Sociando-Mallet 2003 vs Poujeaux 1998

För tillfället är det ingen tvekan om att Bordeaux är vinvärldens nav. Rapporterna om de första fatproverna från årgång 2009 börjar strömma in och det är både fascinerande och lätt skrämmande läsning. Jag antar att ni har hört om de enormt höga alkoholhalterna, med 15.5% för Troplong-Mondot som kronan på verket? James Suckling är först ut med sina omdömen, och enligt honom är 2009 en årgång som passerar 2000 och 2005 i kvalitet. Men de verkliga priserna avgörs som vanligt av vilket ben som Parker ställer sej på. Han brukar ju inte vilja hålla med Wine Spectator (han hissar 1990 och 1996, WS 1989 och 1995), men visst luktar det höga poäng även från advokaten. Sen väntar vi bara på en dissning från de sura engelsmännen för att allt skall kännas som hemma. Vad tror man då själv om 14.5-15.5% i Bordeauxer? Svårt att säga. Dessa viner är ju så dyra att de oftast hamnar i rena vinprovningar, snarare än att lagras till kommande släktmiddagar. Skall man klara sej i en blindprovning idag duger det inte att hålla 12%.

Vad jag förstår har dessa alkoholhalter uppmätts utanför slotten, och är säkerligen inte de som kommer att stå på etiketterna. Fransmännen har en lång tradition av att undermärka alkoholhalten, kanske för att distansera sej från nya världen (13.0% i La Mouline 2003???). Det hade varit intressant att veta de verkliga alkoholhalterna i Bordeaux 2003 och 2005. Kanske är halterna i 2009 ganska normala i dagens Bordeaux?

För att komma i Bordeauxstämning provar vi ikväll två cabernet-Bordeauxer mot varandra, Sociando-Mallet 2003 och Poujeaux 1998:

Sociando-Mallet 2003:

Lite grådaskig färg som börjar bli ett kännetecken för Sociando. Men doften är det inget fel på! Massor av cabernetcassis, en del ek och lite av den där gröna paprikan som Sociando alltid har. Klart fruktdopad med ändå lite ihålig i smaken med de klassiskt gröna omogna tanninerna. Hur lyckas man med det 2003? Lite hård och opolerad med en hård bitter avslutning.. Detta är ganska mycket bättre än 2001:an, men jag är fortfarande skeptisk till detta slottet. Det är ungefär i nivå med Chateau Verdignan. men kostar som bekant en 4-5 ggr mer. Var Parker hittar 94 poäng är svårt att förstå (86 p). Det är smärtsamt att jämföra detta vinet med Calon-Segur som vi drack förra helgen. Dock den bästa Sociando som vi har öppnat.

Chateau Poujeaux 1998:

Tydligt mer mogen i både färg och doft. En helt annan doftpalett av rostade barriquer, stallighet och mjuk plommonfrukt. En charmör jämfört med glaset bredvid. Ihopsmält smak av samma typ som i doften, mjuka tanniner. Klar syra och en aning tunn i eftersmaken. Smaken är som baken, men jag föredrar definitivt Poujeaux. Är det ett vin man vill sitta och inhalera till en god Spotifysession efter maten- så är det definitivt Poujeaux (88 p). Men visst - inget av vinerna tillhör någon årsbästa lista.

Ingen större lycka för Sociando nu heller. Och vinet ser ut att ha det svårt när det jämförs blint med sina kamrater. Neil Martin sågade bara för någon vecka sedan Sociando 2000, och i samma publikation åkte 2001:an ut i vasken när den provades blint. Det jag inte förstår är hur Parker kan falla för ett ganska frukttunt vin med gröna sjukan. Men det är kul att han är lite oförutsägbar ibland. Således kan vi kanske vänta en sågning av 2009...

Sociando-Mallet 1995 + Sidekick

Jag har varit stygg mot Sociando-Mallet. Hur kan en amatörbloggare ha något emot en av de stora Parkerfavoriterna i Bordeaux? Vinet som skulle erövra ett 2-3 Cru om klassificeringen gjordes om idag. Men jag är inte helt frälst i den stil som vinet har uppvisat hitills, och även känt ett sting av kejsarens nya kläder. Är det gott med julmustindränkta Lovikavantar?

