Hemliga viner återigen

Blindprovning är obarmhärtigt, supersvårt och allmänt dåligt för självförtroendet. Om man nu köper vin för hundratals kronor från en viss producent känns det ganska illa om man skulle missa vinet i en blindprovning med en sisådär 1000 mil.

Det börjar i alla fall ganska lätt. Första vinet doftar frisk petroleum och så hade man spikat Riesling i alla fall. Tysk eller fransk? Lite för torrt, oljigt och fylligt för Tyskland. Alsace? Rätt. Sen är det ganska svårt, men det supertorra anslaget utesluter i alla fall Zind-Humbrecht, Weinbach och Burn. Lite lättare stil och jag drar till med Boxler. Fel - rätt svar är René Muré Clos St Landelin Grand Cru 2003. Ett stort vin och en stor överaskning att det är en 2003:a som dansar så balanserat. Doften på detta vinet är i princip fulländad för en riesling (92 p).

Första hemliga vinet har jag tagit med, och det är en flaska reavin från Theis Vine. Chateau Simone 2000 från den pyttelilla appellationen Palette i Provence (170 DKK). Mestadels grenache, men även en hel del andra obskyra druvor som Castet och Manosquin (allt mer eller mindre härstammande från de nunnor som grundade egendomen på 1600-talet). En av Frankrikes första appellationer och på gränsen till ett museivin. Låg produktion och hög turistfaktor borde borga för en dålig price/performancekvot - men vinet doftar alldeles utmärkt vid dekantering. Väl mogen, ganska Chateauneuf-lik doft av apelsin, orientaliska kryddor och moreller. Ett riktigt meditationsvin faktiskt med den underbara doften. Bra tryck i smaken men jag saknar lite friskhet och längd. Till maten spelar det ingen roll om eftersmaken är 10 eller 30 sekunder - man hinner tugga innan smaken tar slut. Ett bra vin i samma anda som Vieux Donjon, fast en aning snällare (89 p). En stor överraskning för mej faktiskt!

Doktorn tar fram sitt första hemliga vin, och jag drar på mej en surmulen min. Jag har ingen aning om vad det är men det doftar alkohol och buljongtärning. Ganska alkoholvass, småsöt och ung smak som för mej inte ger något mer än vilken BiB som helst. Det smakar ungefär som Clos St Jean 2005, vilket blir min gissning (78 p). Vinet är från Sydafrika och heter Rust en Vrede 2003. En blandning av cabernet sauvignon, shiraz och merlot som bolaget vill ha 271 kr för. Det är rysligt mycket pengar för denna groggen. (nu skall jag vara ärlig och redovisa att delar ur sällskapet tyckte detta var helt OK).

Doktorn andra vin är mer av en utmaning för sinnena. Intensiv doft av pomerans och kardemumma känns udda och svårtolkat. Ganska gles färg och gammeldags Barolofeeling. Jag lämnar dock Piemonte efter ett tag och hamnar i ett helt annat spår: sån där Bandol som de jäser i tre år på ekliggare. Mycket skumt vin, och facit är om möjligt ännu skummare: Alain Graillot Crozes-Hermitage La Guiraude 2004. Inte ett spår av iskall syrah, rätt tunt om man skall vara ärlig. Jag kunde lika gärna vara på månen som i norra Rhône. Defekt? Inte uppenbart. Fellagrat? Inte efter så kort tid. Tunnel? Inte påverkar väl det färg och koncentration? Jag avstår bedömning - men minns ändå att den enklare versionen av detta vin hamnade femma (?) i Kronstams all-time-high syrahprovning. Vila på hanen om ni sitter på detta vin för säkerhets skull.