Medelprisad ekchardonnay

Det är lite lustigt - med rödviner är jag lika bakåtsträvande som ett dragkampslag. Restsocker och ekvaniljstaliban. Men jag har abslout inga problem med tokekade nya-världen -chardonnayer. Även i en tid då ekade chardonnayer är ungefär lika hippa som glenn killingskämt.

Allting med smör på passar utmärkt till ekchardonnay - och idag gör vi en repris på förra årets Neudorf Nelsonprovning. Ångkokt svensk sparris med mandelflarn brynta i stora mängder äkta smör. Några korn flingsalt och citronsaft på toppen.

Vi börjar dock med en halvbutelj Pol Roger Brut Reservée NV i solskenet. Denna champagne har vi druckit otaliga gånger tidigare, men aldrig bloggat om. Champagne är kanske inte min största passion i vinvärlden - men denna champagne brukar infria alla mina förväntningar. Det är brutalt torrt, kritigt och känns en klass bättre än de övriga NV-varianterna i samma prisklass. Kvällens flaska känns helt annorlunda är vad jag hade väntat mej - och jag undrar hur länge den egentligen har stått på förortsbolaget.

Vinet känns utvecklat med toner av lite mer mogna äpplen an vad som brukar vara fallet. Kanske det är mognaden som gör att jag inte upplever den lika torr som vanligt. Å andra sidan har den utvecklat en magnifik eftersmak full av mineraler. Vore kul att veta när den egentligen hamnade på flaska (det verkar inte vara möjligt att utläsa).

Tillbaka till ekbomberna. Två viner dricks parallellt

Glas 1: Beringer Stone Cellars Chardonnay 2007
Vinet känns anemiskt i förhållande till bordsgrannen. Väldigt anonym godisaktig doft utan några större ektendenser. Syran i vinet är väldigt hög och lite skarp och det känns som att de inte har kört hela det malolaktiska programmet. Eken märks mer i smaken än i doften. Men det är inte den där smöriga exotiska eken, utan vinet smakar mer.....trä? Det är inte motbjudande på något sätt, men mycket intetsägande. Visst kostar den bara 79 kr men lite mer tjong hade inte skadat (80 p).

Glas 2: Catena Chardonnay 2007
Full throttle ekchardonnay i högform. Väldigt smörigt, visköst med klassiska tropiska frukter. Eftersmaken är på pricken som att dricka upp lagen från en burk inlagda päron. Jag hade gärna sett lite högre syra och lite mindre päronjuice, för det tar överhanden helt. Nu ligger vinet och tangerar "lättdrucket". Det utklassar Beringervinet, men jag är nog ingen återköpare (85 p).

Inget av vinerna har något som ens påminner om mineralitet, och det är nog där som den stora skillnaden ligger mellan dessa och den sagolika Neudorf Nelson. Det är en stor skillnad i kvalitet, och en viss skillnad i pris också även om den senare reas ut för tillfället.