Med tung rygga över bron - part 2

Det är rätt kul att springa i vinaffärer i Köpenhamn - speciellt i affärer man aldrig besökt tidigare. Har man lite tur så får man ett glas i handen medan man skannar av sortimentet - speciellt på fredagar. Svårt att tro att det bara är 25 km till Sveriges alkoholpolitik i alla fall.

Idag startar jag i stadsdelen Frederiksberg - som faktiskt är en egen kommun-enklav omgiven av Köpenhamn. Det finns ganska gott om små vinaffärer men inga spjutspetsar direkt. Efter några mindre butiker, ej värda att nämna, hamnar jag på Frederiksbergs Vinimport (http://www.frederiksberg-vin.dk/). Affären är väldigt liten - men det visar sej att det finns ett gigantiskt vinlager strax bakom. Vinlagret består av Montredon, Montredon, Montredon och en liten samling Bordeaux. Där hittar jag en gammal favorit som jag bara måste köpa! Chateau Poujeaux har en speciell plats i min hjärta sen vi drack oss lyckliga på deras 1997:a förra hösten. Någon beskrev bloggkändisen La Tour de By som Poujeaux's fattiga kusin - och det sammanfattar vinet väl. Det är gammaldags Bordeaux när det är som bäst! De har årgång 2004 till ett pris av 175 DKK / flaska. Inne på lagret ligger det dessutom en storhet som Lafite Rothschild för i sammanhanget måttliga 1300 DKK - en annan gång kanske...

Med en halvtung rygga med sex Poujeauxer tar jag sedan bussen till Västerport och en gammal känd affär, H.J. Hansen Vin (http://www.hjhansen-vin.dk/). De har delar av en privat samling till kommissionsförsäljning just nu - även om det inte finns så mycket kvar längre. Två lådor Pavie McQuin 1998 står och skräpar på golvet. Priset 430 DKK är väl helt OK - men mannen i affären avråder direkt från köp. Tydligen har vinerna lagrats helt galet - för enligt honom har en majoritet av flaskorna kommit i retur som defekta. Den risken orkar jag inte ta - så jag skannar av deras normala sortiment istället. Sociando-Mallet 2001? Priset är nedsatt till 260 DKK, och det hugger jag på direkt. Min erfarenhet av Sociando Mallet är liten men god - här kan det finnas chans att bättra på det!

På vägen ut från affären finns en liten fyndlåda med enstaka flaskor som blev över till låga priser. En flaska Chateau La Nerthe 1991 står och ser väldigt ensam ut. Flaskan ser fin ut och har en hög nivå - men hur står den sej i årgångstabellen? Skit samma - 100 spänn för en 17 år gammal Chateauneuf är oemotståndligt. Väl hemma slår jag upp Wine Spectators omdöme om 1991: Past peak - thin, lean wines... Den får bli en surprise efter någon framtida Chateauneufprovning!

Chateau Latour à Pomerol 1995

Min hjärna vill gärna koppla ihop bra vin med klassisk musik - gärna harmonisk musik från t.ex Mozart. Man hoppas varje gång ett bra vin korkas upp att en koppling skall uppstå och man skall känna basfiolerna och oboen upplösa alla specifika associationer om körsbär och eklagring.

Jag är rätt utschasad efter en veckas arbete med otillräcklig sömn - bebisen är egentligen ovanligt snäll men visst sover man i tre timmars pass varje natt. Sömnbristen gör att man blir ovanligt sugen på lite gott vin och mys utan prestationskrav.

Svärmor inhämtas traditionsenligt och en ryggbiff med rotsakslåda och rödvinssås tillagas till lite småsnack om finanskris och kommande orkanväder. Hur kan det komma sej att det inte finns en enda aktieanalytiker som har förutspått att några av världens största banker skall gå omkull? Under tiden serverar jag Georg Breuer Rielsing Charm 2007. Vinet är inköpt i Danmark och torde ingå i samma serie som Breuers Sauvage - Charm är samma vin fast i version halbtrocken. Vinet har en klar sötma och en viss skalbitterhet. Det är helt OK som fördrinksvin - men jag uppfattar sötman som något hög för ett halvtorrt vin och mineraliteten som frånvarande. Nja - Sauvage är faktiskt ett bättre vin! Jag gav 83 DKK - men oboerna tiger still.

