fredag 31 oktober 2008

Sociando-Mallet 1986

Upprättelsen av Sociando-Mallet! Efter debaklet med 2001:an har jag förberett hela dagen för att kunna servera detta vinet igen, fast i årgång 1986. Redan vid lunch hade jag inhandlat rejäla biffar med tillbehör på Bilka, allt för att avstyra alla eventuella räkfrossor eller musselsoppor.

Denna flaskan är inköpt via http://www.vinforum.dk/, och kostade ungefär samma som 2001:an vi provade för några dagar sen. Denna typen av viner går ofta för nästan inga pengar alls på danska vinauktioner. En usel etikett, noll dokumentation om lagring och ingen värdeökning i sikte. Om man istället bara vill dricka vinet så struntar man i allt ovanstående.

Etiketten får dödahavsrullarna att se ut som en nypressad Metro - och smulas sönder vid minsta kontakt. Kapsylen är av tungt bly och korken är superlång och helt frisk och elastisk. Nivån i flaskan är bra nära A-nivå. Doften ur karaffen precis efter dekantering är på pricken lik julmust, lite udda men absolut inte obehaglig.

Man slås av hur ungdomligt vinet ser ut i glaset. Det är tätt med en obetydlig mognad i kanten. En del fint sediment i glaset bryter ljuset och gör vinet lätt opakt. Det doftar stora mängder färska svarta vinbär blandat med den mustiga tonen som fanns i karaffen. I smaken hittar vi den där ruccolan som fanns i 2001:an, tillsammans med utomordentligt kraftiga tanniner. Detta vinet skulle säkert ha mått bra av 10-20 år till i källaren, så kraftfullt är det i strukturen. Mat är ett måste, men inte ens då känns vinet lika stort som ett klassat vin. Det är lite för grovt tillyxat och anemiskt i smaken.

Äran för Sociando-Mallet känns delvis återställd, men detta vinet passerar inte min 90- poängsspärr. Vinet motiverar priset som arkeologisk upplevelse, inte mer.

tisdag 28 oktober 2008

Sociando-Mallet 2001

Man behöver inte sticka ut hakan speciellt långt för att säga att Sociando-Mallet är det mest ansedda icke klassificerade slottet i Medoc. Vinet kommer med ett gränslöst gott rykte, och numera också ett pris som är svindlande för en sketen Cru Bourgeois (nästan 900 kr för 2005:an om jag minns rätt.) Jag har ett vagt minne av en cederosande åldrad Sociando hos Doktorn för många år sen - men annars är vår verkliga erfarenhet noll.

Därför var det inga större problem att slå till på ett sexpack av 2001:an, när dessa kom på H.J. Hansens Bordeauxrea för någon månad sen (260 DKK). Sociando-Mallet livar upp vilken amatörkällare som helst! Sen var man ju knappast ledsen när man hittade Parkers betyg - 93 poäng med tillägget "must be tasted to be believed - a brilliant achievement".

Lite tidigt att rycka upp en flaska redan nu, men nu klarar jag inte att hålla min nyfikenhet i tyglar längre. Vi lagar en majskyckling, med en kvarglömd lammsky och mandelpotatismos. Mild och fin mat att framhäva ett vin med. Vinet åker rätt ner i karaffen som får stå en halvtimme innan vi häller upp.

Kan lika gärna säga det direkt: detta vinet är en stor besvikelse. Där Parker hittar underbara toner av nyvässad blyertspenna, björnbär och jord - hittar vi endast en stackars blöt hund blandat med vacummörad köttsaft. Var är vår Cabernet Sauvignon? Finns inte ett enda spår av Cabernet i detta vinet - smaken domineras av en inte helt mogen "paprika/ruccola-Merlot". Syran är hög, och charmen nära noll. Det smakar precis det som står på etiketten: Haut-Medoc Cru Bourgeois. 100 spänn?

Nu kommer frågan: har vi fått en dålig flaska, är vinet stängt för säsongen eller är det helt enkelt inte bättre? Jag ställer mej på knä framför karaffen och vrålar : Stånga mej! Bit mej! Inget händer. Det lutar åt ett dåligt exemplar, även om jag inte kan finna någon direkt orsak till det platta fallet. Korkskadat är det inte i alla fall. Cellartrackernoteringarna är nästan genomgående positiva även om det finns provare som mumlar om bottle variation.

