Il Molino di Grace Gratius 2001. 100% Sangiovese från den bästa vingården, 12 månader på franska barriquer, IGT-status (fast visst kunde den lika gärna heta Chianti Classico? Fast då kan man inte ta betalt i samma utsträckning).
Oerhört tät färg med tydliga mognadstoner. Det doftar en hel del choklad, ek, kryddpeppar och fin ren körsbär och plommonfrukt. Smaken är "sömlös" om man skall använda ett svengelsk uttryck. Det finns en hel del ek i vinet, men kraften i frukten bänder utan problem bort alla överekningsproblem. Det finns ett imponerande register från den dova ek och körsbärsbasen till eteriska smaksensationer av nymald peppar och krossad rosmarin. Perfekt avvägd syra lyfter vinet. Fullmoget och riktigt gott! (91 p).
Men inte en bloggpost utan något grinigt och otacksamt! När solen går ner bakom takåsarna tar jag upp den sista flaskan av mina Domaine Les Goubert Gigondas Cuvée Florence 2001.
Jag var ganska kritisk senast vi hälsade på - och denna flaskan bättrar inte på ryktet. Här har vi beviset hur det går om man tar ett grenachedominerat vin och glömmer bort det i 31 månader på 50% ny ek. Det blir ekat kan man säga. Det är möjligt att detta vinet var mer njutbart som ungt, men idag har frukten nästan helt dukat under. Vinet är direkt uttorkande i gommen, och inte någon trevlig upplevelse. Upp med nästa flaska: Santa Duc CdR Les Quatre Terres 2005. Den doftar gamla sopor och smakar stickigt av ättikssyra - defekt. Enda flaskan hittills med problem dock. Fram med kaffe och konjagare istället. Det kan man ju unna sej när man ändå är ledig dagen efter (jo, danskarna firar fortfarande annandag pingst).
2 kommentarer:
Kul att läsa, Gratius är inte dumt och borde inhandlas i 2004. Vinet från Les Goubert kommer inte köpas igen, med tanke på att det 2,5 ggr så dyrt som en normal Gigondas och smakar som en toscanare. Då kan man ju ta Gratius i stället, liksom...
Bäst var det nog i provningsrummet, där balansen var riktigt fin. Borde nog ha druckits omgående, vid typ fyra års ålder.
Jag kommer ihåg er positiva recension av Gratius 2004! Kan hålla med om att vinet har både kraft, fin koncentration, men ändå lätthet. Finfint!
Normalt sett borde en kvalitets-Gigondas hålla i decennier. Tydligen så "glömdes" inte vinet bort i 31 månader - utan provsmakades tills de var nöjda. Senaste årgången fick 24 månader, men även det är nog i överkant. Konstigt egentligen - borde inte lagring göra eken mindre tröttsam? Eller är eken det enda som är kvar när frukten ger sej. Men kan den ha gett sej redan efter 8 år??
Skicka en kommentar