Till huvudrätten har jag dekanterat ett vin som ingick i den blandade Bordeuaxlådan jag ropade in för ett tag sen på Vinforum.dk. Chateau Latour á Pomerol 1995 har begåvats med ett namn som rymmer ungefär allt av det dyraste man kan hitta i Bordeaux. Latour och Pomerol låter som en hel orkester i sej - men min förväntning på denna flaska är ganska låg. Travkungen har provat flera gånger men gav tummen ner när jag visade mitt inköp. Flaskan ser helt perfekt ut med hög nivå och intakt kork.

Vinet är ovanligt lätt och ger en tydlig Bordeauxkaraktär av cassis. Det finns en stallton, men jag undrar om det är hästar som bor där. Det känns mer som dynghög av gris eller ko. Smaken har en kraftig syra och eftersmaken är ganska kort. Detta vinet vinner många poäng på att vara helt fullmoget - men något stort vin är det inte. 86-88 poäng? Min gom hittar inga stråkkvartetter i alla fall - även om vinet funkar väldigt bra till maten.

Den lättande oboen i serenade of the winds hittas överraskande nog i kvällens avslutande whisky. Äntligen lättas man över den gråa dyngan och bilköerna i smaken av min egen Springbank Portwood 11 years. Jag börjar inse vilken guldgruva vi nördiga teknologer investerade i för 12 år sen...

Allt Om Vin

Jag har varit prenumerant av tidningen Allt Om Vin i ett par år nu, och även om tidningen är ganska ojämn och lite navelskådande så är det nästan nödvändigt med en tidning som fokuserar på den svenska, extremt speciella, vinmarknaden. Det senaste numret av tidningen, 9/2008, kom i brevlådan i dag. Efter lite snabbt bläddrande får jag säga att detta numret ser ut att vara ett av de bästa sen jag började läsa tidningen (det är väl bara reportaget om de snyggaste etiketterna som faller ur ramen lite grann). Det är väl inte världsklass - men tillräckligt puttrigt för mej.

Dock blir jag ganska förvånad av att tidningen överhuvudtaget inte nämner den kanske största vinhändelsen under 2008 - släppet av Bordeaux 2005 den 15:e oktober. Med lite fantasi hade man kunna se denna händelse ur flera olika perspektiv:

1. Visst hade det varit naturligt att köpa in flaskor och prova de viner som kommer i flest antal och som, låt oss säga, understiger 1000 kr i pris? Flaskorna har funnits tillgängliga på öppna marknader i lång tid och nu kan man ju beställa allt över Internet. AoV's omdömen hade kunnat sammanlänkas med t.ex Parkers eller Wine Spectators omdömen (som redan nu är ganska gamla). Jag tror det hade rönt ett stort intresse! Även om många av vinerna är överprissatta så blir det förmodligen svenskens enda möjlighet att handla Cru Classé 2005 i Sverige.

2. En genomlysning av Systembolagets minst sagt icke transparanta system för tilldelning av vinerna till kunderna. Det är nog många som har på känn att detta beställningssystem är som gjort för att manipuleras. Hur säkerställer Systembolaget att allt går rätt till? Varför har det aldrig skrivits en rad om kaoset och problemen med fusk under släppet av Bordeaux 2004?

3. En allmän genomgång av varför 2005 har höjts till skyarna, och problemen som Bordeaux står inför med vikande konjukturer och följande dåliga årgångar?

I alla fall punkt 1 känns nästan som ett obligatorium för Sveriges största vintidning!

Generellt sett är Bordeaux som vindistrikt väldigt underrepresenterat och överprissatt på den svenska marknaden, något som också skulle kunna tas upp i tidningen. Jag hade gärna hört Systembolaget svara på frågor som vem som sätter priserna (1800 kr för en Forts de Latour 1999?) eller varför det i princip inte går att handla Cru Classé utanför primörsläppen.

Castello di Querceto Il Picchio 2003

Kvällens skeende blev direkt påverkat av socialistkongressen som pågår i Malmö just nu. Nästan hela Malmös centrum har varit avspärrat under kvällen - och svärmor fick inte lov att komma genom avspärrningarna till sin lägenhet. Med lätt darr på stämman ringde hon till oss och fick komma på middag för att slippa undan den värsta stenkastningen.

Väl i soffan erbjuds hon ett glas av Georg Breuer Riesling Sauvage 2007. Vi var ganska skeptiska till detta vinet förra gången - men nu är det ny årgång och nya givar. Nu faller det oss bättre på läppen. Nu försvarar det sin prislapp med en tydlig stenrökskaraktär, citrus och fläder. Fin syra och en minimal antydan till fruktsötma. Det är inte på något sätt enastående - men kan bli ett säkert fördrinksvin under vintern.

