Fontanafredda Coste Rubin 2001 vs Clos des Papes 1998

De roligaste vinkvällarna är de som uppstår spontant ur luften. Ikväll hade jag öppnat en gammal bekant för mys framför TV:n - Fontanafredda Barbaresco Coste Rubin 2001. Strax efter ringer det en gammal polare som blivit utelåst i kylan och får komma på middag istället. När svärmor dessutom dundrar in vid sjusnåret får jag ta en tur ner till vinkällaren igen. Då alla inblandade är glada vindrickare känns det som att det är läge att öka ambitionsnivån en aning - upp kommer jag med en Clos des Papes 1998. Vinet var en del av samma blandlåda som innehöll Bosquet des Papes 1998 Chantemerle och kostade 400 DKK för ungefär ett år sen på Vinforum.

Fontanafreddan har vi provat flera gånger, och jag har varit uppe i dryga 90-poängs nivåer varje gång. Att vinprovning är en jämförandes konst blir tydligt idag - och Coste Rubin kommer antagligen att få en riktigt tung match.

Glas 1: Fontanafredda Barbaresco Coste Rubin 2001. Vinet ser otvetydligen ut som Nebbiolo med en tegelfärgat utseende. Det har lite svårt att komma igång - och ekkaraktären slår igenom ganska rejält. Med tiden kommer lite av den där känslan av "blomsteraffär i en förmultnande skog" som jag förknippar med detta vinet. Syran är ganska tilltagen och intensiteten kanske inte på topp. Det kan bero på att detta vinet har framtiden bakom sej (ej troligt) eller på det som osar i glaset bredvid (troligt).

Glas 2: Clos des Papes 1998. Här har ljudkillen maxat all frekvenserna på equalizern! Vinet ser ut som det vore tappat på flaska igår, och doftar nästan bedövande av varm jordgubbig frukt, vitpeppar och ett uns av rökta korvar. Smaken är bland det mest balanserade jag har upplevt! Helt torr men ändå full av varm solmogen frukt - härlig balanserad syra som kittlar på tungan och tanniner som stadgar upp vinet. Den varma frukten pulserar i vågor genom tanningreppet och mynnar ut i en lång lång vitpepprig eftersmak. Av 14% alkohol märks ingenting - detta vinet är lätt på fötterna som en gymnast på Red Bull.

Nu är det kanske ogint att börja bedöma vinet mot resten av världssortimentet - men det är väl därför man håller på? Vinet är superbalanserat och barnsligt gott - men är det särskilt komplext? Eller är det bara för ungt? Jag saknar en dörröppning till en undre mörkare och mer komplex värld. I min lilla vinprovningsvärld kan ett vin som Clos des Papes 1998 aldrig vara aktuell för mer än 91-92 poäng. Men det är verkligen gott nog - och gästerna är mer än hänförda av vinets charm och fruktighet.