Thanksgiving

Thanksgivingparty hemma hos Travkungen, med representation från både Gomseglets Vinklubb och Kjaer-Sommerfeldt. Kan det bli gott vin i glaset? Ingen Thanksgiving utan kalkon, och den enorma fågeln med stuffing, gravy, sweet potato, sweet corn och mashed potatoes står också mitt i rummet på något som liknar ett offeraltare. Kalkon är en väldigt tacksam vinrätt - nästan allt utom ung Bordeaux passar. Vi har alla tagit med oss vin från källarens finhylla, och listan över alla vinerna blev till slut ansenlig. Inget anteckningsblock, men mitt smakminne är relativt hyggligt (bortsett från de mest flyktiga associationerna).

Scen ett: Ingång till salen.
Bollinger R.D. 1996 och Pommery Louise 1990 på magnum. Bollinger känns mest intressant i glaset, har en mer utvecklad brödig ton än den vrålunga stålhårda Louisen. Inga av dem är dock i närheten av den Egly-Ouriet vi provade förra helgen, och jag måste säga att i kvällens sällskap står inte Champagnen ut som det mest minnesvärda. I alla fall inte för mej som inte har blivit så kysst av Champagne som flertalet på finewines.se.

Scen två: Vitt vin passar bra till Kalkon

Relativt tidigt kommer det vin som jag kanske håller som den största upplevelsen för kvällen, Domaine Leflaive Puligny-Montrachet 1er Cru Clavoillon 2006. Ett vin som får tiden att sakta in en stund. Detta vinet är allt som 2004:an inte var. Fullpackad med smak, en osannolik doft och perfekt balans av ek, citrus och nötighet (95 p).

En joker i sammanhanget kommer in som vin nummer 2: Guigal Condrieu La Doriane 2007. Välkommen fröken ananas och herr mandelmassa! Med lite luft kommer det också en del baconfett (jaså det är därifrån det kommer!). Vinet sitter knappt ihop just nu, med en våldsam dos ek och ananasringar som slåss. Jämfört med Domaine Leflaive är detta som en elefant i en systembutik. Kan kanske bli något gracilare med åren? Återigen visar Guigal var extremlinjen skall dras. (hur skall man kunna sätta poäng på detta?)

Scen tre: Rött vin passar bra som eftersläckare
Först ut kommer en av Travkungens favoritproducenter i Bourgogne, Anne Gros med sin Echezeaux 2007. Detta är den första årgången av detta vin som har nått marknaden - vinet har tidigare enbart gjorts för egen konsumtion. Relativt lätt i färgen, kryddig grön doft, lite nya världenkänsla återigen (fick samma vibbar av hennes Hautes Côtes de Nuits). Det sviktar en aning i koncentrationen, och jag börjar få allvarliga misstankar om att Bourgogne 2007 inte är något att lägga i källaren. Eller kan tid skapa koncentration? Säkert 90-91 poäng i alla fall, vilket är lite lågt med tanke på vad denna kostar.

Vikt finns det mer av i nästa vin, som spelar upp en totalbalans som nog slår det mesta ikväll. Och vi som var besvikna på 1993:an... Detta är mycket bättre. Armand Rousseau Mazi-Chambertin 2006. En ganska återhållen doft som blommar ut under kvällen. Mörka bär, mineral, finaste eken i skogen. Doften hamnar på andra plats i kväll, men smaken får pokalen bland rödvinerna. Trots sin ungdom finns det inte en vass kant någonstans. Om jag tvivlar lite på 2007 i Bourgogne, känns 2006 riktigt högklassigt (94 p).

Ett udda vin i sammanhanget är en kanadensisk version av Gruaud Larose, Osoyoos Larose 2004. Ett samarbete mellan fransk och kanadensisk vinnäring - klassisk Bordeauxblend med alla fem fruvorna i flaskan. Det är inte lätt för en ung och lite kantig Bordeauxkopia att hamna bland dessa giganter, och vinet platsar inte alls ikväll. En vanlig fredagskväll med slöstekt biff skulle detta säkert vara betydligt mer tacksamt för (86 p).

Nästa vin delar in kvällens gäster i två läger, där jag oväntat tar australiensarens parti. Detta är mer Rhône än La Mouline 2003. Torbreck RunRig 2003. Ganska grön och örtig doft som jag inte har något emot om det kan backas upp av en fenomenal balans och kraft i smaken. Det är Côte-Rôtievibbar hela vägen med en liten minttvist. Vissa klagar på en lite för utvecklad vanlijarom, men det känner jag för en gångs skull inte. Mitt livs bästa australiensare är ingen större överdrift (93 p).

Och till sist kommer då mitt vin för kvällen. Jag skall inte tjata om Domaine Leroys problem under 2004, vi har trots allt druckit deras vin tre gången på ett par månader nu. Denna gången tar jag med en Domaine Leroy Gevrey-Chambertin 2004, som innehåller en blandning av Chambertin, Latricieres Chambertin och två premier cru gårdar i Gevrey Chambertin. Detta vinet osar av... sexualitet. En högst fertil sådan. Mer explicit än så och det blir plumpt. Förutom denna observation som alla män greppar är vinet väldigt likt den enklare Bourgogne 2004. En aning mer vikt men å andra sidan lite mindre utvecklat. Då skall man komma ihåg att Bourgogne 2004 nästan enbart innehåller vin från Côte-de-Beaune. Det är Bize-Leroy vinstil som lyser igenom. Doften är bedövande och osannolikt komplex. Smaken har samma lite stjälkiga känsla av brända grässtrån och silkeslen Pinotfrukt, men den indiska kryddhyllan är inte så stark i detta vin. En aning syrligare också minsann. Detta är i samma nivå som Bourgogne 2004, men kostar fyra ggr mer. Vinet klarar sej återigen väldigt väl mot tufft motstånd, och skall man mäta antalet Ahhh och Ohhh är det vinnaren (95 p).