigondas. Rustikt är bara förnamnet. Nej, detta var en besvikelse. Korken är färgad av vin i högst en millimeter, och denna flaskan har troligen stått upp i en affär i nästan hela sitt liv. Ett dåligt danskt auktionsköp från min sida. Jag har vurmat tidigare för att handla andrahandsflaskor, men jag börjar allvarligt vackla i den tron. Men det är knappast bättre att handla gamla flaskor i affär. Detta är kanske den viktigaste anledningen till att handla en primeur? Full kontroll från dag 1.

Clerc Milon 1990 har jag också köpt på auktion, men de tidigare flaskorna har varit utmärkta. Denna är korkskadad vilket knappast är säljarens fel.

Mitt fel i är alla fall att hälla tillbaka mitt glas av korkskadat vin i fel karaff. Iofs har vi avslutat 2/3 delar av nästa vin vid det laget, men minen från Travkungen är en blandning av hat och förskäckelse. För jag häller det i resterna av en helt magisk flaska Ogier Côte-Rôtie Belle Helene 2001. Riktigt tuggig fransk toppsyrah med alla attribut. Som en koncentrerad Graillot med lite rostade ekfat på toppen. Men ändå med samma iskyla (som Guigal ofta missar med). 93-94 poäng utan problem. Odrickbar efter spetsning dock (nu sätts nog vänskapen på prov).

Travkungen har dock en nödflaska redo efter alla missöden. En Bourgogne Grand Cru minsann! La Grande Rue 2006 från Francois Lamarche är ett för mej helt okänt vin. La Grande Rue är ett monopole-läge strax bredvid Lâ Tâche, som tidigare inte var klassat som Grand Cru (eftersom skatten var högre på Grand Cru valde Lamarche att avböja erbjudandet om Grand Cru vid den tidpunkten). Vinet är väldigt primärt och slutet, men man kan känna på den enorma intensiteten i smaken att detta är mycket bra lagringsvin. Lite havsvatten är i princip det enda som vinet ger ifrån sej i doften i nuläget. Helt klart fascinerande ändå, som en tyst boxare i uppvärmningsringen.

Ogier Côte-Rôtie 2000 (regular version) har jag sågat tidigare, men det inses snabbt att den flaskan måste varit defekt på något sätt. Denna flaskan är helt otroligt fräsch och innerligt syrahtypisk. På den lätta och syrliga sidan, kristallren. Kanonbra (90 p).

Italiensk merlot

2010-07-22T10:17:00.008+02:00

Det är onekligen ett underligt faktum att de dyraste vinerna i Toscana är tillverkade av merlot och inte sangiovese. Som om Fender skulle producera en Les Paul-kopia för det yttersta premiumsegmentet. Antalet italienska merlot som jag har provat är inte stort, och utfallet inte helt enhälligt. Petrolo Galatrona åkte i alla fall ganska rejält på pumpen senast. Doktorn bättrar på det hela med tre hemliga glas, med just den gemensamma nämnaren italiensk merlot.

Doktorn får ursäkta, för ett av glasen sopar banan med allt annat ikväll. Det är inget annat än utklassning, och då skall ni veta att det är inte kattskit med i provningen. Vinet i det tredje glaset är snubblande nära perfektion. Kolsvart och en stor stallig doft med inslag av menthol och smulad grillkol, kryddor. Smaken visar en viss sydländsk känsla med inslag av torkad frukt och rejält tryck - normalt sett inte attribut jag går igång på. Men här är det i fullständig balans med helheten. Trots en massiv koncentration är smakkänslan 110% fräscht. Vinet heter Dei Feudi San Gregorio Pàtrimo 2001. Allt under 95 poäng känns fel, så otroligt bra är det.

Vinet kommer från Kampanien i södra Italien, knappast ett område jag trodde stod för extraordinär kvalitet. Merlotrankorna som producerade dessa druvor planterades redan 1802. De finaste franska ekfaten gav stall och Bordeauxkänslan.

I glaset bredvid finns ett helt annat vin. Mer transparent, ljusrött i färgen. En del ek här också. Smak och doftprofilen går mer åt bärighet. En rejäl fruktsyra avrundar eftersmaken. Castello di Ama-stilen känns igen i denna l'Apparita 2000. Ytterst lätt extraherat, superrent och balanserat. Det är en farlig stil att ha när prislappen närmar sej 1000 kr och man riskerar att hamna bredvid en syditalienare. Ett bra vin (90p?) men med fel prislapp.

Det tredje glaset innehåller Falseco Montiano 1998. I detta gänget hänger det inte med alls, utan framstår som relativt enkelt och tunt.

En generell iakttagelse är i alla fall hur lagringståliga dessa viner är. Inget av vinerna framstod som ens i närheten av fullmognad. Inte illa av en druva som oftast blandas i för att mjuka upp sträva cabernetvarianter.

Lata dagar i lä

2010-07-19T14:58:00.004+02:00

Ny uppsamling av konsumerade viner innan det är dags för insättning i glasbanken:

Först ett par flaskor från affären nära jobbet i Köpenhamn:

Konrad Marlborough Sauvignon Blanc 2006: Jag missade tyvärr årgången när jag handlade, för detta vinet är säkert två år för gammalt. Smakar på pricken som ett bortglömt glas unken flädersaft (till avloppet).

Domaine Baumann Pinot Gris Mambourg 2005: Synar man flaskan noga står det i liten stil att vinet är Liquoreux, och vinet är intensivt sött utan nödvändig stadga. Funkar inte bra ens som apretif (kanske till en bär-surpris senare i veckan?).

Domaine Gobelsburger Grüner Veltliner 2009: En gammal bekant som jag slutade handla efter årgång 2005, då jag upplevde en kraftig kvalitetssänkning. Nu känns det som om det har kommit på banan igen. Betydligt fylligare men med samma fräschhet som de senaste årgångarna. Kanske inget för vinprovning, men utmärkt som startvin en het eftermiddag.

Marchese Antinori Chianti Classico 2001: Den stadigt uppåtgånde utvecklingskurvan för detta vin känns bruten i och med denna flaskan. Lite murken nu, och med enbärstoner. Kanske en dålig flaska för den vi drack för prick ett år sen var fantastisk.

Sedan en intressant jämförelse mellan två Produttorifynd från Philipson:

Produttori del Barbaresco Riserva Montestefano 2001: Intrycken från förra flaskan känns bekräftade. Öppnar med toner av murket trä, sluten och tanninhaltig. Någonstans halvvägs vädras det lite ofräscha bort och vinet har en bra period. Mörk, nästan övermogen frukt och mycket mognadstoner. I slutet försvinner frukten igen och kvar står tanninstrukturen. Njutbart, men utan tvekan det svagaste kortet av de riservor 2001 som jag provat. Skall drickas väldigt snart enligt min åsikt.

Produttori del Barbaresco Barbaresco 2006. Lättare färg, betydligt friskare och mer intressant i doften. Istället för vasaskepp är det en myriad av kryddor och friska bär. Riktigt fin doft. Smaken ligger åt det lättare hållet, men tuffar till sej ordentligt med lite luft. Renheten som detta vinet har brukar kosta multum. Överlägsen vinnare i denna posten.

Helgens samling

2010-07-12T19:11:00.004+02:00

Jag blev lite inspirerad Finare Vinares nya korthuggna sommarstil. Varför leta röda trådar om det ändå inte finns några? Jag lånar konceptet och öppnar med en bild på liken:

Rainer Sauer Silvaner Freiraum. En frankensilvaner med ett stänk av Australien. Rainer gjorde sin utbildning i Australien, och detta vinet är gjort på samma sätt som t.ex Tahbilk med extremt låga temperaturer och inertgas under processen. Vinet är betydligt friskare än medelsilvanern, men också en aning godisaktig. Helt klart gör Rainer bättre vin på det traditionella sättet.

Chateau Ferriere 2001. Helt drickmoget från en mellanårgång. Fin mjuk Bordeauxdoft, litet ihålig i smaken. Duglig Bordeaux, men inget att skriva hem om (99:an var bättre).

Chateau Pradeaux 2000. Detta föll mej helt på läppen. Känns lite som Vina Tondonia med mjuk frukt och stor ålderskomplexitet. Citrusskal, ekfernissa, plommon med ett stänk av kogödsel. Sublimt! Doften är ren utklassning mot resten ikväll. Ett riktigt vin, kanon!

Rollan de By 2005. Tät och primär, dock med fin Bordeauxkänsla. Känns en aning för snäll och tanninfattig. Känns som en bra cru bourgeois, men det är tydligt att detta inte är klassat material. Priset därmed lite för högt för min smak (299 kr). Man skulle ha slagit till på primör 2009 för 129 DKK istället. Ett vin som detta kan man alltid ha nytta av.

Chateau de Caladroy 2008. Väldigt filmjölkig i doft och smak, annars rejält syrahtypisk (även om det lär vara en minoritet av syrah i vinet). OK som eftersläckare, annars inget extra. 2008 i sydfrankrike skall man nog ta det lugnt med.

Ratti Barolo Marcenasco 2005

2010-07-03T09:28:00.005+02:00

Rattis Barolo Marcenasco 2005 har gjort en klassresa nedåt i min vinkällare. De första flaskorna intogs under stor koncentration i provarglas, men sedan har det rasat till eftersläckarmaterial och, som idag, grillaftonsvin. Finstämdhetens gravplats.

Vinet håller en hög kvalitet, men jag har lite svårt att ryckas med. Problemet illustreras väl idag när min Baroloflaska ställs fram med en flaska Casillero del Diablo Reserva Privada 2007 (cabernet sauvignon / syrah). De smakar nämligen väldigt lika. Man kan lugnt säga att Rattis Marcenasco 2005 har mer gemensamt med Casillero del Diablo än med Aldo Conterno. Hur kan detta komma sej? Troligtvis en kombination av modern vinmakning och fullt pådrag med ekfaten.

Tät tuggig väl mogen frukt, fina tanniner. Enkla bärsmaker inbakad i en generisk ram av choklad och kaffe. Problemet med dessa fruit in a wooden box viner är att det är i princip omöjligt att gissa varifrån de kommer. Jag skulle vilja sen den vinprovare som är tvärsäker i detta fallet.

Om man nu glömmer bort mina preferenser så passar båda vinerna alldeles utmärkt till grillad entrecôte i rökig miljö, säkert bättre än vilken sadelbordeaux som helst. Men vill man ha elegans och områdeskänsla så har man kommit fel. Och majoriteten av vinkvällarna tillbringas inte på en altan. Som vanligt har marknaden rätt -hade vinet verkligen varit värt 96 poäng (WS) hade det knappast gått att köpa lådvis för 169 kr flaskan. 88-89 poäng låter vettigt för Ratti, dito för den helt utmärkta Casillero del Diablo (75 DKK!!).

Ogier Caves des Papes Les Closiers 2004

2010-06-30T17:18:00.005+02:00

Det är inte ofta man hittar något värt att köpa på danska supermarkets längre. Det känns som sortimentet generellt har utarmats med åren, det är mest "köp sex betala för fem" stuket nuförtiden. Superbrugsen hade förr ett riktigt bra "beställningssortiment" med massor av Bordeauxer från Premier Cru och nedåt. Idag återstår bara en spillra. Nu gör det iofs inte så mycket när man har börjat hitta väl bland de riktiga vinhandlarna, men se det som en spaning i alla fall.

Kvällens vin är i alla fall inköpt från hyllan hos Superbrugsen i Tårnby. Ogier Caves des Papes Chateauneuf-du-Pape Les Closiers 2004 är egentligen inget annat än ett bulkvin från en av de största volymproducenterna i Chateauneuf. Ändå har det presterat riktigt bra under åren, och nu är det så dags för sista flaskan.

Precis som tidigare vinner detta vinet på att serveras ganska svalt, runt 15 grader verkar optimalt. Viss mognad i färgen nu, ganska rödfruktig doft med lite mognadstoner. Smaken är ovanligt elegant, lätt i stilen men med en superren frukt och stadgande syra. Hade Clos des Papes haft ett andravin skulle det nog smakat så här. Lite samma stil som nämnda supervin (88 p).

Vinet finns nu som årgång 2007 hos Superbrugsen för 109 DKK (gav 99 DKK för 2004:an). Borde vara ett bra "vardagsvin-köp".

En lustig detalj är att Parker har bedömt detta som ett vin från Michel Ogier, två årgångar i rad dessutom. Men Michel Ogier är en liten dyr kvalitetsproducent av Côte-Rôtie, och absolut ingen som gör vin i supermarketserier. Det är ungefär som om en Ferrarispecialist hade blandat ihop Testarossa och Skodia Octavia.

C'est le Terroir

2010-06-26T00:56:00.004+02:00

Jag antar att ni har sett Chateau Montrose reklamsida i Decanter. En fullsida med en bild på en platt åker täckt av vinrankor. "C'est le Terroir". Det står faktiskt så som enda text till denna rätt deprimerande bild. 24.000 lådor huvudvin till ett pris av 1800 kr per flaska som 2009 primör.

Säkert ett bra vin, men man kan handla grand cru från Rousseau och Leroy för mindre pengar. Eller varför inte en LaLaLa?

En helt ny värld? Fyra historiska årgångar på 10 år (2000, 2003, 2005, 2009). Förr var det en historisk årgång vart 20:e år (1945, 1961, 1982). Känns som läge att hålla i hatten. I alla fall i teorin.

Min primörhandel så här långt:
12 flaskor Chateau Senejac
12 flaskor Chateau Lanessan
12 flaskor Chateau Poujeaux
3 flaskor Chateau Gazin
3 flaskor Chateau Clerc Milon
3 flaskor Chateau Gruaud Larose
3 flaskor Chateau Giscours
2 flaskor Chateau Leoville Poyferre

Stor årgång små slott och vice versa. Vad har ni fastnat för?

(En 50% ökning av priset känns mer behaglig om vinet kostar 100-300 kr än 5000 kr. Det mest galna priset hittills måste vara Ducru Beaucalliou 2009 för 2600 kr / flaska. Det är verkligen helt crazy, ren DRC nivå)

Jean-Louis Chave Hermitage 1998

2010-06-20T22:22:00.003+02:00

Min gode vän Doktorn har provat alla av världens stora viner, nästan helt utan undantag. Men ett undantag, en lucka i erfarenhetskontot, har jag hittat. Och vad passar bättre på hans bemärkelsedag än att täta denna lucka?

Redan för ett dygn sen dubbeldekanterade jag en flaska Jean-Louis Chave Hermitage 1998, och denna flaska bankar jag i bordet framför näsan på Doktorn. Ha den äran.

Vi reagerar lite över hur pass lätt vinet är i färgen, drar mer åt Bourgogne än Bordeaux. Det doftar i alla fall strålande, typiska Syraharomer av rökt kött, inälvor och blåbärssoppa. Smaken imponerar dock inte alls, och det som stör är en väldigt rökig ton som mest påminner om en självslocknad scoutbrasa. Det lätta anslaget i färgen bekräftas av en ganska tunn och syrlig kropp. Faktum är att vinet till en obehaglig del påminner om en rökskadad sydafrikan, valfri sort. Den sotiga känslan lämnar en såpig hinna i munnen, som inte är speciellt trevlig.

Jag har provat 2001:an och 2002:an tidigare, och båda var mycket bättre än vad denna flaskan visar. Framförallt då 2001:an som fortfarande kvalar in som en av de bästa vinerna jag någonsin har provat.

Å ena sidan tunga poäng från proffsen, å andra sidan ganska ljumma betyg från amatörerna på Cellartracker. Man kan ana att vinet nog var bättre i sin ungdom, för alla de senaste noteringarna är rejält kritiska. Kanske att vinet har hamnat i en underlig mognadsfas? Fast inte är man direkt sugen att lägga ut samma summa igen för att följa utvecklingen. Och de där alltför ambitiöst brända ekplankorna lär inte försvinna.

Produttori del Barbaresco Montestefano 2001

2010-06-07T22:30:00.003+02:00

Ikväll kan man säga att primörhandeln startade på riktigt, i och med att de första lite mer prestigetyngda Medoc-slotten kom ut på marknaden som t.ex Gruaud Larose, Giscours och Clerc Milon. Än saknas en stor mängd slott, men nu lär det vara proppen ur. Priserna? Tja, jag gav 235 DKK för Clerc Milon 2008. Samma slott årgång 2009 kostar runt 400 DKK. En höjning på c:a 70%...

Onekligen är det ganska prisvärt att handla mogen Barbaresco Riserva 2001 för 140 DKK istället. Tre flaskor Produttori del Barbaresco Montestefano 2001 för en flaska Clerc Milon som skall drickas runt 2025.

Flaskan har en stor mängd sediment och vinet ser mer moget ut än motsvarande flaska Ovello. Mer läderfärg men samtidigt mörkare. Det djupare anslaget bekräftas i doften. Här är det mer mogna toner av läder, mörkare körsbärsfrukt. Lite hemligare men samtidigt inte samma eteriska lyft som Ovellon hade. Smaken börjar med sammetsmjuk frukt, men drar snabbt ihop sej till en tanninrik(are) avslutning. Ett lite tuffare och fruktrundare vin än Ovellon. Om Ovellon är Bourgogne är Montestefano Chateauneuf (väldigt grovt såklart). Barbaresco är sannerligen gott nog dock.

Båda är kanonviner, men jag tycker att Ovellon ligger närmare mitt epicentrum. Jag kan gå och dagdrömma om den där Ovellon fortarande... Skall vi säga 93 p till Ovello och 90 p till Montestefano? Osannolik utdelning för insatsen oavsett.

Hedonistafton

2010-06-06T18:55:00.007+02:00

En kväll med Travkungen och S. från Gomseglet blir alltid minnesvärd. De förenade resurserna är stora, och nästan vad som helst på pris/poäng skalan kan komma fram när timmen är sen. Det börjar i alla fall organiserat med vars två medhavda och hemliga vinare.

Vi ställer upp vinerna i två heat, där vi börjar med viner som bör serveras i Bourgognekupor. Det börjar dock inte bra eftersom ett av vinerna är korkskadat - Travkungen får leda Domaine Tortochot Chambertin 1988 av banan.

Glas 1: Domaine Comte Georges de Voguë Musigny Vieille Vignes 2004

Kokosolja och mogna bär i doften. Lättast i färgen av de tre kuporna. Det finns väldigt mycket ekfat i vinet, och det sitter inte riktigt ihop än. Ren och lång smak, men kanske inte så imponerande när man fick se etiketten. T.o.m. ett visst alkoholstick i eftersmaken (90 p).

Glas 2. Domaine Leroy Vosne-Romanée Les Genaivrières 1992

Travkungen behöver bara dofta ett par sekunder för att utbrista Leroy, och några till för att spika Vosne-Romanée (min flaska). Detta vinet från en minst sagt medioker årgång köpte jag som en lottsedel, och vilket utfall det blev! Vinet är helt magiskt. Doften sprudlar av den leroyska kryddigheten, det lätt rökiga från en gräsbrand och en kristallklar pinot frukt. Trots vinets ålder och den tvivelaktiga årgången är vinet det tätaste av de tre på bordet. Det ligger något utomjordiskt över hela skapelsen. Snudd på det perfekta (95 p).

Glas 3. Frederic Esmonin Griottes-Chambertin 1993

Inte lätt för Esmonin att hamna efter Leroy. Betydligt mer mogen än Leroy, opak av allt fint sediment. Väldigt mjuk, fin balans men flera hack ner på intensitetsskalan från förra vinet (90 p?) (det blev visst inga fler noteringar).

Dags för Bordeauxglas och tre nya insatser från gänget. Lustigt nog har ingen tagit med Bordeaux skall det visa sej, utan vi skall förflytta oss till en helt annan vinstil. Alla vinerna är mer eller mindre kolsvarta, så färgen kan vi avvara.

Glas 1. Torbreck The Factor 2003

Ahhh vilken doft! Rökta korvar, ljuva jasminblommor, olivtapenade. Syrah/Shiraz känns givet, men är vi i Europa? Travkungen vill ha vinet i norra Rhône 2003, jag drar nog mer åt Australien. I munnen är det som en tätt sammetsmatta av smaker från doften. En aning mer vanilj än vad jag skulle önska, men ingen syltsötma eller alkoholproblem. Ett sublimt vin trots all kraft (94 p). På sätt och vis inte långt från La Mouline 2003.

