2003 - den slutliga domen?

Mötet var oundvikligt. Jag hade ju lovat att aldrig mer köpa ett franskt vin från 2003 - men hur var det egentligen med Léoville Poyferre? Ett av mina absoluta favoritviner. Har det vinet mirakulöst undgått alla vassa tanniner, brända kanter och restsocker som har präglat mina upplevelser av årgången?

På försvarsadvokatens bänk sitter en imponerande uppställning. 98 Parker-poäng, 95 WS-poäng, 94.5 CT-poäng. Vi kallar in vinet till ett förberedande förhör. Som bad cop agerar en stram Pontet Canet 2002 med slipsknuten hårt knuten i halsen. Petrolo Galatrona 2000 (100% Merlot från Toscana) får komma med värme och kaffe mellan manglingarna.

Vi skall således blindprova vinerna, och jag har kallat in Doktorn och ett par andra kompisar som jury. De får veta att vi skall prova Bordeauxblandningar - inget mer. Uppgifterna är enkla: rangordna vinerna efter kvalitet, bedöm vilket vin som är äldst, och hitta vinet som inte kommer från Bordeaux. Efter lite trixande är vinerna i glasen, halvblint för mej - helblint för de fyra andra.

Glas 1: Imponerande tätt vin utan antydan till mognad. Doften är lite örtig med inslag av lichiefrukt. Smaken är stram men imponerande aristokratisk. Det är cederträ, lite gräsigt med en väldigt lång tannindriven eftersmak med fina syror. Det är cabernet så långt ögat når - och det är bra. Väldigt bra - men för ungt i dagsläget. Facit: Pontet Canet 2002

Glas 2: Ännu tätare vin med en tegelfärgad kant. Doften är betydligt större och klockrent Bordeaux med mognad. Det är stall, cederträ, lite exotiska kryddor, lite gräddkola, fatvanilj och lite rökta korvar. Jösses vilket tryck det är i detta vinet! Det smakar urtypiskt Bordeaux - men med en koncentration av sällan skådat slag. Friska syror och mineraler lyfter vinet - och även om eftersmaken är en aning eldig blir det aldrig för mycket. Detta bara måste vara Poyferrén - och jag är förvånad över hur drickfärdigt detta är. Det känns minst 10 år gammalt redan. Facit: Léoville Poyferré 2003

Glas 3: Något lättare i färgen, och med mer röda reflexer än de övriga. Doften är elegant med frukt som drar mer åt körsbär än svarta vinbär. Smaken har en tunnare kropp än de övriga två vinerna, med vissa brända inslag och stora mängder salmiak. Tilltagen fatkaraktär. Eftersmaken är lång och lite ettrig. Vinet känns fortfarande väldigt ungt, och kan nog utvecklas mer. Facit: Petrolo Galatrona 2000

När kuverten sprättas visas en stor samstämmighet. Samtliga provare upplever Léoville Poyferré som det bästa vinet, därefter kommer Pontet Canet och sist kommer Petrolo Galatrona. Samtliga upplever också Léoville Poyferré som det äldsta vinet (fast det faktiskt är yngst!). Och slutligen var det inte alltför svårt att plocka ut italienaren som den främmande fågeln.

Reflektioner: Inga regler utan undantag! Léoville Poyferré måste gjort precis allting rätt under 2003. Det är visserligen en något atypisk Poyferré - men 2003:an är ändå djupt förankrad i alla de aromer man väntar sej i en Bordeaux. Det är ett stort vin - och säkerligen ett av de största vinerna vi kommer att dricka i år. Skall man bli alarmerad av den tidiga mognaden? Jag tror det vi upplever nu bara är en västanfläkt av den komplexitet som finns bakom dörren. Det kommer bara att bli bättre och bättre! Sen måste jag också säga något om den fenomenala Pontet Canet. Om Poyferré snurrar i 95-96 poängsnivåer - så är denna något bortglömda Pontet Canet lätt 92-93 poäng. Ett fantastiskt vin - som också tar stora steg framåt när maten kommer på bordet. Koncentrationen och balansen är häpnadsväckande för en 2002:a! Och jag som tog med den som slagpåse.