Till kvällens pasta öppnar jag en Castello di Querceto Il Picchio 2003 Chianti Classico. Vinet är inköpt på plats under vår resa i Toscana under 2007. Detta vinet var det som imponerade mest på oss - trots att det inte på något sätt var det dyraste i sortimentet. Vinet innehåller 100% Sangiovese, av en klon de kallar Sangiovese Grosso. Nu tar vi den första flaskan och hoppas på en fin upplevelse!

Direkt efter dekantering så har vinet en direkt frånvarande doft. Det kan lika gärna vara kranvatten i karaffen. Doften tar sej under kvällen, men blir aldrig något nämnvärt.

Jag fattar inte alls vad vi såg i detta vinet när vi smakade det på Querceto. Smaken har starka drag av torkad frukt och en bränd ton som mynnar ut i en viss stickighet. Tanninerna bråkar i bakgrunden och jag kan ge mej den på att detta vin har en viss restsötma. Jag tycker mest det smakar dålig amarone som ger mej halsbränna. Skadat av den varma årgången?

Leon Barrals Faugères 1999 och Jadis 2002

Med ömmande händer och krokig rygg återvänder jag från Köpenhamn. Att vara på vinhandlingsresa utan bil kan ta knäcken av vem som helst. Rundan började på Theis Vine på Sölvgade - som jag aldrig varit på tidigare. Det är en ganska liten affär - och det känns som affären främst är inriktad på Bourgogne (och primörhandel).

Mitt mål är att få tag på någon av Leon Barrals viner - och enligt hemsidan skall det finnas en ganska stort urval i årgångar mellan 1999 - 2002. Det visar sej inte riktigt vara sant - av basvinet Faugères finns bara 1999 - som dessutom är nedsatt i pris till 99 DKK. Det låter ju ganska lovande, men mannen i affären varnar att c:a 50% av flaskorna är odrickbara pga förruttnelse. Är det p.g.a. att biodynamikern Barral inte använt svavel? Flaskorna är också i varierande skick där de ligger i källaren. Nivån i vissa flaskor ligger nära B-nivå trots sin relativa ungdom.

Jag kommer i alla fall ur affären med en Faugerès 1999 och en cuvée Jadis 2002 (199 DKK). Svänger förbi Kjaer-Sommerfeldt på vägen och hämtar upp en del annat som jag beställt. Hem igen med 14 flaskor vin i ryggan på ett överfullt Öresundståg. Nu skall det bli spännande att äntligen bli introducerad för Leon Barral (det har ju väsnats en hel del på grannbloggarna).

Vinerna dekanteras vid hemkomst och separeras från en hel del sediment. Tyvärr inses direkt att 1999:an inte kommer att vara med oss ikväll. Doften som strömmar ur karaffen påminner om en blöt handduk som fått jäsa i en plastpåse i två veckor. Fullständigt vidrigt. Vinet hjälps av banan och ersättaren Santa Duc Les Quatre Terres 2005 kommer in.

Vinerna serveras blint för kvällens sällskap (3 personer). Jadis har en mycket personlig uppenbarelse med toner av anis/menthol och gräddkola. En svag apelsinton gör att jag börjar tänka på Prieure Lichine (Margaux). Les Quatre Terres är som en smocka i ansiktet i jämförelse - men samtidigt så är den mer finstämd än någonsin tidigare. Klara Syrahtoner med mognadsdrag av Timmermanskorv. Till maten vet i fanken om inte Santa Duc vinet vinner på poäng med sin omedelbara charm.

Sluten omröstning om bästa vinet. Jag röstar trots allt på Jadis som har lite mer komplexitet, även om intensiteten och eftersmaken är längre hos Les Quatre Terres. Jadis vinner med 2-1 i omröstningen. Det är nog rättvist - men jag är långt ifrån Barralfrälst efter denna provningen. Jadis är väldigt personligt men samtidigt lite väl tamt och inte speciellt långt. Kanske Barrals viner dricks bäst unga? Var inte denna flaskan på väg "over the hill"?

Jag vill gärna prova 2005:an - för vinet är i övrigt kristallrent och håller säkert en helt annan stuns med sin unga frukt i sinnet. Jag avråder i alla fall från inköp av de årgångar av Barral som finns på Theis Vine.

