2003 - den slutliga domen?

Mötet var oundvikligt. Jag hade ju lovat att aldrig mer köpa ett franskt vin från 2003 - men hur var det egentligen med Léoville Poyferre? Ett av mina absoluta favoritviner. Har det vinet mirakulöst undgått alla vassa tanniner, brända kanter och restsocker som har präglat mina upplevelser av årgången?

På försvarsadvokatens bänk sitter en imponerande uppställning. 98 Parker-poäng, 95 WS-poäng, 94.5 CT-poäng. Vi kallar in vinet till ett förberedande förhör. Som bad cop agerar en stram Pontet Canet 2002 med slipsknuten hårt knuten i halsen. Petrolo Galatrona 2000 (100% Merlot från Toscana) får komma med värme och kaffe mellan manglingarna.

Vi skall således blindprova vinerna, och jag har kallat in Doktorn och ett par andra kompisar som jury. De får veta att vi skall prova Bordeauxblandningar - inget mer. Uppgifterna är enkla: rangordna vinerna efter kvalitet, bedöm vilket vin som är äldst, och hitta vinet som inte kommer från Bordeaux. Efter lite trixande är vinerna i glasen, halvblint för mej - helblint för de fyra andra.

Glas 1: Imponerande tätt vin utan antydan till mognad. Doften är lite örtig med inslag av lichiefrukt. Smaken är stram men imponerande aristokratisk. Det är cederträ, lite gräsigt med en väldigt lång tannindriven eftersmak med fina syror. Det är cabernet så långt ögat når - och det är bra. Väldigt bra - men för ungt i dagsläget. Facit: Pontet Canet 2002

Glas 2: Ännu tätare vin med en tegelfärgad kant. Doften är betydligt större och klockrent Bordeaux med mognad. Det är stall, cederträ, lite exotiska kryddor, lite gräddkola, fatvanilj och lite rökta korvar. Jösses vilket tryck det är i detta vinet! Det smakar urtypiskt Bordeaux - men med en koncentration av sällan skådat slag. Friska syror och mineraler lyfter vinet - och även om eftersmaken är en aning eldig blir det aldrig för mycket. Detta bara måste vara Poyferrén - och jag är förvånad över hur drickfärdigt detta är. Det känns minst 10 år gammalt redan. Facit: Léoville Poyferré 2003

Glas 3: Något lättare i färgen, och med mer röda reflexer än de övriga. Doften är elegant med frukt som drar mer åt körsbär än svarta vinbär. Smaken har en tunnare kropp än de övriga två vinerna, med vissa brända inslag och stora mängder salmiak. Tilltagen fatkaraktär. Eftersmaken är lång och lite ettrig. Vinet känns fortfarande väldigt ungt, och kan nog utvecklas mer. Facit: Petrolo Galatrona 2000

När kuverten sprättas visas en stor samstämmighet. Samtliga provare upplever Léoville Poyferré som det bästa vinet, därefter kommer Pontet Canet och sist kommer Petrolo Galatrona. Samtliga upplever också Léoville Poyferré som det äldsta vinet (fast det faktiskt är yngst!). Och slutligen var det inte alltför svårt att plocka ut italienaren som den främmande fågeln.

Reflektioner: Inga regler utan undantag! Léoville Poyferré måste gjort precis allting rätt under 2003. Det är visserligen en något atypisk Poyferré - men 2003:an är ändå djupt förankrad i alla de aromer man väntar sej i en Bordeaux. Det är ett stort vin - och säkerligen ett av de största vinerna vi kommer att dricka i år. Skall man bli alarmerad av den tidiga mognaden? Jag tror det vi upplever nu bara är en västanfläkt av den komplexitet som finns bakom dörren. Det kommer bara att bli bättre och bättre! Sen måste jag också säga något om den fenomenala Pontet Canet. Om Poyferré snurrar i 95-96 poängsnivåer - så är denna något bortglömda Pontet Canet lätt 92-93 poäng. Ett fantastiskt vin - som också tar stora steg framåt när maten kommer på bordet. Koncentrationen och balansen är häpnadsväckande för en 2002:a! Och jag som tog med den som slagpåse.