Glas 2. AMON-Ra 2006

Kul att få prova detta vinet, dessutom blint. Tyvärr kan jag inte återge mina anteckningar utan att riskera avstängning från Blogger. Jag och Travkungen eldar på varandra i sirliga sågningar.

Vinet doftar bara amerikansk ek. Jag hittar inget från vindruvan i doften, bara Ben & Jerry. Smaken är dels extremt söt, dels väldigt bitter. Det är en förfärlig mix av rent fruktsocker och bitterhet från krossade druvkärnor. Blanda ljummen Jägermeister med vaniljglass så borde man hamna ganska nära. Om man undantar att jag ogillar smakprofilen så tycker jag också att vinet har svåra tanninproblem. För vinet är inte mjäkigt på det viset - det finns mängder av tanniner som griper tag i kinderna. Men de känns bittra och grova, helt utan någon form av förfining. Vi blir i alla fall lätt chockade när S. avtäcker flaskan (ingen bedömning). Detta skall ju vara snudd på 100 poäng.

Glas 3. Petrolo Galatrona Merlot 2000 (mitt vin)

Tyvärr påminner detta vinet till viss del om Amon Ra, fast då vinet inte är lika fullpumpat tränger alkoholen (15%) igenom i eftersmaken. Annars är det ungefär samma visa. Fullproppat med ek, alkohol och sötma. Detta bländverk har också tagit de amerikanska vinjournalisterna med storm (Suckling jämför vinet med Petrus). Det är i alla fall inte bittert, men alldeles för alkoholosande och vaniljsött för min smak.

Summa: rätt grinigt i publiken. Domaine Leroy vann ganska lätt matchen om WOTN, Torbreck är helt klart en producent man borde försöka finna mer av. Deras Run Rig 2003 som S. bjöd på förra gången var också en riktig höjdare. Det går uppenbarligen att lära en frankofil att uppskatta australiensare.

Gratius 2001 vs Bastide Blanche 2007

2010-06-01T22:18:00.003+02:00

Trots att det bara är 19 minuters tågresa från Malmö Syd till Örestad är det i många stycken en ny kultur som möter en på andra sidan. Synen på alkohol i allmänhet och vin i synnerhet är en av de saker som man som svensk hoppar till över. Vid mitt senaste besök på Vinbanken hade personalen vertikalprovning av Cheval Blanc strax efter lunch. Spottkoppar lyste med sin frånvaro kan jag säga, och min expedit behövde lite hjälp med de små knapparna på miniräknaren.

På vägen hem kan man roa sej med att läsa dansk reklam. Att ha lättklädda damer i bilannonser är snarare en skyldighet än en rättighet. Fast den reklam som skulle orsaka mest hjärnbrand hos en svensk jämställdhetsombudsman är säkerligen den som Danska Spel kör just nu för sitt Oddset. Och då skall vi komma ihåg att det är ett danskt statligt bolag som står bakom. Jag undrar hur länge en reklamslogan som denna skulle överleva i Sverige: "Det er så meget kvinder icke forstår". Fast jag måste erkänna att jag tycker denna är ungefär hur rolig som helst:

http://www.youtube.com/watch?v=ykbpKrMlRnA&feature=player_embedded

Över till vin. Vi öppnar en flaska Il Moline di Grace Gratius 2001 till en ryggbiff med lite färsk pasta. Min positiva bild av detta vin blir omedelbart bekräftad. Nästan Brunellolik i sin mjukhet och ekdominerade stil. Mjuka plommon men också ett friskt syrabett som håller vinet på rätt sida. Nu helt mogen och komplex med en fin balans av ektoner, fruk och toscanska kryddhäckar. Detta ligger strax under de riktiga kanonerna som Tua Rita och Castello di Ama, men över det man oftast öppnar från Toscana. Riktigt bra! (91 p).

Tyvärr kan jag inte säga samma sak om La Bastide Blanche 2007, Fast flaskan är inte helt frisk. På tok för mycket svavel i doften och en pärlande känsla på tungan. Det doftar precis som pyrosulfit, en obehagligt metallisk svaveldoft. Visst kan Mourvèdre dofta lite svavelfunk, men inte så här. Vi vädrar bort svavlet, men vinet känns dämpat och ointressant. Alkoholen finns i alla fall kvar och tar över helt. Bättre lycka nästa gång, och nu skall jag leta efter kvittot i min systempåssamling...

Primörskakig

2010-05-21T23:10:00.006+02:00

Nu börjar det så smått att röra på sej i primörsvängen, även om de mest åtrådda slotten fortfarande lurar i vassen. Jag hade som plan att vänta ut hela prislistan, men lite börsnerver drabbade mej när vinerna sålde slut på några timmar. Även de enklare slotten verkar ha en stor efterfrågan. Poujeaux (185 DKK) hann jag precis handla innan den togs ur Philipsons lista igår. Vi får se hur snabbt det går när de mest efterfrågade slotten släpps, även om jag nog mest får hålla mej vid sidlinjen av ekonomiska skäl. Någon flaska finare vin hade dock varit trevligt att vänta på, och då kan jag rekommendera primörhandeln hos Theis Vine, som även säljer enstaka flaskor en primeur (gör din egen blandlåda!).

Färsk svensk sparris på altanen den första riktiga sommarkvällen! Inte alls dumt, och till det öppnar jag två flaskor chardonnay från olika delar av världen:

Plaisir de Merle Chardonnay 2008 från Paarl i Sydafrika. Riktigt uselt totalhavererat vin. Vattnigt, alkoholskadat och helt syrabefriat på samma gång. Tung damparfymsdoft gör vinet seriöst ofräscht. Spontaninköpt på Bordershop - en varning utfärdad för alla svenska bilturister i sommar (89 DKK). Jag trodde Plaisir de Merle gjorde hyfsat vin?

Kayena Vineyard Tamar Ridge Chardonnay 2008 från Tasmanien. Superfräscht, fin syra och balans. Lite krusbärstoner och antydan till smörighet (oekat dock). Ett gigantiskt lyft jmf med det andra glaset, vilket gör den absoluta kvalitetsvärdringen svår. Gott, rent och okomplicerat (85 p?).

En mörk vägg i norr närmar sej och vi flyttar in till de röda vinerna:

Pontet Canet 2001. Betydligt mer mogen än 2002:an som vi provade för c:a ett år sen, dock nästan helt utan sediment. Lite lättare i stilen än den vanliga Pontet Canet-svarta. Skolboks-Bordeaux såklart, men den imponerar inte riktigt som Pontet Canet brukar. Mjuk och mogen, men utan någon större komplexitet. Balansen är såklart ändå femstjärnig. Känns värdig 88-89 poäng som är en signifikant hopp ner från andra succéer från 2001 (t.ex Poyferré är riktigt bra) eller Pontet Canet 2002 som är ett betydligt större vin. 2001:an känns inte som ett vin att spara i 10 år till.

Chateau du Donjon 2006 från Minervois är en ny bekantskap inköp på Stokholm Vin i Köpenhamn för c:a 90 DKK. Vackert purpurskimrande i glaset, fin blåbärsdoft med lite ek. Stensatta skogsbär har jag kladdat på servetten. Blommar ut i munnen med örtkryddor och en angenäm lätt bitter tvist i slutet. Fin balans utan någon som helst alkoholhetta (14%). Ikväll ger detta vinet Pontet Canet en jämn match, vilket får anses som enastående (88 p). 40% Grenache / 60% Syrah.

Små reflektioner

2010-05-15T00:29:00.003+02:00

Vad händer när småbarnföräldrar plötsligt får en barnfri kväll? Klackarna i taket? Nej knappast, frun somnade redan för ett par timmar sen. Själv roar jag mej med ett par glas Glenfarclas, som blev utsedd som vår bästa whiskyupplevelse under Skottlandsturen förra sommaren. Ett glas 15- årig mot den 17-åriga - där 17 åringen visar upp ett helt annat register. Båda otroligt goda dock. Det känns som maltwhiskyboomen dock har avtagit rejält i vårt land? Inte ofta man hör talas om köer för udda fat Springbank längre.

En kväll utan matlagning kändes bra, så vi tog oss till Malmökrogen La Couronne, som är som en fransk Bistro bland socialistmonumenten vid Triangeln. Samma matsedel som för 10 år sen, men trots det skiftar maten från gång till gång. Idag var det riktigt bra dock, kalvnjure utan krusiduller. En rejäl slev Dijon, en halv panna grädde och fond. Till det drack vi en mycket väl passande Guigal Crozes-Hermitage 2006 ur någon form av Duralexglas. Jag fick en uppenbarelse av det vinet som påminner om när man slutmixar ljudinspelningar. Vinet känns komprimerat - det smakar nästan bättre ur ett undermåligt glas - precis som en hårt komprimerad låt kan låta ypperligt i en 5 watts radiomottagare på stranden. Det är ingen dynamik, men det hade ändå inte gått fram med fel utrustning. Fullt järn på alla rattarna, bass och treble på 10. Kanske därför jag har lite svårt för Guigal i stora Riedelglas? Ikväll hade jag dock inte kunna tänka mej ett mer passande vin till inälvsjärnet.

Vad skall man handla i primörsvängen 2009? Jag hade hoppats på att göra en deal på Leoville Poyferre men prognoserna talar om 1000 kr flaskan. Det känns helt osannolikt högt med tanke på att 2008:an kostade 270 DKK, men den hade å andra sidan inga 100 RP-poäng i skalan. Det blir till att blicka längre ner i systemet. En del enklare slott har bytt regi nyligen. Poujeaux fick Cuvelier (Clos Fourtet), Senejac (Pontet Canet) under 2008 . Chateau Lannessan 2005 var lätt ett 90 poängsvin. Poujeaux lär kosta lite mer, men de andra ligger runt 100-lappen i primörpris. Värdelösa som finansiell investering, men just därför möjliga bargains i en ung vinkällare.

För övrigt verkar det ta betydligt längre tid för vinerna att komma ut på marknaden i år än förra året. Hela cru classédelen kom till försäljning före Parkerpoängen förra året (antagligen för att alla räknade med en rak sågning). När Parkerpoängen väl kom ut steg priserna drastiskt - Lafite Rothschild 2008 gick att köpa för 1500 DKK i mitten av april. I slutet av april steg det till 4000 för att snabbt tas ur marknaden. Än så länge är det bara viner som ändå hade räknat med att bli sågade av Parker som släppts, som t.ex Lilian Ladouys. Vi får se.

Michel Ogier Côte-Rôtie 2000

2010-05-12T18:09:00.005+02:00

Kväll före helgdagen är fortfarande ung, och kvällens Côte-Rôtie är precis nydekanterad. Doftar underbart i alla fall före vilan i karaffen. Först matlagning med Kronstams favoriter, Claude Val Rouge i såsen och Blanc i kocken. Smakprov:

Claude Val Rouge 2009: Kanske det mest odrickbara icke defekta vin jag provat. Hemsk vaniljsötma över en ogästvänligt syrlig saftsoppa utan någon form av struktur. Tror nästan att subventionsvinet Umbala hade gjort processen kort. Frågan är om det ens går att koka ihop (55 p)?

Claude Val Blanc 2009: Skumt. Detta vinet är ju faktiskt rätt bra! Lite exotiska frukter, en fin syra. Liten egen stil som liknar en blandning av riesling och marsanne. Helt rent, balanserat, torrt och ganska långt dessutom. Ett oväntat högt betyg för 59 bananer (85 p).

Michel Ogier Côte-Rôtie 2000 har förlorat sin tydliga Syrahkaraktär under karafferingen, och doftar nu ganska kraftigt av brett, stall och lingon. Färgen är tät, men smaken är tunn. En kraftig syra kittlar tungan på ett nästan artificiellt vis. Lite enkelspårig tunn lingonsötma/syra med ektoner och farbror gummistövels-Brett. Nej, detta vinet är så pass orent och tunt att de fina bär och ektonerna inte väger upp (80 p).

Attans vad Côte-Rôtie skall vara svårt att få till för mej? La Mouline 2003 (96 p) var väldigt bra och även detta vin årgång 1995 (90 p). Men Les Becasses 1999, detta vin, Chateau d'Ampuis 1999, Gaillard 1999- alla har varit tunnare och tröttare än en 2002:a från Graillot. Nu är jag ju en Pinotälskare som borde älska tunn elegans, men det måste finnas något mer än bara syra.

Det känns ju hemskt att säga att Claude Val var behållningen för kvällen, så det är nog läge att plocka upp något nytt.... Och visst fick man en home-run trots allt! Wittmann Riesling Trocken 2007 är bättre än någonsin nu efter en kort lagring. Claude Val är fortfarande inte pjåkigt, men Wittmann har en helt annan stuns i syran och ett större smakrum (90 p).

Santa Duc-festival

2010-05-02T01:42:00.006+02:00

Hur stor är sannolikheten att två personer drar fram samma producent ur rockärmen på en têtê-à-têtê blindbock? Dessutom en producent som båda har gått och gnagt på under året. Är detta bra eller på väg over-the-top? Väldigt nyttigt att få dessa glas blint helt enkelt.

Glas 1 (okänt för mej): Santa Duc Les Quatre Terres 2005

En småsniffisniff och snabbt smakprov leder mej direkt till Crozes-Hermitage. Syrah - 100%. Svalt och lätt syrligt. Tätt och trevligt. Inte helt definierat som Graillot, men som någon annan producent - kanske Gilles Robin? Årgång - 2006 kanske?

Mycket överraskad - Mina flaskor av detta vin var murriga och absolut inte elegant Syrahdrivna. Men åren har gått och detta vinet har helt bytt stil. Riktigt bra faktiskt för vad det kostar och är (88 p). Typiskt att mina flaskor sedan länge är slut.

Glas 2: Santa Duc Les Hautes Garrigues 2004

Ett fullständigt annorlunda vin. Massor av Mouvèrdrefunk men också ljuvliga violer och svarta vinbär i doften. Vinet doftar fantastiskt hela kvällen, men smakar bäst lagom källarsvalt. Då finns det en viss balans trots en väldigt tilltagen alkoholnivå. Vid rumstemperatur och avslutad middag är vinet på gränsen till odrickbart bittert. Det är SPONK och galen extraktionsnivå. Tugga på en näve druvkärnor och skölj ner med Kosken.

Mycket svårbedömt. Ett större vin i en stor alkoholkostym. Stenhårt extraherad med en kliniskt ren och stor Mouverdredoft. Ett vin jag kan inse har kvalitet men som är helt fel för min smak (inga poäng). Bättre med lagring? Fast de där bittra tonerna brukar aldrig försvinna.

Efter eldandet drar Doktorn vidare och resten av sällskapet hugger in på ett par flaskor jag har släpat med från Malmö:

Vieux Donjon 2001: Tyvärr den sämsta flaskan hittills. Detta vinet ligger på en knivsegg mellan metallisk ålderskris och underbar mognad. Andra flaskor har blivit metalliska efter några timmar, denna är det tyvärr redan från start. De bra flaskorna är dock fantastiska! Jag börjar dock undra hur dessa egentligen har lagrats innan jag köpte dem.

Castello di Brolio 2001: Stor Bordeauxdoft utan mognad. Lite syrlig Chiantifeeling i smaken. När man väntar på att vinet skall skjuta till i eftersmaken händer det absolut ingenting. Min tredje Castello di Brolio utan succé. Jag ser inget fel på vinet, förutom att det kostar en så där 200 kr för mycket. Inget för min källare i fortsättningen, jag föredrar Rocca Guicciarda eller Marchese Antinori.

Produttori del Barbaresco Riserva Ovello 2001

2010-04-25T08:29:00.006+02:00

Denna flaska Produttori del Barbaresco Riserva Ovello 2001 fick jag någon gång av Doktorn som tack för bärhjälp över sundet. Ikväll ryckts den hastigt upp ur sin dvala efter ett säljmejl från Philipson Wine. 139.95 DKK för Produttoris enkelmarksriservor årgång 2001. Kan det vara det bästa erbjudandet de någonsin haft?

Klart man måste prova, men det känns som ett säkert nytt inköp redan innan korken dras. Bra årgång, bra producent.

Och visst fortsätter min nya förälskelse! Underbart vin. Balans är nyckelordet med Produttoris viner. Man kan hitta lite av varje i doften, från daggfriska jordgubbar till smulade löv. Ett stänk fisksås minsann. Smaken har den där kristallklara syran som man kan döda för, men också en rejäl fruktstoppning och tanninbett. Inget in-your-face vin, utan man får ta det lugnt och bara meditera.

Vi dricker flaskan från eftermiddag till sen kväll, och det blir bara bättre och bättre. Borde borga för ett mycket utsträckt drickfönster, även om det är helt drickklart redan nu. Tänk att de säljer detta vinet c:a 60 kr billigare än vad den vanliga Barbarescon kostar på SB.

Lynch Bages 2002

2010-04-24T00:48:00.011+02:00

Världen är rätt krånglig med en massa val hela tiden. Klart man försöker generalisera för att bringa någon form av ordning i allt slumpmässigt. Så min syn på Bordeaux 2002 är bestämd till att vara väldigt god, och det är med den ansatsen vi öppnar en flaska Lynch Bages 2002 till fredagsbiffen. Nåt får man ju hålla på.

Min syn är står fast, Bordeaux 2002 har en del trevliga attribut. En del Bordeauxer nådde rekordhalter i alkohol denna gröna årgång, vilket kan vara svårt att tro. Vinerna är väldigt täta, strama och klassiska på samma gång. Lynch Bages 2002 är inget undantag. Det är supertätt, fullpackat med tanniner och cassisfrukt och fuktig matjord. Riktigt bra och tuggigt om än inte ett dugg utvecklat.
Men så händer det oväntade. Vinet som var så bra en halvtimme bestämmer sej för att lägga ner alla sensationer. Lite ek och sura plommon är allt som är kvar. Chockerande försämring, och till slut har det t.o.m svårt att försvara sej från vår TV-termos-flaska Bouscassé 2005, som iofs visar sej från en trevlig sida idag. Låt ligga antar jag att detta påbjuder.

I övrigt blåser det för närvarande en del om vårt kära trätoämne, Robert Parker Jr. Jag hade egentligen inte tänkt att skriva mer om denne man, men det är svårt att låta bli. Han har alltid varit på krigsstigen mot Bourgogne (läs de gamla Wine buyers guide!), men något har eskalerat på sistone. Började det med den nu famösa gliringen mot "the anti-flavour wine elit" som inte värdesätter riktigt vin (läs Ch9 och Aussies)? Att den gliringen gick åt Bourgognedrickare är nog ett säkert antagande.

Det som förvånar vinvärlden denna gången är följande smaknotering av Clos de Tart 2006: "The biggest dissappointment was Clos du Tart 2006. Like so many red burgundies from 2006 seem to be, it was underripe, excessively acidified and almost textureless. It's a sham, and it is amazing how few people are willing to stand up to that such stuff exists" (76? p). Hygglig sågning - men vad står det egentligen? Var 2006 en grön årgång i Bourgogne? Knappast. Varför tillsätta syra om vinet är omoget? Får man ens tilssätta syra till Grand Cru Bourgogne? Men det som verkligen diskuteras är valet av ordet sham, bedrägeri. Han har ju stått inför skranket tidigare för förtal av Bourgogne, och det är kanske dags igen?

Samma månad kom följande drapa om vita Bourgogner: "I simply don't understand why people keep buying all these white Burgundies with seemingly only those from Domaine Leflaive and Coche-Dury being free from oxidation. It is truly one of the biggest scandals in the wine world" efter en dålig flaska Bouchard Montrachet 1999. Tja, Domaine Leflaive och Coche-Dury var sannerligen inte befriade från oxidation när detta var ett hett ämne i mitten på 90-talet. Idag är detta väl knappast ett ämne längre.

Båda provningsnoteringarna har såklart en politisk underton (finns t.ex inte ett enda dåligt omdöme om Clos de Tart 2006 i övrigt). Han är sur, men varför då? Hans position är ju ohotad. Varför då fylla provningsnoteringarna med uppenbara felaktigheter? Problemet är om någon tar dessa noteringar på allvar. Det jag har mest svårt att acceptera är att denna dynga har skrivits av världens mest inflytelserika vinkritiker. Hua.

Ticinello 2007

2010-04-20T22:15:00.003+02:00

Min tripp i Europas mer avlägsna vindistrikt fortsätter - nu är turen kommen till den italienskspråkiga delen av Schweiz - närmare bestämt Ligornetto några kilometer från den norra italienska gränsen. Att vinet är inspirerat av Italien kan man ana på det nästan skamlöst kopierade namnet/etiketten (fast detta är 100% Merlot och en aning billigare -c:a 13 Euro).

