Alain Graillot S:t Joseph 2005

Det heter ju att vänner aldrig skall låta solen gå ner som ovänner. Tyvärr har Alain fått sova på soffan hela natten - men ikväll känner jag förlåtelsens storhet och plockar upp ett nytt vin från Crozes-mästaren. Men det är inte en Crozes utan ett exempel på hans vin från S:t Joseph årgång 2005. Detta vinet är nog ganska okänt i Sverige, och tillverkas också i mindre volymer än hans mest kända vin. Givet appellationens något högre status kostar detta vinet någon tia mer än Crozes-Hermitagen - men är knappast bättre vanligtvis.

Alain har medvetet valt norrsluttningar för detta vin för att behålla elegansen och vinet lagras på begagnade ekfat från "de bästa bourgogneproducenterna". Allt enligt den danske importören.

Jag tar en klunk av det källarsvala vinet efter dekantering - och käre Alain - allt är förlåtet! Här är vi tillbaka i Syrahhimlen med besked. Det doftar och smakar väldigt bra. Blåbären och björnbären är helt rena från värmeskador. Burn-out-doften och lakritsroten sitter fast som karlavagnen på himlen. Smaken är lite mer rödmullig än vad jag hade väntat mej, och placerar detta vinet någonstans mitt i mellan Graillot och Guigals Crozes.

Vinet är fortfarande ungt, men har nog lite mindre tanniner är Crozesvarianten från samma årgång. Det är definitivt redo att drickas nu, och passar utmärkt till tapenadebakade kalkonlår. Min enda invändning mot detta vinet är en liten restsötma (samma som igår alltså). Sötman balanseras av en ren syra som känns allt annat än tillfixad. Men ändå. Som torrhetstaliban måste jag skicka detta vinet genom sockermätaren också. Den svarar 2.2 g/liter - dvs en tredjedel av gårdagens socker och alkokolbomb. Någon alkoholmätare har jag inte, men etiketten säger 13% utan decimaler. Allt är tydligen inom mina acceptansgränser.

Totalt sett - en stor revansch för Graillot. Men är det lika bra som hans Crozes? Jag är nog böjd att säga nej. Det är inte långt ifrån - men riktigt så utmejslad och perfekt som hans Crozes 2005 är det få viner som är.

Det är kanske dags att lägga korten på bordet angående sockermätaren. Jag har diabetes typ 1 och sockermätaren är helt enkelt min blodsockermätare. Den fungerar ypperligt för bestämning av glukos i vin också - men är fullständigt okänslig för alla andra sockerarter. Då vin innehåller mer än glukos stämmer mätvärdena inte med det verkliga sockerinnehållet. När jag testar mätaren på halvtorra tyska viner med uppgivet sockervärde ger mätaren runt 50% av SB's värde. Därför har jag hittills multiplicerat alla mätvärden på bloggen med två - även om det är högst osäkert att det råder samma sockerförhållanden i en Riesling Spätlese som i en S:t Joseph. Kvällens vin gav således utslaget 1.1 g glukos per liter vin. Så ligger det till i alla fall.

Alain Graillot Crozes-Hermitage 2003

Jag vaknade upp med pastissmak i munnen och svettkramper. Luft - ge mej luft! Klockan var 4 på morgonen den 14 juli 2003- var är jag? Jo - i ett tvåmanstält på kärleksresa i Champagne med min blivande fru. Solen stekte redan vid den tidpunkten så att det var omöjligt att vistas i tältet. En timme senare körde vi i panik mot Atlantkusten för en sval havsbris och en sval Muscadet. 2003 var en anomali för fransk vinodling - och kvällens vin är likaså en anomali. När folk dog som flugor i värmeslag satt dessa druvor i en helvetiskt varm Rhônedal och utvecklade druvsocker.

Alain Graillot gör vanligtvis svala eleganta viner, som ni alla vet, men detta år fick även han släppa på elegansen. Dagens 2003:a har tryckt 14.0% alkohol tryckt på etiketten - men den sanna alkoholhalten är minst 15% (se EBob). Sockerhalten är listad till under 5 gram per liter - en mätning på labbet idag gav 6.2 gram/liter.

Inte helt oväntat har jag skarpa invändingar på hur det smakar när vi häller upp det till en kalvstek med kantarellsås och hasselbackspotatis. Vinet är en katastrof till den vanligtvis vinvänliga maten. Det intensiva sötman passar helt enkelt inte till vanlig mat. Min fru sväljer inte ens första klunken - men jag hittar nog en del kvaliteter trots allt. I soffan till MIF Babyhawks match mot Leksand snor jag en av dotterns Ferraribilar - och där finns harmonin helt plötsligt. Sött möter sött - klassiskt!

