Michel Ogier Côte-Rôtie 2000

Kväll före helgdagen är fortfarande ung, och kvällens Côte-Rôtie är precis nydekanterad. Doftar underbart i alla fall före vilan i karaffen. Först matlagning med Kronstams favoriter, Claude Val Rouge i såsen och Blanc i kocken. Smakprov:

Claude Val Rouge 2009: Kanske det mest odrickbara icke defekta vin jag provat. Hemsk vaniljsötma över en ogästvänligt syrlig saftsoppa utan någon form av struktur. Tror nästan att subventionsvinet Umbala hade gjort processen kort. Frågan är om det ens går att koka ihop (55 p)?

Claude Val Blanc 2009: Skumt. Detta vinet är ju faktiskt rätt bra! Lite exotiska frukter, en fin syra. Liten egen stil som liknar en blandning av riesling och marsanne. Helt rent, balanserat, torrt och ganska långt dessutom. Ett oväntat högt betyg för 59 bananer (85 p).

Michel Ogier Côte-Rôtie 2000 har förlorat sin tydliga Syrahkaraktär under karafferingen, och doftar nu ganska kraftigt av brett, stall och lingon. Färgen är tät, men smaken är tunn. En kraftig syra kittlar tungan på ett nästan artificiellt vis. Lite enkelspårig tunn lingonsötma/syra med ektoner och farbror gummistövels-Brett. Nej, detta vinet är så pass orent och tunt att de fina bär och ektonerna inte väger upp (80 p).

Attans vad Côte-Rôtie skall vara svårt att få till för mej? La Mouline 2003 (96 p) var väldigt bra och även detta vin årgång 1995 (90 p). Men Les Becasses 1999, detta vin, Chateau d'Ampuis 1999, Gaillard 1999- alla har varit tunnare och tröttare än en 2002:a från Graillot. Nu är jag ju en Pinotälskare som borde älska tunn elegans, men det måste finnas något mer än bara syra.

Det känns ju hemskt att säga att Claude Val var behållningen för kvällen, så det är nog läge att plocka upp något nytt.... Och visst fick man en home-run trots allt! Wittmann Riesling Trocken 2007 är bättre än någonsin nu efter en kort lagring. Claude Val är fortfarande inte pjåkigt, men Wittmann har en helt annan stuns i syran och ett större smakrum (90 p).