Jag finner sedermera att Sociando-Mallet 2001 finns bedömt en extra gång på eRobertParker... Det är Neil Martin som har med vinet i en Bordeauxprovning med det subtila namnet "A disgraceful pile of shit - Bordeaux 2001". Där presterar tydligen detta vinet så dåligt att han inte ens kan sätta en poäng på det. Nog fanken måste det vara flaskvariation som spökar?

söndag 26 oktober 2008

Med Travkungen i S:t Julien

På väg hem från Jägersros travbana i Malmö, sitter jag och Travkungen och diskuterar kvällens fortsättning - visst vore det inte så dumt med en gammal Bordeaux? Våra familjer mobiliseras och jag får i uppgift att ta med en mogen Bordeaux och mina flickor till Travkungens residens på Gamla Väster.

Jag väljer ut en Leoville Poyferré 1983, som dubbeldekanteras och göms i en brun papperspåse. Vinet doftar helt underbart i karaffen - och min lilla oro för att vi är för sent ute med denna flaskan var obefogad! Jag inhandlade detta vinet på Ludvig Björns Vinhandel för några år sen, till ett pris som var någon hundring lägre än vad 2005:orna kostar... 1983 är ingen av de större årgångarna i Bordeaux - med lite slagning i böckerna får jag veta att sommaren var ovanligt varm efter en fuktig vår. De fullmogna och tjockskaliga druvorna gav fullmogna viner med hög tannin. Lite som 2003?

Efter ankomst får vi ett glas vitt vin i handen. Nu börjar det! Man får nästan en chock av den enorma mineralkänslan som kommer upp ur glaset. Det känns som vinet har runnit över kalla flintstenar rätt ner i glaset. En aniston svävar runt i en ytterst smakfull och elegant fatsmörighet. Vinet är en Louis Jadot Corton-Charlemagne 2005. Otroligt gott - och det passar väldigt bra till förrätten (äggröra toppad med lite tryffel och stekta fläsktärningar)

Efter förrätten går vi och pysslar med våra rödviner. Det är en ganska klar skillnad på vinerna i färg och täthet när de två glasen till slut landar framför oss.

Leoville Poyferré 1983 är relativt lätt i färgen jämför med sin bordsgranne. Det doftar fullmogen cassis-Bordeaux- men kanske inte så mycket mer än så. Intensiteten är dock bedövande. Smaken är lång, silkeslen och fullmogen med ett visst tanninbett kvar i avslutningen. Ett muntert vin man blir glad av - men med kanske lite haltande komplexitet.

Grannglaset är tätare i färgen, och ser betydligt yngre ut. Här doftar det allt man förknippar med högklassig Bordeaux - cederlåda, svarta vinbär. Stalligheten har inte kommit ut i full blom än - men det känns att detta är ett mer aristokratiskt vin än Poyferrén. Nog är väl detta också S:t Julien? Travkungen tar fram tompavan:


Vinet är en Leoville Las Cases 1990! Vinet känns lite svårstartat, och Poyferrén hävdar sej väl med charmighet och intensitet. Framåt slutet av kvällen är det inget snack - Las Cases äger banan och rusar rätt in på min 10-i-topp lista. Det är min själ perfektion i en flaska.

fredag 17 oktober 2008

Domaine Weinbach Riesling Schlossberg 2004

På väg hem från jobbet idag upprepade jag mantrat - stek/mogen Bordeaux - stek/mogen Bordeaux - stek/mogen Bordeaux hela vägen hem. Jag har tjatat ett tag om möjligheterna att köpa mogen Bordeaux i Danmark för ganska rimliga pengar - men det har verkligen inte gjort något större avtryck på bloggen. Det är kanske nackdelen med de stackars Bordeauxerna - man väjer ofta i sista sekunden och tar något enklare. Idag var jag målfokuserad som få.

Redan utanför huset känner jag aromerna av ingefära, vitlök och sesamolja. Oops, matlagningen har redan startat - och det här med Bordeaux kan man glömma direkt. Här snackar vi kinesiskt och Rieslingläge. Vi öppnar den sista flaskan Heinz Schmitt Longuicher Maximiner Herrenberg Spätlese 2001 som fördrink, och den bekräftar att den var ett brakfynd när den kom för strax under hundringen. Fin petroleumkaratär, en trevlig citrus/grapefrukt karaktär och fin balans mellan syra och sötma. Sockerhalten uppmätt till 11 gram / liter med sockermätaren. Varför köpte man inte hela lagret...


