René Muré Gewurztraminer Clos St Landelin 2003

Nu är insatserna gjorda för i år! Dill, persilja och potatis ligger nu i jorden med efter en halv dags upprustning av trädgårdslandet med kogödsel och allmän uppluckring. Mina odlargener ligger ganska svåråtkomliga - men den första riktiga sommardagen skruvade till mitt DNA tillräckligt för en första rush. Solskyddskräm är inget man tänker på i april - och det får jag sota för nu i skuggan på altanen.

Gewurztraminer! Detta vin var min allra första ungdomskärlek när det gäller vin. Den låga syran och den "virtuellt" söta smaken passade nog en ovan gom. Nu träffades vi igen för ett par kvällar sedan - och det är resterna av den flaskan som testas i solnedgången.

Vinet som skall provas heter René Muré Gewurztraminer Clos St Landelin 2003 och kommer från Grand Cru läget Clos St Landelin som ligger på Vorburgkullen. Växtplatsen uppges till att bestå av terassodling i söderläge med lera och kalksten som jordmån. René Muré var en av de producenter som vi besökte under vår tur i Alsace - den som började hos änkan på Domaine Weinbach. Muré når kanske inte riktigt upp till höjderna hos Weinbach (min åsikt) - men tillhör definitivt gruppen som ligger närmast i hälarna.



Vinet har som väntat en rejält tilltagen gyllengul nyans och en viskositet som outspädd saft. Här finns en mängd exotiska frukter som mango och ananas - och säkert många fler om jag hade kunnat namnen på dem. Det är inte bara fruktighet - vi hittar toner av svartpeppar och rök plus en viss anstrykning av petroleum. Det biter faktiskt en hel del i kinderna - så totalt lealöst i syran är det definitivt inte.

Efter man svalt vinet känns det nästan som man fått halsbränna - vinet fastnar i strupen och det det känns som det osar Gewurztraminer från svalget. Är detta angenämt eller inte? Svårt att säga - men det gynnar i alla fall eftersmakens längd som är toklång. Vinet anges som torrt på etiketten - men det känns åtminstone halvsött. En sockeranalys hade säkert visat att vinet är torrt - man blir lätt lurad av all viskositet och frukt.

Detta passar utmärkt som "drickegott" på altanen, att para Gewurztraminer med mat är inte lätt. Jag har gjort några försök i det förgångna - men utan att få till det mer än halvbra. Det räcker bra som koncentrerad nektar till solnedgången!

Chateau Belgrave 2005

I det förgångna har det ofta höjts röster om att Chateau Belgrave (SB 3925) är en skamfläck för Cru-klassificeringen i Bordeaux - och att det finns en uppsjö med Cru Bourgeois som med den äran skulle kunna överta platsen som 5:e Cru i Haut-Medoc. De senare åren har det hänt en hel del - och i och med årgång 2005 bryter t.ex Belgrave för första gången 90 poängsspärren hos Wine Spectator. Jag har aldrig varit speciellt förtjust i detta slottet heller - men de nyanlända superlativerna måste checkas.

Självklart är detta vinet avsett att drickas om 5-10 år, men om det skall bli en allvarlig kandidat till att läggas ner i källaren vill jag helst prova en flaska först. Vem vill vänta in ett dåligt vin i 5-10 år? Ett vin som smakar apa som ung lär smaka apa som gammal också. Chateau Belgraves andravin Diane de Belgrave i samma årgång säljs till bottenpriser på danska supermarkets (49 DKK) - och det har jag provat ett par gånger. Det är rent ut sagt vämjeligt - ett halvsött utspätt vin med en ton av glöggkryddor. Min grundsyn av detta slottets 2005:a är således klart frostig innan korken dras.

Vinet är tjockt som oxblod när det åker i karaffen - något helt annorlunda redan här jämfört med andravinet. Doften är stor med rostade fattoner och svartvinbärsblad. Smaken är i stort sett som druvsaft med svarta vinbärstouch - men tanninerna är silkesmjuka om än kraftiga. Klart tuggmotstånd men inget som färgar tandhalsarna blåa. Cigarrlådan finns det antydan till - men det kommer säkert med lagring, Detta smakar som riktigt högklassig cru classé Bordeaux - men självfallet utan några som helst mognadstoner.

