Delad smak!

Travkungen checkar in redan på eftermiddagen för lite travsnack och vinsippande - och sen fortgår kvällen med gäster som kommer och går. Medhavda viner och källarviner blandas under kvällen. Man undrar om man sitter i ett Vänneravsnitt när dörrklockan plingar för tredje gången. När kvällen är över har det konsumerats en hel del flaskor i blandad ordning på kvalitets och sortskalan. Inte allt har fallit oss på synkroniserat på läppen, men det är bara ett vin som inte har några anhängare alls.

I den vita avdelningen får Travkungen blindprova en Dezaley Chemin de Fer Grand Cru 2007. 100% Chasselas från Genèvesjön borde vara nästan omöjligt att hitta - och Travkungen hamnar till slut i en vit Crozes-Hermitage. Inte alls en dålig gissning - vinet har samma känsla av oljighet och låg syra som en Rousanne/Marsanne. Ett av de bästa vinerna som produceras i området och fin dricknjutning (som kräver en del luftning för att komma fram). Alla runt bordet ger tummen upp även om Travkungen muttrar en del om lösgodis.

Sedan tar Travkungen fram ett vitt blindprovningsvin till. Det tar två sekunder att känna att detta är en tokekad Chardonnay - och de massiva doserna av ek drar mej åt USA. Detta är verkligen inte min stil även om man kan känna att detta har kostat en större slant. Eftersmaken är gigantisk med toner av honung och pepparmynta. Vinet känns lite åldrat med låg syra, och trävaniljdunsterna får mej att tappa sugen efter ett glas. Jag tror nästan att Travkungen blir lite putt - för vinet är en Domaine Ramonet Chevalier-Montrachet 2000. Som tur är kommer jag sist i rundan runt bordet - och flera andra bedömer vinet som den bästa Bourgogne de har druckit. Jag är svinet med pärlorna denna gång.

Till den röda avdelningen serverar jag en gigantisk kalkonfilé med färsk pasta och tillbehör. Först ut kommer det en bas-Chateauneuf från Clos Sainte Jean 2005 (de med Deus Ex Machina, ni vet). Ett hårt och ogästvänligt vin med en kladdig restsötma i eftersmaken. Av någon anledning gillar Parker detta vin (93 p), men ingen runt bordet dricker ur glaset. Kvällens sämsta vin utan tvekan och långt ifrån godkänt.

I stället tar jag upp ett restlådefynd från H.J. Hansen, Chateau La Nerthe 1991. 1991 har ett uselt rykte i Chateauneuf, men kollar man Cellartrackernoteringarna framträder en mer lovande bild av årgången. År 1991 gjorde inte La Nerthe någon Cuvée de Cadettes heller, så alla bra druvor hamnade i basvinet. Parker delade ut 78 poäng och förutspår ett stendött vin. Vinet slår knockout på alla inblandade. Det är fullständigt upplöst i kanten och påminnner mest om en Volnay i färgen. Doften är intensivt fullmogen med svampskog, läder och klingande körsbärsfrukt. Eftersmaken klingar länge och är helt perfekt balanserad. Ett mycket positiv överraskning för 100 DKK.

När kvällen övergår i minglande, öppnar jag en Chateau Pipeau 2004. Meningarna går starkt isär om detta vin - och det har det inte lätt efter den lysande La Nerthen. Det är också lite för tanninhaltigt och kraftfullt att sippa utan mat till. Men nog har det hänt en hel del sen vi provade senast! Vinet har kastat mycket sediment, och den där pomerolaktiga sammetsfärgen börjar synas i kanterna. Vinet doftar mycket bättre än det smakar i nuläget. Det är lite bonnigt och rustikt i smaken - och jag undrar om detta någonsin kommer att kunna försvara sina 91 -poäng. Ändock väl prisvärt och ett charmigt vin.