Middag på Österlen

Efter en dags traskande längs kusten vid Brantevik samlas trupperna igen hemma i Doktorns stuga vid skymningen. Viner skall luftas och middagen skall fixas till. Nu hör det till saken att denna middagen har planerats i månadsvis, främst efter de viner vi har bestämt skall avtäckas.

Efter ett inledande glas av Barnaut NV champagne samlas vi runt ett färskt block anklever med Sauternesgelé och fikonmarmelad. Till detta öppnar jag den sista flaskan Moulin Touchais 1969. Det känns spännande att uppleva detta vinet till mat och i en huvudroll - jämfört med att prova det i en lång vertikalprovning.

Denna flaskan upplever jag som väsentligt annorlunda än den som vertikalprovades. Färgen är lätt gul och det finns inte ett spår av oxidation. Smaken är också väldigt fräsch med en ljuv tydlig syra blandat med mycket persikatoner och de där emsertabletterna. Det passar väl till anklevern - men jag undrar om inte denna flaskan saknar lite av den komplexitet som den förra hade. Den verkar helt enkelt så mycket yngre. Det passar helt perfekt till anklevern - men att säga att detta är ett stort vin är nog att dra det lite för långt.

Till mellanrätt brassar Doktorn på en rejäl omgång gåskrävor som blandas med rimmat fläsk och blandade salladsblad. Till det öppnas en Savigny-les-Beaune 1er Cru "Aux Vergelesses" 1996 från Simon Bize. Ett spännande vin för mej som just köpt en halvlåda av Simon Bize 2005 på SB. Detta är således den finaste Savigny'n som Bize gör - och nu dessutom med ett decennium på rygg bakom sej.

Jag känner med en gång igen den krossade graniten. Den som man kan ge sin högra hand för. Hallonfrukten är dovare och går mer mot jordgubb, allt blandat med inte helt angenäma animaliska toner av fermenterad grävling. Smaken är typisk Savigny = inget man bjuder BiB-pimplare på. Ljus syrlig frukt, jord och mossa, djurhudar och försurad insjöbotten. Jag gillar det skarpt.

Till huvudrätten, harsadel med skogssvamp, kommer kvällens riktiga clou på bordet. Denna flaska Mazi-Chambertin 1993 från Armand Rousseau ropades in gemensamt av mej och Doktorn strax före jul. Kungen av Chambertin från ett bra år!

Det är märkbart hur mycket kraftigare detta vinet är sin färg och struktur. Vinet är varmare och är betydligt mer lättdrucket av Savignyn. Precis som man hoppas är vinet helt perfekt moget, med smaker från bärskog till ekfat som är helt integrerade. Vi enas om att det är strålande gott, men att det kanske inte riktigt uppfyller våra vildaste fantasier. Hade nog hoppats på lite mer komplexitet och intensitet - men visst är det hårklyverier. Det är vin i världsklass men ändå i skuggan av Domaine Leroy.

Som avslutning delar vi upp det sista av Moulin Touchais till en bit Roquefort. Den snytingen fixar inte vinet som faller ner och spelar död. Drickes med fördel som efterrätt utan ost.

Chateau Lanessan vs Villars 2005

Doktorn ligger med svårartat ryggskott när vi anländer på fredagskvällen. En hel dags lastande av vin har slutligen gjort sitt med ryggmusklerna och vi får skeda i honom värkpiller och cru classé för att han skall kunna visa runt bland nyförvärven. Det är Bordeauxprimörer 2005 från wineandco som äntligen har kommit hem efter en lång tids väntan hos en släkting i Tyskland.

De finare lådorna rör vi inte ikväll - utan Doktorn bräcker upp två lådor av för mej okänt innehåll: Chateau Lanessan och Chateau Villars. Chateau Lanessan är ett cabernetdominerat vin från Haut-Médoc och Chateau Villars är merlotdominerat vin från Fronsac.

Vinerna får en snabb sväng i karaff före servering - Lanessan har redan kastat stora mängder sediment. Båda vinerna är väldigt kraftfulla - och egentligen inte så njutbara rätt upp och ner. En vitlöksspäckad lammstek får agera tannintämjare, och då spelar båda vinerna i harmoni igen.

Chateau Villars: Öppen och mogen doft av plommonfrukt och en hel del ekfat. Tät tanninrik smak med små eruptioner av citrusskal.

