Primör 2010

Sitter och är lite chockad över sakernas tillstånd efter att ha sett priserna på de första klassade Bordeauxerna, som nyligen släppts.

Chateau Beychevelle 2010 för 600 DKK (720 SEK) per flaska. De har väl inte gjort något vettigt sen 1982? Vad skall då Poyferré kosta, eller Las Cases? Helt sjukt.

Om det fortsätter så här så blir nog enbart någon låda Poujeaux och Lanessan för att hålla linjen öppen.

För övrigt sitter vi och smuttar på en Barbera d'Alba 2008 från Bruno Giacosa. Vilket utomordentligt bra vin! Jag känner flytande grafit med solstänk (90 p). Detta är en helt ny nivå av barbera för mej.

"Bourgognedræberen"

Jag har handlat en del reavin från Philipson Wine på sista tiden. När de sätter ner sina priser kan man ibland göra deals som är utan motstycke i Skandinavien. De har en rejält tilltagen marknadsföringsapparat, och det enda som kanske irriterar mej lite är den enorma strömmen av mejl. På sista tiden har jag fått ungefär ett mejl per dag, vissa dagar hinner de med två utskick. I övrigt har jag inga anmärkningar på Philipson - det fungerar snabbt och korrekt.

Min senaste beställning var av Chabiliennes Chablis 1er cru Montmains 2008 (99.95 DKK) och Altesinos Brunello 2005 (129.95 DKK). Här lyckades dock fraktmannen tappa lådan med Chablis framför ögonen på mej, och alla (jo alla) flaskorna gick sönder. En ny låda kom nästa morgon, så det gick min själ undan! I denna sändning kom även en låda av den av Philipson utnämnda "bourgognedræberen" alias Postales del fin del Mundo Pinot Noir 2010.

Detta vin är alltså en Pinot Noir från den absolut sydligaste delen av Argentina (Fin del Mundo = end of the world). Vinet kostar enbart 39.95 DKK och lanseras som en Bourgognedödare efter en blindprovning där danska vinprovare bedömde vinet som en Bourgogne för c:a 160 kr.

Det som låter för bra för att vara sant är ju oftast det. Det är lite synd för vinet har vissa kvaliteter som definitivt hade kunnat placera det i Côte d'Or. Det har en lätt extraherad touch och fin svalkande syra. Lite kryddig Pinotkänsla. Absolut inget overdone eller vaniljskadat. Problemet är att vinet är så pass oxiderat att det ligger och snubblar på defektens rand. Redan färgen ser inte helt frisk ut - hela vinet skiftar i brunt. Det är helt enkelt fel i vinmakningsledet, vilket är synd eftersom det ändå känns som att det finns lite fin terroir gömt bakom äppligheten. Det kan ha varit en defekt flaska, och om jag hittar ett bättre exemplar hör jag av mej. Annars blir det mycket Coq au Vin på menyn den närmaste framtiden.

Inte heller Chabiliennes Chablis 1er cru Montmains 2008 gör något större intryck på mej. Det är ganska stumt, lite enkelt syrligt och vill man hitta blöta stenar får man nog ha de löst i ett glas bredvid. Inte dåligt men knappast värt mer än de 99.95 DKK som vinet kostade (83 p). Jag har dock förstått att just detta vin måste lagras i några år, så jag ger inte upp helt. Dock, jag upplever att Chablisiennes goda rykte i svenska vintidningar är en aning oförtjänt.

Jag tinar dock upp lite av Altesinos Brunello di Montalcino 2005. Helt klart från den eleganta skolan av Brunello. Lätt ekad, fin munkänsla, matvänlig syra. Saknar kanske lite intensitet och har ingen större potential för lagring. Men det är väldigt trevligt att sippa på till kvällens oxrulader, och vinet är stilsäkert som cowboyhatt i en westernfilm (88 p).

Helgens vinkonferens

Tompavorna ser ut som trötta multikulturella konferensdeltagare i solskenet. Glada leenden men inga hjärtliga kramar. Vi skall också åka hem inom kort.

Helgen började med att vi knappt hade hunnit ur bilen på Österlen förrän Doktorn serverade ett vin som faktiskt var en av de största upplevelserna under hela helgen. En champagne från det goda året 1996: Launois Blanc de Blancs 1996 (Doktorns bidrag). Helt okänt för mej. Lemon curd och äpplen och en lång stram eftersmak av grape och smulad sten. Kanon! (93 p).