Men idag blir det avbön och liggande pudel. Eller i alla fall delvis för detta vinet är väldigt mycket bättre än allt annat jag har provat från Sociando. Fantastisk djupröd färg. Doft av grillgaller, svartvinbärsnickel och lite grön cigarrlåda. Inte speciellt mycket ek, eller i alla fall inget som sticker ut från bilden av en klassisk Bordeaux. Med den doften väntar jag på stordåd i smaken, men det vill sej inte riktigt ända fram till 90-strecket. Det finns något skogshuggaraktigt över Sociando-Mallet 1995 som ändå placerar detta vinet utanför cruskalan. Lite väl opolerade tanniner, en svag gleshet i mittsmaken. Men totalt sett en fin upplevelse av balans, renhet och fullständig frånvaro av blöt hund och enbärsdricka. I cru bourgeois landet är detta vin kung! Men att betala samma pris för detta som för t.ex Branaire-Ducru, då är man lite snett ute (88 p).

Så var det det med kvällens side-kick. Kockvinet som nu avslutas framför TV'n. På tal om TV så visade gårdagens "Kändisdjungel" att det finns en botten under botten i kvalitetsskalan. Äntligen fick man dock se Fritiofson nykter, och han verkade berusad även då. Om han nu inte hade smusslat med en BiB i packningen.

Nåväl, vinet i fråga heter Byron Santa Maria Valley Pinot Noir 1998. Den danska vinhandeln präglas just nu av en sak - rea. Den finanskris som knappt märks i Sverige är en hård verklighet i Danmark. Theis Vine har halva sortimentet på rea nu, även om normalpriserna är lite orealistiskt höga ibland. Detta vin kostade 60 kr... En åldrad helt okänd Pinot Noir från US. What the hell!

Jamen, detta är ju bara ett helt enastående bra vin. Superren pinot som har flödat över kalla flintstenar ner i flaskan. En skätt soltorkade tomater och clementinskal. Jag tycker detta smakar väldigt nära en Robert Chevillon Nuits-St-Georges Travkungen bjöd på en gång. En gigantisk överraskning, och ett bättre vin än huvudvinet ikväll (89 p med bud på högre - två flaskor kvar)

Uppdatering 22:00: Vinet tog slut så vi plockar upp en flaska Camille Giroud Vosne-Romanée 2003 till eftertexterna. Nope, detta vinet kan inte sätta jänkaren på plats. För luddigt och russinfruktigt. Massiva doser av ekig gräddkola motsäger faktan att faten i USA är smaklösa i en filosofisk mening. Rätt gott ändå (85 p).

Chateau Lanessan vs Villars 2005

Doktorn ligger med svårartat ryggskott när vi anländer på fredagskvällen. En hel dags lastande av vin har slutligen gjort sitt med ryggmusklerna och vi får skeda i honom värkpiller och cru classé för att han skall kunna visa runt bland nyförvärven. Det är Bordeauxprimörer 2005 från wineandco som äntligen har kommit hem efter en lång tids väntan hos en släkting i Tyskland.

De finare lådorna rör vi inte ikväll - utan Doktorn bräcker upp två lådor av för mej okänt innehåll: Chateau Lanessan och Chateau Villars. Chateau Lanessan är ett cabernetdominerat vin från Haut-Médoc och Chateau Villars är merlotdominerat vin från Fronsac.

Vinerna får en snabb sväng i karaff före servering - Lanessan har redan kastat stora mängder sediment. Båda vinerna är väldigt kraftfulla - och egentligen inte så njutbara rätt upp och ner. En vitlöksspäckad lammstek får agera tannintämjare, och då spelar båda vinerna i harmoni igen.

Chateau Villars: Öppen och mogen doft av plommonfrukt och en hel del ekfat. Tät tanninrik smak med små eruptioner av citrusskal.

Chateau Lanessan: Känns en storlek större än Vilars, men är å andra sidan mer sluten. Tät carbernetstruktur med sting av mentol. Lång tanninrik eftersmak. Antydan till en fin cigarrlåda.

Båda vinerna imponerar på mej, speciellt med tanke på prisklassen (100-150 kr). Parker ger 90 poäng till Lanessan - och jag har inga invändningar.

Bordeaux, Bordeaux. Man känner sej som Askungen bland de här lådorna. Vad är väl en låda Bordeaux 2005? Dötrist, överprisat, parkeriserat - och fullständigt underbart.

Sociando-Mallet 1986

Upprättelsen av Sociando-Mallet! Efter debaklet med 2001:an har jag förberett hela dagen för att kunna servera detta vinet igen, fast i årgång 1986. Redan vid lunch hade jag inhandlat rejäla biffar med tillbehör på Bilka, allt för att avstyra alla eventuella räkfrossor eller musselsoppor.

Denna flaskan är inköpt via http://www.vinforum.dk/, och kostade ungefär samma som 2001:an vi provade för några dagar sen. Denna typen av viner går ofta för nästan inga pengar alls på danska vinauktioner. En usel etikett, noll dokumentation om lagring och ingen värdeökning i sikte. Om man istället bara vill dricka vinet så struntar man i allt ovanstående.