Chateau Lanessan: Känns en storlek större än Vilars, men är å andra sidan mer sluten. Tät carbernetstruktur med sting av mentol. Lång tanninrik eftersmak. Antydan till en fin cigarrlåda.

Båda vinerna imponerar på mej, speciellt med tanke på prisklassen (100-150 kr). Parker ger 90 poäng till Lanessan - och jag har inga invändningar.

Bordeaux, Bordeaux. Man känner sej som Askungen bland de här lådorna. Vad är väl en låda Bordeaux 2005? Dötrist, överprisat, parkeriserat - och fullständigt underbart.

Claude Val 2008

Claude Val var antagligen ett av de mest omskrivna vinerna på svenska vinforum och bloggar under 2008. Historien om Kronstams nästan maniska hyllande av detta 55-kronorsvin i varje tänkbar tidskrift fick några skribenter på finewines.se att starta en fiktiv rättegång. Hade Kronstam en dold agenda - och framförallt - hade han egen vinning av att öka försäljningen och få in vinet i det ordinarie sortimentet? I brist på bevis får man nog anse Kronstam friad i detta fallet - han gillar helt enkelt detta vinet får man anta. Eller ser han det som ett experiment för att testa nivån på sitt inflytande?

Lustigt nog har jag inte hittat en enda person som har provat vinet i fråga - förutom Kronstam då förstås. Och nog hade han inflytande! Idag står vinet med bästa exponering på Hansakompaniets SB.

Om jag skall knyta an till den förra posten så har ett 55 kronorsvin inte det så lätt i det svenska systemet. Utan tyngden av alkoholskatt och hög moms skulle detta vinet kosta c:a 30 kr - och det är egentligen i det bordershop-perspektivet man skall ställa vinet. Vinet är i alla fall klassat som Vin de Pays d'Herault, Languedoc (som Grange des Peres) och innehåller en blandning av Carignan, Grenache, Cinsault och Merlot.

Det doftar i alla fall inget vidare. Gamla bananskal och jäst är väl den korta sammanfattningen. Det smakar dock betydligt bättre, med en viss fruktighet, klar syra och en salmiakton. Det känns korrekt och genuint på något underligt sätt - även fast det är synnerligen enkelt och helt saknar tanniner. Med klädnypa och stor ishink funkar det nog synnerligen väl på vilken studentskiva som helst.

Om man säger så här; ett vin som Santa Duc's Les Plans (49 DKK) lurar upp detta vinet på läktaren. Jag vet ärligt talat inte vad Kronstam har i kikaren här.

P.S. Kronstam har även hyllat 3-kronors vinet Umbala (från förra posten) i åtminstone två fristående DN-kolumner. Det vinet har också lämnat BS och står nu i flertalet butiker. Fast där är han inte ensam i hyllningskören - Dina Viner ger vinet 83 poäng (!). D.S.

Rödtjutet

Vad kostar en flaska vin? Om man bara räknar in alkoholskatt, Systembolagets påslag och moms är det teoretiskt lägsta priset för en liter vin: (21.58 kr * 1.19 + 3.50 kr) * 1.25 = 37.90 kr. Då får varken vinodlaren, transportören eller importören en enda krona. Dessutom saknas det också en förpackning som säkert går på någon krona.

Det billigaste vinet i Systembolagets sortiment, Umbala, kostar 42.66 kr per liter. Det inser vem som helst att man inte kan sälja en produkt (dessutom från Sydafrika) till det priset utan storartade subventioner, slavliknande arbetsförhållanden och bottenlös kvalitet. Det måste vara högst tveksamt att Systembolaget överhuvudtaget skall ha detta i sitt sortiment.

Se också Niklas blogg om arbetsförhållanden på sydafrikanska vingårdar!

P.S. En lustig detalj med den svenska alkoholskatten är att den närmast fördubblas när alkoholhalten överstiger 15%. Kan det förklara varför vissa producenter närmast regelmässigt felmärker vinerna? D.S.

Simon Bize vs Vincent Girardin årgång 2005

Mitt inre sökande efter min optimala stil på Bourgogne fortsätter. Ikväll är det lite rörförstärkare mot transistor, flygande jakob mot tapas, korsord mot soduko. Gammalt möter nytt - och jag har absolut ingen aning om vad jag själv föredrar.

