Ikväll görs dock en avgjutning i trottoaren. Vit Hermitage, Chapoutier Ermitage de l'Orée 1991. Det finns ju inga garantier med gamla flaskor, och speciellt inte med vit Hermitage som verkar vara extremt utsatt för oxidation. Eller har jag öppnat mina tidigare upplevelser för tidigt? Det sägs att all vit Hermitage passerar igenom ett oxiderat och trist stadium mellan sisådär 5 och 10 års ålder - för att sedan friskna till och bli underbart vid 15-20 års ålder. Man kan ju alltid hoppas - kvällens flaska är ju hela 19 år. 1991 var det första året som Chapoutier gjorde cuvée l'Orée, vilket var den första av prestigetappningarna (portföljen utökades senare med Le Méal och l'Ermite). "Basvinet" Chante-Alouette har dock gjorts i generationer.
Redan flera timmar innan har jag hällt över viner i karaff och ställt ner i källaren. Vinet har en helt fantastisk klargul färg med en enorm lyster. Doften är helt magisk. Citrus, honung, småkakor och bivax. Inte ett spår av ruttna äpplen! Smaken är minst lika bra. Man klagar ofta på låga syror i vita Rhôneviner, men detta vinet har en ljuvlig citrussyra bland alla smaksensationer. Ett av mitt livs största vitvinsupplevelser (95 p). Inköpt på vinbanken.dk för 495 DKK. Värd varenda öre.
Efter denna urladdning känns rödvinerna mindre intressanta. Att hälften var korkskadat gjorde inte humöret bättre, vad sägs om följande utfall:
La Mission Haut-Brion 1993 = kork
Castello di Brolio 2001 = kork
R.Ampeau Volnay Santenots 1976 = kork
Chateau Margaux 1963 = kork
De icke-korkade vinerna:
Gruaud Larose 1999: arketypisk men en aning tunn cassis-Bordeaux. Vinner mycket på att vara helt perfekt mogen just nu. Inte alls dumt, perfekt till maten (harfilé) och bäst ikväll (89 p).
Delas Marquis de la Tourette Hermitage 2001: Trevlig typisk Syrah, men denna flaskan känns mycket tunnare än den förra (fast den drack vi iofs mot en Grange des Peres, som hade noll ryggrad). Ren och frisk, men Graillot Crozes har mer koncentration (87 p).
Aldo Conterno Barolo Bussia 1999: Ännu ett vin som känns lite tunnare än vad appellationen utlovar. Fint mogen, på kanten till övermogen, lätt, Langhe Nebbiolo-känsla (87 p).
Sylvain Cathiard Vosne Romanée 2005: I princip omöjligt att bedöma. Vrålprimärt och stängt. Rena smaker och ganska mycket ekfat (utom tävlan).
6 kommentarer:
Vilka viner! och så få kommentarer... ;) korkade viner är bland det värsta som finns, alla förväntan går ur en på en sekund. Trist att läsa! Väldigt kul med den vita rhonen, gillar inte dessa viner alls (feta och för låg syra och lite slappa), men har i för sig aldrig provat en sådan gammal årgång!
Hej!
Det är kanske inte så mycket att kommentera (och jag inte så snabb i kommentarstrådarna själv). Många av vinerna var "off-vintage" och var möjligen kombinerat korkskadade och övergamla. Margauxen var i alla fall från en av de sämsta årgångarna på 1900-talet... La Mission var bara lätt skadat, vissa märkte det inte alls. Jag tyckte det var rätt tydligt dock.
Jag har också varit lite skeptisk till vita Rhôneviner viner, men oj oj vad bra Chapoutier var. Det hade nog kunnat omvända den största skeptiker. Det är ju bara attans att man måste vänta 20 år på flaskorna att nå perfektion.
Upplys en mindre vetande: är Chapoutieren till del eller månne 100% viognier?
1999 Conterno-Bussia som är tunn och på kanten till övermogen känns nästan som ett skyltfönsterex?
Häftig samling viner!
/Patrik
Normalt brukar vit Hermitage innehålla en blandning av Marsanne och Roussanne, men l´Orée innehåller 100% Marsanne (fick kolla upp det).
Detta var den sista av Aldo Conterno 1999-flaskorna (av fyra). De har alla varit ganska lika. Inköpta i andrahand på vinforum och det är möjligt att gubben hade misshandlat dem (men jag lutar år en ganska svag årgång).
Vilken fin blogg du har! Ta gärna en titt på min med, om du har tid :)
När vit Hermitage är bra är det så enormt bra men alltför ofta smakar det mest äppelskrutt.
Kul för dig att ha fått en perfekt flaska, man blir lite avis.
Skicka en kommentar