Medoc 1983

Vi står ihopträngda i Doktorns garderob och det enda ljud som hörs är det kluckande ljudet från rödvinsflaskorna. Det är med andra ord dags för blindprovning av kvällens viner. Två stora Riedelglas och ett anteckningsblock står framför mej. Näsan sticks ner försiktigt i glas 1 - en överväldigande stalldoft väller in över näsborrarna. Det är bara att harkla sej och utstöta orden Bordeaux - Medoc - minst 15 år gammalt. Så långt allt väl - men hur gamla är vinerna (vi får veta att båda är från samma årgång)? Min erfarenhet av så här mogna Bordeauxer är inte stor - men jag drar till med 1985. Svaret är 1983.

Glas 1: Ett helt osannolikt komplex doft av stall, gödselstack, kryddskåp (spiskummin?), båtfernissa och på toppen en jasminblomma om aftonen. Smaken är intensiv med helt upplösta tanniner och en eftersmak som klingar länge, länge. Det finns en lätt Brettkänsla och vinet har en närmast punkig framtoning "detta är min stil - gillar ni det inte så stick". Helt otroligt vin, men jag har absolut ingen aning om vad det kan vara. Drar till med Gruaud Larose pga stalltonerna. Vinet är en Lynch Bages 1983.

Glas 2: Vinet både ser och känns yngre. Lite mer mainstream Bordeaux med de typiska cassistonerna. Måttligt eller inget cederträ - en stänk av ammoniak. Ett klart tanningrepp i eftersmaken, som dock är väldigt lång. Detta är också ett kanonvin - som har haft oturen att hamna bredvid ett vin som ännu bättre. Eftersom jag har lite koll på vad som finns i Doktorns källare drar jag (korrekt) till med Léoville Las Cases 1983.

Det har blivit många personliga rekord slagna den senaste tiden - men så har jag inte provat viner av denna klassen speciellt länge. Lynch Bages 1983 är otvivelaktigt den mest hypnotiserande Bordeaux jag någonsin har mött. Perfekt mognad, parat med en tinnitusorsakande intensitet, sammetskänsla och ändlös komplexitet.

En liten reflektion över Leoville Las Cases: jag har nu på ganska kort tid provat 1981, 1983, 1989, 1990, 1992 och 1997 vid olika tillfällen. Alla fantastiska viner, men det känns som slottet hela tiden står och håller i hörnflaggan. Allt finns där - fantastisk renhet och koncentration - men det är som vinerna inte riktigt vill släppa loss all potential. Faktum är att årgång 1992 är den årgång som har gett mest "sjung" och minst stiff upper lip i glaset. Antagligen har alla andra viner varit för unga fortfarande (utom 1997:an som inte riktigt platsar bland de andra). Men hur länge skall man egentligen behöva lagra ett vin? Eller är vinerna för rena? Varför sjunger det mer i glaset om småkamraterna Gruaud Larose, Clerc Milon eller Lynch Bages?

Ett par timmar efter middagen tar vi fatt i slattarna - och då är Lynch Bages på väg att sakta självdö. Kobajset finns kvar, men vinet känns tunt. Las Cases däremot kör på med farthållaren påkopplad.