Å ena sidan har vi modernisten i detta sammanhanget, Vincent Girardin Santenay 1er Cru La Maladiere. 40% ny ek och 100% avstjälkade druvor. Å andra sidan har vi Simon Bize Savigny-les-Beaune Les Bourgeots, 10% ny ek och 50% avstjälkade druvor. Skillnaden i terroir för de två vinerna skall säkert inte underskattas, men en fingervisning om skillnaderna i vinmakningen borde vi kunna få.

På tal om vinmakningen så läste jag på EBob att fler och fler producenter i Bourgogne börjar återgå till att inte avstjälka druvklasarna före pressningen. Men det innebär inte att man bara öser ner alla löv och kvistar och går hem. Nej, det kräver i stället ännu mer arbete eftersom bara de finaste stjälkarna skall med. Exakt vad som ingår i begreppet stjälk är dunkelt för mej som aldrig sett en vinproduktion - men målet måste vara att få ett mer komplext vin som tål lagring bättre.

Båda vinerna är nyss hemkomna från beställningssortimentet, och kom som årgång 2005 (det vet man ju aldrig helt säkert).

Simon Bize: Lätt röd färg, doftar krossad granit och finaste vildhallon med ett stänk av anis. Smaken är helt perfekt balanserad mellan syra, ganska mycket tanniner och samma karakteristika som doften. Väldigt rent och borde kunna ha en lång framtid i källaren. Det är precis den stil jag sökte efter!

Vincent Girardin: Vinet är betydligt tätare och doftar dovare av ek och mörka bär. Men vänta lite - var där inte också en antydan till blöt wellpapp? Tonen är svag men gör att vi tappar helt känslan för vinet. Vi sköljer ur glasen och hämtar en ny flaska. Flaska två är ett helt annat vin - men är det bättre? Doften är här helt insnöad på gräddkola och björnbär. Efter en stund kommer det svettiga hästar instormande. Under de kommande timmarna vacklar vinet mellan stallet och bärkorgen - allt inpackat i en stor eklåda. Hade det varit en gammal Bordeaux hade det känts bättre... Nej - detta vinet gillar jag inte. Har Vincent slarvat med faten tro?

En jordskredsseger för Bize således. Ett riktigt bra vin som jag skall komplettera med fler flaskor av!

Uppsamlingsheat

Vissa flaskor hamnar lite vid sidan av - men är väl värda att dokumenteras ändå:

Som fördrink till kummelkvällen plockade vi upp en flaska av "kravallvinet": Hubertushof Trittenheimer Apotheke Riesling Spätlese 1988. Vinet som visade hur tunn vår fernissa av civilisation är.

Vinet känns väldigt ungt och fräscht för att vara mer än 20 år gammalt. Faktum är att vinet, trots ålderskillnaden, känns som en karbonkopia av den utmärkta Heinz Schmitt Longuicher Maximiner Herrenberg Spätlese 2001. Ett riktigt gott betyg således! Är vinupplevelsen tillräckligt unik för att för att motivera en stormning av kassalinjen? Hmmm..

Inte riktigt lika fräsch var den flaska Clos de l'Oratoire des Papes 1998 som vi provade igår kväll. Grovt, orent och med en illasittande starkvinston. Vinet kändes oxiderat och långt förbi alla drickfönster. Jag trodde nog att denna skulle vara på topp nu?

Efter provningen av Leroy AOC Bourgogne 2004 fick Travkungen blindprova en Léon Barral Jadis 2005. Ingen avundsvärd position att hamna efter ett vin som skulle få vilken fin-Bordeaux som helst att framstå som lantvin. Travkungen spikar vinet direkt (felaktigt) som en Rhône-Syrah.

Detta vinet har egentligen inget gemensamt med Jadis 2004, förutom en väldigt hög drickbarhet. Jadis 2004 var ett ganska lätt vin med sina smakeruptioner av knallpulver och mineraler. Jadis 2005 är en helt tät matta av bär och charkuterier - och det känns väldigt Syrahdominerat och därmed inte så unikt som 2004:an var. Knallpulvret lyser med sin frånvaro - men bären är kyliga och nysköljda och varje sipp känns som att sätta tänderna i en blandning av nyplockade blåbär och vindruvor. Inte överdrivet vinöst, men väldigt gott att bara dricka rätt upp och ner. Detta känns som ett vin som skall drickas på sin underbara frukt - och att oddsen för lagring kan vara tveksamma. Lätt kylt under ett blommande äppelträd - kan bli himmelskt.