Prognoserna för detta vinet i källaren måste vara väldigt goda - och jag tänker nog köpa på mej ett par för konsumtion om 5 år. Det är absolut inget tanninmonster och Belgrave har ju knappast varit känt för stor lagringskapacitet i det förgångna. Om detta är sinnebilden av 2005 i Bordeaux så vill jag nog också vara med i tåget på något sätt - även om priserna närmar sej det absurda.

En lustig detalj är att vinet nu säljs på Systembolaget på ett lägre pris än vad som är fallet under primörlanseringen den 15 oktober 2008. Vem vill stå och köa för detta då? En annan detalj är att Belgrave är betydligt billigare i Danmark än i Sverige. Just nu säljs 2004:an för kampanjpriset 119 DKK på Superbrugsen - normalpriset är 139 DKK. 2005:an kommer säkert att hoppa upp i pris en aning - men detta vinet köper man nog helst inte i Sverige trots allt.

Sveriges mest sålda vin

Idag är det dags för nedslag i den grå verkligheten på ett mindre svenskt systembolag. Eftersom frugan börjar få en allt större rondör är halvflaskor ett mer och mer lockande alternativ. På det lilla systembolaget fanns det i princip bara två olika sorters rödvin på halvflaska, undantaget California Red och dylika rengöringsprodukter: Brolio 2005 och Campolieti Ripasso 2006. Campolieti listades av Allt Om Vin som Sveriges mest sålda rödvin på flaska. Låt vara att den kom först på 70:e plats efter enbart boxar och tetraförpackningar. Populäriteten är lite förvånande kan tyckas eftersom Campolieti inte ligger i lågprissegmentet med sina 85 kr per helflaska. Det var många år sen jag provade Campolieti, men det har väl alltid varit en solid performer i sin prisklass. Som namnet antyder är det en Ripasso, dvs vinet har jäst en andra gång på resterna av Amaronetillverkningen och därigenom också fått tillägget Superiore.

Vinet har en lätt färg när det hälls upp i glaset - doften är ganska svag men kraftigt träbetonad. Det skall väl föreställa ek, men jag är inte helt säker. Kunde lika gärna vara en nyuppackad Billy-bokhylla.. Men frukten är fin och eftersmaken är rejält lång med vissa ej publika drag som hölass och nagellack. Den höga syran passar bra till maten - men förvånar också i Sveriges mest populära vin. Inget Brown Brothers tjafs här inte.

Någonstans halvvägs i flaskan börjar det komma toner av mögelskadad pappkartong - och korkskadan känns oundviklig. Konstigt nog försvinner denna ton efter en stund och övergår i någon som definitivt är Brett eller något närbesläktat.

Trots alla påpekanden om brister i vinet så tycker jag nog att Svensson har hittat ett ganska utmanande vin på sin förstplats. Vinet är inte helt rent - men har ändock kraft att lyfta sej till en intressant nivå. Detta vin är dock ljusår från den Valpolicella Superiore från Ca'Rugate som vi provade härförleden.

Juliusspital Würzburger Stein Silvaner GG 2006

Lika bra att säga det direkt - denna flaska Juliusspital Würzburger Stein Silvaner GG 2006, SB 99982 skulle egentligen inte ha öppnats redan nu. Men min kära hustru använde halva flaskan som bas i en fisksoppa i fredags när jag satt på en genomrutten flygplats i Indien. Fisksoppan blev för övrigt fenomenalt god... Allt är mitt fel som i en iver att återigen sortera om vinerna råkade lämna denna flaskan på "matlagningshyllan" eller "tjejkväll-med-soppatorsk-hyllan".

Silvaner från Franken skall ha fenomenal lagringskapacitet - men så värst länge har ingen flaska lyckats överleva än så länge hos oss. Problemet är väl delvis att det är så himla gott - och mycket användbart. Vinet har stått i kylskåpet med skruvkorken på i tre dygn - som kanske kan ses som en snabbmognad.



