lördag 25 september 2010
Helgen efter Argiano
tisdag 21 september 2010
Batchprovning Argiano 2004
Två flaskor från Philipson Wine (batch L8 218) och en flaska från en tysk vinhandel (batch L8 219) täcks med aluminiumfolie och märks 1-3 av mej. Doktorn använder sedan en tärning för att placera vinerna i glasen. Alla tre provare vet precis vad som gäller - vilket av dessa tre glas är bäst!
De tre glasen är ytterst lika i alla avseenden, och eventuella skillnader är nog mer av det självsuggestiva slaget. Jag upplever vinet i glas två som en aning fylligare och mer komplext, men när vi sprättar kuverten visar det sej att alla tre glas har fått en röst var. Det är således ingen skillnad på Argiano Brunello di Montalcino 2004 från batch L8 218 och L8 219.
Är det dags att äta upp hatten? Vi diskuterar vinet och vi upplever alla att det är ovanligt tunt för en Brunello. Det finns väldigt lite av Brunellokaraktär överhuvudtaget. Eftersmaken klockar in på några enstaka sekunder. Det är lite bättre än att kallas skitvin men mer än 85 poäng måste vara svårt att hitta. Om man läser Wine Spectators bedömning hittar man ord som "fullbodied" och "long delicious finish", som känns helt malplacerade.
Det ser ut som den amerikanska marknaden har fått batch L8 217 (se Cellartracker), vilket skulle kunna vara den första batchen av Argianos 2004:a. Man behöver inte vara alltför paranoid för att inse fördelen med att skicka det bästa vinet just till USA. Men innan jag börjar insinuera mer måste jag nog försöka få tag på en dylik flaska, om jag orkar dra mer i detta. Någon som vet vilken batch som såldes på Systembolaget?
Vi tittar i alla fall på varandra efter provningen - skall vi ägna resten av denna kväll åt att dricka tre flaskor av detta vin? Knappast. Det blev i alla fall en bra köttgryta dagen efter.
måndag 13 september 2010
Berardenga Felsina Rancia Riserva 2003
Mina 2003:or från Toscana har blivit bättre och bättre med lagring, bäst hittills utan tvekan Asinone. En del andra har varit lite väl aggressiva i munnen, inte direkt alkoholstinna utan mer med grova vassa tanniner och ibland med lite väl mycket torkad frukt. Men som sagt, det verkar bli bättre och bättre med ålder.
Vi öppnar dock med en flaska Soalheiro Alvarinho 2009. Det går inte att låta bli att tycka om detta vinet. Det är som essensen av fräschör! Lite som att tugga på en kall mogen vindruva. Superfin fruktsyra och äpplighet. Sen kanske det inte är speciellt sofistikerat eller långt, men vad gör det (87 p)? Priset på nästan 200 kr är kanske fortfarande lite i överkant för en ren apretif.
Berardenga Felsina Rancia Riserva 2003 doftar så gott som en chianti kan. Friskt, örtigt, grillat kött, rykande örtkryddor. Fullständigt lysande. En lätt anstrykning av choklad, men annars håller sej faten långt i bakgrunden. Vinet tappar dock en del av tjusningen i smaken, som är en aning grov och vass. Det är tanninerna som spökar igen tyvärr, och jag är tveksam om detta vinet någonsin kommer att uppnå en balanserad strävhet. I övrigt är syran i lagom nivå, och det är en total avsaknad av portvinston och alkoholos. Totalt sett väl godkänt, speciellt till maten, men det når inte upp till outstanding (88 p).
Godkänt får dock inte Delas Crozes-Hermitage Les Launes 2005. Det var med ganska stor framtidstro jag fyllde upp en rad i vinkällaren med detta vin, men tyvärr har upplevelserna varit på ett sluttande plan. Detta vinet var bäst när man plockade det från hyllan och korkade upp. Nu är det rätt muggigt, lite ofräscht. Den relativt lätta touchen är snarare en belastning än en tillgång nu. Faktum är att vinet påminner om en skelett-Bordeaux från en usel 70-talsårgång. Detta redan efter tre-fyra år?
lördag 11 september 2010
På drift i Köpenhamn
Om man undantar de mindre affärerna, som ofta har specialiserade sortiment, är detta min bedömning:
1. Theis Vine.
Portföljen av producenter som Theis Vine har måste vara helt outstanding i Norden, inklusive Systembolaget. Det finns allt från alla Bordeauxproducenter, de mest exklusiva Bourgognerna, de skummaste Languedocerna till de varmaste sydafrikanerna. Ofta i gamla årgångar och till något slumpvisa priser. Ibland kan man göra riktiga fynd i deras realista (som just nu innehåller 250 viner!). Hade de haft DRC hade sortimentet varit närmast helt komplett. Det enda gnäll jag har är att de fortsätter att sälja viner som är 100% defekta (som Barral i årgångar före 2004). Å andra sidan får man pengarna tillbaka utan kvitto i handen.
2. Vinoble alias Vinbanken.dk
Sortimentet i huvudaffären är ganska medioker, men just nu är Vinbanken helt klart den bästa platsen i Köpenhamn för inköp av gamla andrahandsflaskor.