Ett lätt vin helt klart, inga problem att se familjen genom glaset. Röda vinbär och lingonsyrligt, liten ekton. Detta i samklang med en liten pepprighet gör att vinet nog hade kunnat misstas som en dålig årgång av Les Launes. Ett korrekt, rent men också väldigt enkelt vin. Jag gillar det ändå på något sätt. Hellre en vällagad fläskkorv än ett felkryddat ankbröst. Men någon poängsamlare är det inte (80 p). Gott.

Go de Godello 2008

2010-04-18T00:30:00.005+02:00

Kvällens vin känns som en krock mellan urspung och presentation. Ett udda vin gjord på Godellodruvan från Bierzo i norra Spanien. En rejäl fatkyss över ett frisk, syrligt men också anonymt vin. Allt paketerat i en pastellfärgad flaska med coola typsnitt.

Redan här känns det inte helt rätt. Varför tillverka ett vin som lika gärna kunde vara Chile-Chardonnay när man nu bemödar sej att odla en lokal druva?

Om man tar vinet som en "flygplanschardonnay" istället så är det inte helt oävet. Soto Del Vicario "Go de Godello" 2008 doftar päron och ek. Men smörattacken uteblir delvis i smaken, som är rejält syrahaltig. En del alkohol fyller ut kostymen och spelar väl med ek , tropiska frukter och päron. Fast mest päron - i alla möjliga varianter (inlagda, gröna, gula). Som sagt, extremt likt en internationell Chardonnay (82 p). http://www.worldofwine.dk/ importerar till ett pris av runt 200 DKK.

Bordeaux hos il Doctore

2010-04-16T23:23:00.006+02:00

Ursäkta att förra posten stannade vid en penicillinprovning, som iofs också är en jäst produkt. Nu sover alla sjuklingarna och jag kan börja bläddra i de fläckiga anteckningarna. Har precis korkat upp en flaska Domaine Weinbach Riesling Reservé 2008 som sällskap. Ett vin jag var ganska otrevlig emot senast. Är det oseriöst att ändra sej? Jag erkänner att jag helt enkelt inte förstod vinet senast. Med hela banan för sej själv och en skål nötter vid sidan vecklar vinet ut sej i varje klunk. Hårt knuten såklart, men efterhand kommer underbart rena citrusskal och fjällbäckstendenser. Ovanligt heltorrt för Weinbach. En djup oljig känsla av svårtillgänglig kvalitet faktiskt (88 p). Säkert en kandidat för lagring. Det är bara att köpa om priset håller sej vid 129 DKK.

Bordeaux hos Doktorn i helgen som gick, vi börjar med bilderna:

Vinerna serverades blint, men tyvärr var min flaska Clerc Milon 1989 fullständigt åldersdefekt. Det är lustigt då denna flaska var i mint condition, medans den förra vi provade (som var magnifik) hade tappat 5 cm i nivå. Lita inte på nivån är kanske lärdomen? (Nu berättar vanligtvis Doktorn om den flaska Las Cases 1945 som han köpte för 100 kr i en holländsk vinbutik. Det var bara drygt hälften kvar i flaskan och alla andra flaskor i lådan hade varit odrickbara. Hans tomglasköp var en helt perfekt mogen Las Cases.)

Doktorns glas är i alla fall en dröm jämfört med mitt vin. Hästen står bakom min rygg och frustar, stenhuggaren slår på en rosa sten av gnejs, ett barn tappar en svartvinbärsglass i knäet. Eterisk doft av absolut världsklass. Smaken är slankare än man kunde tro på syn och doft. Dags att dricka upp minsann. Vinet är La Mission Haut-Brion 1986. Rätt mycket bättre än 1993:an, men ändå kanske inte fullständig världsklass. Doften är 96 poäng men smaken kanske bara 89 = 92 mmm-poäng.

Doktorn fiskar upp ett reservvin att ersätta Clerc Milon med. Det ser onekligen mycket yngre ut, nästan kolsvart i glaset. Det startar upp med en galet obalanserad doft av ekfatskola, murriga vinterkläder och svartvinbärsnickel. En helt annan uppenbarelse jämfört med LMHB, och jag gissar Chateau Pipeau (St Emilion). Rätt område, fel vin. Det är en Clos l'Oratoire 1998. Säga vad man vill om vinerna från St Emillion, men det saknas ofta lite definition. Det är murrigt. Vinet tar sej under kvällen men lider svårt av att stå bredvid La Mission. Nog är det outstanding, men kanske inte så mycket mer (90 p).

Korta notater om de övriga vinerna under helgen (som mestadels dracks blint):

Pieropan Soave La Rocca 2003 Soave: Här blev jag lurad upp på läktaren, helt säker på vit Bourgogne. Mycket förvånad över att detta vinet är så fräscht - mina 2004:or var äppelskrutt redan för ett år sen (90 p). Riktigt bra.

Chateau d'Agassac Haut-Medoc Cru Bourgeois 2005: Mycket habil Bordeaux med en fin tanninvägg som föreslår ett högre pris. Lite väl mycket gräddkola för min smak just nu, men det kanske tar sej? (86 p).

Leon Barral Faugeres 2007: Flytande gott. Som att tugga på en körsbär i likör med en påse stenkulor i munnen. Svalkande, låg alkohol, men också väldigt snällt. Passar inte alls till mat utan skall njutas under 2010 på en varm altan med salta tillbehör (87 p). Får hoppas att askmolnet drar vidare.

Le Rython d'Or 2008: Rhein-Silvaner från Valais i Schweiz. Väldigt tvålig uppenbarelse med burkchampinjon. Rätt hygglig koncentration, men udda och svåranvändbart (80 p)

Vieux Donjon 2001: Det bara fortsätter att leverera! Vilken underbar blandning av ren fräschhet och sadelmognad. Vår bästa tid är nu sjunger flaskorna i källaren (91 p)

Kåvepenin Frukt 50 mg/ml

2010-04-15T20:46:00.002+02:00

Lång tid mellan posterna, och helgens magnifika Bordeauxer känns obehagligt obloggade. Men livet med småbarn är ibland hektiskt med febertoppar och oavlösta bakterieinfektioner. Så kvällens första smaknotering får bli en nyblandad flaska Kåvepenin Frukt 50 mg/ml. Varför är det i princip omöjligt att få i barnen denna dryck? En svensk produkt med terroir från Solna. Ett lätt opakt utseende med hög viskositet, ganska vass doft av vanilj, diskmedel och tuggummi. En förfärlig sträv metallisk känsla i munnen som inte försvinner. Eftersmakens längd kan man i alla fall inte klaga på (50 p). En skam för mitt läkemedelsskrå.

Plötsligt händer det

2010-04-05T01:59:00.002+02:00

Min syn på vårt alkoholmonopol är bitter och kärv, och det gäller inte minst den helt godtyckliga hanteringen av beställningsviner. Skall man få sitt vin, och i vilken årgång? Det går veckor av väntan, och de gånger det inte fungerar är det ingen som ger besked.

Min beställning av Barral Faugeres 2007 i februari hade jag nästan glömt bort när min mobil plötsligt ringde i onsdags nästan sex veckor senare. Det var kundtjänst i Stockholm som beklagade att min beställning hade havererat i datasystemet. Vinet var såklart slutsålt sedan länge. De hade dock på helt egen hand kontaktat importören och ordnat med en privatimport av en låda. Allt var fixat och klart. Världsklass av både Systembolaget och framförallt Tommy Linds Franska Kvalitetsviner.

Kvällens skörd:
Tahbilk Marsanne 2008: Ny årgång. Saknar petroleumkänslan i doften från 2007:an, å andra sidan är vinet fetare och längre i smaken än i 2007. Melonkulor och ylletröja i en fin syrafräschör. Jag gillar detta mer och mer för varje gång (88 p)

Brocard Kimmeridgen Chardonnay 2008: Är det inte kattpiss-buxbom i denna? Smakprofil och kalkkänsla som i en Pouilly-Fumé. Väldigt opersonligt men drickvänligt (83 p). Ett bra lurifaxvin.

Poggio San Polo Brunello di Montalcino 2001: Smeksam fullmogen brunello. Vit choklad, körsbärsfilt, lång helt utmognad eftersmak med lite grovsnus. Min själ den bästa Brunello jag provat på lång tid (91 p).

Alain Graillot St Joseph 2005: När jag dör skall min aska spridas i Norra Rhône. Så exakt i doft och smak. Vilken mästare han är när det fungerar! Olivtapenade och sardeller, Tretorn och vasalopp. Gigantisk eftersmak och 110% rent och klart. Mitt livs bästa Graillot (93 p)!

Raspail-Ay 2007

2010-04-03T00:17:00.004+02:00

Rhôneviner ger onekligen fortfarande väldigt mycket för pengarna, speciellt om man håller sej till lite mer undanskymda platser än Chateauneuf och Côte-Rôtie. Det märks väldigt tydligt ikväll när vi provar de kvarvarande slattarna av Sociando och Poujeaux mot kvällens vin, Raspail-Ay Gigondas 2007.

När 250-500 kronors Bordeauxerna kippar efter andan, kommer detta vinet och sveper undan fötterna. Vilken förförisk doft av grillkol, örtkryddor och hallonreduktion. Smaken är lätt extraherad och synnerligen elegant och balanserad. Som Santa Duc fast tvärtom.

Parker kallar detta för Bourgogne i Gigondas, och jag förstår hur han tänker. Det är så smakfullt gjort, fjäderlätt men med en storartad komplexitet. Jag får lite Jadis 2004 feeling av alla smatterband och turkisk peppar. Ofiltrerad och lätt grumsig i glaset. Källarsvalt är det enastående, vid rumstemperatur börjar de 15 procenten bli lite aggressiva. Parker skriver att han fortfarande dricker 1978:orna av detta vin, så det är ingen brådska.

129 DKK hos Bergmanvin.dk. Snacka om klipp (90 p). Och här har Parker helt rätt för sej.

Sociando-Mallet 2003 vs Poujeaux 1998

2010-04-01T14:34:00.004+02:00

För tillfället är det ingen tvekan om att Bordeaux är vinvärldens nav. Rapporterna om de första fatproverna från årgång 2009 börjar strömma in och det är både fascinerande och lätt skrämmande läsning. Jag antar att ni har hört om de enormt höga alkoholhalterna, med 15.5% för Troplong-Mondot som kronan på verket? James Suckling är först ut med sina omdömen, och enligt honom är 2009 en årgång som passerar 2000 och 2005 i kvalitet. Men de verkliga priserna avgörs som vanligt av vilket ben som Parker ställer sej på. Han brukar ju inte vilja hålla med Wine Spectator (han hissar 1990 och 1996, WS 1989 och 1995), men visst luktar det höga poäng även från advokaten. Sen väntar vi bara på en dissning från de sura engelsmännen för att allt skall kännas som hemma. Vad tror man då själv om 14.5-15.5% i Bordeauxer? Svårt att säga. Dessa viner är ju så dyra att de oftast hamnar i rena vinprovningar, snarare än att lagras till kommande släktmiddagar. Skall man klara sej i en blindprovning idag duger det inte att hålla 12%.

Vad jag förstår har dessa alkoholhalter uppmätts utanför slotten, och är säkerligen inte de som kommer att stå på etiketterna. Fransmännen har en lång tradition av att undermärka alkoholhalten, kanske för att distansera sej från nya världen (13.0% i La Mouline 2003???). Det hade varit intressant att veta de verkliga alkoholhalterna i Bordeaux 2003 och 2005. Kanske är halterna i 2009 ganska normala i dagens Bordeaux?

För att komma i Bordeauxstämning provar vi ikväll två cabernet-Bordeauxer mot varandra, Sociando-Mallet 2003 och Poujeaux 1998:

Sociando-Mallet 2003:

Lite grådaskig färg som börjar bli ett kännetecken för Sociando. Men doften är det inget fel på! Massor av cabernetcassis, en del ek och lite av den där gröna paprikan som Sociando alltid har. Klart fruktdopad med ändå lite ihålig i smaken med de klassiskt gröna omogna tanninerna. Hur lyckas man med det 2003? Lite hård och opolerad med en hård bitter avslutning.. Detta är ganska mycket bättre än 2001:an, men jag är fortfarande skeptisk till detta slottet. Det är ungefär i nivå med Chateau Verdignan. men kostar som bekant en 4-5 ggr mer. Var Parker hittar 94 poäng är svårt att förstå (86 p). Det är smärtsamt att jämföra detta vinet med Calon-Segur som vi drack förra helgen. Dock den bästa Sociando som vi har öppnat.

Chateau Poujeaux 1998:

Tydligt mer mogen i både färg och doft. En helt annan doftpalett av rostade barriquer, stallighet och mjuk plommonfrukt. En charmör jämfört med glaset bredvid. Ihopsmält smak av samma typ som i doften, mjuka tanniner. Klar syra och en aning tunn i eftersmaken. Smaken är som baken, men jag föredrar definitivt Poujeaux. Är det ett vin man vill sitta och inhalera till en god Spotifysession efter maten- så är det definitivt Poujeaux (88 p). Men visst - inget av vinerna tillhör någon årsbästa lista.

Ingen större lycka för Sociando nu heller. Och vinet ser ut att ha det svårt när det jämförs blint med sina kamrater. Neil Martin sågade bara för någon vecka sedan Sociando 2000, och i samma publikation åkte 2001:an ut i vasken när den provades blint. Det jag inte förstår är hur Parker kan falla för ett ganska frukttunt vin med gröna sjukan. Men det är kul att han är lite oförutsägbar ibland. Således kan vi kanske vänta en sågning av 2009...

La Chapelle 2003 vs La Bernardine 1990

2010-03-28T10:02:00.003+02:00

Travcirkusen drar till Jägersro och jag och Travkungen har laddat med tips och reda kontanter. Precis innan avfärd till travbanan öppnar himlen sej. Skall vi verkligen stå i ösregn och dricka svindyr BiB ur plastglas? Eller skall vi ge fanken i hästarna och bara prova vin istället? Vi stannar hemma och tar upp ett hemligt vin var från gömmorna:

Mitt vin: Jaboulet Hermitage La Chapelle 2003
Etiketten lyser med en stolt historia - länge ansett som ett av världens bästa viner. Men vad hände egentligen efter 1990? Poäng och pris har haft ett nära nog konstant fall sedan dess. Lite intressant att notera att Parker och Neil Martin har extremt olika åsiker om detta vin årgång 2003. När Parker delar ut 95+ klagar Neil på alkohol och ger endast 85-87 poäng.

Vinet är purpurfärgat med en stor köttig inälvsdoft, lite mint och en knivsudd blåbär. Rätt Syrahtypisk helt enkelt. Ganska enkel i smaken, lite alkoholvarm och mjuk. Jag stör mej inte direkt på alkoholen här, men det beror nog på att man är helt avtrubbad av Chateauneufen i glaset bredvid. Travkungen tror att detta är en S:t Joseph med några år på nacken. Ett oförargligt vin som inte lämnar några spår av storhet och genialitet, men rätt gott att bara dricka (87 p). Jag tror minsann att Neil hade rätt denna gången.

Travkungens vin: Chapoutier Chateauneuf-du-Pape La Bernardine 1990. Mycket mogen färg och tydligt over-the-hill i doften. Det känns lite underligt eftersom smaken fortfarande är väldigt tät. Tydlig sötma, hög alkohol och låg syra. Som en kvarglömd skål godis på en långvårdsavdelning. Först besynnerligt - sedan vedervärdigt (65 p).

Från 500 till 40 kr

2010-03-27T00:33:00.004+01:00

Normalt sett brukar alla vinprovningskvällar gå från ganska dyrt till oerhört dyrt - men ikväll gör vi baklängesvolt i kvalitetsläget. Undantaget förrättsvinet som är ett lådrov från min nyinköpta låda av Domaine Weinbach Riesling Reservé 2008.

Knastertorr, mineralbesk och fullständigt omöjlig att bedöma skall det visa sej. Det smakar nästan ingenting i nuläget. En svag doft av inlagd persika i en svag gin och tonic? Antingen är detta vinet redan helt stängt (som alla andra Weinbach i min källare), eller så har Philipson dealat på någon rastplats igen. Normalt sett brukar ju deras Riesling ha ett par sprittande år i början för att sedan gå i dvala. En liten varning trots det enormt låga priset i DK (129 DKK). Oh yes, jag har 11 utrymmeskrävande flaskor kvar (80 p?).

Sen lyfter vi till nivån där örnarna flyga. Jag hade inte någon enorm tilltro till Calon-Segur före denna kvällen - men denna flaska Calon-Segur 1996 är en av de absolut bästa Bordeauxerna jag har druckit. Årgången lär vara märkt av lätt övermogen cabernet, och vinet känns onekligen yppigt i både smak och doft. Fullt drag av cederpenna och cassisjuice. Mjuka långa tanniner driver eftersmaken till oändlighet. En bra blandning av stiff-upper-lip och california dreaming. En perfekt tidpunkt att dricka detta vin (93 p+). Vilket vin!!!

Vad sägs om en flaska La Tour de By 2006? Det är en kulturkrock jämfört med föregående vin. Släng blyertspennan i blodpuddingen och prygla hästen med en rostig hjulbult. Alla bloggare kommer att känna igen detta vinet från 2004, fast detta vinet har en högre koncentration och en någon renare attityd. Ett kanonvin för alla som tröttnat på grenache-lakrits. Me like (85 p).

Kvällen går vidare och mitt larv om grenache får återigen en dödsstöt. Domaine Charvin Côtes-du-Rhône 2007 innehåller nämligen nästan 80% grenache. Silkeslent, komplext, kryddigt och rent ut sagt chateauneufklassigt. Jag har egentligen inte provat 2007:or tidigare, förutom någon enstaka 100-poängare. Detta är bättre. Fantastisk balans, meditationsmässigt (84 DKK och 88 p). Parker säger drick före 2012 - jag säger drick helst inte före samma datum, 2001:orna av detta vin är i himlen nu.

Sen börjar pengainsatsen ta ut sin rätt. Pegau ger ut ett bordsvin, Pegovino 2006, som är klassat som ett Vin du Pays (45 DKK). Bättre än alla BiB i hela världen, men visst känns det lite yoghurtvasst i kanterna. Nu börjar vi dock känna allsångstendenser, vilket vinet svarar väl mot (75 p). 30% Syrah - 70% grenache - skruvkork. Nja.

Öken

2010-03-21T12:52:00.004+01:00

Efter några dagars töcken i sällskap med caliciviruset inser jag att det kommer att gå mer än två veckor mellan vinpavorna härhemma. Det är nog rekord sen den dagen jag skrev in mej på Chalmers 1993... Som tur är verkar resten av familjen vara genetiskt oförmögen att insjukna.

Men att handla vin går ju bra i alla fall. När Philipson Wine (som jag har en halv toscansk tupp oplockad med) slår till med rea är det svårt att låta bli. Domaine Weinbach Riesling 2008 för 129 DKK (vid köp av 12). Känns som ett säkert köp i en stark årgång.

Till samma pris inhandlades även en låda Gigondas Raspail-Ay 2007 (Bergman Vin). Det är mer av en chansning men de samlade omdömena känns starka.

Chateau Verdignan 2005

2010-03-14T00:39:00.003+01:00

Förväntningar är ett otyg för toppvinerna och en räddning för månget dugligt vin. Idag spelar dock förväntningarna oss i händerna - för mina förväntningar på Chateau Verdignan 2005 är inte precis i zenit. Vi provade nämligen Chateau Coufran 2005 (samma producent) för ett tag sen, och det vinet är i princip odrickbart just nu. Fullt av grova gröna tanniner som lär behöva en sådär 100.000 år i bergrum för att mjukna upp (m.a.o. de lär aldrig göra det). Någon form av vinmakningsmiss måste ha begåtts i det vinet?

Chateau Verdignan 2005 är nästan svart i glaset. Oerhört tätt vin med redan en hel del kastat sediment. Det doftar verkligen Bordeaux! Tydliga cederdrag och massor av cassis, riktigt njutbart. Ett helt annan polerad tanninkänsla i smaken, jmf med Coufran. Tät, ungfruktig cassissmak med de där fina fina tanninerna som en tuggbar vägg. Antydan till jord och tobak. Ett vin i samma anda som Chateau Belgrave 2004. Helt klart drickbart redan nu, men med stor uppsida. Den överlägset bästa Verdignan jag har provat (fast jag minns mest de gröna och sura 90-talarna som fanns på SB under lång tid).