Etiketten får dödahavsrullarna att se ut som en nypressad Metro - och smulas sönder vid minsta kontakt. Kapsylen är av tungt bly och korken är superlång och helt frisk och elastisk. Nivån i flaskan är bra nära A-nivå. Doften ur karaffen precis efter dekantering är på pricken lik julmust, lite udda men absolut inte obehaglig.

Man slås av hur ungdomligt vinet ser ut i glaset. Det är tätt med en obetydlig mognad i kanten. En del fint sediment i glaset bryter ljuset och gör vinet lätt opakt. Det doftar stora mängder färska svarta vinbär blandat med den mustiga tonen som fanns i karaffen. I smaken hittar vi den där ruccolan som fanns i 2001:an, tillsammans med utomordentligt kraftiga tanniner. Detta vinet skulle säkert ha mått bra av 10-20 år till i källaren, så kraftfullt är det i strukturen. Mat är ett måste, men inte ens då känns vinet lika stort som ett klassat vin. Det är lite för grovt tillyxat och anemiskt i smaken.

Äran för Sociando-Mallet känns delvis återställd, men detta vinet passerar inte min 90- poängsspärr. Vinet motiverar priset som arkeologisk upplevelse, inte mer.

Sociando-Mallet 2001

Man behöver inte sticka ut hakan speciellt långt för att säga att Sociando-Mallet är det mest ansedda icke klassificerade slottet i Medoc. Vinet kommer med ett gränslöst gott rykte, och numera också ett pris som är svindlande för en sketen Cru Bourgeois (nästan 900 kr för 2005:an om jag minns rätt.) Jag har ett vagt minne av en cederosande åldrad Sociando hos Doktorn för många år sen - men annars är vår verkliga erfarenhet noll.

Därför var det inga större problem att slå till på ett sexpack av 2001:an, när dessa kom på H.J. Hansens Bordeauxrea för någon månad sen (260 DKK). Sociando-Mallet livar upp vilken amatörkällare som helst! Sen var man ju knappast ledsen när man hittade Parkers betyg - 93 poäng med tillägget "must be tasted to be believed - a brilliant achievement".

Lite tidigt att rycka upp en flaska redan nu, men nu klarar jag inte att hålla min nyfikenhet i tyglar längre. Vi lagar en majskyckling, med en kvarglömd lammsky och mandelpotatismos. Mild och fin mat att framhäva ett vin med. Vinet åker rätt ner i karaffen som får stå en halvtimme innan vi häller upp.

Kan lika gärna säga det direkt: detta vinet är en stor besvikelse. Där Parker hittar underbara toner av nyvässad blyertspenna, björnbär och jord - hittar vi endast en stackars blöt hund blandat med vacummörad köttsaft. Var är vår Cabernet Sauvignon? Finns inte ett enda spår av Cabernet i detta vinet - smaken domineras av en inte helt mogen "paprika/ruccola-Merlot". Syran är hög, och charmen nära noll. Det smakar precis det som står på etiketten: Haut-Medoc Cru Bourgeois. 100 spänn?

Nu kommer frågan: har vi fått en dålig flaska, är vinet stängt för säsongen eller är det helt enkelt inte bättre? Jag ställer mej på knä framför karaffen och vrålar : Stånga mej! Bit mej! Inget händer. Det lutar åt ett dåligt exemplar, även om jag inte kan finna någon direkt orsak till det platta fallet. Korkskadat är det inte i alla fall. Cellartrackernoteringarna är nästan genomgående positiva även om det finns provare som mumlar om bottle variation.

Jag finner sedermera att Sociando-Mallet 2001 finns bedömt en extra gång på eRobertParker... Det är Neil Martin som har med vinet i en Bordeauxprovning med det subtila namnet "A disgraceful pile of shit - Bordeaux 2001". Där presterar tydligen detta vinet så dåligt att han inte ens kan sätta en poäng på det. Nog fanken måste det vara flaskvariation som spökar?

Chateau Coufran 2005

Om definitionen av att vara medelålders år 2008 är att man har handlat härtappad Bordeaux på Systembolaget - får jag nog erkänna mej till den gråa charmens skara. När jag fyllde 20 år fanns det fortfarande rester kvar på Systembolaget av traditionen att importera Chateau Coufran och Verdignan med tankbåt till Falkenbergs buteljeringsanläggning.