Till maten öppnar vi en flaska Domaine Weinbach Riesling Schlossberg 2004. Ett vin som jag har köpt ganska många av då den kom till ett felsatt pris på SB förra våren (130 kr). Den var lite sluten senast vi drack den - och tyvärr känns det som samma sak gäller ikväll. I början är det mest av vag doft av modellera och vårblomster. Med tiden så öppnar vinet dock upp sej rejält och blir mer och mer med i matchen. Jag var nära att utropa korkskadat, men det visar sej vara helt fel. Vinet känns dock lite tungt och har tappat all den känsla av sprittande syra som det hade som helt ung. Det som gör vinet extraordinärt är en fantastisk mineralitet, honungskänsla och hög viskositet. Det är lätt ett 90 poängsvin, men man känner att det finns utväxling för mer. Som väntat fångar den upp ingefäran som Ravelli i en Rumänienmatch. Enligt min mening är Weinbach överlägsen drottning i Alsace, men detta vinet skall inte besökas förrän om 5 år. Sockermätaren har lite problem men landar till slut på någonstans mellan 1-2 gram / liter. Heltorrt trots honungskänslan.

Till slut får jag erkänna en helt annan faiblesse: Fruktdestillat från Alsace. Tänk att finkel kan vara så gott!


onsdag 15 oktober 2008

Bordeaux 2005

Ett försvarstal: Varför har jag inte köat idag för Bordeaux 2005? De främsta anledningarna är att jag: 1.) Bor i Malmö - 2.) Har tillgång till en adress i Danmark - 3.) Har ett danskt bankkonto. Detta gör att jag har tillgång till en stor andrahands och auktionsmarknad för vin, framförallt Bordeaux eftersom det är danskens område sedan århundraden tillbaka. Jag vet att jag i detta är en ganska ovanlig svensk vinköpare - och att mina erfarenheter av Bordeaux 2005 inte är speciellt allmängiltiga.

En sak är säker, 2005 är en fantastisk årgång i Bordeaux. Varenda vin som vi har druckit har varit övertygande - inte ett enda mediokert. Phelan Segur ståtar fortfarande med förstaplatsen på vår inofficiella lista - ett fantastiskt tätt vin med silkestanniner att gråta över.

Men, är man då beredd att binda upp många tusentals kronor på vin som skall drickas om 15-20 år (en astronomisk tidsrymd för en nybliven vinsamlare)? Det kan man vara om man får ett riktigt bra pris, själva kärnan i en primeur-idén. Viner som kommer att stiga i pris, eller helt enkelt bli omöjliga att få tag på.

Priserna på Bordeaux 2005 i Danmark är också tokhöga, även om flertalet av vinerna är något billigare än SB's lista. Den mycket underliga effekten av prishöjningen är att man kan köpa gamla vällagrade viner från stora årgångar för lägre priser än 2005. En Las Cases 1982 kostar samma som 2005. Man får två Latour 1990 för en flaska 2005 osv.. Fullständigt crazy med andra ord. Detta gäller även i de prisklasser som jag härjar i - hämtade för någon vecka sen ut Clerc Milon 1989 för ett något lägre pris än SB's primörpris. Man kan argumentera om att man köper vinet i säcken när man handlar från privata källare - men min erfarenhet är att vinerna som regel
har varit väldigt väl hållna. Det finns ingen som lagrar 20 lådor Bordeaux på köksfläkten.

I den lite udda situation som jag befinner mej i är valet solklart. Man kan bli överkörd av bussen i morgon - så jag lägger hellre min Bordeauxbudget på äldre viner. Men detta är så klart omöjligt om man bor norr om Hallandsåsen.