Vinet avger en ganska kraftig "Poff" när jag öppnar skruvkorken. Har vinet börjat jäsa månntro? Lätt oroad så häller jag upp det lätt kylda vinet i ett Rielsingglas och provar. En karaktärisk jästton av päronsoda är det första som stiger ur glaset. Vinet är helt stilla - så någon jäsning kan det knappast handla om.

Doften är god men ganska enkelspårig - det kan man dock inte säga om smaken. I munnen är det fullt av mineral och blommighet - som i eftersmaken genomgår en metamorfos till rosépeppar och en viss bitter malörtston.

Tre dagar i öppnad flaska tror jag inte har gjort vinet direkt illa - även om det är svårt att veta. Skulle vara kul att prova ett Frankenvin någon gång med några år på nacken - men då får man nog hyra någon som kan gräva ner flaskan på slumpvist utvalt ställe. Vinet är alltför gott redan nu - och alltför användbart till en mängd olika "vardagsfestssituationer". Vår middag blev en inkokt lax med dillmajonäs - av en slump samma som Finare Vinare körde när de provade vinet - http://vinare.blogspot.com/2008/04/2006-juliusspital-wrzburger-stein.html.

Cave de Papes Les Closiers 2004

Nyss hemkommen från en veckas tjänsteresa i Mumbai eller Bombay som engelsmännen säger. 19 miljoner invånare på en yta mindre än Stockholm - 35 till 40 grader varmt - smustigt och obeskrivbar misär. Men också en stor dos vänlighet och genuint intresse av en blekfet västerlänning.

Två saker som man dock inte kan uppleva i Indien är gott vin och oxkött - så det skriker min kropp efter så fort väskorna placerats i hallen. Det odlas iofs en hel del vin i Indien, men kvaliteten är rejält sviktande. Efter diskussion med bartendern på hotellet så är det stora problemet den stora efterfrågan av vin från den växande medelklassen i Indien och de skyhöga tullarna (c:a 200%!). De inhemska vinerna säljs slut omedelbart till överdrivna priser (med indiska mått). Det finns inget incitament att göra kvalitetsviner med de premisserna.

När den stora entrecôten fräser på grilljärnet drar jag med en förväntansfull suck korken av kvällens vin Cave de Papes Les Closiers 2004. Vinet såldes till extrapris på Superbrugsen för några månader sen för 99 DKK. Normalt sett brukar deras "tilbud" inte vara så mycket att lägga i källaren - men detta vinet kom med en utmärkt recension från Wine Spectator (90 p). Det gick för övrigt knappt att missa - recensionen var tryckt utanpå etiketten som ett tungt försäljningsargument. Lite varningsflagg således - men priset motiverade ändock ett inköp av tre flaskor. Druvblandningen uppges till Grenache, Syrah, Mourvèdre och Cinsault - lagringen en blandning av foudres och små ekfat.

Vinet är relativt mörkt i färgen - jag hade nog väntat mej en lightversion. Den initiala doften är ganska sparsam med en tydlig ton av anis. Det känns nästan som man tappat en flaska pastis i druvpressen. I munnen är det väldigt slutet och ganska vresigt med mycket tanniner och hel del syra. Chockdekantering anbefalles skyndsamt.

Lite mer tid och vinet börjar ge tydliga aromer av körsbär och jordgubbe. Brettfaktorn känns låg - och jag kan inte hitta något av den gummiaktiga tonen man kanske hade kunnat vänta sej. De sista glasen börjar ge en antydan vart detta vinet kommer ta vägen med lite lagring. Ett korrekt och områdestypiskt vin som inte skäms för sej till den enklare biffen. Och visst behöver man dylika flaskor i källaren också - kvaliteten motiverar priset med råge. En restrött och jetlaggad själ fann i alla fall lite buteljerad frid.

Vincent Girardin Corton-Charlemagne 2001

Holy smoke! Ikväll skall vi bestiga den "vita" delen av Cortonkullen i Bourgogne för första gången. Som medhjälpare och sherpas agerar min kära hustru och svärmor, en fyra kilos lax och en bunke hummerskal.