Chateau Bouscassé 2005

Chateau Bouscassé 2005 går som en löpeld genom vinbloggvärlden. Finare Vinare provade igår, och jag misstänker att Konjären tar en titt i afton. Hur är egentligen kvaliteten?

Jag gick fullständigt i mål över detta vinet i oktober förra året, speciellt dag 2. Recensionen i november var mer måttlig - men fortfarande klart positiv. Mina flaskor i källaren inhandlades i oktober - precis efter årgångsbytet. Har Brumont skickat bottensatsen till Sverige i den sista sändningen? För att gå till grunden inhandlas en flaska Bouscassé 2005 idag på Jägersros Systembolag i Malmö. Batchnummer L8850-47-08 (vilket iofs är samma som de som ligger i källaren).


Klockan 17:28: Nu har vinet varit i karaffen i c:a två timmar - och är fortfarande för kallt (13-14 grader): Nja - det är inte enormt upplyftande just nu. Vinet känns extremt primärfruktigt - men är inte överdrivet tanninhaltigt. Förutom en dov frukt svävar en svag ton av kryddhylla och samma julmust som FV upplevde. Den tidigare så dominerande eken är inte här idag - ingen gräddkola heller. Jag hoppas på metamorfos.

Klockan 18:12: Drastiska förbättringar på kort tid. Frukten har ljusnat mot ljusa körsbär - och det finns gott om det. Ovanligt öppet och fruktigt för att vara Bouscassé. Väldigt läskande syror - men jag kan kanske hålla med om att eftersmaken är lite tunn.

Klockan 19:37: Känns som det har planat ut för ikväll. Jag gillar detta vinet! Det är bäst till maten, men dricker ganska bra rätt upp och ner. Nu åker vinet ner i flaskan igen och så väntar ett nytt smaktest i morgon.

OK - det är inget stort vin på något sätt - men det tilltalar mej väldigt mycket. Det finns en väldigt fin balans av syror, alkohol, väldigt ren och ymnig frukt, fin ek och ovanligt lite tanniner för Bouscassé. I mitt tycke är detta hundra gånger roligare än vad 2004:an var. Mitt minne är för svagt för att för att jämföra med äldre årgångar.

Vi får se om tiden kan trolla fram en dimension till. Mina extrema hurrarop från oktober var kanske lite överdrivna men jag tycker fortfarande att detta är ett bra köp för 100-lappen. Denna flaskan var precis lika bra som de tidigare - så någon sändningsvariation kan inte jag påvisa i alla fall (eller konspiratorisk kvalitetssänkning).

Dag 2 klockan 21:00: Vinet har återigen ändrat karaktär väsentligt. Ny känns eken tydligare i en choklad/kaffeaktig ton och frukten har mörknat mot plommon. Syran är ganska hög - och vinet är fortfarande väl balanserat. Så bra som det är nu var det inte igår. Men några 91 poäng är det inte (min förra CT notering). Kanske ett dygn till kan betvinga kroppen att fyllna ut? På med dumstruten. Eller hur är det med det? Det är ganska hopplöst att prova vin när man bara letar fel. Resterande flaskor får vila under stock och sten i lång tid.

Sauzet Puligny-Montrachet 2004

I slutet av förra året gav jag löftet att 2009 skulle bli ett Bourgogneår. Det har väl varit lite si och så med det hittills - men nu har jag äntligen fått hem starten till den provkarta av producenter jag siktade på då.

Provkartan är införskaffad via en samlare i Köpenhamn som jag handlat en hel del Bordeaux av de senaste åren. När jag berättade om min nya "fas" skrattade han och sa att det är ungefär det som han gick igenom när han var ny i gamet. Jag köpte en flaska av varje producent han hade i källaren. Nästan alla flaskor är kommunvin och kostade någonstans mellan 150-400 DKK / flaska. Lådan innehåller vin från Boillot (vitt), Sauzet (vitt), Trapet (rött), Barthod (rött), Confuron (rött), Bize (rött), Lechenaut (rött) och Genot-Boulanger (rött). Sen har jag kompletterat med nya flaskor av Drouhin (rött+vitt) och Girardin (rött) från BS.