Vad skall vi då ge detta vin för poäng? Jag är mycket positivt överraskad, och risken finns att man överskattar vinet. 88 poäng känns rimligt. Sen är ju frågan hur ett vin som Verdignan kan klara sej i framtiden. Vinet kostar trots allt nästan 200 spänn, och konkurrensen från kranskommunerna är stenhård nuförtiden.

Hemliga viner återigen

2010-03-12T23:56:00.004+01:00

Blindprovning är obarmhärtigt, supersvårt och allmänt dåligt för självförtroendet. Om man nu köper vin för hundratals kronor från en viss producent känns det ganska illa om man skulle missa vinet i en blindprovning med en sisådär 1000 mil.

Det börjar i alla fall ganska lätt. Första vinet doftar frisk petroleum och så hade man spikat Riesling i alla fall. Tysk eller fransk? Lite för torrt, oljigt och fylligt för Tyskland. Alsace? Rätt. Sen är det ganska svårt, men det supertorra anslaget utesluter i alla fall Zind-Humbrecht, Weinbach och Burn. Lite lättare stil och jag drar till med Boxler. Fel - rätt svar är René Muré Clos St Landelin Grand Cru 2003. Ett stort vin och en stor överaskning att det är en 2003:a som dansar så balanserat. Doften på detta vinet är i princip fulländad för en riesling (92 p).

Första hemliga vinet har jag tagit med, och det är en flaska reavin från Theis Vine. Chateau Simone 2000 från den pyttelilla appellationen Palette i Provence (170 DKK). Mestadels grenache, men även en hel del andra obskyra druvor som Castet och Manosquin (allt mer eller mindre härstammande från de nunnor som grundade egendomen på 1600-talet). En av Frankrikes första appellationer och på gränsen till ett museivin. Låg produktion och hög turistfaktor borde borga för en dålig price/performancekvot - men vinet doftar alldeles utmärkt vid dekantering. Väl mogen, ganska Chateauneuf-lik doft av apelsin, orientaliska kryddor och moreller. Ett riktigt meditationsvin faktiskt med den underbara doften. Bra tryck i smaken men jag saknar lite friskhet och längd. Till maten spelar det ingen roll om eftersmaken är 10 eller 30 sekunder - man hinner tugga innan smaken tar slut. Ett bra vin i samma anda som Vieux Donjon, fast en aning snällare (89 p). En stor överraskning för mej faktiskt!

Doktorn tar fram sitt första hemliga vin, och jag drar på mej en surmulen min. Jag har ingen aning om vad det är men det doftar alkohol och buljongtärning. Ganska alkoholvass, småsöt och ung smak som för mej inte ger något mer än vilken BiB som helst. Det smakar ungefär som Clos St Jean 2005, vilket blir min gissning (78 p). Vinet är från Sydafrika och heter Rust en Vrede 2003. En blandning av cabernet sauvignon, shiraz och merlot som bolaget vill ha 271 kr för. Det är rysligt mycket pengar för denna groggen. (nu skall jag vara ärlig och redovisa att delar ur sällskapet tyckte detta var helt OK).

Doktorn andra vin är mer av en utmaning för sinnena. Intensiv doft av pomerans och kardemumma känns udda och svårtolkat. Ganska gles färg och gammeldags Barolofeeling. Jag lämnar dock Piemonte efter ett tag och hamnar i ett helt annat spår: sån där Bandol som de jäser i tre år på ekliggare. Mycket skumt vin, och facit är om möjligt ännu skummare: Alain Graillot Crozes-Hermitage La Guiraude 2004. Inte ett spår av iskall syrah, rätt tunt om man skall vara ärlig. Jag kunde lika gärna vara på månen som i norra Rhône. Defekt? Inte uppenbart. Fellagrat? Inte efter så kort tid. Tunnel? Inte påverkar väl det färg och koncentration? Jag avstår bedömning - men minns ändå att den enklare versionen av detta vin hamnade femma (?) i Kronstams all-time-high syrahprovning. Vila på hanen om ni sitter på detta vin för säkerhets skull.

Castello di Querceto Il Picchio

2010-03-06T23:40:00.004+01:00

Italienska viner i allmänhet och toscanaviner i synnerhet är inte precis hetaste stoff i vinkretsar för tillfället. Alla sitter i grenachediket och prasslar - så även jag.

Men till en rätt hårt grillad ryggbiff med parmesanslängda gnocchi känns det läge att röra toscanahyllan igen. Jag är dock beredd på att hämta upp något nytt, för min statistik på Castello di Querceto är inte vacker. Tre-noll till slasken om jag minns rätt. Men tiden går, flaskorna (inköpta på plats) bli äldre och jag blir visare (möjligen). Och så lär man sej vad som fungerar och inte. Senast vi drack detta stod det spaghetti bolognese på bordet - och krocken mellan tomatsötman och syran i vinet var inte vacker (en väldigt svår vinrätt överhuvudtaget).

Castello di Querceto Chianti Classico Riserva "Il Picchio" 2003 är ett "single vineyard" vin innehållandes 92% sangiovese och 8% canaiolo. 12 månader i barriquer får anses vara modest ekbehandling jämfört med mycket annat i Toscana. 13.5% alkohol. Initialt har vinet en ganska tråkig dov portvinsdoft, och mina värsta farhågor verkar besannas. Men vinet förändras enormt i karaffen, det mörka dova lättar upp och vinet får en härlig lätt Castello di Ama touch.

Det doftar köttsaft på varmt grillgaller med halvbrända rosmarinkvistar. Precis som det det stora köttstycket med ben som jag åt på trattorian i Greve (minns ej namnet på rätten). En ljuvligt köttig och örtig doft. De franska barriquerna ger en Bordeauxtouch. Smaken är fortfarande ganska tuff, men med en fin balans av den mogna körsbärsfrukten, det ljusa örtiga och avslipade ekfat. Det är imponerande att se hur alla italienska smaker i maten fångas upp i vinet.

En mycket glad överraskning, och det är lika bra att ta fram tummen (90 p).

Klockorna stannade

2010-02-27T11:12:00.007+01:00

Det är inte alltför ofta nuförtiden som man träffar på de vinerna som gör ett avtryck i själen, en tatuering i smakminnet. Ju fler och bättre viner man öppnar med åren, desto mer krävs för att komma in det heliga "hall of fame".

Ikväll görs dock en avgjutning i trottoaren. Vit Hermitage, Chapoutier Ermitage de l'Orée 1991. Det finns ju inga garantier med gamla flaskor, och speciellt inte med vit Hermitage som verkar vara extremt utsatt för oxidation. Eller har jag öppnat mina tidigare upplevelser för tidigt? Det sägs att all vit Hermitage passerar igenom ett oxiderat och trist stadium mellan sisådär 5 och 10 års ålder - för att sedan friskna till och bli underbart vid 15-20 års ålder. Man kan ju alltid hoppas - kvällens flaska är ju hela 19 år. 1991 var det första året som Chapoutier gjorde cuvée l'Orée, vilket var den första av prestigetappningarna (portföljen utökades senare med Le Méal och l'Ermite). "Basvinet" Chante-Alouette har dock gjorts i generationer.

Redan flera timmar innan har jag hällt över viner i karaff och ställt ner i källaren. Vinet har en helt fantastisk klargul färg med en enorm lyster. Doften är helt magisk. Citrus, honung, småkakor och bivax. Inte ett spår av ruttna äpplen! Smaken är minst lika bra. Man klagar ofta på låga syror i vita Rhôneviner, men detta vinet har en ljuvlig citrussyra bland alla smaksensationer. Ett av mitt livs största vitvinsupplevelser (95 p). Inköpt på vinbanken.dk för 495 DKK. Värd varenda öre.

Efter denna urladdning känns rödvinerna mindre intressanta. Att hälften var korkskadat gjorde inte humöret bättre, vad sägs om följande utfall:

La Mission Haut-Brion 1993 = kork

Castello di Brolio 2001 = kork

R.Ampeau Volnay Santenots 1976 = kork

Chateau Margaux 1963 = kork

De icke-korkade vinerna:

Gruaud Larose 1999: arketypisk men en aning tunn cassis-Bordeaux. Vinner mycket på att vara helt perfekt mogen just nu. Inte alls dumt, perfekt till maten (harfilé) och bäst ikväll (89 p).

Delas Marquis de la Tourette Hermitage 2001: Trevlig typisk Syrah, men denna flaskan känns mycket tunnare än den förra (fast den drack vi iofs mot en Grange des Peres, som hade noll ryggrad). Ren och frisk, men Graillot Crozes har mer koncentration (87 p).

Aldo Conterno Barolo Bussia 1999: Ännu ett vin som känns lite tunnare än vad appellationen utlovar. Fint mogen, på kanten till övermogen, lätt, Langhe Nebbiolo-känsla (87 p).

Sylvain Cathiard Vosne Romanée 2005: I princip omöjligt att bedöma. Vrålprimärt och stängt. Rena smaker och ganska mycket ekfat (utom tävlan).

Blint i "Bordeaux"

2010-02-25T23:09:00.003+01:00

Två glas. Okänt innehåll. Tung åldrad vinkällare under köksgolvet. Så är förutsättningarna när vi checkar in på kvällens provning och sociala samkväm med Doktorn. Barnen ritar på väggarna och äter pusselbitar när vi doftar i glasmynningarna.

Glas 1: Symfoniskt, rent och klart. En hint av ceder och jasmin. Cassis. Känns moget men inte speciellt gammalt. Smakar helt otroligt rent och elegant med silkestanniner, cassisfrukt och plommon. Jag drar till direkt med Leoville Las Cases 1990, men får huvudskakningar tillbaka. Helt säkert Bordeaux, och högst troligen St Julien. Fast detta är min själ bättre än Las Cases 1990...(96 p)

Glas 2: En helt annan uppenbarelse. Hemligare doft, lite mer torkad frukt och en aning katrinplommon. Varmare känsla - högre alkohol? Också ett fantastiskt vin men mina blickar faller helt klart på glas 1. (92p)

Jag kan inte säga annat än väl lagrad Bordeaux, men då lägger Doktorn in chanskortet och säger att ett av vinerna inte är franskt. Då är det inte svårt att lägga vinet från utomsocknes i glas 2, men det är helt fel.

För Las Cases flaskan är nämligen från USA. Dominus Estate 1992. Vinet i det glas som jag gissade var utomsocknes är Chateau Palmer 1989. USA är mer franskt än Bordeaux ikväll.

Två otroliga viner och hatten av för Dominus. Kan vara mitt livs bästa "Bordeaux".

Restsalg

2010-02-19T22:14:00.005+01:00

Att den danska ekonomin har tagit mer stryk än den svenska under finanskrisen kan man se på vinhandeln, som nu i snart ett år har präglats av konstanta reor och tokerbjudanden. Theis Vine, som i mitt tycke är en av de mer spännande agenterna, byter bara namn på samma rea. Det som nyss var nyårsrea är nu februarirea. Viner som är under 12 flaskor i saldo hamnar i restsalgslistan, och där ligger de allra största fynden (om man gillar Barral finns det nu ett gäng Jadis till bra pris t.ex). Jag strosade runt för någon vecka sedan och handlade lite förstrött några flaskor som vi provar ikväll. Rena chansningar, men om man aldrig går vilse hittar man inga nya vägar (på amatörpsykologspråk).

Flaska 1 och 2: Schäfer-Fröhlich Riesling Spätlese Bockenauer Felseneck Goldkapsel 2005 och 2006 (170 DKK). Sida vid sida framstår 2005:an som ett betydligt bättre vin. Båda är intensivt söta, och 2006:an har en lägre syrastruktur som gör att det vinet framstår som en aning jolmigt. När slutnotan skrivs framstår inget av vinerna som återköpskandidater. Det kan också bero på att jag är lite ointresserad av denna typen av vin för tillfället. Det är lite för snällt och förutsägbart (85 vs 80 p)

Flaska 3. Laurent Dupatis Chablis Premier Cru Beauroy 2006 (95 DKK). Snacka om doldis. Producenten har ingen hemsida och inga ratings hos varken Parker, WS eller Cellartracker. Men vinet är faktiskt riktigt bra! Tillhör den lätt avrundande skolan men med friskt syrabett. Äppligt men med antydan till exotisk frukt. Saknar kanske den där extra definitionen, men eftersmaken är lång och behaglig (86 p).

Flaska 4. Robert Chevillon Nuits Saint Georges 1er cru Les Chaignots 2004 (220 DKK). Fast track to maturity hade man kunnat skriva om man var skribent på EBob. I alla fall på färgen, för den ser väldigt mogen ut med bred tegelfärgad kant. Doften är helt upp i min gränd. Frisk, sval, kryddig. Jag associerar lite till röd currypasta. Smaken verkar först vara en aning 2004-slank, men det är bedrägligt. Här finns en lågmäld intensitet som stegrar sej i eftersmaken. Syrlig tomatpuré säger frugan, som inte gillar detta. Jag är på helt motsatt kurs och tycker detta är det bästa jag har druckit på ett tag (91 p). Skall man gnälla på något så är tanninväggen i mitten ganska hård för tillfället - och vinet kommer nog aldrig att bli en smeksam Volnaykopia.

Battle of Chateauneuf

2010-02-15T22:35:00.004+01:00

Det låter mer högtidligt än vad det verkligen var. En kväll med svärfar som började med en flaska och slutade med tre. Vinerna dracks således inte helt parallellt och det kan finnas en viss risk för alkoholbias i bedömningarna. Tävlingen delades in i tre kategorier: Bästa doft, bästa smak och bästa helhetsintryck.

På startlinjen: Bosquet des Papes 2005, Charvin 2000 och Vieux Donjon 2001.

Bästa doft: Helt överlägsen seger till Vieux Donjon 2001. Det vinet är helt sublimt för tillfället! Lika elegant som den finaste Bourgogne Grand Cru, som det dessutom påminner mycket om. Eteriskt är ordet. Jag orkar inte bryta ner doftens magi i molekyler, men det är så otroligt friskt och ändå djupt.

Bästa smak: Vieux Donjon 2001 har vissa problem att hålla de andra stången, och jag har samma känsla som senast. Det är nu eller aldrig för detta vinet. Det lätta och friska går igen i smaken men man kan i vissa ögonblick ana ättestupan i bakgrunden. Charvin 2000 verkar helt oberörd av sin ålder, och visar upp en helt annan koncentration. Jag har varit negativ om Charvin tidigare, men det kan jag inte alls förstå nu. Mörkare, tyngre men ändå helt utan vassa kanter och alkoholproblem. En aning stjälkigt vilket jag gillar. Vinnare: Charvin.

Lite orättvist för Bosquet des Papen att vara yngst och dessutom billigast, och det vinet hade det lite svårt mot de övriga. Jag gillade dock verkligen det vinet (första flaskan från mitt sexpack), men det har fortfarande en viss kantighet och vaniljaktig ton som jag tror kommer att försvinna. Som sagt tidigare, Bosquet des Papes 1998 är fortfarande en av mina största Chateauneufupplevelser, så jag är lugn.

Nå, bästa helhet? Jag är helt såld på Vieux Donjons doft, och då aromatik står högst i kurs hos mej får den trots allt första priset. Men jag är villig att ge Charvin samma poäng redan nu, och om ett par år är det nog ingen tvekan om vart priset går (91 p för båda). Bosquet des Papes 2005 (88 p). Det är heller ingen tvekan om att Chateauneuf är ett vin som måste lagras. Att bälja 2007:or som halva världen gör just nu måste vara kapitalförstöring av episka mått.

Får jag lov att presentera årets julklapp 2010:

En st Cigarbox guitar inhandlad på en bakgata i Memphis TN. Två kvastskaft, en cigarlåda och några gamla kapsyler. Dubbla micksystem (en för den groteska bassträngen och en för de tre tunnare). Vad man än spelar låter det som John Le Hooker. Houw houw houw.

Léoville Las Cases 1983

2010-02-14T00:26:00.008+01:00

När skall man egentligen öppna gamla kämpar från mellanårgångar? Är det rättvist att använda dem som strykpojkar i långa vertikalprovningar? Klart att Las Cases 1986 och 1982 hade gjort snömos av 1983:an i en direkt jämförande provning, men det är ju inte ett optimalt utfall på de investerade pengarna. Inte för att detta vinet betingar några större summor på andrahandsmarknaden, tror jag betalade en knapp femhundring på Vinforum för ett par månader sen.

Leoville Las Cases 1983. Året var varmt, alla tunga investeringar från inkomsterna av den nyfödda amerikanska primörhandeln stod stilla. Parkers genombrott som vinkritiker är tätt förknippad med Bordeaux 1982 och majoriteten av cru classé flaskorna från den årgången skeppades till USA. Prisutvecklingen på de flaskorna hade också gjort mej till Parkerfanatiker om jag hade varit med. De som satsade då har nog druckit gratis sedan dess.

Leoville Las Cases 1983 hade jag med på min topp-2009-lista, men det var en flaska som doktorn hade haft i sin matkällare sedan släpp. Historien bakom denna flaskan är helt okänd, men den ser ut som ny och har en nivå som går över foliekanten.

Tyvärr har den inte alls samma fräschör som min toppflaska förra året. Den har en fullmogen fin och frisk cassisdoft men smaken har sedan länge släppt taget om kajkanten. Syran finns kvar men allt som kan kallas kropp är borta. En kort stund under middagen släpper den loss en sista fjärt i rymden för att sedan sluta som ett överextraherat Earl Grey te.

Det tar ett missar innan man inser att gamla Bordeauxflaskor är mest en enveten romantisk dröm om att allt var bättre förr. Fast ibland händer det ju att det slår in.

Dags att lura Doktorn

2010-02-10T16:16:00.003+01:00

Tiden kändes mogen. Ett för snabbt öppnande hade varit misstänkt och lätt att genomskåda, men nu smög jag glaset i doktorns hand strax efter ankomst. Vinet var, den av mej fördömda, Argiano Brunello di Montalcino 2004. Motivet var helt egoistiskt - har jag verkligen ingen koll alls eller är vinet en blek kopia? Jag ser till att låta doktorn gå och strosa ifred med vinet och inte förrän det är dags att sätta sej får han frågan - vad är detta och vad är prisnivån?

Svar: En massproducerad portugis, prisnivå 70 kr. Så illa är det alltså. Han blir minst lika upprörd som jag när jag visar flaskan (vi har ju bunkrat tillsammans på Philipson). På sätt vis känns det bra att en mångårig munskänk med alla medaljer säger samma sak som jag gjorde för någon månad sen. Tunt, surt, karaktärslöst om än inte direkt obehagligt.

Sedan den helt utmärkta 2001an (90 p) har Argiano bytt vinmakare till dansken Hans Vinding-Diers. Han hade som målsättning att förvandla vinet åt det eleganta hållet - och om hans mål var att sänka koncentrationen har han sannerligen lyckats. Det som är underligt är att vinet upplevs som i princip oekat - trots 30 månader på ny ek.

Summa: Jag kan kanske bli stämd för förtal om jag påstår att denna batch Argiano 2004 från Philipson inte är en Brunello och att den inte har spenderat 30 månader på dyra barriquer. Så det är kanske bäst att låta bli. Men jag lovar att återkomma om jag lyckas få tag på en annan batch för jämförande provning.

Sen går vi loss på den riktiga vinerna:

Remi Jobard Meursault Sous La Velle 2005: Jag som trodde att jag hade fått ordning på min inre vita Bourgognekarta blir konfys. Slank och salt i stilen, mycket måttligt med ekfat. Det finns Chabliser som har mer rondör än detta. Känns helt oförlöst än, och borde inte ha öppnats nu. Händerna på täcket ni har har sparat (inga poäng).

Camille Giroud Vosne-Romanée 2003: Här var det mycket gräddkola, varma jordgubbar och tät koncentration. Ändå känns det som att det saknas ryggrad. Inte mycket som pekar på Bourgogne alls, och alla är utspridda runt jordklotet. Rätt gott att dricka utan mat men inte min stil (85 p). Ett sånt här vin hade aldrig gjorts under den gamla regimen.

Vieux Donjon 2001: Detta vinet är väldigt typiskt för.... Bourgogne. 100% runt bordet gissar Bourgogne på doften och jag får t.o.m en gissning på Domaine Leroy. Ett fantastiskt vin som har den där lätta gröna fräscha känslan som man hittar i Leroy 2004 eller Clos des Papes 2001. Doften är så där "öronbedövande" stor och komplex att man sitter och hyperventilerar för att inte missa något. Nästan fulländat. När gästerna smakar på vinet lämnar vi dock Bourgogne och hamnar ganska fort i Chateauneuf. Smakar såklart också bra, men det är stor skillnad på doft och smaknivå. Lite ålderstunn redan trots sin beskedliga ålder - kan t.o.m vara så att detta vinet har sin framtid bakom sej. Svårt att bedöma. 94 poäng för doften och 88 för smaken - vi landar således på 91 p.

Vieux Donjon måste vara ett praktexempel på fransk transformation! Som ungt är detta vinet ganska vasst och småtrist. Någonstans på vägen sker miraklet. Vinet mognar inte - det transformeras som en fjärilslarv. En ynnest att få uppleva.

Graillot 2006 vs 2007

2010-02-06T23:13:00.005+01:00

Äsch - vi kör väl igen! Jag kan inte utlova full aktivitet och engagemang, och vi får se hur blogglusten faller sej efter hand.

Rejält vinsugen efter tiden i Memphis - nog fanns det vin om man letade men det passar inte riktigt in i bilden av en bluesmusiker. Nej, Wild Turkey och Sam Adams fick det bli. Ett stort glas bourbon med massor av krossad is är knappast förfinad elegans, men rätt gott. Varför inte en minivertikal av Alain Graillot som uppstart?

2006:an ser något lättare och rödare ut än grannen, mjuk varmfruktig doft med ganska mycket fatkola. Lättare i smaken, varmare men med mindre koncentration och komplexitet. Lustigt - detta vinet hyllade jag till skyarna som nytappat, men nu känns det lite enkelt jämfört med 2007:an. Så kan det gå när man dricker parallella glas (87 p).

2007:an är mörkare, tätare, lite syrligare och friskare. Om det är mineral vill jag inte ge mej in på, men det känns stenigare, mer komplext och intressant. Inget annat än en mönster-Syrah! (90 p). En av Graillots bättre.

Det har varit lite gnissel om Graillots 2007:a, men jag tycker detta är ett riktigt bra vin. Har ännu inte provat någon Crozes-Hermitage som är bättre än Graillot, så det är nog mest en fråga om man gillar Crozes eller inte. Jag gnisslar ju om en massa annat, så det är väl i sin ordning. Parker kan inte fördra de gröna tonerna och skickar vinet till supermarketnivå med 83-85 poäng. Gröna toner... Varför denna fobi mot grönt? Jag vill gärna ha lite gröna toner i mina viner - solvarm jordgubbssaft går ju att ordna på annat sätt. Lite stjälkighet och vegetabilier ger vinerna mer komplexitet. Men visst finns också en gräns för min gröna ådra.

Vi plockar upp en flaska vin till senare, Domaine Pegaü Cuvée Réservée 2004. Mitt livs första Pegau faktiskt. Lite mytomspunnet med höga poäng i ryggsäcken och med ett rykte om att vara väldigt traditionell. Låter som min likör. Jag vet inte vad det är med mej och Chateauneuf, det känns som mitt gillade av producenter är helt slumpmässigt.

Jag kan inte säga att jag ogillar vinet, men det känns som en smutsig och kantig version av Vieux Donjon. Ganska rejält oren i doften med massor av brett och t.o.m toner som kan vara rena defekter (gammal blöt tältduk). Grova tanniner och lite halvtunn. Detta måste vara en dålig flaska helt enkelt, och jag avstår en bedömning. Fast jag skulle inte ta gift på att denna flaskan faktiskt var defekt. Graillot var i alla fall ohyggligt mycket bättre vin just ikväll.

Memphisresan? 720 musiker tävlade i att vara mest blåa, och ingen artist utanför USA gick vidare till finalerna - men vi fick en hel del beröm. Vi ni höra ett smakprov spelades vår musik i P4 förra helgen: http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=2179886&BroadcastDate=&IsBlock==

Förändring av bloggen

2010-01-17T20:39:00.002+01:00

Efter nästan två år på vinbloggsscenen kom så den fruktade bloggtröttheten. Minskad frekvens på inläggen, sämre språklig kvalitet, utebliven faktakontroll - inga bra tecken. Det är väl så att en viss känsla av skrivtvång har smygit sej på efter varje vinprovning, och då är det nog bäst att bryta.

Jag kommer inte att sluta att skriva, men jag behöver tänka igenom vilket format som kan få igång skriv och berättarlusten igen. Kanske man skall gå över till engelska? Eller skall jag renodla den naturvetenskapliga vinkeln? Något måste till som bryter denna känsla av default-inlägg som jag har haft på sistone.

Nu reser jag till Memphis för att spela blues, och kommer hem i nästa månadsskifte. Ett naturligt avbrott i fine wine och blogglunken. Kanske man kan ha en kombinerad blogg om vin och gamla rörförstärkare?

Ha det gott så hörs vi senare
Mattias

Chateau La Nerthe Cuvée des Cadettes 1995

2010-01-10T16:01:00.004+01:00

Dags att släppa det negativa och fria Argiano tills motsatsen är bevisad. I afton Chateauneuf! Med tanke på hur mycket jag har raljerat om Chateauneuf, dricks det ovanligt mycket av just detta för tillfället. Och jag gillar det!

Ikväll provar vi en ovanligt gammal Chateauneuf, Chateau La Nerthe Cuvée des Cadettes 1995. Chateau La Nerthe är för övrigt en av få egendomar som gjorde en prestigecuvée under lågpoängsparkeråret 2008. Å andra sidan gjorde de ingen Cuvée des Cadettes under 2007, utan blandade samman allt. Onekligen har de egensinniga fransmännen inte alltid samma syn på årgångar som vi.

Vinet är betydligt mörkare i färgen än de Chateauneufer jag provat nyligen. Mörk röd sammetsfärg med tegelfärgad kant. Doft av gammalt utedass, läderskärp och mörk röd odefinierbar frukt. Relativt slank i smaken med hög syra och lite torra tanniner. Ett vin som kräver mat, för det har inte riktigt kött på benen för att stå själv.

Vinet känns likt en äldre mognad Bordeaux från en mellanårgång - varför inte Gruaud Larose 1983? Kan det vara ekfaten och utedasset som drar blicken mot Bordeaux? I början av sin utförsbacke men ett jättefint matvin (89 p).

Argiano Brunello 2004 cuvée Danois

2010-01-08T21:47:00.010+01:00

En ganska turbulent vecka tar sitt slut, men det är inget som rör vinkällaren. För en skåning är 10 minusgrader som en smärre naturkatastrof. Det rör båda våra havererade bilar, kollektivtrafiken och vårt elavtal.

Allt är relativt, men Argiano Brunello di Montalcino 2004 är tunt. Visst finns det tunnare Chianti på box, men detta har ju absolut inget gemensamt med Brunello. Och absolut inget gemensamt med den spektakulära Argiano 2001 som Doktorn bjöd på. Det doftar bananskal, wunderbaum och myggspray, dock en ganska fin balans i smaken i det allmänt tunna och den fina syrligheten (82 p). Kvaliteten är som en sämre Rosso och en skandal även för Philipsons extrapris (169 DKK). Men vad hände med det täta vin som 2001:an var? Och var är de italienska skinkorna och rosmarinhäcken? När jag läser de amerikanska recensionerna är det uppenbart. Här kommer en allvarlig anklagelse:

Jag tror inte att jag har provat samma vin som Vaynerchuk (92+p ), Galloni (92p) och Suckling (94 p). Varken jag eller alla de kan vara så inkompetenta. Min flaska har en egen Philipson Wine etikett som inte finns på några andra Argianoflaskor i min källare. Att Philipson har egna Guigalcuvéer för den danska lågprismarknaden är allmänt känt, men jag trodde inte Argiano höll på med samma bedrägeri. Är det samma risk att köpa vin från Italien som bil på Blocket? Produttori Barbaresco har dock inte några Philipsonetiketter, och är som bekräftat ett helt utmärkt vin.

Så - om någon sitter på Argiano Brunello di Montalcino 2004 som inte är inköpt via Philipson är jag svårt intresserad av att köpa (harkk låna) en flaska.

Provar vinet igen dagen efter - och det är något skumt. Det är på tok för tunt och har definitivt lite artificiell banan i både doft och smak. Skall bli spännande att prova detta vin med en annan tappning!

Genomgång av Philipsonklipp

2010-01-02T12:54:00.006+01:00

Det var verkligen en del haksläppserbjudanden som Philipson Wine i Kokkedal släppte strax före jul. Vad jag förstår har många vinbloggare i Sverige varit med gemensamma beställningslistor och bunkrat i princip samma viner - så även jag och Doktorn. Vår skörd blev en låda Produttori di Barbaresco Barbaresco 2006 och Ratti Barolo Mercenasco 2005. Jag har inte provat vin från någon av producenterna tidigare, så lite spänd är man inför lådöppningen.

Först ut är Produttori di Barbaresco Barbaresco 2006 (79.95 DKK/flaska). Lätt men varm röd färg. Doftar svalt och lite hemligt skogtursaktigt med mosade röda bär. Jättefin balans i smaken med lite torrt avslut. Helt ren smak med jordgubbar, lite fernissa och svalkade syra. Efter luftning blir vinet mer och mer komplext, och en dag senare är det helt enastående (89 p). Vilket klipp! Detta är precis den stil jag vill ha på mina Barbaresco. Denna producent måste jag utforska mer av!

Ratti Barolo Mercenasco 2005 (169.95 DKK/flaska) är som att vända 180 grader. Här är det tunga ekfat, mandelmassa, tät extraktion och tilltagen alkoholhalt. Nuförtiden kanske man kan kalla detta för omodernt modernt? Riktigt tät smak med massor av fina fina tanniner. Vinet ligger och frestar på min yttersta gräns för trälåda, men får godkänt till sist. Kan egentligen lika gärna vara en S:t Emillion som Barolo, och passar nog bäst till en entrecôte med aromsmör. Svårbedömt poängmässigt, men 96 poäng (WS) är det knappast. Kommer ekfaten att integreras mer i vinet kan det nog bli riktigt bra trots allt.

Sist ut provar vi en flaska Pinot Noir 2007 från Los Aguilares, inköpt av fågelskådaren på jobbet. Vinet från sydspanska Ronda som vann VM i Pinot Noir 2009. Detta vinet visar hur lite man skall bry sej om medaljer från uppenbara branchjippon. Som nyöppnat och svalt är det fina jordgubbar i doften men det dröjer inte länge förrän de enormt överdrivna ekfaten visar sitt fula tryne. Smält vaniljglass och vit choklad. Smaken är lätt, en aning söt och ovanligt kort. Det säger tjoff så är all smak borta och allt som är kvar är en kvardröjande alkoholsmak. Närmare rumstemperatur blir vaniljdoften sur och vi häller i grytan (inga poäng). Det man undrar är hur de andra 1100 vinerna i den tävlingen smakade...

Årgång 2009

2010-01-01T03:21:00.006+01:00

Så var 2009 utbränd, utfestad och förbrukad. Vi firade sista kvällen hemma med Palmer & Co Blanc de Blancs 2004 och Vieux Donjon 2001 - båda utmärkta. 2001 måste varit en riktigt bra årgång i Chateauneuf, för detta vinet hade samma fina balans och gröna lätthet som Clos des Papes 2001 - inte alls långt ifrån en varm Bourgogne (91 p).

Min lista för 2009! Vinerna som är med på listan är inte nödvändigtvis de som jag har gett högst poäng, utan de som av någon anledning fastnat för evigt i mitt smak och situationsminne. Utan inbördes rangordning:

1. Domaine Leroy 2004
Vilket år med totalt fem flaskor Lalou Bize-Leroy 2004! Fyra av dem var magnifika, en något under par. Allra bäst var den flaskan AOC Bourgogne som hamnade mitt i en blindprovning med La Mouline 2003. Vilket renhet och komplexitet det finns i detta vin. Den slingrar sej som en tropisk orm i armvecket.

2. Guigal La Mouline 2003
Jag har varit otrevlig mot Guigal, Chateauneuf och Parker i allmänhet - men 100 poäng till detta vin är helt förståeligt. Kallt regnvatten rinner på ryggen bakom denna explosion av ren frukt och rökta fläsksidor. Kanske inte höjden av komplexitet än, men det finns inte en enda obehaglig molekyl i detta vinet.

3. Lynch Bages 1983
Kan vara mitt livs bästa Bordeaux. Fullständigt perfekt!

4. Génot-Boulanger Meursault Les Bouchéres 1er Cru 2002
En ganska okänd vinnare, men detta var riktigt riktigt bra. Jag hade nästan glömt bort denna, men när jag såg bilden rös jag av välbehag.

5. Clos des Papes 2001
Utan tvekan den bästa Chateauneuf jag har provat. Skickar alla alkoholbuljongschateauneufer på träningsläger.

6. Leoville Poyferré 2001+2003
Rätt jämnt mellan 2001:an och 2003:an. De är båda stöpta i samma stil, även om 2003:an såklart har mer tidig mognad och varma toner. Ett favoritslott som numera gör toppviner varje gång.

7. Pontet Canet 2002
En hård Clintan som uppvaktar frugan med violer och nyvässad penna. Ruskigt bra vin från en bespottad årgång.

8. Jean-Louis Chave S:t Joseph 2003
Så fort man gör en regel så skall Chave bryta mot den. 12.5% alkohol och svalkande komplex i en turboårgång. Fanns inte ett spår av någon värmebölja i detta vinet.

9. Domaine Leflaive Puligny-Montrachet Les Clavoillons 2006
Ganska oförlöst vit Bourgogne, men vilken grannlåt det finns bakom det där omognadsdraperiet. Elvira Madigan hade inte balanserat bättre.

10. Leoville Las Cases 1983
Markisen gjorde ett tätt lagringsdugligt vin 1983, kanske har vi inte sett det bästa än - för vinet var fortfarande lite ovilligt men riktigt högklassigt.

11. Chapoutier l'Orée Blanc 1991
Ett oväntat glas vid spisen som öppnade upp min förståelse för gammal vit Hermitage.

Besvikelser? När jag tittar tillbaka på mina bloggposter inser jag att Toscana har haft ett tufft 2009. Många är vinerna som fått sarkastiska sågningar: Tignanello, Castello di Querceto, CastelGiocondo, Le Volte - och orsaken är oftast för mycket ek över för lite substans. Guigal har fått ett par syrliga kommentarer av samma orsak.

Mitt nyårslöfte? Skall dricka mer Bandolvin!

Krug Grande Cuvée vs Egly-Ouriet Blanc des Noirs

2009-12-28T21:41:00.007+01:00

Kvällens champagnemöte är en match mellan det stora och aristokratiskt traditionstyngda och det småskaliga och franskt småtjuriga. Krug behöver ingen närmare presentation, deras champagner är ansedda som världens bästa och dyraste, med tokcuvéen Clos d'Ambonnay i spetsen. Egly-Ouriet är en betydligt mindre producent, utan processorslitande hemsida (ja, utan hemsida överhuvudtaget). Tydligen är gubben som driver Egly-Ouriet lika utåtriktad som en dövstum norrländsk fyrvaktare med social fobi.

Jag har aldrig provat Krug tidigare, men jag blev bjuden på ett glas Egly-Ouriet för ett tag sen som drog mattan under fötterna. Jag kände mej i alla fall tillräckligt kaxig för att utmana Doktorn med min "lilla upptäckt". Han svarar med en flaska av världens förnämsta NV-champage - Krug Grande Cuvée. En multivintagechampagne som är dyrare än Dom Perignon!

Parallella glas:

Egly-Ouriet Blanc des Noirs Grand Cru NV
Färgen är en hårmån från att kallas rosé, med en tydlig grårosa antydan. Doften är oxiderad i starten men lyfter strax bort från sherryns land. Det smakar smultron (som sist) men smaken känns direkt oförlöst med massor av grapefruktbeska. Lite obalanserat i nuläget, och inte lika bra som det glaset jag blev bjuden på (89 p). Kraftig flaskvariation kan anas på Cellartracker, och det kan bero på ganska små batcher med olika degorgeringsdatum och jästlagringstider (som dock är tydligt markerade på flaskan).

Krug Grande Cuvée MV
Färgen är guld - inte gul utan guld. Det doftar allt vackert man kan hitta i ett nykalkat bageri. Bröd, jäst, sten och citrus. Perfekt mousse och balans mellan mognad och fräschhet. Smaken utvecklas mycket med luft och går från röda äpplen och grapefrukt till honung och rostat bröd med lemon curd. Det finns tydligen ännu bättre champagner än detta, så man får väl hålla igen poängen till 94 p. Annars vet i tusan. Hittar man detta under tusenlappen får man vara nöjd.

Kluckande klapp

2009-12-27T21:12:00.003+01:00

Hur snäll har man varit under året? Efter en stunds skrotande i Vinbanken faller ögonen på ett vin jag aldrig provat, sinnebilden av ett etikettsvin för nyrika ryssar, Lafite Rothschild 1988. Helt perfekt skick, och dokumenterad lagring sedan 1993. Med en nyfunnen julbonus bedömer jag snällheten som tillräcklig. Under tiden jag står och studerar klenoderna får jag ett glas vin i handen. Otvetydigt Chateauneuf, vilket det också är. Domaine Charvin 2005 (84 p) känns inte speciellt spännande. Det osar av alkohol och en blandning av lakrits/hallonbåtar, men är en väldigt trevlig gest från butiken.

Om man skall knyta an till den förra posten så förvånar det inte mej att glaset i högerhanden (95+ RP) har en högre Parkerpoäng än flaskan i korgen (94 RP). Detta tarvar ett par reflektioner och en del statistikberäkningar.

Lite Parkerstatistik: Chateauneuf 2007 har samlat nio stycken konstaterade 100-poängare, vilket mycket väl kan utökas när några osäkra bedömningar avgjorts (t.ex Pegau Da Capo). Som jämförelse har den samlade skörden av 100-poängare i Bordeaux under åren 2003, 2004, 2005 och 2006 varit fem stycken. Och då har vi ändå ett par av de största Bordeauxårgångarna i modern tid i den serien. Bourgogne har inte en enda klar 100-poängare under samma tidsperiod, även om Romanée-Conti 2005 ligger och tuggar på 99+.

Av totalt c:a 322 viner testade från Chateauneuf 2007 har 234 (73%) fått ett betyg på 90 eller högre. Ett enda vin har fått ett betyg lägre än 85. Det säger sej självt att inte nästan allt kan vara outstanding. Och det är det ingen heller som tror på allvar, för hur kan annars 95+ Charvinvinet kosta som en halvdan Bordeaux Bourgeois.

Det finns Chateauneuf som är helt fantastisk, men att använda Parker till hjälp för att hitta dem är uppenbarligen ganska meningslöst. Som en sandpapperskarta i öknen.

Cuvée Quet 2007 vs Clos des Papes 2001

2009-12-20T11:09:00.006+01:00

Travkungen har nästan som en daglig rutin att gå in på Hansakompaniet och scanna av vad som finns inne. Denna gången hittade han en låda Cuvée de Quet och ett par Deus Ex Machina som helt plötsligt hade uppstått i det tomma saldot. Man undrar ibland om SB's lagerrutiner är lika slumpmässiga som de verkar?

Även om Travkungen inte är någon grenachefantast kräver Parkers notering om Deus Ex Machina 2007 ett smakprov. "Det bästa vin jag någonsin smakat - 100 p". Onekligen ett kontroversiellt uttalande, med tanke på alla Petrus, Latour och DRC som den mannen provat. Jag tror nog Travkungen är lite i chock över det vinet, som han konsumerade igår. Han vill knappt prata om det, men ord som överextraherad och alkoholmonster slipper ut.

Hans förväntningar på denna flaska Mas de Boislauzon Cuvée Quet 2007 (100 RP) är knappast högre och för att ställa in den i ett perspektiv tar jag fram en flaska Clos des Papes 2001 (95 RP) för att ha bredvid.