Vinet, Vincent Girardin Corton-Charlemagne 2001, såldes till rea-pris på Systembolaget för någon månad sen - tror det var nedsatt nära 200 kr i pris. Varför då kan man undra? Det enda som jag kan komma på är att årgången ligger lite inklämd bland de stora Bourgogneårgångarna 2000 och 2002 - men utan att vara direkt dålig. Borde väl inte spela så stor roll i Corton-Charlemagne... Ändelsen Charlemagne lär komma från att denna del av Cortonkullen skulle ha tillhört Karl den stores personliga egendom - och då snackar vi 1200 år sen cirka... Den har således växt toppviner här under mycket lång tid.

Våra erfarenheter av Vincent Girardin är enbart positiva sedan tidigare - och nu borde vi dessutom vara på hans hemmaplan. Han är mest känd i Frankrike för sina vita viner - men detta är faktiskt första gången vi provar ett vitt vin från honom överhuvudtaget.

Vinet håller c:a 10 grader när jag häller upp det första glaset... Vinet är fullständigt slutet och ger mindre i smaken än det matlagningsvin vi smuttat på vid spisen. Här måste göras något drastiskt! Vinet hälls över på öppen karaff för att öka snabbare i temperatur och tillföras luft.

Det dröjer inte mer än någon minut innan vinet fullständigt exploderar i karaffen. Smör, mango, rostat bröd med citrusmarmelad, en livbringande syra. Detta är ett riktigt riktigt högklassigt vin! Eftersmaken är monumentalt lång. Vinet blir bara bättre och bättre - och är faktiskt helt på topp när det nästan nått rumstemperatur.

Girardin sägs vara en av de vinmakare i Bourgogne som använder mest ny ek - och nu kan vi nog hålla med. Detta vinet är rejält ekat - men det är en bra version av trätunna. Eftersom det är första gången vi provar ett Corton-Charlemagnevin har vi inget att jämföra med - och jag hade nog placerat detta vinet i USA om jag hade fått det blint. Vad har ni andra för erfarenheter av Corton-Charlemagne? Nevertheless - detta var en upplevelse!

P.S. Nu reser jag iväg till Indien på tjänsteresa - så det blir ett litet uppehåll med bloggandet (och antagligen vindrickandet också) D.S.

Fontanafredda Barolo Lazzarito Vigna La Delizia 2000

Kvällens vin Fontanafredda Barolo Lazzarito Vigna La Delizia 2000 inköptes via http://www.nettorvet.dk/ någon gång före jul till ett pris av c:a 300 kr/flaska. Det hade stått på min inköpslista ett bra tag - men då vinet enbart såldes i poster om sex flaskor var det en ganska tung investering. Vinet hade fått bra recensioner i princip över allt - men det var den galne Gary Vaynerchuk's (http://tv.winelibrary.com/2006/07/27/90-point-wines-2-reds-2-whites-episode-60/) stående ovationer som till slut retade mina sinnen till ett hugg (om man skall köra en sportfiskemetafor).

Vinet är en single wineyard Barolo från Fontanafreddas mest prestigefyllda vingård i Serralunga d'Alba regionen. Skall man ha några dubier innan korken dras så är det utseendet på etiketten - det är ett virrvarr av typsnitt och konstiga färgval (silvertext på silverbakgrund??).

Vinet är förvånansvärt lätt i färgen, även för en Nebbiolo. Doften ger en del ek, skogsbär och (såklart) körsbär - en begynnande ton av svampsäsong. Helt klart att detta är en modernt tillverkad Barolo, och inte mej emot - det finns inget egenvärde i tannintävlingar. Vinet känns dock en aning stumt på något sätt - inte alls samma drag i detta som den Barbaresco Coste Rubin 2001 vi provade för ett tag sen. Kanske lite mer luft?

En stund senare börjar skogdimmorna lätta en aning. Detta är ett väldigt gott och bra vin, men att stå upp i stolen och vråla 95 poäng (som Gary) känns inte rätt. Det kan också vara så att vinet behöver lagras ett bra tag till, 2000 var ju ett "monsterår" i Piemonte? Vinet blir också bättre och bättre under middagen.

