Med kritiskt sinne

Jodå - att vara på bluesfestival innebär inte att man dricker någon form av kvalitet. Varken de spröda plastglasen eller de 10 liter stora vinpåsarna från Spendrups gjorde någon nedstämd bluesfantast på något sätt gladare. Men vad är det jämfört med den moonshine som de gamla hjältarna borstade tänderna i.

Nu har jag i alla fall provat Umbala för första gången (tvåkronors vinet - per flaska i förtjänst). Ja djävlar vad det var räligt - men det var ändå en befrielse jämfört med rysaren Gato Negro. Det gick inte ens att dricka ens när tältet hade spolats bort av syndafloden. På lördagen visade den officiella regnmätaren i Åmål 100 mm, men den lokala regnmätaren visade 140 mm. Som jämförelse är det svenska rekordet för ett dygn 196 mm. Hela campingen spolades ut i Vänern, och kommunen fick öppna en sporthall för de blöta gästerna. Kudos till det snabba beslutet från kommunchefen!

Väl hemma längtar vi efter kvalitet, och till en helstekt entrecôte öppnar vi ett Toscanavin från en årgång i storform. CastelGiocondo Brunello di Montalcino 1999. Jag har måhända blivit överkänslig mot ekbehandling efter Guigalupplevelsen - för detta vinet väcker inga heta känslor alls. Fullmoget och lent, men också fullständigt dominerat av ekfat (36 månader på ny ek). Den lilla körsbärsfrukten som tränger igenom sjunger svagt igenom alla bittra ekplankor. Jag är gruvligt besviken på ett vin som borde leverera nu. Och inte lär det bli bättre av lagring heller (86 p).

Det är inte värre än att vi kan klämma flaskan under tiden som vi bevittnar den stora kallfronten i horisonten. Sen är det dags för en okänd flaska från primörsläppet 2004, Chateau La Gurgue 2004 - Cru Bourgeois från Margaux. Inför det primörsläppet studerade jag poängen från WS och WA och gjorde avancerade matematiska modeller för de olika vinernas prisvärdhet. Detta vinet trillade ut som extremt prisvärt efter 89 poäng hos WS. Blame it on my youth. Detta vinet är kraftigt ekpräglat med mycket gräddkola i doften. Men det är ett bländverk - för vinet är tunt och syrligt. Rent och hyggligt, men erbarmligt mycket sämre än t.ex Poujeaux för ungefär samma pris (83 p). Imorgon kommer Travkungen på besök, och jag har laddat upp med Gruaud Larose, Clos de Lambrays, Anne Gros etc. Då vore det fasiken om vi inte kan tvinga upp mätaren över 90 strecket.

(Utanför boken blindprovade vi en överbliven flaska Saint Clair 43 degrees 2008 mot Fumées Blanches BiB före maten. Den senare var tappad på box i mitten av juni 2009 - och sopade mattan med nya zeeländaren med en fin krispig nässelton och klar syra. 78 p för Saint Clair - 82 poäng för påsvinet.)