Clos des Papes 2001 sparkar röv med 100 poängaren i alla grenar. Det är slående hur mer komplext detta vinet är, en myriad av väl åtskilda aromer i perfekt balans. Doften är betydligt svalare utan alkoholhetta. Läder, jordgubbar, svampkorg, vitpeppar. Smaken böljar fram i många olika faser, och tar liksom aldrig slut. Ojdå en släng apelsinskal, ett vitpepparkorn och här kommer det en last kalla jordgubbar med rökta sillar. Superrent och fräscht och blir snarare ännu bättre med mat. Jag kan knappt sitta still när jag dricker detta. Den överlägset bästa Chateauneuf jag någonsin har provat! Parkers poäng känns fullt rimlig, kanske t.o.m i underkant? (95 p).

Mas de Boislauzon Cuvée Quet 2007 är mörkt purpurfärgad och osar av alkohol, tallbarr rökt skinka och julmust. Alkoholväggen är helt dominerande just nu, och med finessens fulländning i glaset bredvid förvandlas detta vinet till rått och kallt. Tokextraherad smak med en tydlig sötma. Varje klunk avslutas med en grimas när alkoholen tar över i eftersmaken. Travkungen kläcker liknelsen 50/50 körsbärslikör och buljongtärning, och jag har inga invändningar. Det är dock bättre än det värsta jag har provat från Chateauneuf, och poängen blir relativt god i alla fall (86 p).

Deus Ex Machina då? Eftersom jag själv inte fick smaka på det får jag lita på Travkungens ord: 1-0 till Cuvée Quet. Han kommer i alla fall göra en god affär på de resterande 11 flaskorna Quet när de skeppas till DK.

En tredjedel av flaskan sparas till dagen efter, men jag tycker snarare det är sämre idag. Det doftar ren vodka och smakar likadant. Det blir lite bättre om man kyler vinet till 12-14 grader, men inte skall man väl behöva kyla 100-poängare? Utan att bli för sarkastisk om Parkers bedömningar kan jag åtminstones dra slutsatsen att jag är djupt oenig. Det är helt säkert hans ärliga åsikt att detta är perfektion, och det finns säkert en mindre grupp som håller med. Detta är ett vin som inte har något gemensamt med traditionell Chateauneuf eller något annat vin i världen. Jag kan inte se att det skulle bli så våldsamt mycket bättre av att lagras, då det är i princip tanninfritt redan nu. För egen del skall jag kanske bara vara nöjd om pengaströmmarna dirigeras om.

Canon-la-Gaffelière 1995

2009-12-19T00:21:00.003+01:00

Att ta sej hem från Köpenhamn idag var en stor pärs. Obama, jullov och snökaos var som när alla planeter radar upp sej och ordnar extra högvatten i tågväxlarna. Visst tjänar vi Öresundspendlare extra på den svaga kronan, men transporten över sundet påminner oftast mer om en båtscen från Utvandrarna än en civiliserad inre tågresa. Senast igår var det knytnävsfajt över den sista ståplatsen. För denna service och 19 minuters tågresa får man betala 1900 kr per månad. Monopol på vin eller tåg slutar lika illa.

Mycket sen ankomst hem leder till panikluftning och handvärmning av en flaska Canon-la-Gaffelière 1995. Ett halvmoget vin med rejält tanninbett. Källaren håller knappt 10 grader just nu, och vinet behöver lång tid att hitta hem i glaset.

Men vilken hemkomst. Ljuvlig mogen stalldoft, tät tuggig tanninhaltig smak med fin balans. Rätt svårt att pricka så många fler smaker i mognadskitteln, men detta är bra. Förvånansvärt ungdomligt med tanke på årgång. Här finns decennier av möjlig lagring kvar, och denna brist på fullständig mognadsextas begränsar poängen till (91 p). Det kan definitivt finnas mer bakom gardinerna.

En fågelskådare och en livstrött finansman

2009-12-17T19:34:00.003+01:00

Ikväll skall jag dra mitt strå till stacken - en ny producent! Men äran är inte min, utan tillhör en fågelskådande kollega på jobbet. Han ägnade en vecka åt att leta upp en speciell kungsfiskare i Ronda i södra Spanien när han snubblade in i en vingård uppe i bergen. Företagsam och törstig tågade han in på gården och fick en rundvisning och ett glas. Denna procedur upprepades visst, och han blev så förtjust att han tog med sex lådor hem (som nu delvis säljs med måttlig förtjänst på jobbet).

Vingården heter Los Aguilares och ligger som sagt i Ronda, en timmes bilfärd från Malaga på solkusten. Grundad av en pensionerad finansman som ville göra mer än flytta PPM-fonder på sin ålders höst. Den stora specialiteten för vingården är Pinot Noir, men de gör även en rosé och ett blandvin på cabernet sauvignon, merlot, tempranillo och petit verdot - Pago El Espino - som vi skall prova ikväll. Men vänta lite... Pinot Noir på solkusten? Vingården ligger på 900 meter och kylan från bergen ovanför rusar ner på kvällarna och ordnar fräschören. Deras Pinot Noir vann f.ö. VM i Pinot Noir i år. Drygt 1100 viner tävlade, men i sanningens namn var inte många av de större namnen där. Någon Bourgogne Grand Cru fick i alla fall på tafsen!

Pago el Espino påminner väldigt mycket om Chateau d'Ampuis från Guigal, trots alla brister på gemensamma nämnare. Det som är gemensamt är lång tid på ny fransk ek - 16 månader i detta fallet. Det osar Viognier-bacon, massvis med ekvanilj och friska björnbär. Smaken är betydligt friskare än väntat, inget övermoget här inte. Fylligt, lite alkoholstarkt men nästan helt utan tanniner. Ganska lång eftersmak av blåbär, rårörda lingon och lakritspulver.

Absolut ingen syltbomb, men jag är inte helt överens med ekbatteriet här. Skall bli intressant att se vad Jay Miller kan ha i sin poänglåda om han hittar detta vinet - för det känns som ett vin för 92-94 WA-poäng. Själv nöjer jag mej med 86 p. Helt OK för en dryg dansk hundring, men det är nog mest ett pimpelvin en ljummen sommarkväll (jisses vad mycket vin jag skall hinna dricka den där enda sommarkvällen nästa år).

Svärmor slår till

2009-12-13T15:57:00.004+01:00

Bussen som tar oss till svärmors residens påminner mer om en dansbanetransport än en lokalbuss denna lussevakeafton. Det klirrar och ångar adrenalin från alla ynglingar med glitter i håret och promille i blodet.

Svärmor öppnar med en makalös anklever med tryffel och örtgelé på stekt bröd. Utan något som helst tvivel årets godaste förrätt - värdigt ett millennieskifte. Till detta en traditionsenlig sauternes, Mouton-Cadet Reservée Sauternes 2006. Den känns inte speciellt typisk för Sauternes. Låg syra och obefintlig botrytiskaraktär. Söta tropiska frukter, inlagda persikor. Inget direkt fel, men utan Sauterneskaraktär känns vinet obestämbart och literpriset (>300 kr) väl tilltaget. Maten överglänser utan tvekan vinet (75 p).

Till den saffransdoftande huvudrätten kommer ett vin som sätter mej på plats. Lätt frizzante, halvtorrt med grapefrukt och pinot gris-kryddighet. Vinet är en Cameleon Unoaked Chardonnay Reserva 2009 från Jean Bousquet i Argentina. Mycket förbryllande vin, då det i princip inte doftar någonting. Smaken breder dock ut sej desto mer och påminner om en blandning av grappo, pinot gris och barralsmällare. Färskvin! Den lilla sötman och kryddigheten gifter sej bra med maten, men framför allt är det rent och skärt drickegott. En par flaskor sånt här i en ishink på altanen nästa sommar! (82 p - men värt 90 vid rätt väderlek). Det behöver inte alltid vara sofistikerat.

Mâcon vs Chablis

2009-12-11T18:13:00.007+01:00

Vad är egentligen definitionen för en god vinsmak? När man med nöje har huggit sej igenom vinkapsyler från Jura och njutit av sönderekade Guigalviner finns det ändå ett stort berg kvar att bestiga. Sherryberget. Att säga att man gillar sherry som måltidsdryck och verkligen mena det - det är det slutliga steget före man kan kalla sej mästare av gomupplevelser.

Eftersom jag inte än är mogen för detta steget, kokar jag bort min sherry istället. För god sås blir det, oavsett vad man tycker om oxiderat starkvin. Och i såsen får gärna fina fisken simma, om man skall låna ett Larssonskt idiom.

Eftersom min kära hustru med anhang blandade grogg på mina Domaine Leflaive förra helgen får vi ta något vitt från den billiga hyllan i källaren, numera väl uppmärkt. En flaska från det senaste långtidssläppet - Blason de Bourgogne Mâcon-Villages 2008 och en flaska Brocard Chablis Domaine Sainte Claire 2007. I princip två buteljer Mâconvin för en flaska Chablis, men den prisskillnaden skall inte märkas mycket av.

Blason de Bourgogne Mâcon-Villages 2008: Rejält gul färg för att vara en Bourgogne. Doft av smörat rostat bröd, clementin och päron-MER. Doftar riktigt bra, smaken når inte upp i samma klass. Fin balans med syra, päron, hygglig mineralkänsla och precis lagom dos av malo. En aning kort, men ändå ett strålande vin för väldigt lite pengar (86 p).

Brocard Chablis Domaine Sainte Claire 2007: Vinvärldens Rammstein. Stålhård batterisyra och stenbrott. Väldigt svavlad doft i starten. Lite malplacerat till kvällens fisk, borde egentligen serverats till en plateau de fruits de mer eller ett klimatupplopp. Lite enformig smak av päron och tavelkrita, men ändå i en större och längre ram än vin 1. Lagring? (87 p). Fullständigt kompromisslöst och odrickbart enligt Leflaivegommen till vänster.

Brocard är som bekant i princip den enda leverantören av Chablis till Systembolaget, och det är lite synd. Enligt min relativt ringa erfarenhet av Chablis befinner sej Brocard i Chablis extremvänster. Det kan bli en aning anemiskt att dela en hel flaska, när allt kommer från en steriliserad ståltank.

Viña Tondonia Gran Reserva 1985

2009-12-05T22:30:00.004+01:00

Att säga att gammelrioja är bortglömt i bloggvärlden och i min vinkällare är ingen överdrift. Det är så illa att jag inte vet hur det smakar ens. Jag som brukar klaga på överdriven fathantering får mitt lystmäte ikväll - här snackar vi 10 år på ekfat - inte 10 månader. Dessutom på amerikanska vaniljfat.

Viña Tondonia Gran Reserva 1985 kommer med guldnät som sej bör, och med ett fläckftitt yttre. Enligt vinbutiken i Edinburgh hade den nyligen släppts på marknaden, och måste ha blivit etiketterad precis innan skeppning. Endast c:a 1000 lådor görs av Gran Reserva - och endast i c:a tre årgångar per decennium. 1985 var ett sådant "bra år", men skall enligt tabellerna inte vara någon direkt legendarisk årgång.

Vinet ser ut som en lätt Pinot Noir med en bred tegelfärgad kant. Det doftar solmogna jordgubbar, lite fernissa, en aning apelsinskal och tobaksrök. Ingen vanillin eller dill. Klart Bourgogneinfluerad smak, med en frisk syra som stadgar upp vinet. Väldigt komplext vin! Som en hypotetisk blandning av Camille Giroud och Aldo Conterno? Utvecklingen i glaset är häpnadsväckande. Efter en timme i karaffen kickar vinet igång och blir helt magiskt -för att två timmar senare sakta dö till ett syraskelett. Som matvin är det formidabelt med sin låga alkohol (12%) och friska syra - och poängen måste bli outstanding (91 p)

Jag visste ingenting om denna typ av vin före i afton, och jag måste säga att jag blev lite smygförälskad. Det känns ganska bortglömt i den enorma vinfloden, och förtjänar definitivt ett hyllplan en trappa ner.

En enkel lunch med Travkungen

2009-11-28T12:17:00.006+01:00

På väg till en enkel lunch hos Travkungen, med lite analyserade av veckans V75:a och jordmånen på Bonnes Mares:

Lunchen avslutad c:a 23:30.

Domaine d'Auvenay Chambolle Musigny 2004: 100% nedklassad Bonnes Mares, flaska 253 av 901. Lalou Bize-Leroy's hemmagård, 0.3 ha. Tryffelregn på pastan. Vinet är.... grönt! Inte i färgen men i smaken är det direkt omoget och tufft. En väldigt bra doft av vaxbönor, rökt sill och limstift. Smaken är nästan fruktfri, tanninhaltig men också djupt mineralisk. Detta vinet har en del av Leroy's patentdoft, men känns betydligt mindre öppet för business än de andra 2004:orna jag har provat. Detta är i svårt behov av att luftas, så vi ställer undan karaffen och hugger in på en flaska Ogier Côte-Rôtie 1995. Felfri Syrah! Mogna svarta oliver, vitpepprigt, rostat bröd. En aning märkt av ålder och sviktar kanske en aning i smaken pga det. Bättre vin än allt från fredagen dock (89 p).

Bonnes Mares vinet vill inte släppa hörnflaggan, och efter fyra timmar börjar vi tappa hoppet en aning. Vinet känns lite väl grönt och omoget. Ett bra vin men knappast stort som de andra 2004:orna från Domaine Leroy. Här har vi problemet med Bourgogne i en liten ask. Tre fat från en enda mark. Ingen chans att prova och köpa mer, noll kommentarer från pressen. Vinet är ändå bra nog att förtjäna 91 p, men det känns som en förlust då flaskan kostade 2000 DKK. Att vi är tre man om kostnaden känns bra. En tredjedel av flaskan lämnas kvar när vi går ut och tar en staropramen på lilla torg och snöar in på vinsnack. Vi måste ta en sipp av detta imorgon igen.

På söndagen provar vi vinet igen, och det har delvis ändrat karaktär. Det doftar vit choklad och mer örtigt än igår. Smaken är i väsentligt samma som igår. Ganska lätt, superrent men varken speciellt koncentrerat eller komplext. Det känns som detta vinet har fått för lite sol helt enkelt. Vinet är också helt klart och har inte kastat något sediment överhuvudtaget. Detta är lite udda då 2004:orna från Domaine Leroy har alla varit rejält grumsiga med massor av sediment och tidiga mognadstoner. Vi kan inte bedöma att detta skulle kunna växa till ett "grand vin" med lång lagring - men osvuret är kanske bäst. Men kommer nog inte att investera i en flaska till för att veta. Travkungen har öppnat en flaska Leroy Corton-Bressandes 1983 - men den smakar bara råa rödbetor. Det är heaven and hell med trollkvinnan Bize-Leroy.

Fredagsmys med Antinori

2009-11-27T17:48:00.006+01:00

När resten av vinprovarvärlden letar upp nya spännande producenter drar vi oss tillbaka med ett av de allra första etikettsvinerna - Tignanello 2004. Vinet med 1:a pris från Wine Spectator och gränslöst gott renommé.

Men kvällen börjar med ett par andra viner. Brocard Chardonnay Kimmeridgien 2008 är först ut. Ett vin som visar hur svårfångad Chardonnay kan vara utan ekfatslagring och malolaktisk jäsning. Min fru serverar vinet blint och jag bedömer vinet som en teoretisk blandning av en bättre Pouilly-Fumé och en torr tysk Riesling, Massor av flinta, svavelsyra - men samtidigt en känsla av massproduktion. Helt OK för det avslöjade priset (83 p).

Sen är det min tur att luras. Vad är det mest udda man kan välja på ett vanligt systembolag i förorten? En argentinsk Malbec? Jag har en romantisk syn på Argentina, och någon gång i mitt liv vill jag besöka Buenos Aires. Ett vackert land med vett på oxkött och musik. Argentina är Malbec, denna Bordeauxdruva som står för kropp och struktur. Att knappt en käft odlar Malbec i Bordeaux längre beror på att den nästan utrotades under den stora frosten 1956. Nog ändrade den köldknäppen Bordeaux för alltid, kanske mer än Parkers "austerity"-avdrag. Jag hoppas att jag skall gilla argentinsk malbec men Catena Zapata Malbec 2006 doftar illa. Riktigt illa. Tänk toarengöringsmedel "vanilj" från Ullared. En riktigt otäck vaniljdoft à la Villa Puccini. En del av det värsta luftas bort - men de amerikanska faten passar inte alls i detta vinet. Bra torr tuggig smak med fina tanniner och lång eftersmak, men denna aromatik är bannlyst i min källare. Jay Miller hittade 91 poäng (78 p).

Huvudvinet, Tignanello 2004, är helt andra doningar. Fransk ek, mustig lussevakadoft av kryddnejlika och kanel. Fullkroppsvin med portvinstendenser. Lite ihålig halvdöd eftersmak. Ett gott hantverk, men en stor besvikelse in alles. Vi brukar gilla Tignanello, men denna är betydligt sämre än den 2003:a vi provade senast. Trött överekad massproducerad aromatik gör mej inte glad. Jag vill t.o.m hålla Marchese Antinori 2004 som ett mer intressant vin. Och då skall vi inte snacka om de riktiga höjdarna som Tua Rita och Gratius. Jag blir ganska orolig av detta smaktest, då det ligger ett antal flaskor i källaren. Min erfarenhet av Tignanello är att det mår bäst av att drickas ganska ungt. 1997:an är en ganska uttorkad historia redan nu, så jag vågar inte hoppas alltför mycket på detta. Inköpt på SB och lagrat under klimatkontroll sen dess (87 p).

Så där ja, storsågen framme igen. Vi har druckit mycket bra vin på sistone, så alla skillnader framstår mycket tydligt. Jag har fortfarande kvar smaken av den där Haut-Carles 2004 från förra helgen. Så skall ett riktigt vin smaka för att förtjäna mina 90 p.

E-beställning utförd

2009-11-24T20:24:00.005+01:00

Jag har sagt många onda saker om Systembolaget, och i sak anser jag dagligen att det bör förstöras. Men den senast lanserade tjänsten , e-beställning, är verkligen ett steg i rätt riktning. Speciellt i en tid då nyhetslanseringarna är planerade utifrån fortsatt finanskris. Det är ganska intressant att lägga nyhetslistorna för 2008 och 2009 bredvid varandra. Snacka om kursändring. Trots att majoriteten av arbetande och amorterande människor snarare har mer pengar över till vin nu än för ett år sen.

Beställningssortimentet verkar fortfarande vara en fredad zon dock, och en del viner som säljer slut på en halv dag som nyhetslansering finns senare för obehindrad beställning. Med e-beställning kan man t.o.m sitta och spontan och impulsbeställa. Min första e-beställning blev några flaskor champagne Egly-Ouriet och Wittmann Riesling Trocken 2007- och efter bara ett par dagar var flaskorna på plats.

Vi knäcker en av Wittmannflaskorna. Detta är en vin jag har skrivit om förrut, och min intention att lagra de första flaskorna till dieselstadiet funkade inte. Nu får jag en ny chans, men det lär inte gå bättre tyvärr. Det är lika gott som tidigare, knastertorrt och stenigt (90 p), (återvinnen bild - riktigt så mycket sommar är det inte i Malmö nu):

På tal om Wittmann så lyckades de stå för den enda tyska rieslingen på Wine Spectators topp 100 lista i år - vilket kan tyckas vara lite snålt då 2007 är en toppårgång och tysk riesling är en av världens tungviktare i kvalitet. Men den listan är ju mer en rolig grej, lite som vinbloggarnas årslistor över postiva överraskningar. Med nyfunnen smak för Barolo skall jag ut och shoppa Rattis Marcenasco 2005 (årets 7:a på listan) imorgon - finns till bra pris hos Philipson. Lite inflytande har den nog trots allt den där listan. Fast jag tvivlar på att Brancaia Tre (10:a) kommer att rusa ut ur butikerna.

En tryffellördag

2009-11-21T23:57:00.005+01:00

En massa tryffel kvar och inga gäster. Färsk pasta doppas i kokande vatten och serveras helt utan tillbehör förutom lite olja och parmensan. Blandas med rikligt med hyvlad gotlandstryffel. I detta formatet har tryffeln fullt spelrum, och det är en helt magisk middag.

Vinet har så mycket draghjälp här att det är svårt att vara objektiv. Det är i alla fall inget snack om att nebbiolo känns som ämnad enbart för denna rätten. Vinet har precis samma grundsmak som maten, och det är svårt att skilja maten från vinet. Jag har varit lite gnisslig över mina Fontanafredda Barolo Lazzarito Vigna La Delizia 2000, men ikväll är det bara helt perfekt.