Vinet doftar trots allt väldigt bra. Jag läser Parkers noteringar och inser att han har i princip hittat allt. Det är tapenade och lakritsbilar, och det finns en ganska enveten ton av rökt korv som man hade hoppats på. Trots sötman i smaken är vinet rejält syrligt. Nästan onormalt syrligt för mognaden i vinet? Det funkar dock hyggligt som soffvin med parmensan.

Nu är det slut. Jag tänker inte köpa ett enda franskt vin från 2003 från och med nu. Nada. Jag vet att många uppskattar den höga mognaden och restsockret, och de har all rätt att göra det. Men för mej är det finito.

Santa Duc Les Plans VdP 2006

Vissa producenter verkar nästan ha en negativ korrelation mellan pris och kvalitet. Ju dyrare desto sämre - eller i alla fall mindre troget ursprunget och mindre intressant. Barral, Les Goubert och Santa Duc - alla verkar fungera bäst när ambitionen hålls i tyglar.

När Santa Ducs Gigondas klockar in på nära 17% alkohol flyr i alla fall jag hellre till deras utmärkta Côtes du Rhône Les Quatre Terres. Ikväll skall vi prova Santa Duc's billigaste röda vin - Les Plans Vin de Pays de Vaucluse 2006 - och se om trenden håller i sej.

Lite hårda data: 49 kr, 12.5% alkohol, Carignan/Grenache, endast ståltankar. Ugens Hit i Jyllands Posten.

Vi öppnar med ett glas Rotari Brut Riserva 2004, som visar sej vara allt annat än min melodi. Det är kemisk tuttifrutti och alkoholstank - noll elegans och längd. Något mot mördarsniglarna i sommar? Det finns betydligt bättre bubbel för hundralappen.

Tillbaka till Santa Duc - betydligt bättre doningar! Det doftar fint mörkfruktigt av björnbär och blåbär. Smaken är inte helt olik Barral Jadis - jag hittar klara toner av de himmelska smatterbanden även om de inte är riktigt så uttalade som hos Barral. Komplexiteten är inte heller riktigt i klass med Barral - men å andra sidan är detta vinet betydligt mer tanninhaltigt och mer lämpat för köttbiten. Syror och mineralitet är i fin balans. Ugens hit kan nog bli sommarens hit - speciellt om den svenska kronan kommer tilbaka från leksakspengarnas land.

Langhe Nebbiolo x 2

Vill man utse SB's bästa Langhe Nebbiolovin krävs det inga komplicerade seriesystem och "andra chansen" tävlingar. Det finns nämligen bara två olika viner att välja på i standardsortimentet: Pio Cesare 2005 och Fontanafreddas 2006:a. Båda är välbeprövade och oftast väldigt väl sedda av prisvärdhetsbedömarna (Allt Om Vin) och njutningsbedömarna (bloggarna).

Vi har haft denna fighten för några år sen, och den gången vann Pio Cesare ganska klart på mer komplexitet. Men det var andra årgångar, och nu har ju också Fontanafredda fördelen av att komma från en bättre årgång än Pio Cesare. Vinerna luftas några timmar innan middagen och hälls tillbaka på sina flaskor. Fontanafredda doftar inte speciellt mycket i karaffen, medans Pio Cesare påminner om en lätt reduktiv Bourgogne med toner av "rutten räv" alt insjöbotten. Båda vinerna skall visa sej vinna väldigt mycket på luftningen!

Till middagen åker vinerna i Bourgognekuporna:

Pio Cesare: Fin komplex doft där man kan få associationer till vad man önskar. Jag hittar lite tomatpuré, nylagd asfalt, de finaste italienska körsbär. De ruttna rävarna lyser nu med sin frånvaro. Smaken är kanske något kortare än Fontanafredda, men är å andra sidan mer mogen, komplex och mycket läskande.

Fontanafredda: Här är det lite mer pang på rödbetan. Det doftar rena nytvättade körsbär men kanske inte så mycket mer än så. Smaken är något mer tannindriven än Pio Cesare, vilket driver eftersmaken längre. Det är i lika hög grad läskande, men också lite mer endimensionellt än Pio Cesare. Det är raffinerande körsbär så långt ögat når.

