Neudorf Chardonnay Moutere 2006

Änglasång. Kvällens mat och vinmatchning är en av de bästa jag har (slumpvis) har kunnat åstadkomma.

Mat: Skinkfärsbiffar med den heliga treenigheten vitlök - citronskal - muskot blandat med hackade rostade pinjenötter. Tonvis av den extralagrade Reggianon på toppen. Vin: Neudorf Chardonnay Moutere 2006. Vinet får en kunglig behandling med luftning i karaff och varsam nedkylning till 12 grader C. Hej på dej Domaine Leflaive - så här går det när kopian slår originalet. Jag vill utropa perfektion, innan jag kommer ihåg att jag trots allt inte har provat Montrachet från varken Leflaive, Leroy eller DRC.

Vinet har utan tvekan en väldigt europeisk framtoning. En högklassig ek som inte går över i popcorn eller smörslunga. Knivskarp ren citrus och mineralskärpa som utmynnar i ett da capo al fine med sprittande salta havsvågor. Fullständig harmoni, svårplockade smaker. Jag står som en play-back dirigent och viftar med armarna efter skiftningarna.



Nu är frågan: Skall jag ranka detta högre än min hittills högsta Chardonnayupplevelse (Louis Jadot Corton Charlemagne 2005, 96 p). Det är jämnt skägg, men jag saknar anistonen och en liten släng av sleven i eftersmaken. Utan tvekan är Neudorf värd 94 poäng ikväll. Och på rea dessutom, vi folk av Ullaredsblod.

Lite enklare viner på listan

En sak som man ofta missar när man försöker sätta poäng på viner är hur goda de är. Det kan låta underligt, men ibland är en frisk och ursprungstypisk 82-poängare bra mycket roligare att dricka än en underpresterande dyring på 87 poäng. Så leds inte bort av de de låga poängen - alla viner nedan var en fröjd att dricka på sitt sätt.

Först ut är en flaska Casal di Serra 2008 från Umani Ronchi. Druva: Verdicchio. Område: Verdicchio (finns det fler områden där druvan har samma namn som platsen?). Blommigt, äppligt, lite svagt oljigt. Får lite Viogniervibbar med högre syra. Rent och gott, även om frugan inte är lika positiv som jag (82 p).

Bourgogne Jurassique 2008 från J.M. Brocard är ännu friskare än italienaren. Mycket gröna äpplen och en viss mineralkänsla. Fin lång eftersmak med lite peppriga inslag. Högre intensitet än Ronchi men också lite anonymt. Väl godkänt i sin klass (84 p).

Över till de röda: Valpolicella Classico 2007 från Zenato - helt okänd för mej. Kryddiga körsbär, lyfter två snäpp till örtbräserad fläskkarré och visar fin komplexitet och balans. Just det, man får ju inte glömma att dricka Valpolicella emellanåt också. Bra jobbat. (85 p).

Det tisslas och tasslas i busskurer och bankomatköer. Den nya årgången av Delas Crozes-Hermitage Les Launes skall vara något extra. Årgång 2007 skall egentligen inte vara något att hänga i julgranen i norra Rhône - men nu har både Graillot och Delas visat att det är det visst. Det är ovanligt tätt för att vara Les Launes. Mycket Syrah-parfymerad doft med allt vad det innebär av lingon och blåbär, gummidäck och båttjära. Det svajar till lite i mitten av smaken och tar sedan fatt i en balanserad eftersmak med precis lagom hög syra.

Jag tycker att Les Launes är lite i lättaste laget att servera till mat, och att man med fördel kan sänka en flaska med lätt tilltugg. Se bara upp att ni inte är törstiga - för denna flaskan kan man sänka på 20 minuter om man tappar koncentrationen. Ett säkert kort återigen! (87 p).

