Vinet har en lätt färg när det hälls upp i glaset - doften är ganska svag men kraftigt träbetonad. Det skall väl föreställa ek, men jag är inte helt säker. Kunde lika gärna vara en nyuppackad Billy-bokhylla.. Men frukten är fin och eftersmaken är rejält lång med vissa ej publika drag som hölass och nagellack. Den höga syran passar bra till maten - men förvånar också i Sveriges mest populära vin. Inget Brown Brothers tjafs här inte.
Någonstans halvvägs i flaskan börjar det komma toner av mögelskadad pappkartong - och korkskadan känns oundviklig. Konstigt nog försvinner denna ton efter en stund och övergår i någon som definitivt är Brett eller något närbesläktat.
Trots alla påpekanden om brister i vinet så tycker jag nog att Svensson har hittat ett ganska utmanande vin på sin förstplats. Vinet är inte helt rent - men har ändock kraft att lyfta sej till en intressant nivå. Detta vin är dock ljusår från den Valpolicella Superiore från Ca'Rugate som vi provade härförleden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar