Jag har valt ut en flaska Domaine Leroy Bourgogne 2004. Det är jag säker på att Doktorn aldrig har provat, och att det kommer att väcka känslor. Detta är vinet som Lalou Bize-Leroy tillverkade genom att blanda ihop 2004 års skörd från Clos de la Roche, Clos de Vougeot, Corton-Renardes, Savigny les Beaune Les Narbantons, Volnay Santenots och Pommard les Vignots. Inte kattskit för att heta Bourgogne AOC. Anledningen till denna anmärkningsvärda nerklassning brukar hänföras till att Lalou var så förkrossad över makens död samma år, men man skall nog inte glömma bort att 2004 var en vinmässig katastrof för biodynamikerna i Bourgogne. Fuktigt väder gjorde att de obesprutade druvorna drabbades av svår röta, och det fanns helt enkelt inte så många friska druvor som de kunde plocka in. Trots att hela skörden från dessa områden blandades samman räckte det enbart till 15.000 flaskor.
Vinet ser onekligen underligt ut. Det är blekt som väl utspädd saft, samtidigt som det är väldigt grumligt. Men vilken doft! Kan detta vara det bäst doftande vin som jag har provat? Doktorn är knappt kontaktbar. Så oerhört mångfacetterat, och med en intensitet som nästan bedövar näsan. Man tas tillbaka till det fuktiga diket där jag som barn högg gångar i den meterhöga körveln. Sen har det visst kraschat en kryddleverans i samma dike. Helt hypnotiserande. Doften får nära 100 poäng, men smaken drar ner vinet till lite mer jordnära poängnivåer. Vinet är onekligen väldigt lätt, och det klarar inte alls av Doktorns tournedos med karl-johanssvamp. Vi ställer undan vinet och hugger in på Doktorns hemligheter till maten.
Vad kan då detta vara? Näsan är fortfarande bedövad av Leroy, så detta vinet upplevs som nästan doftlöst. En del ekbarriquer tränger igenom, och sakta börjar det komma en känsla av dov tung frukt, piptobak, gummi och fernissa. Vinet är mörkt som en vänster-Bordeaux, och känslan av rostad ek för mej fel i geografin. Smaken är mycket stram och kraftfull. Det finns massor av frukt i vinet, men de starkaste kännetecknen är snarare åt tobak/fernissahållet. Jag gissar Bordeaux, men det är en Scavino Barolo Carobric 1996. Jag har aldrig provat en Barolo som har varit så kraftfull som denna - helt otrolig koncentration. Som matvin är detta helt överlägset Leroy (92 p).
Vi sitter sedan och inhalerar Leroy i soffan resten av kvällen. Det är ett helt galet vin. Religiöst diskvatten. Att sätta en objektiv poäng är helt omöjligt, men om hjärna och hjärta skall enas så får det bli 93 poäng. Ett vin att begå brott för, men samtidigt kan jag på sätt och vis förstå att detta inte gärna kunde släppas som Leroy Grand Cru för 8000 kr flaskan.
5 kommentarer:
"Religiöst diskvatten... att begå brott för". Det är de extrema grejerna som blir till den roligaste läsningen. Synd att vi inte har en flaska att prova, det hade varit något att komma ihåg....
Nå, 1996 Carobric var inte så tokigt det heller. Förutom den korkade flaskan som nästan fick oss att gråta blod.
He he! Det är något magiskt över Leroy, men det ser ut som något onämnbart.
Carobric 1996 fick mej att se Scavino med nya ögon. Det var ett fantastiskt vin, med massor av utveckling kvar. Jag förstår besvikelsen väl.
Trevlig sida!
Hej MMM,
Jag har nog indirekt ifrågasatt din kompetens några gånger tidigare, och jag känner mig tvingad att göra det igen.
Din beskrivning av vinets "utseende" ger knappast några pluspoäng, utan snarare en del minus.
Doften beskriver du som i princip fulländad.
Smaken däremot är du väldigt tveksam till. Hur kan du landa på 93 poäng?
Enligt alla gängse poängmodeller så är det smaken som har den största tyngden.
När jag läser din verbala beskrivning så skulle jag snarast förvänta mig knappt 80.
Hur ser din poängmodell ut? Har du uppfunnit din egen, eller skjuter du från höften som vanligt!?
Jag var nog otydlig angående smaken på Leroy Bourgogne, för visst smakade vinet också bra även om det inte nådde upp till doftens stratosfäriska höjder. Men det är korrekt att vinet inte klarade av en blodig bit oxkött - men jag tycker inte att ett vin skall bedömas enbart på torrvikt och kraft. Detta vinet handlar bara om aromatik, och det gör det svårplacerat i den vanliga poängmodellen. Att ge under 90 poäng till ett vin vars aromatik gör att fyra personer tystnar i 15 minuter känns inte rätt. Nästa gång skall jag planera ut en maträtt som passar det ömtåliga i vinet bättre. Om vi säger 98 poäng till doften och 91 poäng till smaken så landar vi på 93 totalt. Men det är mmm-poäng som du påpekar. Ett mått som jag vill skall spegla totalupplevelsen, hur tagen man blir av vinet.
Så i väsentligt har du rätt: jag har en egen poängmodell, skjuter från höften och har ingen formell kompetens att sätta poäng.
Skicka en kommentar