Målet är att få en känsla för de olika husstilarna, och vilken typ av Bourgogne som jag är mest attraherad av. Bourgogne är ju ett minfält, och hos WA och WS finns ingen hjälp att få. Det är bara att kasta sej ut och se var man landar helt enkelt. Nördigt och spännande.

Ikväll börjar den stroboskopiska sightseeingen med en flaska Etienne Sauzet Puligny-Montrachet 2004. Etienne Sauzet har varit död i mer än 30 år - och för detta vinet ansvarar hans svärson Gerard Boudot. Som vanligt i Bourgogne har Sauzet både en domaine och negociantdel. Denna flaska är således negociantplonk av kommuntyp. Stilen på Sauzets viner beskivs som lätt, elegant och mycket måttligt ekat. En realiserad kummel badande i vispgrädde och sherry får agera kuliss.

Jag har tidigare haft lite svårt för just Puligny-Montrachet, och detta vinet är inget undantag. Jag sitter hela tiden med känslan av kejsarens nya kläder. Det skall vara subtil elegans, men hur subtilt kan det bli? Det är inte dåligt på något sätt men jag har svårigheter att skilja detta från vilken 70 kr Chardonnay som helst: Det är lite eldigt i finishen - smaken är lätt, lite bitter och ganska rejält syrlig. En Chablis har mineraler, en Corton har popcorn och anis. Detta har ingen karaktäriska att ta på - och att se fram emot. Det är säkert inte Puligny-Montrachet som det är fel på - det är jag. Ge mej 10 år till av vinprovande så borde jag också finna substans bakom prislappen. Tills dess passar jag.

OK - 11 flaskor kvar...

Domaine Leroy Bourgogne AOC 2004 upplösningen

Efter en kvarts huggande i den tjocka lackkapsylen ser vi plötsligt en hägring av korken. Med min usla korkskruv hamnar korken i två delar på köksbänken och vinet hälls över i karaff.

Vinet, som varken är filtrerat eller klarat med äggvita, ser både väldigt lätt och grumligt ut på samma gång. Doften som strömmar ut karaffen är helt makalös. Det första som både jag och Travkungen utbrister är Indien. Det doftar kryddbasar i Mumbai. Det finns också en påtaglig fatighet som påminner om svett gräs tillsammans med en pepprig pinotton.

Smaken är ljuvligt ren och böljar fram i munnen mellan röda frukter och mörkare toner av undervegetation. Jag gillar stjälkar - och det gör Bize-Leroy också. Stjälkarna ger en stadga och fräschhet till vinet som borde göra det väldigt lagringståligt. Allt är bara så otroligt rent och koncentrerat - det kan inte finnas en enda dålig druva eller halvdant fat i närheten av detta. Men det som gör att man verkligen märker att detta är vin på riktigt är tidsrymderna. Tiden verkar gå i ultrarapid mellan för - mellan - eftersmak. Det kanske inte riktigt håller ända ut i eftersmaken som La Tâche 2004, men det är också det enda vin jag någonsin har gett 100 mmm-poäng. Ett litet avdrag blir det nog också för all icke-dekanterbar grumsighet. Det påverkar inte smaken - men vinet ser inte speciellt inbjudande ut.

Jag är helt såld på detta vinet - oavsett om det är etikettshysteri eller annat som spelar in. Travkungen har smakat AOC Vosne-Romanée 2004 ett flertal gånger och måste medge att detta vinet är precis lika bra. Han har även provat en del "normalklassade" viner från Leroy - och det är verkligen inte så att man kan köpa helt blint från egendomen. Alla viner är dyra - men alla viner är inte bra.

Denna flaska är köpt på Vinforum för 485 DKK, vilket är en rent rövarpris med tanke på det som man får i glaset. Det är högsta Grand-Cru kvalitet. Problemet är att få tag på det. Det finns att köpa i Esprit-du-Vin i Köpenhamn. Tyvärr är den butiken ungefär lika stängd som Domaine Leroy's vinshop. De flesta butiker brukar välkomna kunder - men den butiken öppnar inte ens dörren om du inte har för avsikt att handla stort - riktigt stort.