Kommer jag då aldrig att få dricka Bordeaux 2005? Hur kommer priserna att utvecklas från den här extremt höga nivån? Min spaning in i framtiden är att vinerna kommer att ligga stilla i pris, eller t.o.m sjunka en aning åtminstone 5-10 år framåt. Man kan redan se tendenser till sjunkande priser på framförallt de högst klassade vinerna. Mitt favoritexempel Las Cases 2005 kostar just nu c:a 2200 DKK på den gråa marknaden, en svag sänkning av försommarens pris på runt 2500-2600 DKK. Prisbilden beror så klart på om Parker höjer eller sänker de nu ganska modesta betygen för många av 2005:orna.

Denna spaning ligger såklart i mitt eget intresse, men jag tror och hoppas kunna köpa dessa viner i halvlagrat skick senare utan att belåna huset. Och dricka stall och cederlåda under tiden.

måndag 13 oktober 2008

1,2,3 Bjudet

De senaste kvällarna har det bara konsumerats bjudet vin - och ikväll har det varit en kort avtackning av en gammal medarbetare på jobbet med ett par glas vin. Inga samlarviner, utan enkla bordsviner från Systemet. Som den nörd man är kan man inte låta bli att smaka på det som kommer i glaset - även om jag aldrig i livet skulle kommentera det högt (eller ens börja snurra på glaset). Fast det där sista har blivit så inskruvat i ryggmärgen att man måste tänka aktivt för att inte stå där och snurra eller, ännu värre, sörpla.

Tre olika viner fanns på menyn, varav två var rena katastrofer. Back on track med storsågen alltså, men också en liten hyllning till det vin som faktiskt var det billigaste av de tre.

Melini Chianti 2007 (SB 12375, 72 kr) och Robertson Cabernet Sauvignon (SB 2099, 79 kr) var ytterst lika i karaktären i det att de kändes som kemiskt modifierade drycker. Det fanns egentligen inte ett spår av autencitet i något av vinerna, med en hemsk tillfixad syra (sura colaflaskor?) och en kraftig druvsötma. Över det hela svävade en härsken vaniljparfym från Date Dofter. Det måste vara tillsatt vanillin - finns ingen ekplanka i världen som smakar så illa. Melini Chianti fick sistaplatsen då det i stort sett var odrickbart.

Den klart positiva överraskningen var Roodeberg (SB 7451, 267 kr), dessutom serverad ur Box. Visst var vinet tillrättalagt och omöjligt att bestämma ursprunget på - men det hade ett djup och renhet som de andra vinerna helt saknade. I kvällens konkurrens smakade det som Chateau Latour.

För en tid sen publicerade Sydsvenskan en intervju med VD'n för Åkesson Vin som fick mej att tappa hakan. Han beskrev hur de importerar billigt vin från Syditalien till anläggningen i Skåne. Detta vin smakas sedan av med färsk druvjuice och vinsyra för att få den lättdruckna och småsöta smak som den svenska konsumenten vill ha. Årets målsättning var att få betyget godkänt i någon av Sveriges vinskrifter. Jag undrar om inte vinmakaren hos Melini har varit på samma vinkurs?

Artikeln nämner också att Åkesson har köpt upp den gamla "svenskgården" Rabiega i Provence och installerat sej själv som vinmakare. Det första som godsägare och vinmakare Åkesson gjorde var att rycka upp alla Carignanrankor för att citat "det är en tråkig druva - jag har ersatt alla med Cabernet Sauvignon" slut citat. Att mikrooxygeneringsmaskinen redan är installerad känns som en naturlig följd.

lördag 11 oktober 2008

Frank Bonville Grand Cru 2002

Det dracks inte bara Bouscassé 2005 i går, så här kommer en baklängesredovisning av dryckerna som konsumerades:

Bouscassé 2005 - kvällens rödvinsstjärna. Sen kanske det är löjligt att börja sätta poäng på det - speciellt med tanke på att jag är väldigt förtjust i denna vinstilen. Vinet hänger faktiskt med på topp även efter två dygn i flaskan (liten slatt kvar). Det torde indikera att man kan vinna ganska mycket på en kortare lagring!

Strax före Bouscassén drack vi en Stefano Accordini Passo IGT 2004. Accordini tillhör en av de bättre odlarna i Valpolicella och detta vinet är en IGT blandning av de vanliga Venetodruvorna och 25% Cabernet Sauvignon/Merlot. Vinet är oerhört tätt och tuggbart och har klara mognadstoner. Det har även kastat en hel del sediment. Doften domineras helt av Cabernet Sauvignon i starten - och det är ingen fördel för detta vinet. Lyckligvis så försvinner tvåltonerna med tiden och detta vinet blir mycket njutbart. Smaken är lite så där kyligt elegant som man vill ha det, med ganska mycket ny ek, mint och fikon. Det framgår inte om vinet är delvist gjort på torkade druvor - men detta känns inte så olikt en lättare Amarone. Riktigt högklassigt - tack Doktorn för denna flaskan!
Som fördrink öppnade vi en rea-Champagne: Frank Bonville Blanc de Blancs Grand Cru 2002 (SB 99326). Ganska otroligt att man kan köpa en Grand Cru-klassad vintagechampagne från en bra årgång för 239 kr!


Champagnen känns högklassig! Doften känns som krossade snäckskal och smaken är kraftigt syradriven utan att vara anemisk. Mittsmaken öppnar upp en fin äpplighet med citrustoner och en smula grapefrukt. Kanske att eftersmaken inte hänger med i evigheter - men hej - till detta priset får man extremt mycket för pengarna. Detta skall jag försöka lägga på hög i källaren - det lär bara bli bättre och bättre med åren. Bara de där snäckskalen är värda pengarna.

fredag 10 oktober 2008

Chateau Bouscassé 2005

Efter två omhällningar och ett dygn i en halvfull flaska häller vi ånyo upp vinet i glasen till fredagsbiffen. Nu får jag säga HOLY SHIT en gång till på en vecka. Detta är ett helt extraordinärt vin - vad i hela världen har Brumont hällt i flaskan?

Vi dricker en helt utmärkt Stefano Accordini Valpolicella Superiore till vitlöksbelamrade lammracks - men när den urluftade Bouscassén kommer på bordet glöms allt om Veneto. Detta är verkligen definitionen av ett matvin med en spets av elegans. Jag vrålar 90+ poäng till detta 105 kr vin.

Rättelse 12/10: Vinet innehåller inte 100% Tannat - det är Bouscassé Vieille Vignes som gör det. Detta innehåller enligt SB: 65% Tannat, 25% Cabernet Sauvignon, 10% Cabernet Franc.

torsdag 9 oktober 2008

Chateau Bouscassé 2005

När jag läser mina senaste inlägg verkar det som jag har varit lite grinig. Dåliga viner, viner som druckits i fel fas - det finns ingen hejd på eländet. Upplevelsen av Col d'Orcia var så skakande att jag mailade till deras kundtjänst och frågade om de hade upplevt några problem med vissa tappningar av just 2001:an - men de förnekar all kännedom. Cellartrackernoteringarna talar i alla fall sitt tydliga språk.

Nog med negativ energi! Chateau Bouscassé har det flutit en del i våra strupar under åren - och nu är den lovande årgången 2005 ute i handeln. Vad har inte blivit bra 2005? Vinet fick ett par omhällningar i eftermiddags och nu åker det i glaset.


Jag upplever vinet som "rödare" i färgen än sist. Det räcker att sniffa lite på vinet för att känna att detta är ett mycket muntrare vin än den ganska allvarliga och inåtvända 2004:an. Det doftar rökta korvar, lakritsrot och mörka bär. Smaken är betydligt mer tillgänglig och inte så masoschistisk som 2004:an var. Det smakar än mer av den där lakritsroten, och det finns en välgörande mineralkänsla som lyfter vinet. Det finns massor av ung, ren och fräsch frukt som omsluts av en Bordeauxaktig ekton som känns ganska påkostad.

Vad skall man säga? För 105 kr tycker jag att detta är ett kanonbra vin - och många steg bättre än 2004:an. Idag äter vi en lite malplacerad fläskkarré i ugn - men det är ingen tvekan om att detta vinet trivs bäst i sällskap av en blodig biff med bearnaise. Tanninsignaturen av 100% Tannat och månadslånga macerationer finns fortfarande kvar. Bästa vanliga Bouscassén som vi har provat, helt klart. Bravo!

söndag 5 oktober 2008

Pieropans La Rocca 2004

Leonildo Pieropan kan kanske kallas för Soaves Romanee-Conti. Hans viner ståtar alltid med högsta betyg i Gambrero Rosso - och värderas mycket högt hemma i Italien. Kvällens vin La Rocca 2004 är inköpt på plats under vår Soaveturné för ett par år sen. Vinet består av 100% sent skördad Garganega och är ekfatslagrat på nya fat. På grund av en viss korkskruvsångest har vi inte rört flaskorna sedan hemkomsten - men nu har vi tyvärr fått lite indikationer från Doktorn att det är hög tid att korka upp dessa.