Chateau Beaucastel vs Bosquet des Papes

Min gunst för världens olika viner fluktuerar värre än Mumbaibörsen. Fast vissa viner är säkra som en globalfond med vinstgaranti. Bosquet des Papes är ett säkert kort i oroliga tider. Chateau Beaucastel är det inte. Fast visst är det spännande med viner som man inte riktigt vet var man har. Anklagad och dömd för Brett i rekordnivåer, fast inte i alla årgångar. När resten av världen försöker handskas lagom kyligt med druvorna, kokar Beaucastel ur dem. Inte en smakmolekyl skall förloras. Och vår Parker älskar det - han är minsann lika oberäknelig som jag.

Vin 1: Chateau Beaucastel 2001
Ohhh jympadojor. Tänk vad en gammal Brettlaboration kan förhöja upplevelsen. Det doftar verkligen 4-etylfenol om detta vin. Nyss uppackade sneakers. Det dominerar doften tillsammans med en doft av ekinlagda fikon. Vinet är mycket kraftfullt och mörkt (jmf med grannen). Men gillar jag verkligen detta? Det smakar kokt. Kokt sylt, övermogna plommon, låg syra. Lång portvinsaktig eftersmak. Flaskan ser misstänkt ut - varför finns det inte ett ord franska på etiketten? Jag vet inte vad jag skall tro. Vinet är inte uppenbart defekt - men knappast min stil (84 p). Rätt gott ändå men långt ifrån vad jag hade hoppats. Mitt livs tredje Beaucastel - och jag har tyvärr inte varit imponerad någon gång.

Vin 2: Bosquet des Papes Chantemerle 1998
Rödare och lättare i färgen än vin 1. Doftmässigt är detta en triumf jämfört med glas 1. Det osar fullmogen grenache, stall, läder och två varv på vitpepparkvarnen. Splendid. Smaken är helt perfekt balanserad med massor av fräscha röda bär, högre syra och lång pepprig eftersmak. Riktigt gott och helt frammognat (90 p).

Så där ja. Nu har man halvsågat en ikon till i vin-Frankrike. Jag vill ha fräscha viner, även om de är åldrade. Beaucastel är inget fräscht vin. Övermoget och oxiderat i stilen. Lite som min samlade upplevelse av Bordeaux 1996. Vid den senaste blindprovningen av slottet placerade jag det sist i sällskapet - och kvällens upplevelse är tyvärr en bekräftelse. Jag får dock göra en avbön från min syn på Chateauneuf som ett vin för svagsinta sockertroll. Det är befriande gott och chosefritt - även om det är poänginflation bland prestigecuvéerna.

Min nuvarande bedömning av Chateauneuf (vad är eran?):

***
Clos des Papes
Bosquet des Papes
Vieux Donjon
La Nerthe

**
Charvin
Ogier

*
Beaucastel

-*-
Clos St Jean
Janasse

J.L. Chave S:t Joseph 2003

Jean-Louis Chave är en man i ropet efter släppet av hans "negociant" Hermitager på SB. Det har varit ganska blandade recensioner av dessa viner, och jag har inte själv testat något av dem. Visst blir man lite konfunderad av att vinet från t.ex 2001 (toppårgång i Hermitage) säljs såpass billigt, men osvuret är bäst som sagt. Kvällens vin är dock ett vin från egna marker - inte att förväxla med S:t Joseph Offerus - som är negociantvinet från S:t Joseph. Jean-Louis egna viner råder det ingen tvekan om - det är det bästa som går att uppbringa i norra Rhône.

Jag kan inte hitta någon som helst information om hur detta vinet har kommit till, det enda jag kan förmedla är att alkoholhalten är 12.5% (det var inte högt för en 2003:a!). Nu ligger det en sak i vardera vågskålen här. Min aversion mot 2003 i Rhône skall vägas mot min beundran för Chave. Som tur är visar vinet vilken otrolig vinmakare han är, den där Jean-Louis.

