Fontanafredda Coste Rubin 2001 vs Clos des Papes 1998

De roligaste vinkvällarna är de som uppstår spontant ur luften. Ikväll hade jag öppnat en gammal bekant för mys framför TV:n - Fontanafredda Barbaresco Coste Rubin 2001. Strax efter ringer det en gammal polare som blivit utelåst i kylan och får komma på middag istället. När svärmor dessutom dundrar in vid sjusnåret får jag ta en tur ner till vinkällaren igen. Då alla inblandade är glada vindrickare känns det som att det är läge att öka ambitionsnivån en aning - upp kommer jag med en Clos des Papes 1998. Vinet var en del av samma blandlåda som innehöll Bosquet des Papes 1998 Chantemerle och kostade 400 DKK för ungefär ett år sen på Vinforum.

Fontanafreddan har vi provat flera gånger, och jag har varit uppe i dryga 90-poängs nivåer varje gång. Att vinprovning är en jämförandes konst blir tydligt idag - och Coste Rubin kommer antagligen att få en riktigt tung match.

Glas 1: Fontanafredda Barbaresco Coste Rubin 2001. Vinet ser otvetydligen ut som Nebbiolo med en tegelfärgat utseende. Det har lite svårt att komma igång - och ekkaraktären slår igenom ganska rejält. Med tiden kommer lite av den där känslan av "blomsteraffär i en förmultnande skog" som jag förknippar med detta vinet. Syran är ganska tilltagen och intensiteten kanske inte på topp. Det kan bero på att detta vinet har framtiden bakom sej (ej troligt) eller på det som osar i glaset bredvid (troligt).

Glas 2: Clos des Papes 1998. Här har ljudkillen maxat all frekvenserna på equalizern! Vinet ser ut som det vore tappat på flaska igår, och doftar nästan bedövande av varm jordgubbig frukt, vitpeppar och ett uns av rökta korvar. Smaken är bland det mest balanserade jag har upplevt! Helt torr men ändå full av varm solmogen frukt - härlig balanserad syra som kittlar på tungan och tanniner som stadgar upp vinet. Den varma frukten pulserar i vågor genom tanningreppet och mynnar ut i en lång lång vitpepprig eftersmak. Av 14% alkohol märks ingenting - detta vinet är lätt på fötterna som en gymnast på Red Bull.

Nu är det kanske ogint att börja bedöma vinet mot resten av världssortimentet - men det är väl därför man håller på? Vinet är superbalanserat och barnsligt gott - men är det särskilt komplext? Eller är det bara för ungt? Jag saknar en dörröppning till en undre mörkare och mer komplex värld. I min lilla vinprovningsvärld kan ett vin som Clos des Papes 1998 aldrig vara aktuell för mer än 91-92 poäng. Men det är verkligen gott nog - och gästerna är mer än hänförda av vinets charm och fruktighet.

Mumieprovning i St Julien

Ikväll skall det ske! De gamla off-vintage liken som jag har samlat på mej under hösten skall öppnas och värderas av mej och Doktorn. Viner av denna typen är rena lottsedlar med ganska dåliga odds (skall det visa sej) - och trots väldigt namnkunniga slott kostar dessa flaskorna nästan ingenting på begagnatmarknaden. Etikettsdrickarna köper tydligen inte helt blint i alla fall.

Vi börjar bakifrån i kronologisk ordning: Léoville Las Cases 1956.

1956 är en bra årgång för svenska tennis och slalomstjärnor, men inte för röd Bordeaux. Året är mest känt för den stora frosten som slog ihjäl en massa vinrankor. Malbecdruvan raderades i princip ut, och återplanterades aldrig i någon större utsträckning efter det. Léoville Las Cases 1956 är grumligt brunröd i färgen - och doftar vedervärdigt av katrinplommon och ättika. Detta får Tutanchamon att framstå som en nyduschad hunk. Rätt ut i vasken.

Léoville Poyferré 1969: En årgång som tydligen liknats vid en SJ-smörgås, "inget i mitten och torra kanter". Vinet är det tätaste i färgen av alla viner ikväll och det ser ut och doftar ganska lovande från start. Tyvärr kommer det nästan direkt en ton av kokta rödbetor och gammal källare som blir direkt outhärdlig. Korkskadad? Rätt ut i vasken.