Ikväll halstrar vi lite pilgrimsmusslor och scampi och serverar som en varm sallad med lite ruccola och pinjenötter. Som mingelvin får gästerna gårdagens Nordheim Silvaner Kabinett Trocken 2006 (SB 6762). Det funkar ypperligt!


När maten kommer på bordet byter vi glas och alla får sticka nosen i La Rocca i stället. Vinet är gyllengult och doftar underbart av fatsmörighet och mango. Finns det inte också lite av de bokna äpplena också? Smaken är elegant och Bourgognelik - men det känns som att vi kan ha väntat för länge på den här flaskan. Den lilla äppelskrutten i doften får än större utrymme i smaken och den allmänna intensiteten i vinet är inte helt på topp. Faktum är att det har ganska svårt att hävda sej mot Frankenvinet som föregick. Det är ändå ett väldigt gott och elegant vin, men utan den spets som jag hade hoppats på. Garganega producerar nog helt enkelt inte några lagringsviner.

fredag 3 oktober 2008

Chateau Coufran 2005

Om definitionen av att vara medelålders år 2008 är att man har handlat härtappad Bordeaux på Systembolaget - får jag nog erkänna mej till den gråa charmens skara. När jag fyllde 20 år fanns det fortfarande rester kvar på Systembolaget av traditionen att importera Chateau Coufran och Verdignan med tankbåt till Falkenbergs buteljeringsanläggning.

Min allra första vinprovning som ordförande i Chalmers Munskänkar (vi hade inget med Munskänkarna att göra) runt 1995 var just en vertikalprovning av Chateau Coufran från 1982 och framåt. Jag minns fortfarande hur fullständigt betagen jag var av Coufran 1989 (som var den verkliga stjärnan i provningen). Om jag skall vara ärlig så undrar jag om inte den flaskan har lite skuld till att jag bloggar överhuvudtaget. Etiketten på kvällens flaska benämner vinet som le Pomerol de Médoc. Det är tunga ord men har sin förklaring. Chateau Coufran är nämligen något så ovanligt som ett Merlotdominerat vin från Haut-Médoc. Tvärs över vägen ligger Chateau Verdignan (samma ägare) som är ett traditionellt Cabernetbaserat vin.



Jag köpte en halvlåda av Coufran och Verdignan 2005 på Systembolaget förra sommaren. Hade egentligen gett upp allt hopp om dessa slott efter de rysliga viner som dessa slott producerade på 90-talet - men 2005:orna hade plötsligt alla mätarna på topp igen. Ikväll tar vi första flaskan till en Boeuf Bourgignon.

Vinet har fantastisk tät, nästan fluorescerande röd färg. Det doftar rostade ekfat och ungdomliga röda vinbär. I munnen är det som en morgontrött tonåring - det är lite nymornat vresigt. Vi sitter och skrattar åt varandra efter ett tag - vinet färgar våra läppar och tänder knallblåa. Det är nästan omöjligt att bedöma vinets potential idag - det krävs säkert flera års lagring innan detta går att dricka med större njutning. Vinet är dock koncentrerat och rent, med massor av frukt och fina ektoner! Detta kan nog bli riktigt bra med tiden.

Vi ställer undan flaskan för luftning över natten och öppnar en flaska Col d'Orcia Brunello di Montalcino 2001 (SB 12357). HOLY SHIT vad dåligt detta vinet är. Jag tror knappt det är sant - vinet smakar direkt utspätt med vatten. Runt den tunna vattniga smaken av bittermandel sitter en felskräddad ekkostym. Eftersmaken är obefintlig. Detta vinet är troligtvis redan för gammalt trots att det bara är en 2001:a. Denna lorten är den enda Brunellon som finns att köpa i systemets grundsortiment - den borde med omedelbar verkan bytas ut mot Angelinis Brunello.