Fontanafredda Barbaresco Coste Rubin 2001

Det måste vara en svensk egenhet att bli innerligt självnöjd och glad när man lyckas köpa ett vin för nästan inga pengar alls - som dessutom presterar som ett vin för flera hundra kronor. Det är inte bara i glaset man sitter och fånler - det räcker att gå ner i källaren och vrida på flaskorna. En bra terapi efter en onödig p-bot i alla fall (ställde p-skivan på fel klockslag).

Jag har skrivit tidigare om kvällens vin, Fontanafredda Barbaresco Coste Rubin 2001, som inhandlades på ett tilbud på Superbrugsen i Köpenhamn för 100 DKK per flaska. Namnet Coste Rubin står för vingården med samma namn - så detta är således en prestigevariant jämfört med Fontanafreddas vanligtvis fabriksmässiga cuvéer.

Idag tar vi fram den gamla lergrytan och bottnar med rotfrukter och resterna av trädgårdens färska kryddor. På toppen en vitlöksfylld majskyckling som får gosa i värmen i nästan två timmar. Vis av tidigare smakningar får vinet en rejäl sväng i karaffen, och denna gången tar vi fram Bourgogneglasen.

Vinet har samma lätta tegelfärg som senast - och visst presterar det exakt lika väl som tidigare. En fantastisk symfoni av skogsbär, lite multnande löv och en perfekt ekbehandling. Jag försöker klocka eftersmaken - men ger upp efter 30 sekunder. Tanninerna är silkesmjuka och numera integrerade i vinet till fullo. T.o.m. etiketten är ett under av skönhet jämfört med Fontanafreddas normala tuppjuck. Här har jag inga som helst problem att sätta en poäng över 90.

Chateau Bonnet 2007 och allmänt ovidkommande

Alla dagar kan inte bestå av lättkokta piggvarar och årgångsvin - och väl hemma från landet steker vi på några djupfrysta filéer och gör en improviserad kall sås med majonnäs, creme fraiche och äpplen.

Till detta skall vi prova Chateau Bonnet 2007 (SB 4151) som vi aldrig har handlat, trots att det har funnits i SB's sortiment sen strax efter den dagen alla skulle skattskrivas. Vad jag minns så rekommenderar Håkan Larsson fortfarande detta vin i sina inhopp i Citytidningen - och har gjort så ända sen Allt Om Mat-tiden. Vinet i fråga kostar 89 kr, och är gjort på en okänd komposition av Sauvignon Blanc och Semillon. Typiska druvor för vit Bordeaux - som det är inte ofta man provar på.

Vinet har en ganska typisk enkel Sauvignon Blanc karaktär, med lite försynta drag av krusbär och äpplen. Det finns en ganska besvärande ton av vingummigodis, som är ännu starkare i smaken. Vi har Les Fumées Blanches som referensvin för enkla Sauvignon Blanc-viner - och detta är faktiskt ett snäpp ner. Jag stoppar undan kameran igen.

Ovidkommande historia no. 1:

Efter en av middagarna hos Doktorn kom vi till att diskutera om det verkligen är olika smak i Ahlgrens bilar av olika färg. Enligt kundtjänst för Malaco-Leaf skall det inte vara någon skillnad - eller de vill åtminstone inte kommentera det. Debatten rasar för och emot på olika forum på internet. Dagen efter är två påsar bilar inhandlade och minutiöst sorterade efter färg. Efter en stunds smakkalibrering startar blindprovningen. Nio slumpvis utvalda bilar per person skall testas med blindkavle och resultaten skall sedan utvärderas statistiskt.

När resultaten läses upp visar det sej att Doktorn har prickat rätt på alla nio bilarna. Ingen av oss andra har resultat som är nämnvärt bättre än slumpen. Hatten av för doktorn - och vi anser det härmed vara bevisat att det trots allt är en viss skillnad på de olika bilarna!

Ovidkommande historia no. 2:
Kunde inte låta bli att fotografera denna skylt med mobilen på Citygross idag! Man undrar hur många Knorrsoppor som säljs med denna reklam...

Camille Giroud Mersault Casse Têtes 2000

Dag 2 i Doktorns stuga. Hela familjen ligger och trynar efter lunchen och jag ser min chans till lite ensamhet och tystnad. Svampkorgen lastas in i bilen och de gamla svampställena inventeras i minnet.

Två timmar senare svänger jag in på gårdsplanen med ett blandat urval av kantareller, Karl-Johan och brunsopp. Doktorns fru svänger ihop en fantastisk piggvar med havskräftor och skogssvamp medan jag och Doktorn inventerar vinkällaren. Det visar sej att en hel vägg i källaren är inredd med viner från Camille Giroud - och att de har köpt viner på plats under minst ett decennium. Efter min extatiska upplevelse av denne producent igår skall jag invigas i dennes vita sortiment.

Jag får också en genomgång av Camille Girouds uppgång och fall. Fall och fall - vinfirman såldes i början av 2000-talet till amerikanska investerare som har ändrat inriktningen på vinerna. De klassiska Camille Giroud-vinerna var väldigt långsamma i sin mognad - och ofta krävdes det minst 10-20 år för vinerna att komma till sin rätt. De hade inte heller några viner från de allra mest prestigefyllda lägena - men kunde åstadkomma underverk från lite lägre klassade lägen - till humana priser dessutom. Efter jänkarnas inträde har vinerna gjorts mer publika i stilen, och viner från dyrare lägen har ersatt det gamla sortimentet. Jänkarna köper nog trots allt mer om det står Grand Cru på etiketten. Resultatet är att vinadvokaten börjar öppna poänglådan - och att vinerna knappt går att köpa för pengar längre... Sett från sidan är detta en kvalitetshöjning, men mycket tradition och historia hos denne stora negociant är tyvärr förlorad för alltid.

Kvällens vin är en Mersault "Casse Têtes" 2000, dvs från ett av de sista åren med det gamla styret. En lätt färg och viss oljighet finnes i glaset - som utströmmar väldoft och klass. Fatsmörigheten finns där i form av nyslungade popcorn (stulen association!) och eftersmaken är riktigt lång och lätt pepprig. Vinet är så komplext och i full harmoni att det är (liksom igår) svårt att börja plocka ut enskilda smaker. Kan i alla fall säga att detta vinet lyckas med det som både Girardin och Jobard misslyckats med - att inse vidden och klassen i vit Bourgogne.

Den söta, den unga och den distingerade

Ikväll bjuder Doktorn på en liten blindprovning - och redan vid ankomst så får vi ett litet glas av någonting som påminner om en blandning mellan glögg, gin & tonic och gammeldansk. Doktorn pokerfejs avslöjar inget - men det står direkt klart att detta är en kryddad produkt av någon sort - är det ens vin? Det visar sej vara Barolo Chinato - ett förstärkt Barolovin som är kryddat med bland annat Kinabark (dvs Kinin). Den rejält bittra eftersmaken från kininet inte bara skyddar mot malaria - man får ett ruskigt sug efter mat också. En spännande och riktigt bra apretif!



Den blinda vinprovningen består av två olika viner som uppträder extremt olika i glasen:

Vin 1: Tätt mörkt röd-blått vin med doft av röda vinbär, gräs och en del ek. Smaken är lite parfymerad vinbärsaktig, lite druvkärnebitter samt en klar fruktsyra. Vinet känns direkt ofärdigt, och en stor del av karaktären känns som att tugga på en vindruva med mycket kärnor. Jag fastnar på parfymtonen - och säger att detta är Cabernet Sauvignon från Nya världen. En helt idiotisk gissning eftersom jag vet att det finns inte en flaska av detta i Doktorns källare. Vinet är en Chinon Clos de la Dioterie 2005 (dvs 100% Cabernet Franc) från Charles Joguet. Nja, inte min idé om ett stort vin - men det är fortfarande väldigt ungt och kan kanske bli det om ett decennium.

Vin 2: Lätt röd delvis tegelaktig färg. Doften är stor och utvecklad och helt typisk för en Bourgogne. Detta är min gata och jag säger direkt att detta är en Bourgogne från Côte de Beaune - vilket är rätt. Jag slutar att leta referenser till frukter och läderpartyn, för detta är bara så himla gott och helt perfekt i sin totala uppenbarelse. Det enda jag tänker på är Mozart. Vinet är en Beaune les Cras 1:er cru 1996 från Camille Giroud. Jag skall definitivt leta upp mer från denna producent!