Från vänster till höger:

Les Plantiers de Haut Brion Blanc 2007 (mitt bidrag, 329 DKK)) Andravinet till Haut-Brions vita vin är en ganska udda skapelse. Dels är etiketten ganska lik La Mission Haut-Brion, dels innehåller vinet 100% semillon (vilket inte är fallet för Haut-Brion familjens övriga vita viner). Vinet kommer från unga vinstockar inom samma 1er cru lägen som Haut-Brions huvudvin. Jag har nog aldrig tidigare provat en vit Bordeaux som bara innehåller semillon, och blir ganska förvånad av färgen. Vinet är närmast gyllengult. För en oinvigd påminner vinet lite om en stor vit hermitage, fast ändå inte. Syran är betydligt högre, aromatiken lättare. Ett riktigt bra vin och också detta en stor upplevelse (92 p).

Montus Cuvee Prestige 2001 (mitt bidrag, bortglömt pris) Detta är nog det räligaste vin jag provat på lång tid! Det är så otroligt oraffinerat bittert och så alkoholskadat att man får springa till vasken och panikspotta. 15% säger etiketten, jag tror snarare på 17-18? Skandalöst dåligt och bör förpackas i koppar och bentonitlera och skickas 1000 m under Åreskutan (inga poäng).


Leoville-Las-Cases 1981 (Doktorns djupa källare) Återigen påminns man om vinlagringens betydelse. Vi drack detta vin på nyårsafton 2009, och det var en ganska skeletttunn uppenbarelse, om än helt ren. Doktorns flaska sjuder av mogen cassisfrukt och är tätt och relativt ungt i färgen. Kall lagring i en stilla källare gör underverk. Tyvärr är vinet inte 100% rent, vilket Las Cases normalt sett är. Det ligger en otrevlig rotfruktsdoft i vinet som vägras att luftas bort. Ren otur för Doktorn (inga poäng).


Pontet Canet 2001 (mitt bidrag, 250 DKK på vinforum) Förra gången jag provade Pontet Canet 20o1 upplevde jag vinet som alldeles för moget för en 10 år gammal stor-Bordeaux. I sällskap med Las Cases 1981 kan kanske allt upplevas som ungt, men faktum är att denna flaskan känns så otroligt mycket bättre. Detta är helt enkelt en stor Bordeaux som börjar att visa mogenhet. Jag vill nog ändå framhärda att detta är inget man skall spara till barnbarnen (eller ens barnen med tanke på hur det smakar just nu, 92 p).


Montevertine 2007 (mitt bidrag, 170 DKK) Även jag har öppnat konto hos Merolli (tack Finare Vinare!). Vilket lätthet och elegans detta vinet har, det går knappt att tro att detta vin har producerats i samma område som alla ekskadade Brolioviner. Doktorn är stensäker på att detta är en Barbaresco, det säger ett och annat om hur rik aromatik som detta vinet har. Mycket bra (90 p)!


Christmann Riesling Trocken Ölberg 1999 (Doktorns) Jag är ärligt talat lite besviken på detta vinet. Det har mognat fram utan att bilda några trevliga mognadstoner. Noll petroleum, istället börjar vinet att svikta en aning i mittsmaken. Syran känns ofokuserad. Skall man vara ärlig påminner det väldigt mycket om Christmanns basriesling, som dock är väldigt trevlig för priset (83 p). Det måste kännas surt att ligga på detta vin i så många år utan att få någon som helst utdelning.



Rond 2: Domaine de la Mordorée Châteauneuf-du-Pape Cuvée de la Reine des Bois 2000 (Doktorn). Riktigt bra doft vid uppstarten. Hela Chateauneufpaketet med en frisk örttvist. Inget tungt eller overdone. Det enda som stör mej är att vinet är som allra bäst precis när det hälls upp, 12 grader kallt och med noll luftning. Med tid i glaset försvinner den underbara definitionen och det murriga tomma alkoholskramlet tar vid. När jag först förde glaset till nosen hade jag kunnat ge nästan full pott, men slutbetyget blir betydligt lägre (90 p). Dock, ett riktigt bra vin från en producent jag hade avfärdat som ointressant.


