Varför inte börja med mitt livs första Cos? Dessutom från en legendarisk årgång som 1990. Cos d'Estournel 1990 är väldigt mogen, lite väl mogen påpekar Travkungen som har klämt ett par av dessa tidigare. Stallig så in i norden, på gränsen till vad man skulle kalla skitig. En viss portvinssötma, en del alkohol, sönderfallande. Som en hypotetisk blandning av Bordeaux och för gammal Gigondas. Rustikt är bara förnamnet. Nej, detta var en besvikelse. Korken är färgad av vin i högst en millimeter, och denna flaskan har troligen stått upp i en affär i nästan hela sitt liv. Ett dåligt danskt auktionsköp från min sida. Jag har vurmat tidigare för att handla andrahandsflaskor, men jag börjar allvarligt vackla i den tron. Men det är knappast bättre att handla gamla flaskor i affär. Detta är kanske den viktigaste anledningen till att handla en primeur? Full kontroll från dag 1.
Clerc Milon 1990 har jag också köpt på auktion, men de tidigare flaskorna har varit utmärkta. Denna är korkskadad vilket knappast är säljarens fel.
Mitt fel i är alla fall att hälla tillbaka mitt glas av korkskadat vin i fel karaff. Iofs har vi avslutat 2/3 delar av nästa vin vid det laget, men minen från Travkungen är en blandning av hat och förskäckelse. För jag häller det i resterna av en helt magisk flaska Ogier Côte-Rôtie Belle Helene 2001. Riktigt tuggig fransk toppsyrah med alla attribut. Som en koncentrerad Graillot med lite rostade ekfat på toppen. Men ändå med samma iskyla (som Guigal ofta missar med). 93-94 poäng utan problem. Odrickbar efter spetsning dock (nu sätts nog vänskapen på prov).
Travkungen har dock en nödflaska redo efter alla missöden. En Bourgogne Grand Cru minsann! La Grande Rue 2006 från Francois Lamarche är ett för mej helt okänt vin. La Grande Rue är ett monopole-läge strax bredvid Lâ Tâche, som tidigare inte var klassat som Grand Cru (eftersom skatten var högre på Grand Cru valde Lamarche att avböja erbjudandet om Grand Cru vid den tidpunkten). Vinet är väldigt primärt och slutet, men man kan känna på den enorma intensiteten i smaken att detta är mycket bra lagringsvin. Lite havsvatten är i princip det enda som vinet ger ifrån sej i doften i nuläget. Helt klart fascinerande ändå, som en tyst boxare i uppvärmningsringen.Ogier Côte-Rôtie 2000 (regular version) har jag sågat tidigare, men det inses snabbt att den flaskan måste varit defekt på något sätt. Denna flaskan är helt otroligt fräsch och innerligt syrahtypisk. På den lätta och syrliga sidan, kristallren. Kanonbra (90 p).
Hela vinet domineras av en enda sak, EK. Det är inte lätt för Doktorn att hitta några områdestypiska drag under alla rostade plankor. Under all ek finns ett ganska lätt, burgundiskt vin med hög syra, ganska tunn kropp som domineras av en skogbärsaktig fruktighet. Eftersmaken dör oväntat tidigt och efterlämnar en sötma från den mognande eken. Doktorns sista bud är en tokekad Barbera. Det är ingalunda obehagligt att dricka detta vinet, men mer än 88-89 poäng är det inte. Och då har vi kanske ändå slängt in ett par etikettspoäng.