Chateau Ferriere 1999

Kvällens vin är en ersättning från Doktorn för sveda och värk efter ett nyhetsköande någon gång under 2002. Vad jag minns så hade Doktorn hade några patienter som hindrade honom i det viktiga vinförvärvet. Jag tror det var på den tiden som man fick ta en nummerlapp - och sprinters (som jag minus 10 kg) hade alltid en fördel under de 50 meter som fanns mellan dörren och nummerlappsmaskinen.

Eftersom jag inte kan så mycket om detta vinet får jag slå lite på nätet. Chateau Ferriere är 3:e cru Classé i Margaux och är planterad med c:a 70% Cabernet Sauvignon och 30% Merlot. Om man bara kollar in vinadvokatens poäng så verkar detta slottet ha uppenbara problem att hålla sin status som 3:e cru. Fransmännen själva verkar mer positiva.

Jag steker på lite lammkött och reducerar lite vin och balsamvinäger - vitlökarna i ugnen fyller huset med hemtrevnad. Vinet dekantaras från en hel del sediment - varav det mesta sitter stenhårt fast på väggen av flaskan.

Det räcker med en sniff från karaffen för att inse att detta vinet är som klipp och skuret för kvällens aktiviteter - mycket tydlig karaktär av en mogen Bordeaux-Cabernet. Vinet är ovanligt tätt och mörkt för att vara en Margaux och det finns drag som lurar oss bort till St Julien-gränsen. Doften ger en tydlig cassis-ton och det känns moget utan att ha några toner av svettiga hästsadlar. Smaken är lite lättare än färgen antyder - med en omisskännelig lättande mineralton och en del tanniner.

Sammanfattningsvis så är detta ett mycket bra matvin - lite mer muskulös än typ-Margauxen - och i ett perfekt drickfönster. Om någon trampar mej på halsen och avkräver en poäng så hamnar det någonstans mellan 89-90. I detta fallet är det fransmännen som har rätt!

Marchese Antinori 2004

Tillbaka på banan igen! Efter nästan tre veckor utan ett glas rödvin bestämmer jag och frun att det är dags att luta oss tillbaka för en stund med något gott på tallriken och i glaset. Tack förresten för alla glada tillrop! Lillflickan sover gott med en rännil av mjölk längs kinden och ett hedonistiskt uttryck i ansiktet.

Vi bloggchattade för ett tag sen om Antinoris Chianti Classico Riserva i den nya lovande årgången 2004. Vi är ju ganska svaga för detta vinet efter att ha följt 2001:an från vaggan till studentexamen - och visst är man nyfiken. Galloni har ju deklarerat 91 WA-poäng - och Suckling lär inte ha några problem att korsa 90-poängsgränsen med sina inflationsskadade Toscanapoäng.

Jag steker på två Karl-Johanssvampar (det är en utmaning att vara svampplockare i Malmö kommun!) och blandar med Ranis färska dito-pasta och vänder i rikligt med parmesan och stekt fläsk. Toppar med lite tryffelolja.

Under tiden smakar vi på det nyupphällda vinet. Doften är väldigt italiensk - men de klassiska referenserna till körsbär, bittermandel och en del ek. Smaken är direkt aggressiv - och vi kan inte hålla inne med en grimas. Fruktsyra - och det finns rejält av det. 2001:orna hade också en väldigt hög syra i sin absoluta ungdom - så det känns ändå väntat på något sätt. Detta vinet är oavsett ålder inget man sitter och slödricker utan mat. Till den fettstinna maten funkar syrorna utmärkt och eftersmaken av Toscana hänger med bra länge efter varje sipp. En liten torr tanninkänsla hänger med och visar att detta vinet inte skall drickas nu.

Om man skall ge sej på en jämförelse med 2001:an i samma tidsålder så är 2004:an ett något lättare och mer kyligt elegant vin. Renheten i frukten känns uppskruvat ett snäpp och syran är minst i nivå med 2001:an. Detta vinet skall inte drickas nu! Tyvärr så korkas väl 95% av alla SB's flaskor upp direkt efter hemkomst - men jag lovar att det finns 2-3 poäng till att plocka om man kan hålla sej 1-2 år. Syran ger med sej ganska snabbt med lagring och det finns en uppsjö av aromer runt knuten.

Detta är för mej Chianti Classico! Nu blev det inte av att jämföra detta vinet med Ricasolis och Fonterutolis motsvarigheter denna gång. Min erfarenhet av de sistnämnda är att de gör fantastiska viner - men ibland med så mycket Bordeauxkaraktäristika att man undrar om Sterling rört ihop boardingkorten.