Kvällens 58-poängare (RP) Léoville Poyferré 1974 var utan tvekan det vin jag hade minst förväntningar på. Vinet är väldigt lätt i färgen, men det doftar underbart av färsk hallon/jordgubb/cassis med en tydlig rostad ekton. Vinet framstår som en lagrad Côte de Beaune med en markerad syrlighet - men vinet har balans och charm. Eftersmaken är stroboskopiskt kort, men det funkar väldigt bra till kvällens mat (lerkärlsstekt majskyckling). Inga 90 poäng, knappt ens 80 - men betydligt mer än 58! Vi dricker vinet under flera timmar, och den sista slatten är den absolut bästa. För 100 kr är detta faktiskt inte alls illa, även om motståndet är svagt ikväll.


Ducru Beaucalliou 1975 är sist ut i matchen, och både ser ut och luktar som ett "modernt" vin. Det är otvivelaktigt Bordeaux med alla attribut på plats som cassisfrukt och ek. Det smakar dock ovanligt slankt - hög syra, relativt låg koncentration och lite gryniga tanniner. En lätt oren ton kommer och går - och jag är inte alls charmad av detta vinet. Det är hårt och lite ovälkomnande.

Kvällens vinnare blir, för mej, helt oväntat Léoville Poyferre 1974.

Domaine Les Goubert Gigondas 2001

Jag tror jag har hittat sinnebilden av en fransk mademoiselle - Florence Goubert ser lika mycket fransk ut som min lokala vinhandlare på Amager ser dansk ut med sin askgråa hud och rödsprängda kinder.

Domaine Goubert har varit i famligen Gouberts ägo sedan 1600-talet, och dottern Florence står näst i kö för att överta egendomen. Florence har också gett namnet åt kvällens vin, Domaine Les Goubert Gigondas Cuvée Florence 2001, som är egendomens prestigecuvée. Vinet innehåller en blandning av Syrah och Grenache, och har lagrats på nya ekfat i 12-18 månader.

Detta vinet har jag väntat ut ganska länge, men ikväll kändes tiden mogen för ett test. En fördel med ett vin av denna typen är att det är inte så knussligt med vad som serveras till - ett bra allroundvin helt enkelt. Inte alls så krävande som en gammal Bordeaux som behöver en krattad manege för att kunna uppträda.


Vinet har ingen fällning, men dock ett tegelfärgat moget utseende. Det doftar sydfranska örter blandat med en Brunelloliknande blandning av körsbär och ekfat. Vinet känns svalt i munnen, trots 14.5% alkohol, med gott om livgivande syra och ett visst tanninbett.

Det är mysigt. men inget som plockar ner stjärnorna. När det kommer mer luft till vinet framträder ekfaten än mer - och till slut känns vinet faktiskt på gränsen till överekat. Godkänt - men inget jag köper igen till dagens kurs (runt 300 DKK för senare årgångar).

Vid slutet av kvällen plockar vi upp den halvfulla flaskan Graillot Crozes-Hermitage 2007 ur källaren. Otroligt att dessa viner innehåller (delvis) samma druva - för de har verkligen inget gemensamt. Graillotvinet är mycket mer aromatiskt, med en kyligare elegantare framtoning. Det känns som vinet har lagt till sej med en köttigare ton under natten - med alla underbara Syrahdrag intakta. Inget tvivel här vilket vin som håller högst kvalitet...

Graillot Nouveau

En intressantare variant av Beajoulais Nouveau är när Syrahguden Graillot kommer med sina nya alster en gång om året. Årets 2007:or lanserades på Bichel i tisdags, och levererades idag till jobbet. Vad säger då Alain själv om sina 2007:or? "Extremt charmerande, rund, komplex och mogen, med en tannintextur som i 2006”.

Att fråga en fransk vinmakare om senaste årgången är vanskligt - det brukar låta som århundradets årgång varje år. Enligt årgångstabellerna är 2007 lite av en mellanårgång i norra Rhone, men vi vet ju alla vilka underverk som Graillot kan få till. Jag var helt extatisk första gången vi provade 2006:an, men för varje flaska som konsumerats sedan dess har jag justerat ner förväntningarna något. Snart tappar väl Houston radiokontakten helt när vinet rundar månen. Så nu är det hänglås på de kvarvarande 2006:orna. Eftersom Graillots viner tillbringar c:a 12 månader på fat kan årets flaskor inte vara mer än någon månad från buteljeringsanläggningen... Det borde således vara långt från tunnelprospektering. Plopp - där rök korken!

Vinet har som väntat en tät djup blå färg och doftar extremt primörfruktigt. Vinet är betydligt tätare än 2006:an. Doften är utan tvivel Syrah - extremt mycket Syrah. Jag vet ingen annan som mejslar ut alla särdrag så tydligt som Graillot. Listan är lång: en gnutta stenrök, blåbär i övergång till björnbär, gummistövlar - allt det man väntar sej. Faktum är att man utan större problem kan frammana bilden av en gammal skeppshandel när man doftar på vinet. Tjärat tågvirke? Jag kan förstår de som tycker att detta är för mycket annat än frukt, men jag älskar det.

Smaken visar att Graillotsyran är tillbaka efter ett par syrafattigare årgångar. Det finns rejält med substans i vinet, men just nu är det faktiskt lite obalanserat. Syran tar över helt i eftersmaken (äter dock bara bröd och olivolja till).

Summa: vid samma ålder var 2006:an ett mer direkt älskvärt vin. Här finns det dock mer syra, tanniner och allmän "substans" för långlagring. Det skall säkert ordna sej med lite rast och vila. En klassisk pre-2005 Graillot?

Coq Au Vin hos Travkungen

Jag tror vilken vinfantast som helst skulle känna småkrypningar längs lustcentrum inför en vinkväll hos Travkungen. Ordern som har gått ut lyder: medtag en "enklare" röd Bourgogne för att konsumeras till Coq au Vin. Vad som är definitionen på "enklare" är inte helt klarlagd - men jag har i alla fall tagit med en Vosne-Romanee 2003 AOC från Camille Giroud.

Vi installeras i soffan med lite snittar och ett glas förtjusande "bubbel". Våra vinpavor tas fram i ljuset. De vankas en ganska intressant provning - tre olika årgångar (2003, 2004 och 2005) samt viner från tre olika kvalitetsnivåer (kommun, 1:er cru samt grand cru) skall provas! Men jag kan inte slita blicken från mitt champagneglas - eftersmaken vill liksom aldrig ta slut. Det är kondenserade snäckskal och ung lasersvärdssyra över hela linjen... Vinet är en Cristal 2002. Gangstarapparnas förstaval. Travkungen förnekar sej inte - och det är bara att tacka för möjligheten att smaka ett "ouppnåeligt" vin, dessutom presenterat lite i förbifarten.

Provningen av de röda sker öppet, med och utan mat till. Eftersom vinerna provas parallellt blir det en jämförande provning:

Camille Giroud Vosne-Romanee 2003: Det tätaste och mörkaste vinet av de tre. Visar en del mineral i doften. Mycket solmogna jordgubbar, portvinstoner och en del restsötma. Säkerligen ett skolboksexempel på den varma årgången - men tyvärr blir mitt vin rejält frånåkt i provningen. Vinet saknar struktur och komplexitet jämfört med de andra. Inte dåligt, men väldigt likt saft och utvecklingspotentialen känns minimal.

Maréchal Pommard La Chanière 2005. Wow!! En förföriskt komplex doft av rosor, blåbär, gummi och en ton som jag får till "avbruten maskros". Vinet har en ganska kraftig tanninstruktur, och kan upplevas en aning hård. Smaken hänger kanske inte riktigt med i doften, men detta är ett vin som kommer att vinna extremt mycket på lagring. Ett kanonvin!

Tollot-Beaut Corton 2004. Lättast färg av de tre. En klockren ton av smultron dominerar doften, tillsammans med en del svaveltoner (krutrök). Detta vinet har en elegant framtoning, men känns en aning för snällt. Någon runt bordet utnämner vinet som slampigt. En annan klagar på en grön ton. Jag tycker det är kanongott - men det slår inte det föregående vinets charm. Till den robusta maten är detta vinet som passar sämst.

Till efterrätten serveras ett kanadensiskt icewine, Gehringer Rielsing 2007. Ett vin jag inte vet något om - men det var som en efterrätt i sej själv. Till kaffet kommer nästa överraskning: Domaine de La Romanée-Conti 1979. Fast det är inget DRC-vin, utan en Fine de Bourgogne från samma egendom. 1979 var en katastrofårgång för DRC, och nästan hela produktionen förvandlades till vinsprit. Vi dricker således destillerad Romanée-Conti - kan man tänka en mer hedonistisk tanke? Spriten tappades ur faten under 2004, och har således 25 år på fat bakom sej. Det smakar alldeles förträffligt - men om det är kvaliteten på spriten eller min fascination av etiketten är svårt att säga. Fast spelar det någon roll....