Bosquet des Papes Chantemerle 1998 (Doktorn) Snacka om vägdamm vid en fransk vägkorsning 1976. Här har vi ett vin som visar fullständigt motsatt kurva vid matbordet. Från flaskan påminner vinet om en ganska bedagad 70-tals bordeaux, med tunnsmala fruktstråk och vacklande struktur. Men för varje minut så vinner vinet, och till slut gör den oavgjort mot fågeln bredvid (90 p). Men lagra för guds skull inte detta vinet en dag till.


Lamy-Pillot Chassagne-Montrachet 2007 (Doktorn) I nuläget en lätt vulgär nya-världen-Chardonnay. Massor av ek och tropiska frukter som inte har hittat varandra än. Kommer säkert att bli bra om 5-7 år.


Catherine et Claude Pommard la Chanière 2005 (mitt bidrag) Detta vinet har gjort en riktig berg-och-dalbana i mitt vinliv. Det började med att jag provade 2004:an av detta vin och blev helt såld på den underbara pinotkänslan. Så jag köpte en hel låda av 2005:an och fattade ingenting. Den täta årgången hade förändrat vinet till en tät soppa som doftade som rågummi. Men ikväll känns det verkligen som att vinet börjar hitta tillbaka till sitt ursprung. Den gummiaktiga känslan har förvandlats till gräsig pinot, smaken har mjuknat. Detta vinets stora kvalitéer ligger inom det vegetabiliska, och definitionen är strålande. Jag vill ge vinet tid att kasta mer sediment (det är redan ganska sandigt i karaffen). Stordåd väntar (91 p).


Amon-Ra 2005 (mitt bidrag) Vis av erfarenheten så serverar jag inte detta vinet till mat, utan som ackompanjemang till en formidabel ostbricka från Vilhelmsdals mejeri (några km från huset). Fantastiska ostar och en passande söt rödlöksmarmelad. Vinet doftar fantastiskt av ren blåbär och björnbärssylt. I detta sammanhanget är vinet helt perfekt - det står upp mot vilken roqueforttyp som helst. Det hade nog stått upp lika bra mot en chokladpudding. Det är 100% rent och friskt, starkt och sött som portvin och lika förutsägbar som en wallanderfilm. Den gör sitt jobb strålande, men mer än 88 p vill jag inte sträcka mej till. Då fick den ändå all uppbackning man kan förvänta sej.


Caterina Zardini Amarone 2003 Caterina har tyvärr ingen chans att göra sej hörd bland starka ostar och mullrade australier. Jag kunde inte uppfatta ett dugg. Sockermätaren gav i alla fall att Amon-Ra och Caterina låg i samma nivå (dvs c:a 15 g / liter om man nu kan lita på mätaren)

Blandat på altanen

Chateau La Nerthe Cuvée des Cadettes 2000: Tredje gången gillt för detta vinet, och detta är den bästa prestationen hittills. Den där dammiga känslan och lilla oron för orenheter är nästintill borta. Vinet är en fint sammansatt upplevelse, men jag saknar fortfarande den där definitionen som en riktigt bra chateauneuf har. Dessutom drar aromatiken en aning mot kanel och kryddnejlika som gör att en viss julstämning infinner sej. Trevligt, men knappast outstanding (88 p).

La Spinetta Langhe Nebbiolo 2006: Mitt livs första upplevelse av Spinetta! Är det inte så att det finns en viss julstämning även här? Det finns ek, men inte i några överdrivna mängder. Fruktsyran i vinet exploderar på tungan, tanninerna i slutet drar hårt i mungiporna. I mitten är det en aning tunt för tillfället, och jag saknar det där aromatiska lyftet. Det ligger lite dammigt julpynt och håller emot. En aning muggigt? Fast fruktsyran är rysligt fin, och det känns att detta vinet är inte ens i närheten av sin potential. Som en vinupplevelse ligger det under chateauneufen och 84 p känns motiverat. Så värst mycket Piemonte smakar det inte dock. Om detta är Spinettas husstil kan jag nog stå över faktiskt.

Bruno Giacosa Roero Arneis 2007:
Ganska lik Guigals Côtes-du-Rhône, förutom en liten tvist i slutet som är på pricken lik Läkerol Special. Helt OK, men inget man springer halva Köpenhamn efter (83 p). Detta torde vara Giacosas enklaste vin.