Båda vinerna är definitivt väl värda sitt pris, och vilket man föredrar är nog en smaksak. Jag föredrar definitivt Pio Cesares lite hemliga smakspektrum. Å andra sidan verkar Pio Cesare ha nått sin topp redan nu, medan Fontanafredda nog skulle må utmärkt med ett par år i källaren. Med tanke på Pio Cesares årgångshandicap är det nog fler än jag som väntar på nästa årgångsbyte? Fast det där vet man aldrig hur det slår. I bättre årgångar kan ofta de enklare vinerna bli sämre när det görs mer av prestigevinerna. Huruvida det är möjligt i detta fallet vet jag inte. Jag köper gärna 2005:an igen - bättre matvin för en hundring är svårt att hitta.

PS. Det har varit en hel del oroväckande rapporter om Pio Cesares sviktande kvalitetsnivå - uppenbarligen var denna flaskan från en bra batch. Inköpt på SB Jägersro i Malmö. DS

Juliusspital Würzburger Silvaner Kabinett 2007

Efter vår formidabla upplevelse av skummande hav och flintyxor i Juliusspitals enklare Riesling kabinett - skall vi ikväll för första gången prova årets Silvaner Kabinett 2007. När jag återvände till SB för att ladda upp med fler flaskor var alla Rieslingflaskorna slut så det blev istället en korg med silvanervarianten. Högt förtroende för producenten och sinande saldon gjorde att jag fick slå till osmakat.

Vi lagar till en Moules Marinière med thailändsk touch och öppnar vinet:

Det doftar väldigt bekant, men det tar ett tag innan hustrun slår till med den klockrena liknelsen: violpastiller! Den blommiga känslan i kombination med en honungstonen gör detta vinet inte helt olikt en bättre Chasselas. I doften då alltså. Smaken är något helt annat. Det är visserligen friskt och rent, men någonstans i mitten slår en träig tanninkänsla till och stannar upp smaken i en lite överdriven bitterhet. Eftersmaken känns en aning tom, vilket jag inte alls hade räknat med.

Vinet är ganska tufft helt enkelt, och det passar också bättre till mat än utan. Hur en träsmak kan hitta in i ett Frankenvin övergår mina vinkunskaper. Man får en känsla av att vinet har genomgått maceration - som det där udda Ca'Rugate-vinet vi provade i våras.

Jag vet inte riktigt vad jag skall tro om detta. Doften är kanon men smaken är inte mitt i prick för min smak - och det är det första Juliusspitalvinet som jag tvekar inför. Återigen ett bevis för att man bör prova viner som man skall köpa flertal av...

Maréchal Pommard 2005 vs. CastelGiocondo 1999

Ikväll kommer att bli en omvälvande kväll: dels kommer ett nedskrivet vin få en gruvlig come-back - dels kommer våra vinprovarkunskaper att framstå som obefintliga.

Doktorn med fru är inbjudna hem till oss, och jag har bett honom att ta med ett "hemligt vin". Själv kör jag undercover-dekantering av en Maréchal Pommard La Chanière 2005. Vinet som fick mej så på fall under en Bourgogneprovning tidigare i år.

Mitt vin är först ut på banan - och undersöks grundligt av gästerna. Jag kan säga att i princip alla vinregioner i Europa är med i diskussionen, utom just Bourgogne. Till slut hamnar nog gästerna i Bordeaux - alternativt sydvästra Frankrike. Hur smakar det då denna gången? Vinet är väldigt tätt för att vara en Côte de Beaune, och det osar av en komplex blandning av fin hallon/jordgubbsfrukt, gummi och en hel del ek. Smaken är minst lika bra som sist, men vinet känns tuffare än förra gången. För att inte ge onödiga ledtrådar serveras vinet i Bordeauxglas, och det förändrar definitivt vinet åt det tuffare hållet. Jag kan förstå att man kan ledas bort från Bourgogne, men det finns en pepprig Pinotton som jag aldrig skulle placera i Bordeaux. Men då vet ju jag vad som är i glaset! Oavsett så är vinet väldigt bra för sitt pris, men bör lagras.

