

Två flaskor från Philipson Wine (batch L8 218) och en flaska från en tysk vinhandel (batch L8 219) täcks med aluminiumfolie och märks 1-3 av mej. Doktorn använder sedan en tärning för att placera vinerna i glasen. Alla tre provare vet precis vad som gäller - vilket av dessa tre glas är bäst!
De tre glasen är ytterst lika i alla avseenden, och eventuella skillnader är nog mer av det självsuggestiva slaget. Jag upplever vinet i glas två som en aning fylligare och mer komplext, men när vi sprättar kuverten visar det sej att alla tre glas har fått en röst var. Det är således ingen skillnad på Argiano Brunello di Montalcino 2004 från batch L8 218 och L8 219.
Är det dags att äta upp hatten? Vi diskuterar vinet och vi upplever alla att det är ovanligt tunt för en Brunello. Det finns väldigt lite av Brunellokaraktär överhuvudtaget. Eftersmaken klockar in på några enstaka sekunder. Det är lite bättre än att kallas skitvin men mer än 85 poäng måste vara svårt att hitta. Om man läser Wine Spectators bedömning hittar man ord som "fullbodied" och "long delicious finish", som känns helt malplacerade.
Det ser ut som den amerikanska marknaden har fått batch L8 217 (se Cellartracker), vilket skulle kunna vara den första batchen av Argianos 2004:a. Man behöver inte vara alltför paranoid för att inse fördelen med att skicka det bästa vinet just till USA. Men innan jag börjar insinuera mer måste jag nog försöka få tag på en dylik flaska, om jag orkar dra mer i detta. Någon som vet vilken batch som såldes på Systembolaget?
Vi tittar i alla fall på varandra efter provningen - skall vi ägna resten av denna kväll åt att dricka tre flaskor av detta vin? Knappast. Det blev i alla fall en bra köttgryta dagen efter.
Praktiskt taget fullmoget osar det alla de där attributen som lätt blir tjatiga. Rejält med mogen cassisfrukt och en fullständig renhet(som är lite av Las Cases signum). Jag är väldigt nöjd fram tills halva middagen är uppäten, för då lägger vinet in växel på växel och blir plötsligt ett riktigt stort vin. Så där stort att man upplever att vinet och det egna medvetandet skapar en kokong av vällust. Det är det som är så underbart med mogna viner - hur luften i rummet lockar fram saker som absolut inte fanns när flaskan öppnades.
Jag undviker att rabbla associationer och nöjer mej med att detta var en stor överraskning, och starten på jakten efter fler andrahandssensationer (94 p).
Rosé 2009: En nästan blekgul bagatell som inte har mycket gemensamt med Tempiers strama verk. Mycket simpel historia med skumbanan och jästfeeling (75 p).
Vannières Bandol 2007: Nästan kolsvart, tät rökig doft med tydlig ton av nya ekfat. Ett helt annat vin än den rustika Tempier. Jag försöker fråga om andelen nya fat, men madame slår detta ifrån sej. Jag får dock nästan Guigalvibbar av all ny ek. Tät heltäckningsmatta av mogna björnbär och riktigt strava tanniner. Hög alkohol rinner ner för glasets väggar. Alldeles för ungt men jag är lite tveksam. Inte olikt australiensiskt raketbränsle (85 p?).
Vannières Bandol 2006: Mycket mer balanserat vin med alla Bandolmarkörer som 2007:an saknade. Viss fatton men det sitter bättre ihop med vinet. Ett polerat vin med salmiak, läderhandskar och friska björnbär. Lite för tillpassat för min smak, men visst är detta ett av de bättre vinerna på hela resan (91 p).
Madame säger i en bisats att det är sonen som tagit över befälet i och ned 2007:an, och det kan nog bättre förklara stilskillnaden än meteorologin. Vi bunkrar således bara av 2006:an, men här finns det mängder av årgångar tillgängliga, ända tillbaka till 1983!