Hur snäll har man varit under året? Efter en stunds skrotande i Vinbanken faller ögonen på ett vin jag aldrig provat, sinnebilden av ett etikettsvin för nyrika ryssar, Lafite Rothschild 1988. Helt perfekt skick, och dokumenterad lagring sedan 1993. Med en nyfunnen julbonus bedömer jag snällheten som tillräcklig. Under tiden jag står och studerar klenoderna får jag ett glas vin i handen. Otvetydigt Chateauneuf, vilket det också är. Domaine Charvin 2005 (84 p) känns inte speciellt spännande. Det osar av alkohol och en blandning av lakrits/hallonbåtar, men är en väldigt trevlig gest från butiken.
Om man skall knyta an till den förra posten så förvånar det inte mej att glaset i högerhanden (95+ RP) har en högre Parkerpoäng än flaskan i korgen (94 RP). Detta tarvar ett par reflektioner och en del statistikberäkningar.
Lite Parkerstatistik: Chateauneuf 2007 har samlat nio stycken konstaterade 100-poängare, vilket mycket väl kan utökas när några osäkra bedömningar avgjorts (t.ex Pegau Da Capo). Som jämförelse har den samlade skörden av 100-poängare i Bordeaux under åren 2003, 2004, 2005 och 2006 varit fem stycken. Och då har vi ändå ett par av de största Bordeauxårgångarna i modern tid i den serien. Bourgogne har inte en enda klar 100-poängare under samma tidsperiod, även om Romanée-Conti 2005 ligger och tuggar på 99+.
Av totalt c:a 322 viner testade från Chateauneuf 2007 har 234 (73%) fått ett betyg på 90 eller högre. Ett enda vin har fått ett betyg lägre än 85. Det säger sej självt att inte nästan allt kan vara outstanding. Och det är det ingen heller som tror på allvar, för hur kan annars 95+ Charvinvinet kosta som en halvdan Bordeaux Bourgeois.
Det finns Chateauneuf som är helt fantastisk, men att använda Parker till hjälp för att hitta dem är uppenbarligen ganska meningslöst. Som en sandpapperskarta i öknen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
9 kommentarer:
Hahaha, vilken bredsida, MMM! Du får nog sluta med châteauneuf helt och hållet, mer traditionellt än Charvin blir det knappt. Den behöver bara lagras färdigt!
Prisjämförelsen haltar lite, tycker vi. Man kan säga så här:
FIn châteauneuf har varit förhållandevis billigt eftersom vinerna historiskt sett görs av bönder för en folklig kundkrets och området inte har förknippats med status - tills Parker kom in i bilden och ändrade på den saken.
Fin bordeaux har varit ganska dyrt eftersom vinerna historiskt sett görs av aristokrater och storkapitalister för en förmögen kundkrets och området alltid har förknippats med status - vilket inte precis blev bättre av att Parker kom in i bilden.
Så det är väl knappt lönt att jämföra dessa ytterligheter, inte heller i antalet poäng. Det är bara att inse att ingen är objektiv när det kommer till kritan och Parker gillar châteauneuf bäst av allt. Först när det börjar ånga ordentligt av kirsch, svartvinbärslikör och portvin kan hans poäng gå i taket. Ka-chinnngg!
Men inte kostar väl en halvdan cru bourgeois över 400 kr? 150 spänn är väl more like it..
ps. Schysst att du sticker ut hakan, det känns som att vinbloggosfären hamnat i kommentarskoma.
Hej FV!
Jag är inte så arg som jag låter, men som sagt det är kul att röra lite i grytan.
En annan liten observation som jag gjorde var att Bourgogne från 1920-2008 har totalt sex styck 100- poängare. Nu har iofs aldrig Parker gillat Bourgogne, och hans kollegor är nog medvetet återhållsamma med poängen när chefen inte är med. Men faktum kvarstår för en okritisk Parkerföljare - Chateauneuf 2007 har fler perfekta viner än vad som har producerats i Bourgogne mellan 1920-2008. I beg to differ. Det är bara att strunta i poängen egentligen, men man blir lite ledsen om unga vinprovare tror att perfektion är en ung starkvins-Quet snarare än en perfekt lagrad Bourgogne Grand Cru. (plus att man lär få dricka Ch9 varenda gång det skall hållas Parkerprovning).