I Doktorns hemliga glas är det helt andra bullar. Vinet har ett moget utseende och betydligt större doft. Un grand vin? Doften är komplex med allt som jag normalt sett placerar i mogen Bordeaux. Det finns en animalisk touch, kryddhylla, lite läder och en typisk ekton från ett vin från den högre delen av cru-skalan. Smaken är nästan sammetslen med en lång helt integrerad smak. Jag drar så klart till med Bordeaux - men vinet känns lite för lätt för Paulliac och inte tillräckligt carbernetdominerad för S:t Julien. Margaux? Jag sitter och fumlar med poänglådan - och detta är definitivt värt en bra bit upp i 90-poängsdelen. Jag är som ni förmodar helt ute och cyklar - vinet är en CastelGiocondo Brunello di Montalcino 1999. Tänk vad de där ekbarriquerna kan luras.

Vilken skillnad det är på detta vinet och den trötta 1997:an vi drack för ett par veckor sen!!! Detta vinet är så otroligt mycket bättre - och med största sannolikhet den bästa Brunello jag har provat (där åkte nog Talenti ned från tronen). 1997:an hade kollapsat under ekfaten men denna bär upp 3 års ekfat som ingenting. Det är ingen slump att Doktorn valde just detta vinet - han hade också läst vår kyliga recension. Jag antydde då att detta är en budget-Brunello - men det stämmer knappast längre då släppriset nuförtiden ligger på mellan 400-500 kr. Mitt åt.

Doktorn korkar upp flaskan på plats och vinet serveras helt utan luftning. När kvällen fortskrider och vinet blir genomluftat tycker jag snarare att det tappar i intensitet - och de där ekfaten tar allt mer plats på komplexitetens bekostnad. När vi avslutar slattarna framför TV'n upplever jag det inte längre fullständigt självklart vilket som är kvällens vinnare. Kan kanske ge en antydan hur denna matchen skulle sluta om den skulle upprepas om 5 år... Jag hade i alla fall inte väntat alltför länge med att öppna 1999:an om jag hade någon i källaren (vilket jag har).

Chateau Canon-la-Gaffelière 1995

Fredagskvällar är alltid trevliga - men visst blir det ännu trevligare när kylan slår mot englasfönstren och man har all anledning att fyra på kaminen och rota i Bordeauxstället.

Ikväll skall vi besöka Von Neippergs vinimperium i S:t Emillion som bl.a. innehåller Clos de l'Oratoire, prestigevinet La Mondotte och kvällens vin Canon-la-Gaffelière 1995. Vi har provat detta vinet tidigare i en head-to-head match med l'Angelus - som det naturligtvis förlorade. Men jag fick ändå en väldigt positiv upplevelse - och det var ingen knock-out match på något vis.

Jag börjar dock kvällen med ett glas öl från San Fransisco - Anchor Steam Beer. Ett glas god öl till hackande och rörande är livskvalitet! Anchor Steam är absolut en av mina favoriter - och det känns som detta är ölet som alla mikrobryggsöl i hela världen försöker likna - fast bättre. Jag ger i alla fall inte mycket för alla de överkryddade, översöta, överstarka microöl som just nu svämmar över den danska marknaden (Skovlyst som värsta exemplet). Nog om öl. Som välkomstdrink och förrättsvin till halstrad bläckfisk öppnar jag en helt ny bekantskap: Domaine Hamelin Chablis Premier Cru Beauroy 2005. Vinet är en gåva från en fransk servicetekniker på jobbet som råkade se en flaska vin på mitt skrivbord. Han var måttligt imponerad och lovade att återkomma med ett vin från familjen. Detta är flaskan - och buteljen på mitt bord var en Domaine Leroy. Det klingade i alla fall inte högt i hans familjepräglade öron. Jag har inte lyckats hitta speciellt mycket information om flaskan - så vi öppnar och hoppas

Vinet är klargult och tillhör utan tvekan till den ekade skolan. Till de lätt chilikryddade bläckfiskarna passar eken strålande, och det är fylligt och med lång mineralrik eftersmak. Utomordentligt vin helt enkelt! Varför skulle jag undvika vit Bourgogne? Jag har ingen aning vad denna kostar - men Hamelin hamnar i alla fall i min positiva bok.

Till huvudrätten - halstrad entrecôte - provar vi rödvinet efter en två-tre timmar i karaffen. Det är mörkt rött men inte överdrivet tätt. Doften är Bordeaux med plommonfrukt, fin ektouch och antydan till mognadstoner av hästsadel. Smaken är betydligt mer intensiv än doften, och det som mest utmärker detta vinet är den läskande känslan av fin syra och mineralitet och den exakta balansen. Eftersmaken är fortfarande rejält tuff med tanninstopp på tungan och krusningar på öronsnibben. Kraftfullt, lite för ungt än men med en fin framtid. Kanske en aning sämre än vad jag mindes det- men ändå värdigt 91-92 mmm-poäng. Kan doften komma ikapp smaken kan detta bli yttersta världsklass.