Detta vin är det absolut mest prestigetyngda vinet i hela Fontanafreddas portfölj. Tre glas i röda räkan, 93 WA, 90 WS. Fortfarande på den unga sidan, men visst börjar vinet mogna nu. Det varma året ger en nästan Chateauneufaktig tyngd (14.0% EtOH), men jag föredrar detta fruktstinna paket jämfört med t.ex Aldo Conternos bottenmålningsprojekt. Ljusa slingrande nypon och lingonsyror. Tryffelaromatik. Modernt vinbygge helt klart, helt i klass med Scavino som jag minns det. En litet avdrag för opersonlighet i allt det perfekta (92 p), men det sitter kanske i väggarna hos Fontanafredda. Etiketten är fortfarande den mest smaklösa i min källare.

Denna helgen har modernisterna firat stora segrar. Haut-Carles och Fontanafredda. Fruktmassivt och ekigt - det som jag trodde jag var emot. Jag få inse att min smak håller på att förändras snabbt. Vem kunde tro att jag skulle slå frivolt över en Aussie-Shiraz (Run Rig) för någon månad sen? Jag brukar hålla mej med några tillfälliga hatobjekt - och för ett tag sen var det Barolo och Shiraz. Just nu spyr jag galla över Chateauneuf - hypen som detta område har just nu är helt oproportionerlig. Och nu börjar det dessutom bli lika dyrt som bra Bourgogne, Côte-Rôtie och Bordeaux. Dagskursen är att dra av 6-7 poäng från advokaten för att hamna rätt i detta slödricksdelta. Men vänta bara, inom kort kommer det säkert en bra flaska Ch9 i min väg och allt är förändrat.

En tryffelfredag

2009-11-21T01:45:00.010+01:00

Snacka om kundservice! Gotlandstryfflel missade sin leverans med ett par dagar, och levererade sedan ett gigantiskt paket helt gratis som kompensation. Golfbollar torde vara mindre i diameter. I alla fall de jag försöker få ner filtmattans gömslen:

Vi hyvlar tryffel på allt, men gör inte ens slut på en av tryfflarna. Smaken är väldigt mild, betydligt mildare än de svarta tryfflar vi har smakat från Perigord eller Piemonte. Det krävs mycket för att få igenom tryffelsmaken, och mina väldigt höga förväntningar på svensk tryffel uppnås kanske inte helt. Vi fattar efter ett tag att en viss uppvärmning ökar upplevelsen. Detta med egenhyvlad tryffel är helt nytt för oss. Resterna ligger nu i en påse med arborioris för morgondagen. (lördags morgon - vilken äggröra!)

En helt makalöst mör rostbiff med tryffelsnö agerar blindprovningsledare:

Sällan har tre viner varit så separerade i kvalitet. Det överlägset bästa vinet ikväll är Haut-Carles 2004. På sätt och vis mer lik en bra Côte-Rôtie än en Bordeaux. Lite mint och torrt gräs i doften - fullmatad smak som en städad aussie-shiraz med smatterband - stram torr eftersmak. Mycket mycket bra - och outstanding ikväll (91 p). Ett riktigt tuggigt oxköttvin!

Tvåan kommer i två flaskor. Första flaskan av Sociando-Mallet 2001 är så där smygkorkad att jag inte riktigt kan uppfatta mer än att vinet är trist. När Doktorn ger diagnosen känns det mer uppenbart. Flaska 2 är bättre men jag är fortfarande kritisk till denna RP 93p. En våldsamt massa ek gör ett dåligt försök att täcka över ett ihåligt vin. En väldigt torr och tanninrik avslutning. Doften är fin-Bordeaux, smaken är Seguin (85 p). Kan vara en av advokatens mest felsatta poäng?

Allt är relativt, och jag vill be om ursäkt för att jag har gett kvällens trea ett 90-poängs betyg en gång i tiden. Chateau Bouscassé 2005 må vara billigast ikväll, men mot de andra vinerna är det bara vaniljsocker och tråksötma. Vad hände med bandidostanninerna? Detta vinet borde slå alla på käften ikväll, med det är tydligt att Bouscassé har ändrat inriktning de senaste åren. (82 p).

Chardonnay för massorna

2009-11-19T20:35:00.003+01:00

Världens mest spridda druva? Kan det vara chardonnay? Nästan uteslutande tillsammans med stora doser ekfat, i alla fall de som odlats utanför Frankrike. Skall man ha den enklast tänkbara vita Jadot-Bourgogne på SB får man hosta upp 115 kr, och nog är det så att många nya världen chardonnayer ger betydligt mer för pengarna i denna prisklass. Eller hur är det med det egentligen?

Vi steker skinkfärsbiffar och serverar med färska ravioli och pinjenötscreme.

Vin 1: Louis Jadot Couvent des Jacobins 2008 Bourgogne Blanc. Väldigt tydlig körvel/aniston i doften, samma som vi hittade i deras Corton-Charlemagne 2005. Tillbakahållen ek, stram struktur, lite väl anemiskt i starten men ändå klassigt på något sätt. Till maten blir det helt överkört av glas 2, men när jag provar det flera timmar senare är vinet faktiskt riktigt bra (87 p). Det finns kvalitet här, men man måste locka fram det med lång luftning och mildare mat.

Vin 2. Rustenberg Chardonnay 2008. Stellenbosch, Sydafrika. I intensitet är detta helt överlägset vin 1. Smörig nya världen doft med mogna päron och nätmelon, oväntat stram struktur i smaken med en lite bitter och svag mineralisk eftersmak som varar länge. En lite väl hög alkohol (14.5%) blir märkbar närmare rumstemperatur. Gifter sej väl med maten ikväll, men bör drickas ganska kylt (87 p).

Underlig match där båda får anses vara segrare - väl värda sina 115 SEK respektive 90 DKK. Tänker på gamla Stoneslåten, You can't always get what you want. Om Jadotvinet är introt med Keith på ensam gitarr så är sydafrikanen det galna slutet med kyrkokören. Det är den egna dagsformen som får avgöra vad man gillar bäst.

Gruaud Larose 1983

2009-11-14T19:30:00.003+01:00

Julmustigt, tunn kropp och allmänt svårdrickbart. Så låter det strax efter dekantering av en gammal kämpe, Gruaud Larose 1983. Strax före middagen skall jag rusa ner efter en annan flaska, men stannar till vid karaffen. Du heliga moder, vilken doft.

Hur kan ett vin man bedömer som dammigt och ohjälpligt slut bara uppstå ur askan? Det mörkröda vinet doftar stall, halvrökt cigarr, ett par drag med fernissapenseln och en aning ljuva jasminblommor. Allt i en mycket tydlig Cabernetram. Doften är i princip fulländad - så här skall Bordeaux dofta. Inte ett spår av julmust och rutten kork. Ingen volatilitet.

Smaken är fortfarande lite sviktande i mitten, men för varje minut verkar det bli mer och mer stöddigt. Till maten är det succé, svagheten i mitten fylls ut av maten. Och eftersmaken behöver inte skämmas för sej någon gång, kristallren cassis men kanske inte riktigt någon större komplexitet. Doften är betydligt bättre än smaken. När allt skall summeras går det inte att blunda för att vinet börjar bli för gammalt nu. Men samtidigt har vinet kvalitéer som inte går att köpas för pengar på SB. 89 poäng känns rättvist.

Flaskan och korken är märkt "CORDIER" och vid denna tiden var slottet ägt av denna storägare i Bordeaux. Gruaud Larose hade några årgångar under Cordiertiden som fick slottet att verkligen höra hemma i supersecondligan, framförallt 1982, 1986 och 1990. Sen Cordier lämnade skutan har inte Gruaud Larose riktigt hittat tillbaka igen. Vissa kallar stilen under Cordier för "funktiden" (nu var iofs denna flaskan helt utan "funk"). Funk som brettangripna fat och halvdan hygien? Vet ej, och ärligt talat har jag aldrig provat en Gruaud yngre än 1990... Jag har en flaska 1986 och 1990 i källaren, båda märkta Cordier. Det känns nästan musealt att vända dessa dokument från svunna tider.

Lustigt hur börskurserna för Bordeauxslotten kan fluktuera. Om du köpte vin 1985 var Gruaud Larose och Talbot något av det bästa på marknaden. Pavie och Pontet Canet något av det sämsta. Det kan vara bra att komma ihåg när man härjar på andrahandsmarknaden. En Pontet-Canet 1983 var ett uselt vin redan 1985, men kostar ändå en rejäl slant idag.

Chateauneuf eller Bourgogne?

2009-11-07T00:38:00.003+01:00

Jag har gnisslat understundom om att Chateauneuf är en dålig ursäkt för att inte dricka Bourgogne (tillspetsat naturligtvis). Men visst är vissa Chateauneufer väldigt lika en yppig version av Bourgogne? Och hur skulle det se ut om man blandade dessa viner i en blindprovning? Doktorn med familj är inbjuden på en parvis provning av Bourgogne och Chateauneuf. Kan Mr Tvåbetyg och Mrs Trebetyg spika rätt område?

Flight ett Dödens Fält
Vin 1: Gammal volatil doft, plommonfrukt. Ligger på gränsen till drickbart. Tyvärr skulle detta vinet druckits för länge sedan och Doktorn slipper gissa. Facit: Louis Jadot Beaune Boucherottes 1990 (inga poäng).

Vin 2: Ganska obehaglig ålderdomlig volatil känsla i detta vinet också. Viss klass, lite bättre än glas 1, men påminner mest om en välklädd gammal dam med dagsgammalt inkontinensskydd. Gissningsfrikort återigen. Facit: Clos des Papes 1998 (inga poäng).

Oops - vilken mardrömsstart. Clos des Papes borde verkligen inte vara död redan nu även om jag allvarligt börjar tvivla på 1998 i Chateauneuf. Övermoget och syrafattigt - och dålig lagringskapacitet? Vad säger vi om 2007 år 2017? (skall erkänna att Bousquet des Papes 1998 är helt fantastiskt fortfarande). Jag tror dock att denna flaskan har fått sej en släng av defekter. Jadotvinet kan kanske vara ursäktat, inte många Beauneviner överlever 19 år utan allvarliga skador.

Flight två Return of the Titans
Vin 1: Yo Bro. Vilken helt underbart mogen men ändå fräsch doft. Har detta vinet växt på en ostronbank? Djupt kalkig doft, friska hallon, drömlika tanniner. Kvällens överlägset bästa vin och jag är storligen imponerad av Doktorns geografikunskaper. Han står och velar mellan Clos de la Roche och Chambertin- och väljer rätt. Facit: Lecheneaut Clos de la Roche 1994 (92 p).

Vin 2: Visserligen en budget-Chateauneuf men detta vinet är helt solklar för kvällens andraplats. Det är inte stort som vin 1, men det har en balans i pepprighet och lakritshallon som inte så många av mina senaste Chateauneufer har visat. Ogier är en groteskt stor negociant i södra Rhône, och detta vinet är ett enkelt supermarketvin som överpresterar i afton. Eftersom Doktorn redan har spikat rätt hektar på jordklotet för vin 1, är resten formalia. 99 kr på Superbrugsen för min sista flaska Ogier Les Closiers 2004 (88 p).

Hela idén med provningen föll tyvärr när två av de bästa vinerna var skadade/för gamla. Och att skilja en Grand Cru Bourgogne från en stormarknads-Chateauneuf är kanske inte så värst relevant.

Vieux Donjon 2006

2009-10-29T23:41:00.004+01:00

Ingen dålig urladdning i lördags, och visst finns det inslag av kvalitets cold turkey när man går ner i källaren. Minisemester i Tyskland med grabbarna boys hägrar, och i morgon åker vi till EM i blues. Ingen färja utan Bordershopbesök, och visst har man kollat in vinlistan. Trots påstådda reapriser är det mesta ganska överprisat - men ett guldkorn har jag vaskat fram. Bara att hoppas att det finns kvar... Poliziano Asinone 2004 för 189 DKK. Ett favoritvin från en bra årgång. Någon som minns vad det kostade på SB? Jag gav runt 40 Euro för 2003:an i Italien vad jag kan minnas. Har ni några andra tips får ni gärna lägga en kommentar.

Vi firar tidig helg med en flaska Vieux Donjon 2006. Också en favoritproducent, men en så ung årgång har vi aldrig testat tidigare. Årgång 2000 var helt magisk för några månader sen, och idag inser jag varför man skall lagra vin. Absoluta toppviner, som de från i lördags, verkar inte ha någon jobbig fas - det är otroligt gott om man så skulle dricka dem direkt från tappningsmaskinen. Vieux Donjon 2006 kommer säkert att bli lika bra som årgång 2000, men idag är det ingen rolig syn.

Rätt OK doft, dock med vissa filmjölkstendenser. Lite alkoholvasst (14%), ruffiga tanniner och körsbärskärna i smaken som dör rätt tidigt. Jag har ändå gott hopp om att detta kan bli rätt bra som fredagsvin om några år (85 p). Är man intresserad finns det gott om flaskor på califraita.com för 210 DKK styck (med prutmån till 190 visade det sej).

Thanksgiving

2009-10-25T15:03:00.014+01:00

Thanksgivingparty hemma hos Travkungen, med representation från både Gomseglets Vinklubb och Kjaer-Sommerfeldt. Kan det bli gott vin i glaset? Ingen Thanksgiving utan kalkon, och den enorma fågeln med stuffing, gravy, sweet potato, sweet corn och mashed potatoes står också mitt i rummet på något som liknar ett offeraltare. Kalkon är en väldigt tacksam vinrätt - nästan allt utom ung Bordeaux passar. Vi har alla tagit med oss vin från källarens finhylla, och listan över alla vinerna blev till slut ansenlig. Inget anteckningsblock, men mitt smakminne är relativt hyggligt (bortsett från de mest flyktiga associationerna).

Scen ett: Ingång till salen.
Bollinger R.D. 1996 och Pommery Louise 1990 på magnum. Bollinger känns mest intressant i glaset, har en mer utvecklad brödig ton än den vrålunga stålhårda Louisen. Inga av dem är dock i närheten av den Egly-Ouriet vi provade förra helgen, och jag måste säga att i kvällens sällskap står inte Champagnen ut som det mest minnesvärda. I alla fall inte för mej som inte har blivit så kysst av Champagne som flertalet på finewines.se.

Scen två: Vitt vin passar bra till Kalkon

Relativt tidigt kommer det vin som jag kanske håller som den största upplevelsen för kvällen, Domaine Leflaive Puligny-Montrachet 1er Cru Clavoillon 2006. Ett vin som får tiden att sakta in en stund. Detta vinet är allt som 2004:an inte var. Fullpackad med smak, en osannolik doft och perfekt balans av ek, citrus och nötighet (95 p).

En joker i sammanhanget kommer in som vin nummer 2: Guigal Condrieu La Doriane 2007. Välkommen fröken ananas och herr mandelmassa! Med lite luft kommer det också en del baconfett (jaså det är därifrån det kommer!). Vinet sitter knappt ihop just nu, med en våldsam dos ek och ananasringar som slåss. Jämfört med Domaine Leflaive är detta som en elefant i en systembutik. Kan kanske bli något gracilare med åren? Återigen visar Guigal var extremlinjen skall dras. (hur skall man kunna sätta poäng på detta?)

Scen tre: Rött vin passar bra som eftersläckare
Först ut kommer en av Travkungens favoritproducenter i Bourgogne, Anne Gros med sin Echezeaux 2007. Detta är den första årgången av detta vin som har nått marknaden - vinet har tidigare enbart gjorts för egen konsumtion. Relativt lätt i färgen, kryddig grön doft, lite nya världenkänsla återigen (fick samma vibbar av hennes Hautes Côtes de Nuits). Det sviktar en aning i koncentrationen, och jag börjar få allvarliga misstankar om att Bourgogne 2007 inte är något att lägga i källaren. Eller kan tid skapa koncentration? Säkert 90-91 poäng i alla fall, vilket är lite lågt med tanke på vad denna kostar.

Vikt finns det mer av i nästa vin, som spelar upp en totalbalans som nog slår det mesta ikväll. Och vi som var besvikna på 1993:an... Detta är mycket bättre. Armand Rousseau Mazi-Chambertin 2006. En ganska återhållen doft som blommar ut under kvällen. Mörka bär, mineral, finaste eken i skogen. Doften hamnar på andra plats i kväll, men smaken får pokalen bland rödvinerna. Trots sin ungdom finns det inte en vass kant någonstans. Om jag tvivlar lite på 2007 i Bourgogne, känns 2006 riktigt högklassigt (94 p).

Ett udda vin i sammanhanget är en kanadensisk version av Gruaud Larose, Osoyoos Larose 2004. Ett samarbete mellan fransk och kanadensisk vinnäring - klassisk Bordeauxblend med alla fem fruvorna i flaskan. Det är inte lätt för en ung och lite kantig Bordeauxkopia att hamna bland dessa giganter, och vinet platsar inte alls ikväll. En vanlig fredagskväll med slöstekt biff skulle detta säkert vara betydligt mer tacksamt för (86 p).

Nästa vin delar in kvällens gäster i två läger, där jag oväntat tar australiensarens parti. Detta är mer Rhône än La Mouline 2003. Torbreck RunRig 2003. Ganska grön och örtig doft som jag inte har något emot om det kan backas upp av en fenomenal balans och kraft i smaken. Det är Côte-Rôtievibbar hela vägen med en liten minttvist. Vissa klagar på en lite för utvecklad vanlijarom, men det känner jag för en gångs skull inte. Mitt livs bästa australiensare är ingen större överdrift (93 p).

Och till sist kommer då mitt vin för kvällen. Jag skall inte tjata om Domaine Leroys problem under 2004, vi har trots allt druckit deras vin tre gången på ett par månader nu. Denna gången tar jag med en Domaine Leroy Gevrey-Chambertin 2004, som innehåller en blandning av Chambertin, Latricieres Chambertin och två premier cru gårdar i Gevrey Chambertin. Detta vinet osar av... sexualitet. En högst fertil sådan. Mer explicit än så och det blir plumpt. Förutom denna observation som alla män greppar är vinet väldigt likt den enklare Bourgogne 2004. En aning mer vikt men å andra sidan lite mindre utvecklat. Då skall man komma ihåg att Bourgogne 2004 nästan enbart innehåller vin från Côte-de-Beaune. Det är Bize-Leroy vinstil som lyser igenom. Doften är bedövande och osannolikt komplex. Smaken har samma lite stjälkiga känsla av brända grässtrån och silkeslen Pinotfrukt, men den indiska kryddhyllan är inte så stark i detta vin. En aning syrligare också minsann. Detta är i samma nivå som Bourgogne 2004, men kostar fyra ggr mer. Vinet klarar sej återigen väldigt väl mot tufft motstånd, och skall man mäta antalet Ahhh och Ohhh är det vinnaren (95 p).

Domaine Charvin 2003 vs Pio Cesare Langhe Nebbiolo 2006

2009-10-23T18:46:00.007+02:00

En klart udda matchning får jag erkänna, men efter ett glas av det rätt galna Charvinvinet var vi tvungna att kalibrera munnen. Frugan vägrar nämligen att dricka mitt hemliga vin för kvällen, Domaine Charvin 2003. Blandning av alkoholskadade hallonbåtar och gammeldansk är hennes bedömning. Jag är lite mer positiv än så, men visst, den där snapskänslan hade jag också kunnat vara utan. Doften är helt magnifik - lätt stallig och ändå mineralisk doft av krossad sten och färsk timjan. Hallonbåtar och finkel.

Men smaken.... Vad har egentligen hänt här. Det är grova bittra tanniner och för hög alkohol. 14.5% på etiketten är nog snarare 16.5% i munnen. Till maten fungerar det inte alls, men i TV soffan börjar vinet ändå att spela på rätt planhalva. Då har vi redan öppnat Pio Cesares Langhe Nebbiolo 2006 och det är kul att reflektera om skillnaderna och poängsättning i allmänhet. Etthundra kronor vs trehundra kronor.

En sak är säker, Pio Cesarevinet (89 p) har en balans som Charvinvinet (86 p) saknar. Charvinvinet har å andra sidan en vacker doft och lång alkoholdriven eftersmak. Vill man hellre ha en vällagad fläskkorv än en lätt överstekt lammfilé? Mina preferenser är helt klara - aromatik och balans - där balans är den viktigaste faktorn. Fläskkorven. Jag tycker Pio Cesarevinet visar en imponerande renhet, med soltorkade tomater och nedlagt båtvarv i doft och smak. Tydlig fruktsyra och ett mineraliskt lyft. Ett gott hederligt vin om än i en något "mindre förpackning" än Charvinvinet.