Den riktigt obehagliga teorin är kanske att jag helt enkelt inte är så förtjust i Barolo? Jag har haft äran att dricka en del riktigt högrankade Barolo - men poletten har inte riktigt trillat ner än. Iofs så har jag fallit rejält för några Barbaresco - och skillnaden är ju inte så enorm mellan vinerna. Kan vara en bad hair day oxå. Vi provade detta vin strax efter inköp - och då var vi betydligt mer begeistrade. De resterande flaskorna får vila i något år så får vi se!

Chateau Noaillac 2000

Två kära återseenden är på programmet ikväll! Dels gamla barndomsvänner och dels en väl beprövad Bordeaux, Chateau Noaillac 2000 (SB 3359). Detta vin har provats av flera bloggare innan mej - och jag tror det var Finare Vinare som först hittade denna lilla pärla på magnumflaska. Vi provade den senast i februari och då tyckte vi den var enastående charmig för sitt pris. Magnumbuteljen i sej är ganska mycket party. Jämför det med att ställa fram en BiB...

Kvällens gäster brukar hålla sej på andra sidan ekvatorn vid sina vininköp - och det skall bli spännande att se vad de tycker om en drickmogen Bordeaux. Det visar sej vara inga problem alls - de smackar mycket belåtet och frågar ut mej om flaskan. Den levererar precis som förra gången. Saltlakrits, mogna frukter och en fin mognadston! Hade det varit en WS note hade det stått consistent notes - tasted twice - 88 points. Man blir ju lite nöjd - en mogen Bordeaux går ju hem överallt (precis som jag hoppades).

Maten blir rejält försenad och vi sitter och dricker vinet rätt upp och ner ett bra tag. Det visar sej vara den bästa grenen för kvällen. Kvällens maträtt är en rejält mustig Boeuf Bourgignon med stora mängder rökt fläsk. Maten är för kraftfull för vinet som framstår som en tunn skugga av sitt forna jag. Ingen skugga över vinets kvalitet dock - felet är mitt som borde insett att detta inte skulle passa. En kraftfull sydfransos hade säkerligen passat bättre. När vi drack vinet till lammstek var det som hand i handske.

Ca'Rugate Campo Lavei 2005

Ca'Rugate's storsatsning på kvalitetsvin har verkligen gett frukt - mängder med utmärkelser och närmaste stående 2 och 3-glas bedömningar i Italiens vinbibel Gambrero Rosso. Vi besökte Ca'Rugate under våren 2005 och deras anläggning verkligen utstrålade framtidsoptimisim. Vi fick ett fint mottagande och fick plocka deras Amarone direkt från buteljeringsanläggningen (det var den dagen på året!). Det som också är strålande är att priserna inte har hängt med upp i takt med berömmelsen. Monte Fiorentine på Systembolaget för under 100 kr - det är prisvärde det!

Idag skall vi prova deras Valpolicella Superiore, Ca'Rugate Campo Lavei 2005 (SB 88261). Denna flaska är dock inte inköpt på Bolaget, utan på plats av Doktorn som var där och hälsade på förra året. Jag tror han gav c:a 12 Euro för denna flaskan där - vinet kostar annars 199 kr när det är Prime Wine som säljer det. Nästan en fördubbling av priset alltså!

Vinet är av Superiorekvalitet vilket odlarna i Valpolicella kan uppnå på olika sätt. Det vanligaste sättet är så klart att se till att bara plocka de mest mogna druvorna - ett annat är att låta vinet jäsa en andra gång på jäsresterna av Amaroneproduktionen (sk Ripasso). Ca'Rugate har ett tredje sätt som, mej veterligen, är unikt. De tillverkar ett vanligt Valpolicellavin och lagrar i ståltankar och efter en viss tid tillsätts en del färdigt Amaronevin - proportionerna är dock okända. Sedan lagras vinet i 8-10 månader på träfat. Druvsammansättningen uppges till 40% Corvina - 30% Rondinella - 30% Corvinone.