Jag har fått några rättmätiga kommentarer om att jag sågar viner i parti och minut. Sanningen är att jag har köpt mer vin än vad jag har druckit de senaste åren. Det mesta är köpt lite på chans, ofta från danska auktioner. Det blir kanske lite dyrt att hälla ut viner i vasken, men förhoppningsvis får jag snart bättre koll och kan undvika de uppenbara missarna. J.L. Chave är aldrig en chansning, och det bekräftas redan i doften. Urtypisk Rhône-syrah, med en typisk Chave-tvist. Jag vet inte exakt vad det är , men det finns något superfräscht i doften som bara Chave har. Det närmaste jag kan tänka på är limefrukt, här blandat med rå köttsaft, hö, mineral och vulk. Helt enastående doft. Smaken är på gränsen till tom i starten, men fylls ut efter en timme till ett fullpackat vin. Den gode Chave har tämjt solstrålarna på ett makalöst vis i denna svåra årgång. Detta är ett vin som man inte dricker så många gånger om året.

Alltså - på med Mozart på stereon och dimma belysningen. Balans. Renhet. Och mint! Det finns helt klart en mintig ton i eftersmaken, och det stör mej inte alls. Kanske de bästa investerade 180 DKK någonsin (93 p).

P.S. Enligt etiketten är hans valspråk: Vivere est bibere. Chave har nog inte koll på den svenska BiB-kulturen.... Fast visst skall det väl uttydas: att leva är att dricka. D.S.

P.P.S. Jag är tydligen inte helt ensam om Guigalkritik - RVF vinguide har i år tagit bort en stjärna från Chateau d'Ampuis. Nu är slottet inte i samma liga som Chapoutier och Chave längre. I alla fall i den publikationen. D.D.S.

Poliziano Asinone 2003

Skattkammaren har återuppstått! Vin & Sprit gjorde allt vad de kunde för att förvandla Kjaer Sommerfeldt till en BiB-marknad - men nu är ordningen återställd. Vad jag kunde förstå har V&S helt lämnat skutan, och överlåtit affären till de anställda. Det första som hände var att återställa den stora publikmagneten - Skattkammaren.

Där hittar vi också kvällens första vin. Vad sägs om en Bordeaux Cru Classé 1990 för 100 spänn? Jag som trodde att jag kunde rabbla 1855-års klassificering i sömnen blir konfunderad. Chateau Pouget??? Vad i h-e är det, och varför kostar det som en halv box Foot of Africa. Slottet blir inte sågat av Parker, det blir fullständigt krossat. Men det vet jag inte när det hamnar i varukorgen. Och mycket riktigt - vinet är snudd på odrickbart. Jag är fortfarande inte klar över om vinet var korkskadat eller bara extremt nersmutsat. Ibland är skillnaden hårfin med de gamla smuts-Bordeauxerna. Det är en hel del möglig wellpapp, men också färsk svinurin. Det blir en aning friskare under kvällen och vinet är väldigt tätt. Andra kan ha bättre tur (55 p). Slottet (som saknar slott) är fjärde cru i Margaux, och tillverkar endast 3000 lådor per år. Detta är troligen det lägst ansedda cru classé slottet, och det är aldrig med i primörlistor.


Nåväl, det var en chansning. Nästa vin är inget risktagande - Poliziano Asinone är en klippa i vinvärlden även i krångliga årgångar som 2003. Vino Nobile di Montepulciano - kan det låta vackrare? Doften slår fullständigt knock-out på mej - helt mitt i prick. Det finns en tydlig vegetabilisk touch - närmast är rå broccoli. Men det är bara en del i en symfoni av citrusskal, ekchoklad, bråddjup körsbärsfrukt. Jag kan inte annat än brista ut i ett tjut. Smaken har armarna hårt bundna bakom ryggen. Tajt, tanninhaltigt och syrahaltigt. Inte ett spår av brända stickiga tanniner. Doften är hela upplevelsen just nu, och jag bannar mej själv för att ha öppnat denna nu (min enda flaska). Detta är enormt bra vin i vilket fall som helst (92 p).

Guigal vs Graillot (slakten)

Idag kom det där suget efter ung Syrah som bara kan sluta på ett sätt. Kryddpepparkryddade pannbiffar med stekt lök, kokt potatis, brunsås och lingon visade sej vara helt perfekt matchning. Det kunde man nästan ana redan vid tanken.