Domaine Cauhapé 2005

Ikväll var återigen en uppenbarelse över att jag har alldeles för lite vitt vin i källaren. Frugan kommer hem med en hel plateau med sushi och jag får rusa ner i källaren efter något som kan matcha. Upp kommer jag med ett.....Petite Manseng vin från Jurancon: Domaine Cauhapé 2005. Det låter som en harakiri till fisken, men jag hade inga uppenbara andra val från Alsace eller Mosel. I alla fall inga som jag vill röra på flera år till. Sen har jag en liten känsla att kraften i detta vin kanske kan klara av de bitar som är nersmetade med japansk pepparrot.


Vinet har en äppelkindad färg och en mustig ton av äpplen och emsertabletter i doften. Smaken är väldigt komplex med en klar ton av oxidation (sherry?), nämnda emsertabletter, vaxljus - men också en kindbitande syra som kantrar över vinet till de intressantas skara. Den höga alkoholhalten gör vinet oljigt och lite hettande i munnen.

Jag är något ambivalent. Detta är hög kvalitet, ingen tvekan - men samtidigt ett vin som säkerligen kräver tillvänjning och något mer kompetent matmatchning. Ingen rekorderlig päronsoda à la Breuer Sauvage. Jag är vanligtvis allergisk mot äppelskruttsvin och detta är precis på gränsen. Matmatchningen är heaven and hell. Misosoppan fungerar utmärkt. Ingefäran en katastrof. De däringa rullarna med sesamfrön en njutning.

Hundrakronorsviner

Här är det torrare än Saharas öken - men jag har i alla fall hämtat hem mina hundrakronors Poyferrér från den dammiga källaren i Köpenhamn. De är i väldigt gott skick - men jag undrar om det hjälper...

Som ni ser har vinet från 1969 en annan etikett än den nuvarande. Jag måste säga att den är väldigt estetisk tilltalande!

Léoville Poyferré 1974 har fått hela 58 poäng av Parker. Håller man den mot ljuset ser det knappast ut som människoföda. Det är en tunt ljusbrun vätska fylld med en sörja som liknar vanlig avloppsrens. Eftersom färgen är borta på vinet faller det nog ifrån fem poäng från Parkers notering... Vinet från 1969 å andra sidan ser väldigt inbjudande ut! En djupt karminröd tät färg med en hel del tungt sediment på botten.

Vinet finns inte rankat någonstans - och årgång 1969 finns inte med i en enda av de årgångstabeller jag har tillgång till. Om någon har information om årgången får ni gärna höra av er!

Medoc 1983

Vi står ihopträngda i Doktorns garderob och det enda ljud som hörs är det kluckande ljudet från rödvinsflaskorna. Det är med andra ord dags för blindprovning av kvällens viner. Två stora Riedelglas och ett anteckningsblock står framför mej. Näsan sticks ner försiktigt i glas 1 - en överväldigande stalldoft väller in över näsborrarna. Det är bara att harkla sej och utstöta orden Bordeaux - Medoc - minst 15 år gammalt. Så långt allt väl - men hur gamla är vinerna (vi får veta att båda är från samma årgång)? Min erfarenhet av så här mogna Bordeauxer är inte stor - men jag drar till med 1985. Svaret är 1983.

Glas 1: Ett helt osannolikt komplex doft av stall, gödselstack, kryddskåp (spiskummin?), båtfernissa och på toppen en jasminblomma om aftonen. Smaken är intensiv med helt upplösta tanniner och en eftersmak som klingar länge, länge. Det finns en lätt Brettkänsla och vinet har en närmast punkig framtoning "detta är min stil - gillar ni det inte så stick". Helt otroligt vin, men jag har absolut ingen aning om vad det kan vara. Drar till med Gruaud Larose pga stalltonerna. Vinet är en Lynch Bages 1983.

Glas 2: Vinet både ser och känns yngre. Lite mer mainstream Bordeaux med de typiska cassistonerna. Måttligt eller inget cederträ - en stänk av ammoniak. Ett klart tanningrepp i eftersmaken, som dock är väldigt lång. Detta är också ett kanonvin - som har haft oturen att hamna bredvid ett vin som ännu bättre. Eftersom jag har lite koll på vad som finns i Doktorns källare drar jag (korrekt) till med Léoville Las Cases 1983.