Vinet har en djupröd klar nyans med klart tegelfärgad kant. Doften är stor och varm med typiska körsbärstoner och en del ek. I munnen ger detta vinet väldigt mycket körsbärstoner - kanske mest av alla viner jag provat. Det är charmigt fruktigt med en viss alkoholhetta. Eftersmaken är lång med en ganska torr och lite bitter avslutning. Blandningen av bitterhet och den extremt tydliga körsbärsfrukten ger detta vinet en helt egen personlighet! En del Amaronekomplexitet infinner sej - även om detta vinet inte är i närheten av att vara lika koncentrerat. Det känns helt färdigt att dricka - och jag tror inte att ytterligare lagring skulle gynna vinet. Ett riktigt bra köp till priset i Italien! Till Prime Wine's pris känns det kanske mer tveksamt. En flaska för testning kan jag dock ivrigt rekommendera.

Efter maten testar vi Ca'Rugates Grappa, inköpt på plats 2005:

Skall man sammanfatta denna dryck med ett ord så blir det Förfärligt. Det är så bittert och fotogenaktigt att inte ens den mest hängivne Grappa-entusiasten kan hitta något förlåtande. Det smakar som T-röd luktar ungefär. Denna flaska har också överlevt ett stort antal middagar sen 2005... Tur för mänskligheten att Ca'Rugate koncentrerar sej på vinproduktion!

Domaine Cauhapé Jurançon Sec 2005

När jag frågade min gode vän Doktorn om vad han ville ha för pseudonym på bloggen så föreslog jag Allmänläkaren - men det låter ju som något hämtat från Kalla Fakta. Så det fick bli Doktorn rätt och slätt. Han är en stor läromästare för mej när det gäller infektioner och exklusiva viner. Det han inte vet om vin är knappt värt att veta - och jag suger åt mej som en svamp av både hans vin och kunskap.

I kväll kommer Doktorn instormande med en vinflaska, övertäckt med en brun papperspåse. Här skall bloggaren få en rejäl nöt! Förra gången jag blev blindtestad fick jag ett vitt vin från Priorat tillverkat av bl.a. Pinot Noir. Det kan kanske inte bli svårare än så - men jag misstänker att det antagligen kommer att bli omöjligt idag också.

Vinet hälls upp i Riedels Rieslingglas och är gyllengult i färgen. En snabb sniff i glaset räcker för att jag skall känna mej ganska tvärsäker - Sauternes! En kraftig och fin Botrytiskaraktär stiger ur glaset. Doktorn övar på sitt pokerfejs när jag tar första smutten. Vinet är fullständigt kruttorrt och där rök den enkla lösningen.

Vinet är väldigt aromatiskt med olika kryddor, lite saffran, lite citrus. Det är eldigt i munnen - nästan så man får en känsla av chili. Eftersmaken är lite bitter - ungefär som i Rousanneviner. Jag tycker detta vinet luktar som en Sauternes - smakar som en Pinot Gris och med en eftersmak av Rousanne. Jag hissar vit flagg och kastar in handuken - detta har jag inte en aning om. Jag säger Frankrike - men mer än så går inte.

Vinet är en Domaine Cauhapé Jurançon Sec 2005 (SB 97788). Detta vinet är tillverkat på sent skördade druvor av sorten Petit Manseng vid foten av Pyrenéerna. Druvorna får ibland hänga kvar på stockarna ända fram till januari för att de skall få den rätta nivån av socker och ädelröta. Så är det i alla fall för de söta vinerna från Jurançon - hur länge druvorna till kvällens vin har torkat vet jag inte.

Det är ett gott vin - men jag är nästan lite chockad av hur annorlunda det är. Det är säkerligen ett bra matvin - eldigheten och bitterheten tar lite väl stor plats för att dricka vinet rätt upp och ner. Det är dock inte det minsta jolmigt - som det Rousannevinet vi provade för ett tag sen. Ostvin?? Ännu en vit fläck på min karta uppklarad - detta borde jag känna igen nästa gång jag famlar vid gränsen till Baskien. Jurançon, I presume.