Prisjämförelsen var usel, den får jag ändra på. Charvin 2005 får man nog ge ungefär 300 DKK för nu, och det är mer än vad Poujeaux eller liknande kostar. Priserna för bra Chateauneuf (för mej) är fortfarande ganska låga, men jag vill påstå att de ligger ungefär rätt i pris. Det är mest poängen som är för hög, och den skall man ju inte smaka på...
Sen var det det här med Charvin. Teoretiskt så borde det vara ett vin helt i min smak, men även de äldre flaskor jag har provat (2000 som äldst) har saknat komplexitet
och har framstått mest som ett starkt vin i en godisbutik. Det är också en rolig sak med Chateauneuf, vinerna har ofta en väldigt tydlig "husstil". Det går från Bourgognekopior till starkvinsglögg via lösgodisbuffé. De som jag upplever som bäst har inte så värst höga poäng, och kostar följdaktligen inte hur mycket som helst (utom Clos des Papes). Så ingen anledning att klaga egentligen.
Bra och intressant kommentar mmm. Tycker att RP ofta lyckas hitta rätt när det gäller Bordeaux men är helt fel ute då det gäller Rhone och övriga södra Frankrike. Han verkar sakna förmåga att uppfatta tex röd Bourgogne's subtila kvaliteter vilket jag ser som en brist en erfaren vinprovare inte ska dras med.
God fortsättning!
Tycker du har helt rätt, mmm. Jag skulle hävda - i takt med att jag får större erfarenhet av vin - att marknaden faktiskt har rätt vad gäller prissättningen. Det vill säga en top-ch9 är ungefär lika bra som en top-village, eller på sin höjd en 1er cru i bourgogne, som i sin tur är lika bra som en klassad bordeaux i samma prisklass. Det finns inga genvägar. Däremot finns det oftast tydliga skillnader i kvalitet mellan ett vin för 100, ett för 200, ett för 400, ett för 800 och ett för 1600. Att tro något annat är ju bara att lura sig själv.
Intressant diskussion. Vad är egentligen kvalitet?
Och vad är smak och trender?
När det gäller bourgogne har väl marknaden i Beaune lurat på kunderna sekunda kvalitet i rätt många år. 1er Cru har kostat som 1er Cru oavsett om den är bra eller dålig. Det är väl först nu på sistone som det inte verkar funka längre. Och lyckligtvis har vinerna blivit mycket bättre och jämnare i kvaliteten på sista decenniet.
Tavastgatans prisstege stämmer väldigt bra på bourgogne, där är den hur relevant som helst eftersom den liknar appellationsstegen. Men det är knepigt att översätta priser eller poäng rakt av mellan olika vinregioner, eftersom vinerna produceras under såpass olika villkor.
Marknadens pris styrs ju av ett flertal faktorer, där kvaliteten bara är en av dem.
FV, jag medger att det inte är ett 1:1-samband mellan pris och kvalitet. Och jag håller med om att det kan vara svårt att jämföra helt olika vinstilar med varandra, speciellt när man har en preferens för den ena stilen. Man kan ju trots allt ändå känna "kvaliteter" i vin man egentligen inte uppskattar.
Men, jag skulle ändå tro att ni skulle få en ganska fin korrelation mellan pris och poäng om ni plotade era 685 betyg på CT mot inköpspris. Kanske inte en lika tydlig lutning som Per Bill skulle få, en ändå...
Kul diskussion, och jag håller definitivt med er alla.