Jag tycker att Charvin har fått oförtjänt gott rykte. Parker värderar deras vin till mellan 93 - 96 poäng beroende på årgång, och det är det inte värt i mina ögon. I en direkt jämförelse med Vieux Donjon kändes vinet alkoholstarkt, hallonosande och med bristande djup och komplexitet. Nu är frågan vad jag skall göra med mina resterande fem flaskor...

Censur på tåg

2009-10-20T17:18:00.007+02:00

En av bloggens agenter är ute och åker X2000 idag - och inom kort kommer en uppdaterad lista över vilka vinsajter som blockeras av SJ's nätfilter.

Vi fick nyss ett meddelande från SJ (se kommentarstråden). Det är rätt otroligt att ett inlägg på en liten vinblogg kan sprida sej till SJ på mindre än ett dygn - men så var fallet. Allt skall vara fixat nu och det skall vara fritt fram att surfa på vinsajter - även på svenska tåg. Väldigt snabbt jobbat får jag säga! Jag väntar dock på svar från Travkungen som skall sitta på ett tåg från Göteborg i detta ögonblick.

Hej Alla! Jag jobbar på SJ Affärsutveckling och är ansvarig för tjänsten Internet Ombord. Jag fick nys om ert bloggande och era problem att nå sajter och hoppas kunna bidra direkt här i bloggen. Vi vill inte spärra några sajter och jag kände inte till problemet förrän ni hittade det. Nu har vi konstaterat att när vi bytte brandvägg i förra veckan, så halkade ett förinställt värde med, vilket med automatik spärrar en del sajter. En miss från vår sida som vi är ledsna för, som åtgärdades precis nyss - tack vare er input! Tack!/Med förhoppning att ni kan fortsätta blogga om viner och annat av intresse/ Johan von Porat

Uppdatering 23.00 - Travkungen bekräftar att alla sidor om vin, tobak och spel nu fungerar. A small step for man...

Léoville Poyferré 2001

2009-10-17T21:00:00.007+02:00

På lördagen slår vi dank rejält. Jag rostskyddsmålar en halv stolpe, och anser sedan att en tvåtimmars middagssömn är välförtjänt. Ett glas Tahbilk Marsanne vid spisen och maten börjar ta form. Rösti, skogssvamp och gotländsk frilandsryggbiff (jag antar att det inte bara var ryggbiffen som betade på ängen). Léoville Poyferré 2001?

Jag hade inte en aning om att det är Michel Rolland som står som vinmakare hos Léoville Poyferré. Jag har egentligen inte någon uppfattning om Mr Rolland, men den allmänna meningen verkar vara att han är ett otyg för claretkonnässörerna. Gör han vin som Léoville Poyferré 2001 kan i alla fall inte jag ha något emot den mannens metoder.

Helt tät svart färg, stallig svartvinbärsnickelaktigt doft, finrostad ek. Smaken är tät och tuggig med massor av fina tanniner som signalerar riktigt hög klass. En fullständigt perfekt mat-Bordeaux som inte visar någon årgångssvaghet överhuvudtaget. En grillad ryggbiff och detta vinet sjunger häst och cigarrosande chansoner. Drickfönstret är öppnat!

Detta vinet är på ett mycket lyckligt ställe just nu, och jag är faktiskt lite överraskad. Visst trodde jag att det var ett bra vin, men detta är i min Bordeauxtopp 2009 (92 p). Fullt drickmoget redan, vilket kanske signalerar att detta inte är ett vin att lämna till barnbarnen. Jag köpte denna flaskan för 39 Euro i Amsterdam - men vinet finns faktiskt på SB. Lite dyrare men ändå inte helt ur fas med omvärlden.

Tryffelodling

2009-10-17T15:07:00.002+02:00

Hösten 2007 planterade vi sex stycken hasselbuskar med inympat tryffelmycel vid stugan på Österlen. Man får nog se som en trisslott, sannolikheten att få igång en liten tryffelproduktion är inte hög - men bara som källa till konservationsstoff är plantorna värda pengarna. Det är endast svart Bourgognetryffel som går att olda, och man kan välja mellan ek eller hasselplantor. Båda går bra, men hasselbusken växer fortare och blir inte lika stor (man kanske inte bör ha sex ekar på sommarstugetomten).

Plantorna köpte jag av Christina Wedén som är skaparen av svensk tryffelodling på Gotland. Priset per planta var strax under 200 kr/st om jag minns rätt.

Vad krävs för att tryffeln skall trivas? En kalkhaltig mullfattig väldränderad jord, naturligt bestånd av hassel och ek och jämn temperatur. Exakt så här ser det ut på Gotland där tryffeln stortrivs men alla krav uppfylls med råge också på strandremsan mellan Skillinge och Brantevik. Även delar av sydvästra Skåne borde vara idealt för tryffel. 5-7 år efter plantering vet man om tryffeln har tagit sej eller inte. Sen krävs det ju också en hund för att hitta läckerheterna, men det problemet får vi ta senare...

Chateau Tahbilk Marsanne 2007

2009-10-10T10:29:00.005+02:00

Man känner sej verkligen priviligerad av att få sitta och samtala och prova viner med en vinmakare från andra sidan jordklotet. Det känns helt klart annorlunda att korka upp en flaska Tahbilk Marsanne denna gången efter Alister Purbricks genomgång av hur unik deras Marsanneodling faktiskt är. Planterade 1927 är det troligen världens äldsta rankor av den, på global basis, försumbart lilla druvan Marsanne. Dessutom på en plats där skadedjuren heter känguru och inte vinmätarlarv.

Alister berättade att årgång 2002 var den sista som buteljerades med skruvkork, men det kan ju inte stämma? Denna flaskan av årgång 2007 har också skruvkork, och då undrar man om Sverige har fått en egen tappning? Långlagring av detta vin med skruvkork var i alla fall inget som rekommenderades av Alister.

Doften är magnifik. Riktigt bra! En fin petroleumkänsla parad med melonkulor och honung. Den här petroleumkänslan är mer som krossad lerskiffer än gammelrieslings-symaskinsolja. Smaken har en start som är på gränsen till tunn och lite godisaktig. Underlig känsla då eftersmaken kickar in med en lång förförisk citrus och honungsmelon som varar riktigt länge. Men hej, vinet kostar 92 kr och är definitivt värt de pengarna (86 p). Detta vinet är i behov av en bra matmatchning, och kvällens sushi kan tyvärr inte räknas dit.

På tal om Marsanne så svängde jag förbi Travkungens residens i eftermiddags för att visa upp vår Leroyflaska. Han slängde fram ett blint vitvin som fick att smälla av fullständigt (hyggligt kockvin alltså). Jag kände igen vaxljuskänslan, ekfaten och de slingrande citrusoljorna. Det var vit Hermitage, men i en klass som jag aldrig har provat tidigare. Chapoutier Ermitage Blanc L'Orée 1991. Inte ett spår av oxidation, på gränsen till fulländat. Och så var jag ganska självnöjd över att ha spikat ursprunget.

Bloggens dyraste inköp

2009-10-09T18:03:00.008+02:00

Madame Lalou Bize-Leroys imperium är sannerligen som en rysk docka. Min kunskap om Leroy var noll för ett år sen, men efter ett smakprov av hennes Domaine Leroy Bourgogne 2004 var jag bara tvungen att leta vidare. De flesta som provar hennes viner brukar bli som kallögda abstinensmonster, men inte alla. Det finns ett tydligt grönt stjälkigt stråk i vinerna som ger ett motstånd till all renhet och frukt. Jag är i alla fall helt frälst, och tyvärr är det en ganska dyr insikt. Hon kan vara hur mycket stråltant hon vill - bara hon fortsätter.

Den första ryska dockan man möter är negociantdelen Leroy SA. Redan där är vinerna uppe i pris och kvalitetsklass som slår 95% av allt som produceras i Bourgogne. Nästa betydligt mindre docka är Domaine Leroy, som är familjens egna marker. Allt inom Domaine Leroy odlas biodynamiskt enligt "den kosmiska rytmen" som det kallas på baketiketterna. Jag visste inte att det fanns en ännu mindre docka, ett hemligt skrymsle dit få når. Men visst finns det detta i Bourgognes hemliga ordenssällskap. Domaine d'Auvenay är namnet på Lalou Bize-Leroys helt egna marker som producerar viner som hon har 100% kontroll över och som vinifieras i hennes egendom i Mersault. 99% av allt vin som produceras på Domaine d'Auvenay är vitt, men hon har också c:a 0.3 hektar mark på de röda Grand Cru-lägena Bonnes Mares och Mazi-Chambertin. 0.3 hektar - det är ungefär som två normala villatomter det.

Och så kom katastrofen 2004. Den älskade maken dog och druvorna ruttnade av mögel och annat som biodynamiker måste räkna med. Jag har skrivit tidigare om hur hela Domaine Leroys skörd ned klassades till enklast möjliga kommunvin. Men samma sak hände på Madames egendom. Hela skörden från Mazi-Charbertin och Bonnes-Mares såldes som Gevrey-Chambertin AOC och Chambolle-Musigny AOC, vardera. Knappt ett fat från varje mark.

Och visst har jag köpt en flaska av detta 100% Bonnes Mares vin som normalklassat kostar c:a 6000 SEK per flaska. Flaska 253 av 901. Normalt producerar hennes Bonnes Mares plätt c:a 1400 flaskor, men mögelangrepp minskade uttaget betänkligt. Travkungen och jag delade på auktionspriset som var 2000 DKK. Det blir en fest och om inte mr TCA kommer på besök. Lalou-Bise Leroy är en upplevelse för livet. Frågan är vad som händer när hon dör - tanten är snart 80 år gammal. Hon har ett helt magiskt uttryck i sina viner som slår allt som jag har provat hittills. Det var en stor upplevelse att se att det enklast klassade Bourgogne 2004 kämpade till målfotoförlust i den blinda tävlingen mot 100 poängaren La Mouline 2003 förra helgen. Det är alltså inte bara etikettsdrickning.

Bloggens första 100-poängare

2009-10-04T11:49:00.002+02:00

Bloggens första 100 Robert Parkerpoäng är ett faktum när flaskorna avslöjas efter en något hedonistisk middag med Travkungen och S. från Gomseglet. Vinet? La Mouline 2003 från Guigal. Världens bästa vin om man ser till antal 100-poängare genom åren (totalt 9 st).

Då är klockan 3 på morgonen, men kvällen startar redan vid 6-tiden med ett glas Champagne som jag vill utropa som det bästa bubbel jag har druckit i hela mitt liv. Och det är i konkurrens med Salon, Cristal och Bollinger Grand Année. Egly-Ouriet Blanc de Noirs Non-Vintage Grand Cru är gåshudsframkallande. Stor kalkstensdoft med smultron. Smakrymden är oändlig (96 p).

Kvällens vinlista:
Emmanuel Rouget Vosne-Romanée 1er Cru Les Beaumonts 2000
Jean Grivot Echezeaux 2006
Chateau Angelus 1994 (mitt vin)
Domaine Leroy Bourgogne 2004 (mitt vin)
Guigal La Mouline 2003

Alla dessa viner var helt fantastiska med en individuella poäng på mellan 94-100 poäng. Chateau Angelus 1994 faller något under de andra med en snittpoäng på 93. Detta var ändå den bästa flaskan hittills av mina gamla Angeluser, så det säger något om konkurrensen. Kvällens abosluta överraskning var att Domaine Leroy Bourgogne 2004 var en hårsmån från att väljas som kvällens bästa vin. Till slut drog Guigal hem spelet, och jag är väl skyldig Marcel en liten ursäkt.

Guigal La Mouline 2003 öppnas ganska sent på kvällen och serveras vinskåpskall och oluftad. Faktum är att jag upplever den som allra bäst just i det ögonblicket. Det finns så mycket aromer som vill ut ut vinet att man kan plocka nya associationer på löpande band. Det är baconfett ihopknådat med violpastiller och limesaft, smulad grillkol. Smaken är fullpackad men ändå fräsch som en fjällbäck. I det ögonblicket kan jag se vad som krävs för 100 poäng. Tyvärr upplever jag att vinet snarare blir sämre av luften och en högre temperatur. Doften får mer och mer av ekiga kaffe och chokladtoner, och smaken tappar lite i nyansrikedom. Det är högsta volym på alla instrument, och då hör man som bekant ingenting. Fullständigt galet vin som ändå får mej helt på fall trots att jag börjar kladda Aussie i blocket (100 poäng i starten - 95 poäng efter ett tag). 13% alkohol, inget restsocker.

Emmanuel Rouget Vosne-Romanée 1er Cru Les Beaumonts 2000 är en sällsynt fågel på våra breddgrader. Detta är vårt matvin (tack Travkungen för den väl behandlade ankan!). Detta är den varmaste och mest munfyllande av Bourgognerna i afton. Perfekt balans och fullständig knivskarp (94 p).

Jean Grivot Echezeaux 2006 har allt i paketet för att kunna bli en legend om sisådär 20 år. Det doftar starkt av rosor, salmiak och bildäck. Smaken har samma "bränt gräs" känsla som Domaine Leroy. Aromatiskt väldigt tilltalande, men tanninerna får kinderna att kännas som sandpapper (95 p). Jag är storligen imponerad.

Chateau Angelus 1994 står klart ut som den udda fågeln i kvällens sällskap. Denna flaskan känns betydligt mindre mogen än de andra jag har provat, med ett rejält tanninbett i avslutningen. Om man kunde mäta hur mycket ett vin kan osa är detta kvällens tvåa. Vinet är nästan kolsvart och helt fullpackat med läderhandskar och varm plommonfrukt. Som Bordeaux är det enastående, men i sällskap med Bourgogne och Côte-Rôtie är det inte lätt (93 p). Detta lär vara en av årgångarna där Angelus nästan enbart gjordes på merlot, men mesigt är inte det ord man tänker på.

Domaine Leroy Bourgogne 2004 överraskar alla, inklusive mej. Travkungen säger Domaine Leroy efter två sekunder, så typiskt doftar vinerna från Lalou Bize-Leroy. Älvdrottningen. Detta vin har den överlägset starkaste och bästa doften av alla viner under kvällen. Eftersom kvällen blir lång får detta vinet för första gången sitta i glaset under ganska många timmar och det känns som smaken börjar komma ikapp den snudd på 100-poängiga doften. Det finns något vegetabiliskt i både smak och doft som är helt förtrollande, men för full pott krävs det lite längre eftersmak och tyngd. En rejäl poänghöjning är dock på sin plats (96 p).

Tyvärr har jag bara foton i mobilen, och de ser för j-vliga ut. Kanske lägger upp någon bild senare om jag kan trixa till dem något.

Joseph Drouhin Chassagne-Montrachet 2007

2009-10-03T11:25:00.003+02:00

Jag är verkligen ingen större kännare av vit Bourgogne, men det känns som om poletten börjar trilla ner nu. De ekade vita Bourgognerna passar till nästan vad som helst, utom just fisk. Och vad har jag parat ihop mina Corton eller Puligny-viner med hittills? Efter denna basala insikt börjar mitt samliv med de vita Bourgognerna att bli riktigt skapligt. En annan basal insikt är att ett vin som detta mår väldigt bra av att luftas i karaff, gärna i flera timmar.

Lite nötter i maten gör underverk för balansen när vi smakar kvällens Joseph Drouhin Chassagne-Montrachet 2007. Det möter upp den ton av rostade mandlar som finns i doften. I övrigt känns vinet väldigt måttligt ekat och rejält friskt. På ekskalan ligger det någonstans mitt i mellan Puligny-Montrachet och Corton-Charlemagne, och det passar mej utmärkt. Det är väldigt ungt såklart, och både doften och smaken domineras av mineraliska äpplen. Helt klart en viss längd också. Trevligt vin, men ord som prisvärdhet skall nog inte nämnas i närheten av detta varunumret (89 p).

Några ord om världskartan: Det blir till att börja om på ny kula pga problemen med utfällning i vinerna. Jag litar helt enkelt inte på de spektra jag hittills har mätt upp. Nu kommer jag att samla ihop de viner som konsumeras för en mätning per vecka. Om jag överfyller varje provrör med vin tror jag att de kan klara en vecka i rumstemperatur utan att förändras för mycket. Projektet lever ännu! Men förvänta ingen ny karta på åtminstone ett par månader...

Världskartan version 0.1

2009-10-02T17:22:00.010+02:00

Det blev väl varken succé eller katastrof, men här är den i alla fall - världskartan av de senast 26 provade vinerna:

Kartan är en PCA plott av deriverade NIR-transmissionsspektra. Att derivera spektra före PCA analysen är ett vanligt sätt att korrigera för hur grumliga proverna är. Och tyvärr visade sej grumligheten vara något som äventyrar hela projektet - i alla fall om jag skall fortsätta frysa proverna. Eftersom det inte finns några kvalitetsviner som är kylstabiliserade hade salter och syror fällt ut i de flesta av proverna. Syrorna är säkert en av de viktigaste parametrarna i analysen, och eftersom jag inte kan mäta på dem i partikelform blir bilden troligen inte helt korrekt.

Om man skall ge sej på en kort analys av kartan i alla fall så kan man säga att skillnaderna mellan vita viner (gröna punkter) och röda viner (röda punkter) var betydligt mindre än vad jag hade väntat mej.

1. Det ser ut som att väl mogna viner (som Clerc Milon 1990 och Ogier Côte-Rôtie 1995) är på väg över i fältet för vita viner.

2. Unga och oförlösta rödviner som Beaucastel 2006 och Rocca Guicciarda 2006 placerar sej i fullständigt motsatt riktning från de mest syrahaltiga och icke-malolaktiskt jästa vinerna som Champagnen och Alvarinhoproverna.

3. Nebbiolovinerna verkar ha hittat en helt egen plats på kartan! Och de ligger helt i motsatt riktning från de röda Bourgognerna, som de ofta liknas vid.

4. Det enda vitvinet som genomgått fullständig malolaktisk jäsning, Neudorf Chardonnay, placerar sej på en helt annan plats än de andra vitvinerna.

Ett försök till visualisering av metoden:

Varje typ av molekyl som finns i ett vin, låt det vara t.ex äppelsyra, citronsyra, glukos, etylacetat, brett eller etanol, absorberar ljus vid olika våglängder. Om man sänder en stråle ljus genom ett vin kommer varje molekyl i vinet att påverka det ljus som till slut kommer igenom provet. Man har då fått ett spektrum som beskriver provets kemiska sammansättning. Ett spektrum i numerisk form är helt enkelt ett absorbansvärde för varje våglängd. Noll betyder att ingen molekyl har fångat upp den våglängden. Ett värde över noll betyder att någon molekyl i provet har fastnat för den våglängden. Storleken på absorbansen beskriver hur mycket av den molekylen som finns i provet. En plott med våglängder på x-axeln och absorbansen på y-axeln kallas för ett spektrum.

Nu kommer PCA-analysen in i bilden. Säg att vi mäter vid tre våglängder och får ett absorbansvärde för varje våglängd. Säg att varje våglängd är en axel i ett vanligt rätvinkligt koordinatsystem (xyz). Då kan vi plotta varje spektrum som en punkt i detta koordinatsystem (ett värde per axel). En punkt i en xyz-rymd. Sen kan vi gå med en ficklampa i detta rummet och lysa på pricken i olika vinklar. Skuggan av pricken kommer att synas på en "duk" som är tvådimensionell (kartan). Vi människor kan inte tänka oss mer än tre rätvinkliga axlar i ett koordinatsystem (tre dimensioner), men rent matematiskt är det inga problem att räkna med ett oändligt antal rätvinkliga axlar eller dimensioner. Varenda av de 3000 våglängder som jag mäter får en egen rätvinklig axel, och varje vin kan då plottas som en punkt i detta ofattbara koordinatsystem. Sen gäller det att "lysa med ficklampan" i rätt vinkel för att få en bra tvådimensionell bild. Allt sker såklart via en mjukvara som optimerar vinkeln på "lampan".

Kort sagt: viner som är lika i sin kemiska sammansättning kommer att ligga nära varandra i den tvådimensionella bild som uppträder. Viner som är olika långt ifrån varandra.

Busenkelt. Men sen drar vi till med en gymnasie-A-derivering av spektra för att dra bort den konstanta absorbans som partiklar i prover medför.