Min allra första vinprovning som ordförande i Chalmers Munskänkar (vi hade inget med Munskänkarna att göra) runt 1995 var just en vertikalprovning av Chateau Coufran från 1982 och framåt. Jag minns fortfarande hur fullständigt betagen jag var av Coufran 1989 (som var den verkliga stjärnan i provningen). Om jag skall vara ärlig så undrar jag om inte den flaskan har lite skuld till att jag bloggar överhuvudtaget. Etiketten på kvällens flaska benämner vinet som le Pomerol de Médoc. Det är tunga ord men har sin förklaring. Chateau Coufran är nämligen något så ovanligt som ett Merlotdominerat vin från Haut-Médoc. Tvärs över vägen ligger Chateau Verdignan (samma ägare) som är ett traditionellt Cabernetbaserat vin.

Jag köpte en halvlåda av Coufran och Verdignan 2005 på Systembolaget förra sommaren. Hade egentligen gett upp allt hopp om dessa slott efter de rysliga viner som dessa slott producerade på 90-talet - men 2005:orna hade plötsligt alla mätarna på topp igen. Ikväll tar vi första flaskan till en Boeuf Bourgignon.

Vinet har fantastisk tät, nästan fluorescerande röd färg. Det doftar rostade ekfat och ungdomliga röda vinbär. I munnen är det som en morgontrött tonåring - det är lite nymornat vresigt. Vi sitter och skrattar åt varandra efter ett tag - vinet färgar våra läppar och tänder knallblåa. Det är nästan omöjligt att bedöma vinets potential idag - det krävs säkert flera års lagring innan detta går att dricka med större njutning. Vinet är dock koncentrerat och rent, med massor av frukt och fina ektoner! Detta kan nog bli riktigt bra med tiden.

Vi ställer undan flaskan för luftning över natten och öppnar en flaska Col d'Orcia Brunello di Montalcino 2001 (SB 12357). HOLY SHIT vad dåligt detta vinet är. Jag tror knappt det är sant - vinet smakar direkt utspätt med vatten. Runt den tunna vattniga smaken av bittermandel sitter en felskräddad ekkostym. Eftersmaken är obefintlig. Detta vinet är troligtvis redan för gammalt trots att det bara är en 2001:a. Denna lorten är den enda Brunellon som finns att köpa i systemets grundsortiment - den borde med omedelbar verkan bytas ut mot Angelinis Brunello.

Chateau Belgrave 2005

I det förgångna har det ofta höjts röster om att Chateau Belgrave (SB 3925) är en skamfläck för Cru-klassificeringen i Bordeaux - och att det finns en uppsjö med Cru Bourgeois som med den äran skulle kunna överta platsen som 5:e Cru i Haut-Medoc. De senare åren har det hänt en hel del - och i och med årgång 2005 bryter t.ex Belgrave för första gången 90 poängsspärren hos Wine Spectator. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i detta slottet heller - men de nyanlända superlativerna måste checkas.

Självklart är detta vinet avsett att drickas om 5-10 år, men om det skall bli en allvarlig kandidat till att läggas ner i källaren vill jag helst prova en flaska först. Vem vill vänta in ett dåligt vin i 5-10 år? Ett vin som smakar apa som ung lär smaka apa som gammal också. Chateau Belgraves andravin Diane de Belgrave i samma årgång säljs till bottenpriser på danska supermarkets (49 DKK) - och det har jag provat ett par gånger. Det är rent ut sagt vämjeligt - ett halvsött utspätt vin med en ton av glöggkryddor. Min grundsyn av detta slottets 2005:a är således klart frostig innan korken dras.

Vinet är tjockt som oxblod när det åker i karaffen - något helt annorlunda redan här jämfört med andravinet. Doften är stor med rostade fattoner och svartvinbärsblad. Smaken är i stort sett som druvsaft med svarta vinbärstouch - men tanninerna är silkesmjuka om än kraftiga. Klart tuggmotstånd men inget som färgar tandhalsarna blåa. Cigarrlådan finns det antydan till - men det kommer säkert med lagring, Detta smakar som riktigt högklassig cru classé Bordeaux - men självfallet utan några som helst mognadstoner.

Prognoserna för detta vinet i källaren måste vara väldigt goda - och jag tänker nog köpa på mej ett par för konsumtion om 5 år. Det är absolut inget tanninmonster och Belgrave har ju knappast varit känt för stor lagringskapacitet i det förgångna. Om detta är sinnebilden av 2005 i Bordeaux så vill jag nog också vara med i tåget på något sätt - även om priserna närmar sej det absurda.

En lustig detalj är att vinet nu säljs på Systembolaget på ett lägre pris än vad som är fallet under primörlanseringen den 15 oktober 2008. Vem vill stå och köa för detta då? En annan detalj är att Belgrave är betydligt billigare i Danmark än i Sverige. Just nu säljs 2004:an för kampanjpriset 119 DKK på Superbrugsen - normalpriset är 139 DKK. 2005:an kommer säkert att hoppa upp i pris en aning - men detta vinet köper man nog helst inte i Sverige trots allt.