Det har blivit många personliga rekord slagna den senaste tiden - men så har jag inte provat viner av denna klassen speciellt länge. Lynch Bages 1983 är otvivelaktigt den mest hypnotiserande Bordeaux jag någonsin har mött. Perfekt mognad, parat med en tinnitusorsakande intensitet, sammetskänsla och ändlös komplexitet.

En liten reflektion över Leoville Las Cases: jag har nu på ganska kort tid provat 1981, 1983, 1989, 1990, 1992 och 1997 vid olika tillfällen. Alla fantastiska viner, men det känns som slottet hela tiden står och håller i hörnflaggan. Allt finns där - fantastisk renhet och koncentration - men det är som vinerna inte riktigt vill släppa loss all potential. Faktum är att årgång 1992 är den årgång som har gett mest "sjung" och minst stiff upper lip i glaset. Antagligen har alla andra viner varit för unga fortfarande (utom 1997:an som inte riktigt platsar bland de andra). Men hur länge skall man egentligen behöva lagra ett vin? Eller är vinerna för rena? Varför sjunger det mer i glaset om småkamraterna Gruaud Larose, Clerc Milon eller Lynch Bages?

Ett par timmar efter middagen tar vi fatt i slattarna - och då är Lynch Bages på väg att sakta självdö. Kobajset finns kvar, men vinet känns tunt. Las Cases däremot kör på med farthållaren påkopplad.

Bosquet des Papes 1998

När jag doftar på kvällens vin lämnar jag amorteringar och smutstvätt och landar i barndomens självplock på farbror Hildings jordgubbsplantage utanför Skillinge. Han spelade tydligen bort hela gården på trav senare, men doften av undervegetation och solsvedda jordgubbar sitter kvar.

Vinet är en Bosquet des Papes Cuvée Chantemerle 1998. Fredagens halvhjärtade arbetsinsats avslutas med ett besök på vår halvusla ICA-affär som dock hade jättefina italienska trattkantareller. Om någon biolog läser detta får ni gärna berätta hur ICA kan sälja kantereller och superfina äpplen från Italien i januari.

Vinet suppleras med stekta ankbröst och Puy-linser uppblandade med nämnda kantareller. Ett helt riktigt val skall det visa sej.

Vinet har en ganska bastant fällning som dekanteras bort- i övrigt ser vinet ganska tätt ut för att vara en Chateauneuf. Doften har ett visst Brettanslag blandat med barndomens jordgubbsfält och en acceptabel ton av hallonbrandy. Smaken är fortfarande ganska ungdomlig med tilltagen syra och tanninbett. Eftersmaken är superlång, lätt alkoholhaltig (13.5%), vitpepprig - men i slutet landar vinet trots allt i jordgubbsfältet. Mat-vin matchningen är en fullständig fullträff. När jag läser anteckningarna så låter det som ett vin jag vanligtvis sågar - men balansen i detta vin är extraordinär. Jag som, trots allt, har en ganska begränsad erfarenhet av god Chateauneuf står och velar: Är detta den bästa Chateauneuf jag har smakat? Det står och väger mellan detta vin och den vanliga Bosquet des Papes 1998 som avverkade Beaucastel 1990 som en motorsåg i julgransplanteringen. Det är målfoto, men jag tror faktiskt att den vanliga tappningen är en halvpoäng vassare. Det är i alla fall skönt med en vin som får mej att återfå tron på Chateauneuf. 1998 måste varit en fullständig fullträff för Bosquet - och vinet är en gudadryck till svampen och ankbröstet. Inköpt på auktion för 200 DKK i våras. 91 poäng med potential för en-två poäng till.

Marchese Antinori 2001

Ett kärt återseende! Vi öppnar en flaska Marchese Antinori 2001 till en stekt monsterkalkonfilé med lite färsk pasta till. Filén, som ser ut ungefär som en julskinka i storlek, baddas med lite färsk rosmarin som fortfarande växer ute på terassen.

Detta vinet tjusade oss så mycket för 1-2 år sen att jag köpte en hel låda av det på mitt lokala systembolag. Kanske lite överdrivet, men jag har bara haft goda erfarenheter hittills. Nu öppnas flaska 7 i lådan, och minsann har det hänt en hel del sen senast. En stor sedimentkaka täcker ena sidan på flaskan, och en rejäl klump fällning måste dekanteras bort.

