Vi bloggchattade för ett tag sen om Antinoris Chianti Classico Riserva i den nya lovande årgången 2004. Vi är ju ganska svaga för detta vinet efter att ha följt 2001:an från vaggan till studentexamen - och visst är man nyfiken. Galloni har ju deklarerat 91 WA-poäng - och Suckling lär inte ha några problem att korsa 90-poängsgränsen med sina inflationsskadade Toscanapoäng.
Jag steker på två Karl-Johanssvampar (det är en utmaning att vara svampplockare i Malmö kommun!) och blandar med Ranis färska dito-pasta och vänder i rikligt med parmesan och stekt fläsk. Toppar med lite tryffelolja.
Under tiden smakar vi på det nyupphällda vinet. Doften är väldigt italiensk - men de klassiska referenserna till körsbär, bittermandel och en del ek. Smaken är direkt aggressiv - och vi kan inte hålla inne med en grimas. Fruktsyra - och det finns rejält av det. 2001:orna hade också en väldigt hög syra i sin absoluta ungdom - så det känns ändå väntat på något sätt. Detta vinet är oavsett ålder inget man sitter och slödricker utan mat. Till den fettstinna maten funkar syrorna utmärkt och eftersmaken av Toscana hänger med bra länge efter varje sipp. En liten torr tanninkänsla hänger med och visar att detta vinet inte skall drickas nu.
Om man skall ge sej på en jämförelse med 2001:an i samma tidsålder så är 2004:an ett något lättare och mer kyligt elegant vin. Renheten i frukten känns uppskruvat ett snäpp och syran är minst i nivå med 2001:an. Detta vinet skall inte drickas nu! Tyvärr så korkas väl 95% av alla SB's flaskor upp direkt efter hemkomst - men jag lovar att det finns 2-3 poäng till att plocka om man kan hålla sej 1-2 år. Syran ger med sej ganska snabbt med lagring och det finns en uppsjö av aromer runt knuten.
Detta är för mej Chianti Classico! Nu blev det inte av att jämföra detta vinet med Ricasolis och Fonterutolis motsvarigheter denna gång. Min erfarenhet av de sistnämnda är att de gör fantastiska viner - men ibland med så mycket Bordeauxkaraktäristika att man undrar om Sterling rört ihop boardingkorten.
Under tiden smakar vi på det nyupphällda vinet. Doften är väldigt italiensk - men de klassiska referenserna till körsbär, bittermandel och en del ek. Smaken är direkt aggressiv - och vi kan inte hålla inne med en grimas. Fruktsyra - och det finns rejält av det. 2001:orna hade också en väldigt hög syra i sin absoluta ungdom - så det känns ändå väntat på något sätt. Detta vinet är oavsett ålder inget man sitter och slödricker utan mat. Till den fettstinna maten funkar syrorna utmärkt och eftersmaken av Toscana hänger med bra länge efter varje sipp. En liten torr tanninkänsla hänger med och visar att detta vinet inte skall drickas nu.
Om man skall ge sej på en jämförelse med 2001:an i samma tidsålder så är 2004:an ett något lättare och mer kyligt elegant vin. Renheten i frukten känns uppskruvat ett snäpp och syran är minst i nivå med 2001:an. Detta vinet skall inte drickas nu! Tyvärr så korkas väl 95% av alla SB's flaskor upp direkt efter hemkomst - men jag lovar att det finns 2-3 poäng till att plocka om man kan hålla sej 1-2 år. Syran ger med sej ganska snabbt med lagring och det finns en uppsjö av aromer runt knuten.
Detta är för mej Chianti Classico! Nu blev det inte av att jämföra detta vinet med Ricasolis och Fonterutolis motsvarigheter denna gång. Min erfarenhet av de sistnämnda är att de gör fantastiska viner - men ibland med så mycket Bordeauxkaraktäristika att man undrar om Sterling rört ihop boardingkorten.
2 kommentarer:
Har druckit 1999 Marchese under sommaren, mycket bra men "väldigt mogen", ingen kandidat för längre lagring. Årgång 1997 drack jag förra året med liknande intryck. 2001 har jag ett svagt minne av från våren 2008 som bra (inga anteckningar tyvärr).
Slutsats: I bra årgångar en god Chianti Reserva som utvecklas iallafall 7 år och tål 10, i bästa fall 11 år.
Nog dags att prova 2001 ordentligt, och att köpa några 2004medan de finns kvar.
Tro inte vi behöver springa benen av oss för 2004:orna - detta vinet kommer i stora mängder och har också hamnat lite i bakvatten bland de svenska vinjournalisterna.
Med lite perspektiv på 2004:an så var det ett rackarns bra vin - kanske den bästa årgången hittills. Det var riktigt elegant och påminde till viss del om Castello di Amas Chianti.
Skicka en kommentar