Dags att lura Doktorn

Tiden kändes mogen. Ett för snabbt öppnande hade varit misstänkt och lätt att genomskåda, men nu smög jag glaset i doktorns hand strax efter ankomst. Vinet var, den av mej fördömda, Argiano Brunello di Montalcino 2004. Motivet var helt egoistiskt - har jag verkligen ingen koll alls eller är vinet en blek kopia? Jag ser till att låta doktorn gå och strosa ifred med vinet och inte förrän det är dags att sätta sej får han frågan - vad är detta och vad är prisnivån?

Svar: En massproducerad portugis, prisnivå 70 kr. Så illa är det alltså. Han blir minst lika upprörd som jag när jag visar flaskan (vi har ju bunkrat tillsammans på Philipson). På sätt vis känns det bra att en mångårig munskänk med alla medaljer säger samma sak som jag gjorde för någon månad sen. Tunt, surt, karaktärslöst om än inte direkt obehagligt.

Sedan den helt utmärkta 2001an (90 p) har Argiano bytt vinmakare till dansken Hans Vinding-Diers. Han hade som målsättning att förvandla vinet åt det eleganta hållet - och om hans mål var att sänka koncentrationen har han sannerligen lyckats. Det som är underligt är att vinet upplevs som i princip oekat - trots 30 månader på ny ek.

Summa: Jag kan kanske bli stämd för förtal om jag påstår att denna batch Argiano 2004 från Philipson inte är en Brunello och att den inte har spenderat 30 månader på dyra barriquer. Så det är kanske bäst att låta bli. Men jag lovar att återkomma om jag lyckas få tag på en annan batch för jämförande provning.

Sen går vi loss på den riktiga vinerna:

Remi Jobard Meursault Sous La Velle 2005: Jag som trodde att jag hade fått ordning på min inre vita Bourgognekarta blir konfys. Slank och salt i stilen, mycket måttligt med ekfat. Det finns Chabliser som har mer rondör än detta. Känns helt oförlöst än, och borde inte ha öppnats nu. Händerna på täcket ni har har sparat (inga poäng).

Camille Giroud Vosne-Romanée 2003: Här var det mycket gräddkola, varma jordgubbar och tät koncentration. Ändå känns det som att det saknas ryggrad. Inte mycket som pekar på Bourgogne alls, och alla är utspridda runt jordklotet. Rätt gott att dricka utan mat men inte min stil (85 p). Ett sånt här vin hade aldrig gjorts under den gamla regimen.

Vieux Donjon 2001: Detta vinet är väldigt typiskt för.... Bourgogne. 100% runt bordet gissar Bourgogne på doften och jag får t.o.m en gissning på Domaine Leroy. Ett fantastiskt vin som har den där lätta gröna fräscha känslan som man hittar i Leroy 2004 eller Clos des Papes 2001. Doften är så där "öronbedövande" stor och komplex att man sitter och hyperventilerar för att inte missa något. Nästan fulländat. När gästerna smakar på vinet lämnar vi dock Bourgogne och hamnar ganska fort i Chateauneuf. Smakar såklart också bra, men det är stor skillnad på doft och smaknivå. Lite ålderstunn redan trots sin beskedliga ålder - kan t.o.m vara så att detta vinet har sin framtid bakom sej. Svårt att bedöma. 94 poäng för doften och 88 för smaken - vi landar således på 91 p.

Vieux Donjon måste vara ett praktexempel på fransk transformation! Som ungt är detta vinet ganska vasst och småtrist. Någonstans på vägen sker miraklet. Vinet mognar inte - det transformeras som en fjärilslarv. En ynnest att få uppleva.