Vi bjuder ett glas Egon Müller Scharzhofberger Kabinett 2007 som fördrink. Jag är lite för okoncentrerad på vinet för att kunna ge en utförlig beskrivning. Det smakar, självklart, väldigt bra. Det vinner en hel del på att luftas lite grann, men just som vinet börjar kicka igång på allvar är flaskan slut. Om det kan motivera 399 kr är kanske lite tveksamt.
Sen sparkar Bourgognekvällen igång med en flaska Camille Giroud Beaune 1er Cru "Les Cras" 1999. Detta vinet är lite speciellt då det är det enda vinet i Camille Girouds komplexa portfölj som inte är ett negociantvin. Denna lilla jordplätt i Beaune ingick inte heller i försäljningen när bröderna Giroud sålde rörelsen till amerikanska investerare i början av 2000-talet. Doktorn har bjudit på detta vin av årgång 1996 - och det är fortfarande i topp fem av mina Bourgogneupplevelser. Men Camille Giroud var ingen helt pålitlig producent. Vinerna blev som de blev. Rutinerna var lika gamla som ekfaten. Detta vinet är helt OK, men långt ifrån den fullträff som 1996:an var. Ovanligt utvecklat för att vara en 1999:a, inte 110% rent - men det har också en väldigt fullmogen fin jordgubbsfrukt blandat med mjuk söt lakrits. Jag är lite förvånad över den mjuka strukturen - de här vinerna brukar vara betydligt mer lagringskrävande (89 p).
Nästa vin, Antonin Guyon Corton-Bressandes 2002, är betydligt tyngre doningar. Större än föregående vin i alla aspekter. Fullständigt fullpackat med en mörkare körsbärsaktig frukt. Betydligt högre syra och tanninnivå - och en eftersmak som klingar länge. Fin mineralisk doft. Me like! (91 p). Den enormt höga syran tyglas av den massiva fruktklangen, men vi sitter och klurar på hur detta vinet kommer att se ut när det blir gammalt. Kan bli odrickbart? Nu är det strålande i alla fall.
Nästa vin är en sådan chansning som går hem en gång på tio. Lecheneaut Clos de la Roche 1994. Okänd producent, förfärlig årgång, bra läge, knappt 200 kr på dansk vinauktion. Jag kan se att Travkungens mustasch börjar rycka redan innan jag själv har hunnit prova vinet. Det är en stor upplevelse. Om det förra vinet var mineraliskt är detta som att trycka näsan i en hög med krossade ostronskal. Hela strukturen vrålar Grand Cru. Kristallren frukt klingar väl ihop med en aniston och svarta teblad. Det är inte så våldsamt mycket frukt kvar i detta vinet, men det gör liksom ingenting. Alla andra viner ikväll bleknar bort jämfört med denna flört med perfektion. Showen pågår i en halvtimme - sen bleknar vinet bort till en hög av kvarbliven fruktsyra. Mäktigt. (94 p).
Alla regler om Bourgogne faller undan. "Köp enbart på prodcent - inte klassificering" stämmer illa ikväll. Alternativt är Lecheneaut en producent som inte fått det rykte de förtjänar. Detta måste undersökas i vilket fall som helst.
Sen försöker jag lura Travkungen genom att servera en Gruaud Larose 1983 i stora Bourgognekupor. Nu är kanske Gruaud Larose ett dåligt val för en lurifax - för det blir nog inte så mycket mer typiskt Bordeaux än så här. Massor av tobak, läder och en grön ton inte riktigt har lyckats transformera sej till blyertspenna. Här finns det massor av frukt kvar, och ett rejält tanninbett avslutar smaken. Faktum är att vinet vinner stort på att luftas, och tyvärr så borde jag dekanterat detta betydligt längre än den halvtimme det fick. Det är lite endimensionellt i sin övertydliga cassisfrukt, och eftersmaken håller kanske inte riktigt som jag hade drömt om. Jag tror också det lider en del av att hamna efter föregående vin (89-90 p). Snäppet över Poyferré 1983, men också en bra bit under både Las Cases och Lynch Bages från samma årgång.
Två reflektioner som verkar återkomma efter varje gång man provar gamla viner och Bordeaux/Bourgogne. 1. Det är för mycket årgångshysteri i vinvärlden 2. När Bourgogne är bra har Bordeaux väldigt svårt att hänga med (i samma prisklass).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar