Domaine Weinbach vs Ernest Burn

På Parkers lista över outstanding producers "*****" i Alsace finns 14 producenter. Två av dessa är Domaine Weinbach och Ernest Burn. Andra kända namn är t.ex Zind-Humbrecht och Marcel Deiss. Ingen av dessa är direkt kända för att göra knastertorra viner - något som har setts som ett tecken på en "Parkerfiering" av vinerna från Alsace. Nuförtiden är det inte Parker själv som provar vinerna från Alsace, så den historien kanske är passé i vilket fall som helst. De stigande restsockernivåerna är kanske en naturlig följd av ökad selektering och senare skörd.

Först ut ikväll är ett vin från Ernest Burn: Muscat Grand Cru Goldert Clos Saint Imer La Chapelle 2003. Vingårdsbeteckningen är som en rysk docka: Goldert är ett av de mer prestigefyllda Grand Cru lägena i Alsace, Clos Saint Imer är den bästa delen av Goldert, och La Chapelle betyder att vinet växt runt det lilla kapellet på höjden. Ernest Burn är kanske den producent som drivit koncentrationsjakten längst - druvorna skördas extremt sent och botrytis anses vara mycket välkommen.

Vinet är mycket lätt i färgen, men att viskositeten är hög märks redan när man snurrar glaset. Det doftar en hel del russin, mango och tyngre blomdofter. Smaken exploderar i munnen och känns ganska typisk muscat med mycket torkad frukt, men utan några tydliga botrytistoner Vinet är sött, faktiskt så sött att det skulle få vilken Vendage Tardive som helst att rodna. Det är nästan i SGN-klass - och detta vinet funkar nog bäst som en dessert i sej själv. Men kom ihåg att detta är alltså inte någon specialvariant enligt etiketten. Extremt lång eftersmak, fin syra - och väldigt gott! Men visst är det lite falsk (blygsam) marknadsföring - den som öppnar detta till skaldjuren får en obehaglig överraskning.

I jämförelse framstår Domaine Weinbach Riesling Schlossberg Grand Cru Cuvée St Catherine 2003 som knastertorrt - även om det knappast är fallet. Det är nästan omöjligt att prova vinerna parallellt då sötman i det förra vinet bara framhäver syran och beskan i vin två. Vi avslutar muscaten och dricker Weinbach till förrätten istället.

Det är uppenbart att Weinbach vinet har en helt annan stramhet och elegans än Burn - men det vill sej liksom inte riktigt ändå. Vi enas om att detta vinet nog befinner sej i en mellanfas just nu. Allt finns på plats men vill inte släppa hörnflaggan. Trots detta tilltalas jag betydligt mer av husstilen hos Weinbach än Burn. Det kan bli för mycket av det goda också.