Om man skall försvara Parker en aning så är hans betygskriterier ganska tydliga. Ökad mognad, extraktion, alkoholhalt och restsötma är faktorer som ger hög poäng. Och det är såklart betydligt lättare att mäta än balans och komplexitet. Hur skiljer man ett 95 poängsvin från ett 97 poängsvin på balans? Jag tror att hans modell har varit lysande under f.a. uppkomsten av modern Bordeaux. När Parker startade var restsötma något som franska odlare bara kunde drömma om. Parker identifierande mognadsparametern tidigt och det skall han ha heder för. Men med dagens klimat och teknik kan vilken klåpare som helst få till ett starkt vin med sötma - och Parkers ledstjärnor fungerar inte längre. Det märks f.a. i Chateauneuf där hans poäng inte längre har något med subtil kvalitet att göra längre. I Bordeaux behövs fortfarande mognaden som parameter.
Vad är kvalitet? En stor Bourgogne är alltid bättre en en stor Chateauneuf enligt min åsikt. De gånger som jag har provat Chateauneuf blint i en blandning av viner från Bourgogne, Bordeaux och norra Rhône har alltid Chateauneufen kommit ut bland de sista. Och alltid har Chateauneufen varit vinet med högst Parkerpoäng. Grenachedruvan har inte samma smakrikedom som de stora druvorna i norr, och grenache är allt vad Chateauneuf handlar om när man skall vara ärlig.
Men jag älskar också Chateauneuf! Ett hederligt gott vin som man tar upp på fredagskvällen. Helt rätt prissatt i förhållande till kvalitet. Viner som Vieux Donjon och La Nerthe kostar runt 250 DKK, och det är de definitivt värda. Det är Parkerextremerna som jag hatar.
Kommer ihåg lite gnabb med Mina Vinare om att Clos St Jean Tradition 2005 och La Tâche 2002 hade samma poäng. Jag påstod att 100 av 100 provare hade valt La Tâche i en blindprovning, och det tror jag fortfarande på.
Glömde kommentera Bourgogne, för det är verkligen inte bara att hugga första bästa Beaune 1er Cru och vara nöjd. Trenden är att allt skall vinifieras och buteljeras separat - en mindre producent som Girardin har kanske 100 olika viner. Kan tänka mej att Bourgogne trots sin minimala yta har fler enskilda viner än Bordeaux? Helt hopplöst för Wine Advocate att hålla sej ajour. Man får köra prioritetsregerna 1. Producent 2. Terroir 3. Årgång. Men inte ens det funkar alltid (see Lalou's Chambolle 2004). Men när det slår till lämnar det hela vinvärdlen bakom sej. La Tâche 2004 är det mest utomjordiska vin jag någonsin har provat - det enda hittills fullt värdig 100 mmm-poäng.
Uppenbarligen går det inte att nå konsensus om vad som är kvalitet, folk tycker helt enkelt olika. Se bara Mina Vinares post idag, där finns en hel panel som tycker annorlunda än i den här tråden. När det kommer till maximal druvmognad i kombination med bibehållna syror och terroirkänsla är Châteauneuf onekligen i särklass. Handlar det inte lika mycket om "acquired taste"? Det vill säga att vi vindrickare gillar att bekräfta våra smakpreferenser, om och om igen...
Lagen om tillgång och efterfrågan förklarar ju varför priserna är så höga för de extremt små kvantiteter toppbourgogne som produceras. Att det sen - i bästa fall - är jordens mest himmelska druvjuice i flaskorna försvarar också priserna.
Bordeaux är lite knepigare att förstå sig på, då slotten ofta gör såpass stora kvantiteter. Resultatet av den ekvationen blir förstås enorma vinster till ägarna. Men det ger också stort utrymme till återinvesteringar som ger möjlighet att tekniskt vässa innehållet i flaskorna ytterligare. Och det finns uppenbarligen också en större efterfrågan globalt sett, åtminstone i goda år. I de dåliga kan de alltid förlita sig på etikettsdrickare och de är inte få, världen över. Som Niklas J skrivit ett par gånger, "den siste idioten är inte född än..."
När det gäller extrema lyxartiklar talar man ibland om "veblen goods" alltså saker som bara blir mer åtråvärda ju dyrare de är. Då är det inte minst själva exklusiviteten man betalar för, det vill säga att kreti och pleti inte har råd att hänga med. Den strategin har alltid funkat i det allra översta marknadssegmentet...
Skicka en kommentar