3. Lögismose
En kombinerad delikatess och vinaffär på en ganska tung adress (nära havfruen). Mycket fina viner till lite ojämna priser. Här köpte jag mina Leroy Bourgogne 2004 till ett väldigt bra pris dock.
4. Esprit du Vin
Här handlar du bara med de stora sedlarna, å andra sidan finns det här viner som du bara kan drömma om i vanliga fall. Komplett sortiment av Domaine Leroy, Krug, Pingus etc. Någon skum attityd, vill inte öppna kassan för mindre kunder (jag ville köpa en flaska Leroy första gången men blev nekad).
Bubblare
5. Kjaer & Sommerfelt
Den gamla giganten som V&S gjorde allt för att förstöra. Nu har Hansi tagit tag i skatkammeren igen och det kommer att bli ett Mecka i höst. Tre pallar med kommissionsförsäljningsvin står och väntar på att bli indexerade. Allt med internetsökningsmöjligheter. Grejen med K&S är att alla gamla stormrika bankirer anser att detta är den enda riktiga vinaffären (och så gör också de något äldre bankir-änkorna när vinerna skall avyttras).
Undvik
6. HJ Hansen
Framförallt behandlar de sina viner illa, affären håller oftast runt 30 grader pga dålig ventilation. Priserna är löjligt höga på nästan allting.
7. Philipson Wine
Inte riktigt Köpenhamn men ändå. Räkna i alla fall inte med att du får ett välbehandlat vin, eller ens det vin som du beställt. Ibland kan du dock få strålande vin för nästan inga pengar alls (t.ex Produttori 2006). Eller så får du en budgettappning av ett känt vin (Argiano 2004). Philipson är som Ullared inom vin. På gott och ont, men se upp!
onsdag 8 september 2010
Leoville Las Cases 1991
Jag har med andra ord ganska låga förväntningar på kvällens gamla off-vintage Bordeaux från Vinbanken.dk. Årgång 1991 är ju inget man stöter på så ofta i Bordeaux. Någonstans vid 1996 börjar min klocka ticka för igenkänningsmarkörer i Bordeaux. 1991 ligger mest i en okänd medeltid för en vinentusiast i 35+åldern.
Det var knappast lätt för en årgång att ligga efter två historiska årgångar som 1989 och 1990, och tydligen hamnade 1991 i samma bakvatten som t.ex 2007. Höga primörpriser och låg kvalitet. Eller hur är egentligen kvaliteten? Årgången sågades av experterna runt 1993 och sen är det knappast några viner som omprovats efter det. Snabb konsumtion tillråddes, och idag lär det inte finns många 1991:or i livet.
Leoville Las Cases 1991 är i vilket fall som helst ett helt sagolikt vin i dagens datum. Det räcker att lukta på korken för att känna att detta kommer att bli en lyckad kväll. Flaskan är märkt 13% alkohol och vinet som strömmar ner i karaffen är kraftfullt och ungdomligt. Så himla uselt väder kan de knappast ha haft?
Praktiskt taget fullmoget osar det alla de där attributen som lätt blir tjatiga. Rejält med mogen cassisfrukt och en fullständig renhet(som är lite av Las Cases signum). Jag är väldigt nöjd fram tills halva middagen är uppäten, för då lägger vinet in växel på växel och blir plötsligt ett riktigt stort vin. Så där stort att man upplever att vinet och det egna medvetandet skapar en kokong av vällust. Det är det som är så underbart med mogna viner - hur luften i rummet lockar fram saker som absolut inte fanns när flaskan öppnades.
Jag undviker att rabbla associationer och nöjer mej med att detta var en stor överraskning, och starten på jakten efter fler andrahandssensationer (94 p).
torsdag 2 september 2010
Bandol - Chateau Pibarnon
onsdag 1 september 2010
Bandol - Chateau Vannières
Rosé 2009: En nästan blekgul bagatell som inte har mycket gemensamt med Tempiers strama verk. Mycket simpel historia med skumbanan och jästfeeling (75 p).
Vannières Bandol 2007: Nästan kolsvart, tät rökig doft med tydlig ton av nya ekfat. Ett helt annat vin än den rustika Tempier. Jag försöker fråga om andelen nya fat, men madame slår detta ifrån sej. Jag får dock nästan Guigalvibbar av all ny ek. Tät heltäckningsmatta av mogna björnbär och riktigt strava tanniner. Hög alkohol rinner ner för glasets väggar. Alldeles för ungt men jag är lite tveksam. Inte olikt australiensiskt raketbränsle (85 p?).
Vannières Bandol 2006: Mycket mer balanserat vin med alla Bandolmarkörer som 2007:an saknade. Viss fatton men det sitter bättre ihop med vinet. Ett polerat vin med salmiak, läderhandskar och friska björnbär. Lite för tillpassat för min smak, men visst är detta ett av de bättre vinerna på hela resan (91 p).
Madame säger i en bisats att det är sonen som tagit över befälet i och ned 2007:an, och det kan nog bättre förklara stilskillnaden än meteorologin. Vi bunkrar således bara av 2006:an, men här finns det mängder av årgångar tillgängliga, ända tillbaka till 1983!