Tinto Pesquera Crianza 2007 (129 DKK) Här snackar vi en helt annan dimension! Detta vinet är ju helt sagolikt bra. Jag har druckit ett antal goda Pesquera genom åren, men denna är ju från en helt annan planet! Mörk tätsvart i synen, väldigt Bordeaux i både doft och smak. En helt fantastisk syra som driver eftersmaken. Ett stort vin med hög elegansfaktor. 129 DKK var Philipson Wines extrapris för någon vecka sedan, jag undrar om inte detta vinner ett all-time-high QPR pris (92 p). Fast de måste göra något åt etiketten! Den ser mer ut som direktreklam för en pizzeria i Arlöv, än etiketten på ett kvalitetsvin.

Pontet Canet 2002 Ett delvis annat djur än föregående vin. Vinet ser närmast yngre ut än Pesqueran, och det är betydligt stramare. Jag förstår inte hur någon kan hitta gröna toner, jag tycker snarare att druvorna känns en aning övermogna. Stamheten i vinet drar det upp på banan och visst är det ett bra vin. Men nog saknas det något, och jag är inte alls så positiv denna gången som för två år sen. Kan det bero på Pesquerans totala uppvisning i glaset bredvid? (90 p). Jag får nog ge mej, Pontet Canet 2001 är nog bättre än 2002.

Kryddpeppar

Kryddpeppar har nästan gått förlorad som krydda sen svensken började med medelhavskost. Men man kan fortfarande ana hur stor kryddan var i det förflutna bara genom att höra namnet på danska "allehånde" eller på engelska "allspice". Allkrydda helt enkelt.

En av kryddpepparns stora förtjänster är att den gifter sej väldigt bra med syrah från norra Rhône. Lägger man sen till lite syrlig lingonsylt är man hemma oavsett om man bjuder på fläsk eller fågel. På sätt och vis verkar syrah vara optimerad för gammaldags svensk husmanskost.

Så man tager en rejäl hög med fläskfärs, tillsätter ägg, grädde, riven lök, mortlad kryddpeppar, och salt. Rör till en medellös färs som man formar till äggstora bollar. Precis innan stekning rullar man "äggen" i mjöl. Det gör att all fuktighet stängs inne under stekningen, och det blir supersaftigt. Och till detta öppnar man en Alain Graillot Crozes-Hermitage 2009!

Jag upplevde vinet som aromatiskt dött vid första provsmakningen för snart två månader sen, men om det berodde på chockskada eller bihåleinflammation får jag aldrig veta. Idag är vinet i alla fall inte alls otypiskt för syrah eller vingummiaktigt. Vinet är däremot fortfarande som en vägg (för att vara Graillot) och betydligt mera varmtonat än normalt. Doften är helt magnifik efter ett par timmars luftning, superrent och definierat, väldigt mycket Graillot. Lite timmermanskorv, massa björnbär, en aning citronmeliss.

Smaken är kanske inte lika imponerande i nuläget, även om den också är bra. Det finns en liten cassistonad saftighet, tom en aning sötma. Å andra sidan är syran hög och integrerad (inte alls som 2003:ans stickighet) och tanninerna superfina. Jag hade fel helt enkelt (90 p)! Jag vill nog ändå vidhålla att den inte riktigt når fram till 2005:an, och att jag inte ser något extremt långt lagringsfönster. Men visst kommer jag uppskatta min låda de närmaste fem åren. (finns fortfarande till salu hos Bichel, det är kanske inte samma drag kring Graillot längre?)

Marqués de Cáceres Crianza 2006

Vin Nature.
Låter som en trevlig förutsättning för ett bra vinliv, men vad betyder det egentligen? Det finns inga riktlinjer vad som gör ett vin till ett naturligt vin. Detta till skillnad från de biodynamiska vinerna, som man vet är baserade på rent hokus-pokus enligt certifikat. Södergök är dödergök etc.

Vi öppnar en flaska med det naturliga namnet Le Rouge Lot 07 CinSyGre från Beaufort Aymeric (99 DKK) som ligger strax norr om Nîmes i södra Frankrike. Ett kort namn i liten stil ger gott om plats för tillverkningsbeskrivningen. I korthet: Inga bekämpningsmedel, ingen gödning, fottrampning, ingen tillsats av socker, syra eller svavel. Jäsningen fick starta med den fotsvett som de feta fransyskorna tillförde.

Dag 1 doftar det och smakar som ljummen svinurin på nytinad åker. Eller som ett paket svinnjurar strax efter bäst före. Frugan sätter ner foten och kräver ändring. En flaska Marqués de Cáceres Crianza 2006 är som en lättnad för gommen. Detta vin finns i det så kallade A-sortimentet på bolaget, vilket jag normalt tolkar som att vinet per definition är helt menlöst. Cáceres har dock någonting som jag vill ha. Det är en traditionell Rioja, och det medför en ganska lång lagring på gamla ekfat, som inte ger det där brända Guigal eller Catena-oset som jag skyr som pesten. Måttlig koncentration, komplex doft av lite gräs, maskinhall och inlagda senapsfrön. Rätt Bourgognelikt om man skall vara ärlig. I vin som detta kan jag känna det naturliga titta fram. Inget stort vin, men av en redan på släppdatum drickfärdig stil. Mycket brukbart till ett väldigt bra pris (86 p). Gammaldags Rioja är helt rätt för mej.

Dag 2 har det naturliga vinet spottat upp sej rejält, all avföring är bortblåst, och det är faktiskt ett riktigt trevligt vin. Lite salmiakaktigt och en väldigt fräsig syra gör vinet till en plötslig fräschhet. Klunkbart, men inget stort (78 p). Känns dock inte angeläget att springa alltför långt efter fottrampat i alla fall.

Guigal vs Chapoutier

Nu blev ni allt sugna på en Hermitagekamp mellan norra Rhônedalens giganter, men jag får nog tyvärr göra er besvikna. Kvällen drabbning handlar mest om viognier, i lägsta tänkbara prisläge.

Guigal Côtes-du-Rhône Blanc 2009 (69.95 DKK hos Philipson Wine) innehåller iofs inte enbart viognier, men är i alla fall viognierdominerat (> 50%). Med c:a 20.000 lådor per år är detta en aning mindre storskaligt producerat än den röda motsvarigheten på 200.000 lådor per år. Vinet har aldrig sett ekfat och håller 13.5% alkohol enligt etiketten.

Det har inte så värst mycket doft i starten, men det doftar i alla fall rent och djupt. En aning av melon och en mikroskopisk dos av malkula. Fylligare smak än Chapoutier med varmfruktstoner av ananas och en pepprig beska. Lite lägre syra än Chapoutier, men inte alls jolmigt. Inte alls dumt faktiskt! (85 p). Dessutom markant bättre efter en natt i kylen i halvfull flaska.

Chapoutier Domaine des Granges de Mirabel Viognier de l'Ardèche 2008 (88 DKK hos lokale handlaren) är klassast som ett Vin de Pays des Coteaux de l'Ardèche och märkt med en biodynamisk nyckelpiga. Lite googlande ger att Ardèche är en biflod till Rhône, och att floden kantas av höga kalkstensformationer. Ser bedövande vackert ut redan på bild, kanske ett framtida semestermål? Vinet består av 100% viognier och 20% av vinet har lagrats på gamla ekfat, 12.5% alkohol.

Det är en stor skillnad i stil mot Guigalvinet. Dels känns som att detta kommer från en svalare årgång eller plats, dels är viogniertonerna betydligt mer uttalade. Doften är betydligt större än Guigalvinets. Honungsrosor och petroleum, som jag är väldigt svag för. Friskare och med lägre alkohol. Det finns betydligt fler nyanser i detta vinet, känns minst en klass bättre. Petroleumet i doften går över i en mineralkänsla i smaken som är väldigt trevlig. En kassaskåpssäker seger för Chapoutier! Vet i katten om man inte skulle kunna slänga in detta vinet som en dark horse i en Condrieuprovning (89 p)?

Nu är jämförelsen kanske inte helt rättvis, ett jätteblandning av negociantvin mot ett odlarvin. 100% kalkstensviognier mot en drös av Rhônedruvor. Dessutom kostar ju Chapoutiervinet lite mer. Båda vinerna får i vilket fall som helst väl godkänt.

En intressant detalj om Guigalvinet är att Philipson säljer två stycken varianter av samma vin. Dels den som finns i hela världen (denna butelj var en sådan), dels en Cuvée Philipson som bara finns i Danmark. Enligt Philipsons hemsida åker de ner till Guigal och själva blandar till en röd och vit Côtes-du-Rhône som passar det danska kynnet. Det måste väl ändå vara utan motstycke i fransk vinnäring, att några utlänningar kommer och blandar sitt eget vin under vinmakarens etikett. Speciellt när det rör sej om en av de mest prestigefyllda producenterna i hela världen. De där fransmännen parkerar ju annars traktorn på peripheriquen om någon försöker tala om vad de skall göra. Kanske inte för en Côtes-du-Rhône, men dock.