Ikväll är Travkungen på väg hit med en hemlig flaska och ett stort V75-system. Fruarna är bortresta och köket ser ut som Barsebäcks kontrollrum, med datorer uppkopplade mot diverse spelsajter och ATG-Live.
Inte så mycket att orda om själva spelet på hästapållarna. Travkungen briljerar som vanligt, och är rysligt nära (ett hästhuvud) från att bli miljonär denna eftermiddag. Travkungen har med sej en hemlig flaska, och jag har på känn att det kan vara något alldeles extra (det brukar liksom vara det varje gång). Själv har jag tagit upp en Chateau Gruaud Larose 1990, som jag har ganska stora förhoppningar på. Det är ett vin som Parker inte direkt hurrade över på 90-talet - men det verkar som den hoppar upp några poäng för varje ny recension. Jag köpte vinet (som vanligt) på en dansk vinauktion, för c:a 600 DKK. Flaskan är i helt perfekt skick, men jag blir lite konfunderad när jag dekanterar vinet. Korken är fullständigt ofärgad av vin? Denna flaskan måste ha lagrats stående sen dag 1. Nu verkar det inte spela någon roll, för korken sitter som sten och vinet är fullständigt magiskt redan i karaffen.
Jag steker på några biffar och reducerar ner lite Madeira och kalvfond. Inga grönsaker.
Travkungens glas: Tätt vin som doftar som om det vore definitionen av Syrah från norra Rhone. Riktigt högklassig köttig doft med den där patenterade twisten av vitpeppar, gummi och blåbär/björnbär. Vinet känns väldigt ungt, men har redan en eftersmak som klingar i minuter.
Vinet är en Jean-Louis Chave Hermitage 2002. Det kunde man nästan ana... 2002 var en katastrof i norra Rhone, men uppenbarligen lyckades Chave sortera ut de bästa druvorna och göra ett riktigt bra vin. Detta vinet är abslout i världsklass, men det är ingen tvekan om att 2001:an av detta vin är ett par storlekar större.
Mitt glas: Tätt vin med obetydlig mognad i kanten. Det är första gången jag provar Gruaud, men man har ju läst en del om hästmord och extraherade sadeldon. Nog finns det en viss rustik känsla av stall och läder - men framförallt är detta vinet extremt elegant och kraftfullt. Det är fullständigt fullpackat med cabernetfrukt, en viss grönpepprighet och stora doser cederträ. Eftersmaken är helt gigantisk, och om man skall försöka sätta poäng på detta så måste man en bra bit in på 90 poängsskalan. Ingen tvekan om att detta vinet får priset som denna veckans bästa vin. Enda man kan anmärka på är att vinet känns lite för ungt - och det märks mest i doften. Clerc Milon 1989 var mer hypnotiserande i doften, men "what the hell", smaken på detta vin utklassar Pauillackamraten.
En ganska lyxbetonad helg är till ända - det har druckits helt fantastiska viner rätt igenom. Det är inte så dumt med mörka höstkvällar!
2 kommentarer:
G-L 1990 är en våt dröm för oss som anser att St Julien är medelpunkten i vinvärlden. Tillsammans med de olika Leoville förstås, och Ducru-B... har bara druckit G-L vid ngt enstaka tillfälle, och då ingen toppårgång, men det var gott även då. Kan bara gratulera till 1990an!
Tackar! Det var en fantastisk upplevelse - och jag delar din syn på St Julien. Jag har en flaska till, och den får vila något år. Då kommer det att bli bra nära perfektion.
Skicka en kommentar