Pata Negrakotletterna var också utsökta - lustigt att man aldrig tänkt på det tidigare. Klart att det måste bli en del kvar när man skurit bort skinkorna.

Domaine Leroy Bourgogne AOC 2004

Kvällens vin är sannerligen ett unikt vin i många avseenden, och man kan nog skriva flera sidor med fakta utan att ens nämna hur det smakar. Det är en historia om en unik vinmakare, med en unik historia och dessutom är det ett ganska bra exempel på hur komplicerat Bourgogne kan vara.

För det första - detta vinet finns inte. I alla fall inte i några andra årgångar än 2004. Maison Leroy som är Leroy's negociantdel släpper varje år en AOC Bourgogne - så även 2004. Domaine Leroy som endast säljer viner från Madame Lalou Bize-Leroy egna marker släpper vanligtvis endast viner från de bästa 1:er cru och Grand Cru lägena. Dessutom till priser som i många fall övertrumfar självaste DRC (undantaget Romanee-Conti). Försäljningsprocessen lär också vara något hämtat ur en film. Tydligen samlar frun in alla gamla kunder i ett rum där de får skriva ner sina beställningar. Om någon ens andas om en prislista är det dörren som gäller. Inte helt kompatibelt med SB's inköpssystem.

Desillusionerad efter makens död och med tveksam känsla för årgångens kvalitet degraderade Madame Bize-Leroy hela skörden under 2004 till simpelt kommunvin. Vinerna från Romanee S:t Vivant och Richebourg blandades samman och kallades AOC Vosne-Romanee. Vinerna från Clos de Vougeot, Corton Renardes och Clos de La Roche blandades samman under det modesta namnet AOC Bourgogne. Ett beslut som Madame senare lär ha ångrat i senare provsmakningar. Hon använde de vanliga negociantetiketterna - och det är inte helt lätt att skilja dessa flaskorna från "det vanliga blasket" (citat Krug FW).

Historien om hur Lalou Bize-Leroy blev en av världens största vinikoner är alltför lång att skriva i bloggen. I kort går den ut på att hon tidigare var delägare i Domaine de la Romanee-Conti - där hon blev utmanövrerad i bästa Falcon Crest-stil av sin egen familj. Hon tillskrivs en stor del av det uppsving som DRC har haft de senaste 20 åren - både vinmässigt och kommersiellt. I hennes egna vinodlingar tillämpas nu strikt biodynamik, inklusive allt mumbo-jumbo om kosmisk rytm och frånvaro av streckkoder. Detta sker i kombination med stenhård manuell gallring av druvor och ett uttag som beskrivs som löjligt lågt. Det totala antalet flaskor per jordplätt är snarare under 1000 än över.

Kan ett vin få mer positiv etikettskjuts än så här? Kommer jag någonsin att dricka Grand Cru vin från Leroy igen? Vi får se - Travkungen har avbokat alla möten och är på väg hit med några Pata Negrakotletter. To be continued.

Moulin Touchais 1969 - 1995

Livet känns väldigt slumpmässigt ibland! Travkungen fick nys via en polare att det skulle hållas en Moulin Touchaisvertikal i Malmö - och att det saknades deltagare för fullt manskap. Efter lite kontakter med provningsledaren fick vi hänga på - och jag lovade dessutom att ta med en av mina 1969:or som ett surprisevin. Det var inte förrän vi var där som jag uppfattade att det var Gomseglets vinklubb - hemvisten för Mina Vinare!

Provningen startade ganska omgående, och jag höll en låg profil om mitt bloggande. Vem var Mina Vinare? Jag tror att Mina Vinare kände igen min flaska efter avtäckningen - och det blev nästan ett Stanley-Livingstonemöte över den avslutande mandelkakan. MMM I presume?. Ett trevligt och hjärtligt möte - och vi kunde inte låta bli att vänligt gnabbas om våra meningsskiljaktligheter :-). Hoppas vi kan ses igen!