Första vinet ut i afton är Alain Graillot Crozes-Hermitage 2007. Vi var väl inte totalt frälsta första gången vi provade, 88 poäng och en liten anmärkning på att syran var extrem i denna årgången. Men den gången hade vinet varit på flaska i någon månad, och nu har det minsann hänt en hel del redan. Väldigt typiskt Graillot men ändå något helt unikt. Hustrun hittar ordet först - det doftar som att krossa citronmeliss mellan händerna. Jag hittar regn på sommarvarm asfalt. Pulvriga tanniner, lite Barralsmällare, gummi och tjärade blåbär. Väldigt fräscht och intressant. Smaken visar fortfarande att detta är en sur-Graillot - men kroppen har hittat en tyngd som inte fanns tidigare. Detta har vunnit enormt på bara ett par månader i flaska och jag ökar utan tvekan på till 90 p. Skrämmande komplex aromatik och perfekt till maten, även om detta måste vara en lagringsårgång.

Och så Guigal, eller som jag vill kalla honom "barrique-Marcel". Här har du hittat ett nytt vin att förstöra med ditt träintresse. Guigal S:t Joseph Lieu-Dit 2004 är helt befriad från områdestypiska drag. Det är söt, äcklande fatvanilj över någon slags sur frukt och bananrester. Jag är helt nollställd till detta, fullständigt ointresserad. En kladdig restsötma fullbordar förnedringen (75 p ). Guigalvinet fick 24 månader på nya ekbarriquer, Graillotvinet c:a 12 månader på begagnade Bourgognefat.

Argiano vs. Castelgiocondo 2001

Rödvin är knappast det man skall ägna sej åt i Edinburgh - och det gjorde vi inte heller. Den lätt avsomnade whiskytarmen fick ett abrupt uppvaknande, och en ny favoritwhisky uppdagades. Glenfarclas var en ny upplevelse som träffade mitt i prick. Det var också trevligt att se att de svenska pengarna faktiskt räcker ganska långt i Skottland. En rejäl tallrik Haggis och en pint Ale kostade aldrig över 10 pund. Nyss hemkomna blir vi direkt hembjudna till Doktorn till två hemliga vinglas och en strålande middag,

Glas 1: Rostade ekfat, allmänt Bordeauxaktig uppsyn. Men det stämmer ändå inte riktigt. Frukten drar mer åt sydfrankrike med körsbär och t.o.m en aning garrigue. Lång svalkande eftersmak med finfin balans. Detta är väldigt bra, men jag vet inte vad det är (90 p ). Hade jag bara läst innantill borde jag fattat att detta är Brunello. Facit: Argiano Brunello di Montalcino 2001.

Glas 2: Fantastisk doft med salmiak, någon form av örtkrydda och en bråddjup ren fruktighet. Här uppfattar jag bara en aning av ekfat. Smaken är direkt bråkig, lite alkoholhet och dåligt integrerad fruktsötma. Avslutningen är tanninhaltig och vinet känns ungt men ändå lovande (88 p). Här är jag och snurrar i Languedoc - men vinet är också en Brunello. Facit: Castelgiocondo Brunello di Montalcino 2001.

Mycket intressant. De senaste upplevelserna av Castelgiocondo har varit ett lätt uttorkat vin med en enorm ekdominans - detta är som att vända 180 grader. Ekfaten märks knappt i den överväldigande koncentrationen. Men är detta verkligen en Brunello? Redan när vinet släpptes sparkade Gambrero Rosso akterut - vinet var ju inte alls likt en Brunello di Montalcino (ett ynka glas får nog anses som en sågning). Var detta ett varsel inför den kommande skandalen i Brunello, där Castelgiocondo var ett av de tre huvudmisstänkta vinerna? Vad som egentligen är sant har väl aldrig kommit fram - men hade någon sagt att detta vinet innehåller 20% Cabernet Sauvignon hade jag inte protesterat. Trots allt är detta ett vin som har potential att bli något extra, men det gäller att glömma bort det bortanför 10-årsdagen (alltså som vilken Bordeaux som helst).