Vi avslutar kvällen med en blind cognacsprovning. Startfältet består av Grönstedts XO, Martells Cordon Bleu och Otard XO. Grönstedts står ut som betydligt äldre och mer ekdominerad än de andra - men det råder delade meningar om det är positivt eller inte (jag är nog mest emot). Det finns en känsla av djup och renhet i Martell som gör att den till slut vinner omröstningen, trots att den måste vara minst 10 år yngre. Otard kommer aldrig in i matchen pga av en lite unken vaniljton. Cognac måste väl f.ö. vara världens svalaste dryck för tillfället - när stod någon och köade för vinsprit på SB senast... Och vad har hänt med Grönstedts? Nog var XO bättre förr?

Brettanomyces part II

Ikväll gör jag debut som vinprovningsarrangör, och det är min post om Brettanomyces som satte fart på en vinprovarklubb utanför Ystad. Skillnaden mot vår laboration är att dagens deltagare (10 st) inte kommer att ha en aning om att de provar samma vin, fast med olika tillsatta doser av kemikalien 4-etylfenol. Jästsvampen Brettanomyces avtryck i vinvärlden. De vet överhuvudtaget inte om att dagens provning skall handla om Brett.

Förutom att ge bedömning av vinernas egenskaper skall deltagarna dessutom rösta om vilket vin som är "bäst". Vinet som skall transformeras är en enkel och fruktig Côtes-du-Rhône 2007 från Pellerin. Vinet har tillbringat sitt korta liv på ståltankar och kan omöjligt vara påverkad av Brettanomyces, som mest håller till i använda ekfat. Upplevelsen av 4-etylfenol, eller Brett, brukar beskrivas som plåster eller barnyard. Den upplevelse vi fick senast var snarare åt gummistövlar eller nyuppackad elektronik. Jag tror det råder en hel del missförstånd, f.a. på Cellartracker, över vad Brett egentligen är. Det skall i alla fall inte blandas ihop med stallighet - som nog ofta är fallet. Det råder konsensus om att låga halter av Brett oftast är av godo för vinets komplexitet - medan höga nivåer kan uppfattas som en defekt. Viner som brukar nämnas med mycket höga Bretthalter är Chateau Beaucastel och Chateau Musar - med Chateau Beaucastel 1990 som kronan på verket med 3330 µg/liter 4-etylfenol.

Dagens vin kommer i tre versioner. Noll, 100 och 500 µg/liter - som alla serveras parallellt och helt blint. Ingen av provarna kan identifiera att det är samma vin i alla tre glasen. De spikade glasen benämns som mer intressanta och utvecklade- toner av bakelit, undervegatation, champinjoner nämns. Vinet med 500 µg/l upplevs som äldre än de andra.

När resultatet av den slutna omröstningen kommer ut i ljuset visar det sej att ingen av provarna har placerat det opåverkade vinet på första plats. Det är sedan dött lopp mellan 100 och 500 µg/liter.

En intressant detalj är att näsans detektionsgräns för 4-etylfenol brukar sättas till c:a 400 µg/liter - men att molekylen påverkar vinet under denna gräns är nog ställt utom allt tvivel ikväll. En annan detalj var att vinerna var mycket mer påverkade strax efter de blev preparerade - men att karaktären gick in i vinet under de följande timmarna. Det var omöjligt att hitta några gummistövlar i 100 µg/liter vinet, men ändå hade den unga frukten tonats ner till fördel för de mer komplexa tonerna.

CastelGiocondo 1997

Brunello di Montalcino är knappast det hetaste man kan dricka för tillfället - efter skandaler och en trend mot mindre ek i vinerna är det knappast troligt att Livets Goda skulle slå till på Brunellovertikal i nästa nummer. Tre år på små franska ekfat har kvällens vin fått under västen - och det kommer att märkas.

Vi öppnar i en flaska CastelGiocondo 1997 till en lammstek med lite grekiska tillbehör. Jag gör det i lätt känsla av kvarglömda trädgårdsmöbler i själen - för vi blev bjudna på detta vin av årgång 1995 nyligen - och det vinet var tydligt på väg ner i Hades vinflod. Nu är ju årgång 1997 av en helt annan kaliber (och så värst oroliga är vi nog inte egentligen).