Nordheim Silvaner Kabinett Trocken 2006

Nu är det hög tid att jag också börjar hjälpa till i trälarbetet att prova igenom nyheterna från det strategiska släppet! Franken Silvaner är definitivt en favorit i vårt hem - men det är inte så ofta man hittar det på SB till lägre priser. Würzburger Stein är fantastisk - men kommer också med en dito prislapp.

I detta släppet kom en budget-Silvaner vid namn Nordheim Silvaner Kabinett Trocken 2006 (SB 6762) för måttliga 79 kr. Bocksbuteljen har en skruvkork och en guldetikett som nämner att Nordheim utsetts till Tysklands bästa producent 2006 (i konkurrens med vem kan man fråga?).

Vinet har tagit en sväng om i glukosmätaren på jobbet som gav ett utslag för strax över 4 g glukos/liter. En ganska stor skillnad mot Systembolagets uppgift (9 g/ socker liter). Det kan finnas andra sockerarter än glukos i vinet - men inte i de mängderna. Det är ingen slump att glukos kallas för druvsocker i vanligt tal. Är inte 9 g också ganska mycket för ett torrt vin?


Nog med tramserier: Vinet hälls upp i glaset och är lite lagom blekgult. Doften känns som en Lützendimma blandat med Acasiatvål. Grabbarna har precis skjutit färdigt och fräschar upp sej i duschtältet (betvivlar att Gustav II hade duschtält). Smaken känns mycket komplex för ett så pass billigt vin, men också ganska otypisk. Frågan är om inte jag hade hojtat Pinot Gris om jag fått det blint. Det är en hel del parfymerade toner blandad med lite exotisk frukt och smatterband. Eftersmakens längd är direkt imponerande för ett 79 kr vin.

- Tony Irving kommer in med sitt "MEN". Vad i hela friden skall man äta till detta? Det finns så pass mycket parfym att jag misstänker att vissa bloggare kommer att vråla tvål om detta vinet. Man får i alla fall mycket personlighet och kanske något sviktande elegans för pengarna!

onsdag 1 oktober 2008

Heribert Kerpen Rielsing Auslese 2001

Igår smet jag förbi Systembolaget på Hansakompaniet för att "kolla läget". Det är säkert ett par månader sist - och visst är det en strålande vinaffär. Jag talar mej ofta varm över vinhandlarna i Danmark, men jag blev uppriktigt förvånad av att se så mycket vin som jag trodde hade sålt slut för länge sen.

På nyhetshyllan för september stod en för mej okänd tysk Riesling: Heribert Kerpen Riesling Auslese Wehlener Sonnenuhr 2001. Det såg inte ut som de hade sålt en enda flaska av detta vinet - hyllan var full och hade perfekt symmetri. Priset, 169 kr, kändes anständigt med tanke på läge och att det faktiskt redan var lite halvlagrat. Sen råkade vinet bli ännu billigare då den sömniga kassörskan tog första bästa Kerpenvinet i registret och slog in på bongen. Min moral sträcker sej inte till att rätta systemkassörskor.

En flaska inhandlades således och sen blev det googlande om vem denne Heribert egentligen var. Det visar sej vara ett medelstort familjjordbruk i Wehlen med ganska fina lägen i bl.a. Wehlener Sonnenuhr och Graacher Himmelreich. Bedömningarna är klart anständiga - om än en bit bakom de allra största namnen. Detta vinet klockar dock in på imponerande 92 WA poäng.

Doften är det minsann inget fel på! Det finns allt man önskar i form av ananas, petroleum och en homeopatisk dos av malkula. Smaken är också riktigt god med mer av pärontoner och en liten bitterhet. Det som gör att man känner att detta inte är ett J.J. Prümkvalitet är den något odistinkta syran - själva tältpinnen för vinet. Smaktältet säckar ihop en aning istället för att fara till väders. Men då jämför jag med ett vin som kostar minst det dubbla - så det är inte helt rättvist.

Jag betalar i alla fall hellre 169 kr för detta än 89 DKK för Breuers halvsöta saftsoppa "Charm". Trevligt men inget fynd kan man kanske sammanfatta det - om man inte råkar stöta på samma flegmatiska kassörska som jag.

Tillägg: Det diskuterades restsocker - så jag tog detta vinet till jobbet idag (3/10) och uppmätte glukoshalten till 25 g /liter. Analysen utförd på vårt biosensorsystem!