Graillot vs Delas vs Carignan

Dagens laguppställning står och stretchar på köksbänken efter genomförd dekantering. Alla tre viner är intressanta - var och en på sitt sätt:

Delas Crozes-Hermitage Les Launes 2005, hur har vinet utvecklats av två år i källaren?

Alain Graillot S:t Joseph 2007, är det mer drickbart än hans Crozes 2007?

Roc des Anges Carignan "1903" 2006, vad i hela friden är detta?

Till vinerna äter vi en urskuren harsadel - Syrahvinernas hemmabana.

Delas Crozes-Hermitage Les Launes 2005 har lagrats sej till en rödare nyans än vad jag minns från när vinet var nytt. Det är rejält svårstartat och kräver ett par omhällningar för att överhuvudtaget dofta något alls. Sakta stiger det ljusa frukter till ytan, såsom lingon och lätt omogna hallon. Les Launes ligger ofta och balanserar på en knivsegg från att kallas tunt - och även detta vinet är onekligen lätt i stilen. Bussigt är allt vad detta vinet inte är - och jag gillar det! Fin balans, elegant, väldigt läskande, men lite väl okoncentrerat för att få en outstanding rating. Vinet har tappat lite av den urtypiska Syrahtonen, utan att fylla upp med lagringstoner. Det är troligt att detta vinet kan vinna en hel del på att lagras ett par år till - men något 10-årsprojekt är det inte. (86 poäng).

Alain Graillot S:t Joseph 2007 äter Les Launes till frukost, den saken är klar. En helt annan koncentration och definition. Det smakar Graillot och gillar man det så älskar man detta vinet. Vitpeppar, blåbär, lite tjära - allt superrent och kristallklart definierat. I de flesta årgångar är Graillots Crozes bättre än hans S:t Joseph - men i årgång 2007 vill jag hävda motsatsen. I alla fall för direkt konsumtion. Den där Crozen vi provade var direkt fientligt syrahaltig - S:t Joseph vinet har en betydligt större kropp, lägre syra men utan att tappa något av skärpan. Detta skall jag köpa mer av! (90 poäng).

Roc des Anges Carignan "1903". 100% carignan från gamla stockar, VdP des Pyrenées Orientales. Tät blåröd ung färg. Kraftig tung alkoholstukad (14.5% alkohol) doft av mandelmassa och blåbärsglass. Alla känner igen smaken, men har olika referenser till vad det är. Öronbarnet minns täcksmaken av 70-talets Kåvepenin - jag tycker det är syntetisk blåbär (Klings Blåbärsputte - om någon har ätit den?) - en annan minns när dottern hade spytt upp en hel påse lösgodis. Kraftig restsötma och osande illasittande alkohol. Inte alls min stil och 285 spänn åt h-e. (inga poäng).

Men Alain Graillot.... Mmmmmmmmmmmmmm!

PS. Nu reser vi till Spanien i en vecka - räkna med noll aktivitet på bloggen DS.