Vinet överraskar med att vara helt fritt från sediment, men ser i övrigt väl moget ut med en bred tegelfärgad kant. Det doftar väldigt mycket ek och fernissa - och ärligt talat inte så mycket mer än så. Smaken är bättre! Det finns en ljuv, ljus, solmogen körsbärs/jordgubbsfrukt som slåss med en frisk syra - men också bittra tanniner från eken. Eftersmaken är exceptionellt lång och pulserar som ett riktigt bra vin.

MEN - en 1997:a från CastelGiocondo borde vara ett närmast mytiskt vin. Det är det inte. Det är för mycket ek - för lite substans - för lite av det där man vill kalla terroir (även om man inte kan definiera det). Nu skall man komma ihåg att detta faktiskt är en budget-Brunello - och den gör trots allt sitt jobb i afton. Men mer än 88 mmm-poäng blir det dock inte. Jag tror faktiskt att denna skulle få ordentligt med smisk av Angelinis nuvarande årgång, trots att den har ödet att vara i standardsortimentet.

PS. Mitt livs bästa Brunello drack jag i Danmark för länge sedan - den hette Talenti (+ någonting mer). Någon som har sett den på marknaden? Inte en flaska har jag stött på sen dess. DS.

Villa Puccini 2003

"There is something rotten in the state of Denmark"... Iofs så är det i Toscana som vi befinner oss ikväll - men känslan av en begraven hund är den samma. Jag har fiskat upp en gammal överbliven flaska Villa Puccini 2003 ur källaren. Halva flaskan åker i grytan, och halva i karaffen.

Flaskan har en känsla av robust autencitet, med sirlig text och en bild på ett renässansslott, och det ser nog ganska inbjudande ut för förstagångsbesökaren. Två saker gör en lite misstänksam: det ganska tydliga budskapet att vinet är lagrat på ek (inte ekfat) i 12 månader samt att vinet är klassat som IGT och inte Chianti - trots att det ser ut att uppfylla alla krav för det.

I glaset ser vinet förvånansvärt ungt och vitalt ut - utan några som helst mognadstecken. Det doftar ek - mycket ek. Smaken är ganska fint fruktig, något vaniljsöt med vissa stickiga drag som får passera från det varma året. Men syran är i BiB-klass. Jag är direkt allergisk mot när syran närmar sej lösgodisdisken - och här kan man lika gärna suga på en sötsurt vingummi i eftersmaken. Jag vet inte om det är detta drag som kallas för "tillfixad" syra - men det har onekligen ett visst platt kemiskt drag.

Är det möjligen så att vi har att göra med en industriprodukt utklädd till toscansk vintradition? Är det ett möjligen ett bulkvin justerat med ekchips, socker och vinsyrapulver? Ingen aning. Det har ändå vissa förtjänster och skulle nog funka som pizzavin. Om det är någon tröst så är det bättre än t.ex Melini Chianti. Fast visst är det synd om vinsvensken avfärdar Toscana pga detta vinet - som har en orimligt stor exponering på SB med A-listade hel och magnumbuteljer. Och som sagt, lägg inte för stor vikt vid den traditionssmyckade etiketten...

Folkfest på SB

Omkullsprungna tanter, gubbar som försöker bära två lådor men misslyckas, trängsel och allmänt upplopp. Är det DRC eller Graillotsläpp - eller kanske dagsaktuelle Spinetta? Nej, det är Riesling Spätlese från Trittenheimer Apotheke!

Nog hade man på känn att det skulle bli ett visst sug - Frithiofsson hade utlovat århundrandets fynd på TV4 och Sydsvenskan ditt livs köp. När t.o.m. Bag-in-Box-damerna på jobbet snackade lagrad Riesling vid fikat kändes det som hypen nått helt nya nivåer.

Doktorn som agerade langare åt mej i morse hade aldrig upplevt någonting i närheten på ett svenskt Systembolag - och han brukar ändå stå och köa vid månadssläppen. I hetsen kastade han sej in i ormgropen och slet åt sej två flaskor - men det var precis på håret att det gick.

Tar man ett steg tillbaka så väcker dagens scener en del tankar... Detta kan nog bara utspela sej i Sverige - en i och för sej prisvärd Riesling men från en medelmåttig producent skulle nog inte orsaka köer på Autobahn i alla fall? Har vinjournalisterna den makten? Vad skulle gubben med två lådor färdiglagrat vin - som han dessutom aldrig har smakat på? Vi lär aldrig få veta - men det kommer ett smaktest inom kort! Man är väl inte sämre än att man kan ryckas med.