En söndagskväll med Moulin Touchais! 10 blinda viner - 10 provare. Nedan följer årgångarna som provades (de serverades inte i denna ordning), och mina kommentarer. I stort var vi ganska eniga, det var bara ett par av vinerna som orsakade lite diskussion. Alla viner äldre än 1990 var oxiderade och brunfärgade i varierande grad. Jag har vanligtvis lite svårt för oxiderade viner - men eftersom det hör till karaktären fick jag gladeligen tänka bort från det.

1995: Det doftar Pinot Gris med petroleuminslag? Exotiska frukter, inget vidare komplex, lite sockerlagskänsla. Helt ren och korrekt dock.

1993: Ännu mer petroleum, tydlig ton av bivax och päronsplitt. Högre syra än glas 1, fin passionsfrukt i smaken. Bättre än 1995 idag, kanske inte i morgon.

1990: Här gick meningarna isär. Jag tycker det doftar kisstenar på en offentlig toalett. Mycket parfymerad doft med en viss äpplighet i botten. Det smakar mycket bättre än det doftar. Helt klart ett av provningens mest udda viner.

1985: Detta vinet är alla överens om. Det kan vara en aning defekt - en pust av smutsig källare kommer i starten men försvinner sen. Mycket oxiderad doft och smak. För gammalt, alternativt defekt.

1984: Ganska oxiderad, men håller sej på rätt sida om Sankte Per. Lite äpplig smak, torr och en aning salt. Tänker på sherry. Skall knappast lagras längre.

1979: Betydligt fräschare än både 1984 och 1985. Inlagda persikor, äppelkaka, päronsplitt. Kanske lite för snällt? Detta skall vara årgången med mest botrytis. Har säkert många år kvar till toppen och kan bli något extra.

1977: Pang - där satt den! Ett nummer större än alla föregående glas. Krossade emsertabletter, salmiak, exotiska frukter, mandelkaka. Stråk av Islaywhisky. Väldigt komplex och bra hela vägen från doft till eftersmak. Bästa helhetsintrycket och massor av lagringskapacitet kvar.

1975: Tillbaka i oxidationskänslan. Vid det här laget smakar det mest äppeljuice med stänk av passionsfrukt. Nja. Drick upp.

1971: Också kraftigt oxiderad med en nästan rödbrun färg. Apelsinskal och äppelkaka. Jobbigt för detta vinet att komma nästan sist (glas 9 av 10). Inte alls dåligt men mitt tålamod med äppelskruttar börjar ta slut.

1969: Mitt vin! Viss oxidation men känns betydligt fräschare än både 1971 och 1975. Lite blyg doft - nästan minst doft i hela provningen. Smaken är en dröm - och är i mitt tyckte den mest komplexa i hela provningen. Det är emsertabletter, kokoskräm, äppelkaka och ett stänk av asiatisk fisksås på toppen.

Min vinnare? Som totalupplevelse väljer jag 1977:an som har allt. Den har både ungdomlig kraft, stor komplexitet och en helt ren doft och smak. Detta vin hamnar också på första plats hos 7/10 provare - vilket är anmärkningsvärt med tanke på att det står 100 glas på bordet. Mitt vin får en röst (och sen missade jag de andra två ettorna).

En sak är säker - Moulin Touchais är inget nybörjarvin och man måste gilla oxidation för att gilla lagrad Touchais (och det är säkerligen så att Touchaiskännarna inte håller med mej i mina bedömningar). Det står också klart att det är ganska få årgångar som har den närmast oändliga lagringskapaciteten som Touchais är känt för. Välj med omsorg till källaren således. Efter redovisningen provade vi vinerna till grönmögelost och mandelkaka. Tyvärr hade vi alla Chenin Blanc-koma vid det laget och drömde mest om ett glas öl. Ett förslag till nästa gång vore att servera tillbehören redan vid provningen.

Stort tack till M. och till Gomseglet för en trevlig provning - och för trevliga nya bekantskaper. Det var en stor upplevelse för en vertikalnovis! Provningsschemat för våren ser helt fantastiskt ut - och jag inser att chansen att komma med är mikroskopisk för en utomstående. En folieprovning hade varit spännande.... Tänk om Gruaud Larose kan möta Clos St Jean!

Bilder? Tyvärr la min kamera av i sämsta tänkbara ögonblick - men jag tror Mina Vinare fångade några bilder.