Paradoxalt nog ser vinet mörkare ut än någonsin, nästan svart med en brunröd kant. Körsbäret i doften får nu dela plats med en nästan löjligt övertydlig ton kaffe/choklad med ett stänk av hårdrostat bröd. Också smaken är nu fullt utvecklad och härligt kondisaktig med starkt kaffe och bakverk i varje vrå. Syran, som förr var ganska aggressiv, hänger med tillräckligt för att ge vinet ett lyft. Detta är troligtvis den bästa flaskan hittills - och då inställer sej frågan: Är detta toppen? Jag som trodde att detta vinet skulle hänga med i minst 10 år till börjar bli tvivlande.

Mysteriet med mina Moulin Touchais 1969 tätnar! Jag mejlade bilden till Giertz Vinimport, och idag fick jag svar från Lottie att höra av mej. Vi talades vid per telefon och hon hade vidarebefordat bilden till Vignobles Touchais (som hon uttryckte det) - som hade kommit med en massa motfrågor. Etiketten i sej är inget udda - så såg etiketterna ut på de flaskor som etiketterades på 70-talet. Det som förbryllade dem var flaskstorleken (73 cl), samt att flaskan var transparent med ljusblå ton. De har i alla fall inga flaskor kvar på domänen som motsvarar de jag ropade in. Jag har nu gett Lottie all data om flaskorna, så har hon lovat att återkomma efter förnyad kontakt. All heder åt Giertz som engagerar sej - i flaskor de inte ens har sålt!

Hemkomsten

En sökning på "Moulin Touchais" på Google ger cirka 5000 träffar, varav cirka 1000 är på minoritetsspråket svenska. Helt klart är att det antagligen dricks mer av detta Coteaux de Layon vin här än i de flesta andra länder - anledningen stavas nog hög kvalitet för pengarna och bra exponering på Systembolaget.

Vinet har sannerligen en mustig historia bakom sej. Familjen Touchais började odla vin vid denna plats i Loire redan i slutet av 1700-talet, och de kom snart på att det söta vin de producerade bara blev bättre av lagring - lång lagring. Denna kunskap förvandlades tydligen till en ren samlarmani, och allt sött vin hölls borta från marknaden för att lagras i enorma privata källare. De enda flaskor som gick åt var de som de själva konsumerade. Efter krig och igenmurade källare öppnades till slut källarna för försäljning runt 1979, och då fanns det c:a 3 miljoner flaskor nere i mörkret och kylan. Det var dags för vinerna att lämna hemmet.

Denna posten handlar inte om konsumerat vin, utan om hemkomsten av två flaskor Moulin Touchais 1969 från en privat källare på Bornholm. 1969 är ansedd som en väldigt bra årgång för Moulin Touchais, och med en lagringspotential som är längre än min tid på jorden. Skall jag vara ärlig vet jag inte mycket mer om flaskorna är det som går att utläsa från etiketterna, och om någon läsare har mer information tar jag tacksamt emot det!

Det första som slår en är att etiketten inte är det minsta lik den som används idag - det andra är att vinet inte heter Moulin Touchais utan Domaine Touchais. Jag har dock inte kunnat hitta några bevis för att detta vin på något sätt skulle vara annorlunda än det som säljs under Moulin-namnet idag. Flaskorna har danska skattemärken, och är således importerande till Danmark. En annan udda detalj är att flaskorna innehåller 73 cl. Vad tillägget "reservé de nos vignobles" på flaskans hals betyder är också höljt i dunkel. Jag antar att flaskorna largras oetiketterade hos producenten, för att sedan etiketteras vid försäljning. Om någon vet om man åldersbestämma danska skatte-etiketter kan man kanske ana sej till när dessa flaskor har lämnat källarna i Doué-La-Fontaine...

Phélan-Ségur 1996

Vinhelgen fortsätter med rester och gammal Bordeaux!

Jag kanske skall nämna de champagner som konsumerades på nyårsaftonskvällen - men som inte fick plats i förra posten: Svärmor hade med sej några flaskor Möet & Chandon Brut Imperial och jag hade plockat upp Barnaut NV Grand Cru Blanc de Noirs ur källaren. Kanske inga troféer någon av dem, men båda fullt njutbara. Möet & Chandon tycker jag har blivit lite orättvist uthängd i t.ex AoV, den hade en fin mineralkaraktär och visst "champagnedjup". Skall man vara lite kritisk så var den knappast "Brut" - jag tyckte mej skönja en viss restsötma - samt att priset kanske är lite i överkant. Men det är inget fel på innehållet. Barnaut var torrare och hade en "brödigare" stil - gjord på 100% Pinot Noir.

Med lite trollande förvandlas resterna av humrarna och oxfilén till en ny skapelse på nyårsdagen och jag ringer in den nya året med att ta upp en Phélan-Ségur 1996 ur källaren (också ett auktionsinköp från "mannen med källaren"). Cru Bourgeois med måttliga Parkerratings = noll intresse på begagnatmarknaden.

Phélan-Ségur 1996 är ett ganska tätt vin, i stark kontrast mot gårdagens Las Cases. Det ser inte så förfärligt moget ut i glaset trots åldern - faktum är att vinet har en ganska trist färg (en blandning av blått och brunt?). Doften är typiskt cassisbetonad, men med vissa mörkare köttoner. Vinet har en "munfyllande" smak - precis samma känsla som vi fick när vi drack detta slottet senast. Fin balans på syra, kvarvarande tanniner och eftersmaken ganska lång utan att vara förfinad. Just nu måste det vara en perfekt kandidat för 87-88 poäng - men det kan finnas mer att hämta med ännu mer lagring. Phélan-Ségur är ett säkert kort!

Léoville Las Cases 1981

1981 var som en lång nyårsafton i Bordeaux - men av det märkte vinslotten intet. Ingen kunde veta att väderförhållandena, tillsammans med en ung vinkritiker från USA skulle förändra Bordeaux från grunden under 1982. Men under 1981 var det ingen som kände till Robert Parker, och vinmakningen gick väl på i vanlig stil efter en lång rad mediokra årgångar.

1981 ansågs som en lovande årgång, speciellt i ljuset av de närmast föregående. Vädret var ganska hyggligt, men massiva regn under skördeperioden spädde ut vinerna, och då ingen ens hade hört talas om omvänd osmos blev en stor del av vinerna tunna, syrliga och snabbmognande. På Léoville Las Cases lyckades man tydligen dock väl under omständigheterna - och 1981 Leoville Las Cases blev senare utnämnt som "wine of the vintage" av Broadbent.

Nyårsaftonens magnumbutelj av Léoville Las Cases 1981 inköptes i höstas på Vinforum - och nog hade jag denna kvällen i åtanke redan då. Flaskan har stått upp i en månad före denna kvällen att få ner allt sediment till botten. Hur skall man egentligen närma sej en sådan här flaska? Ganska många av omdömena på Cellartracker indikerar ett vin i allvarlig nedförsbacke - men detta är ju en magnum...


Vinet dekanteras c:a två timmar innan gästerna kommer och hälls tillbaka på flaskan igen. En liten slatt avsmakas, vinet är ganska stumt och lätt - men onekligen St Julien så huset skakar.


Bubblet sprutar och gästerna glammar när oxfilén bärs in på en bädd av kantareller. Vinet hälls upp och vid en första sniff så känns vinet nästan korkskadat. Men det är bara cederträkaraktären som är så dominerande att det nästan tangerar TCA-känslan. Det är onekligen en relativt lätt version av Las Cases, men allt som man väntar sej är på plats. Cigarrlådan lugnar sej efter ett tag, och stora mängder svarta vinbär fyller glaset. Vinet är gott men det saknar intensitet, längd och syrligheten tar lite för stor plats. Är det mer luft som skall till?

Jag tömmer buteljen i den största tillbringaren huset hava och snurrar runt i frenesi. Vid första omserveringen kommer omdömet från publiken: vad är detta för vin, det är mycket godare än det första... Nu sjunger det verkligen i glaset! Och det blir bara godare och godare för varje glas.

Summa: en mycket trevlig upplevelse, ett moget aristokratiskt vin framplockat vid ett perfekt tillfälle. Kan dock tänka mej att det inte skulle dominera i en vertikalprovning, den lätta finstämda touchen ger inga poäng när man inte får det ensamt. Dagen efter står ett ensamt halvfullt glas kvar bland serpentinerna, och jag kan inte låta bli att stoppa ner näsan. Och minsann - visst är vinet precis lika bra som igår om inte bättre. 12 timmar efter servering! Så om ni sitter på detta vinet i källaren, lufta länge!