En tryffelfredag

Snacka om kundservice! Gotlandstryfflel missade sin leverans med ett par dagar, och levererade sedan ett gigantiskt paket helt gratis som kompensation. Golfbollar torde vara mindre i diameter. I alla fall de jag försöker få ner filtmattans gömslen:

Vi hyvlar tryffel på allt, men gör inte ens slut på en av tryfflarna. Smaken är väldigt mild, betydligt mildare än de svarta tryfflar vi har smakat från Perigord eller Piemonte. Det krävs mycket för att få igenom tryffelsmaken, och mina väldigt höga förväntningar på svensk tryffel uppnås kanske inte helt. Vi fattar efter ett tag att en viss uppvärmning ökar upplevelsen. Detta med egenhyvlad tryffel är helt nytt för oss. Resterna ligger nu i en påse med arborioris för morgondagen. (lördags morgon - vilken äggröra!)

En helt makalöst mör rostbiff med tryffelsnö agerar blindprovningsledare:

Sällan har tre viner varit så separerade i kvalitet. Det överlägset bästa vinet ikväll är Haut-Carles 2004. På sätt och vis mer lik en bra Côte-Rôtie än en Bordeaux. Lite mint och torrt gräs i doften - fullmatad smak som en städad aussie-shiraz med smatterband - stram torr eftersmak. Mycket mycket bra - och outstanding ikväll (91 p). Ett riktigt tuggigt oxköttvin!

Tvåan kommer i två flaskor. Första flaskan av Sociando-Mallet 2001 är så där smygkorkad att jag inte riktigt kan uppfatta mer än att vinet är trist. När Doktorn ger diagnosen känns det mer uppenbart. Flaska 2 är bättre men jag är fortfarande kritisk till denna RP 93p. En våldsamt massa ek gör ett dåligt försök att täcka över ett ihåligt vin. En väldigt torr och tanninrik avslutning. Doften är fin-Bordeaux, smaken är Seguin (85 p). Kan vara en av advokatens mest felsatta poäng?

Allt är relativt, och jag vill be om ursäkt för att jag har gett kvällens trea ett 90-poängs betyg en gång i tiden. Chateau Bouscassé 2005 må vara billigast ikväll, men mot de andra vinerna är det bara vaniljsocker och tråksötma. Vad hände med bandidostanninerna? Detta vinet borde slå alla på käften ikväll, med det är tydligt att Bouscassé har ändrat inriktning de senaste åren. (82 p).

Chardonnay för massorna

Världens mest spridda druva? Kan det vara chardonnay? Nästan uteslutande tillsammans med stora doser ekfat, i alla fall de som odlats utanför Frankrike. Skall man ha den enklast tänkbara vita Jadot-Bourgogne på SB får man hosta upp 115 kr, och nog är det så att många nya världen chardonnayer ger betydligt mer för pengarna i denna prisklass. Eller hur är det med det egentligen?

Vi steker skinkfärsbiffar och serverar med färska ravioli och pinjenötscreme.

Vin 1: Louis Jadot Couvent des Jacobins 2008 Bourgogne Blanc. Väldigt tydlig körvel/aniston i doften, samma som vi hittade i deras Corton-Charlemagne 2005. Tillbakahållen ek, stram struktur, lite väl anemiskt i starten men ändå klassigt på något sätt. Till maten blir det helt överkört av glas 2, men när jag provar det flera timmar senare är vinet faktiskt riktigt bra (87 p). Det finns kvalitet här, men man måste locka fram det med lång luftning och mildare mat.

Vin 2. Rustenberg Chardonnay 2008. Stellenbosch, Sydafrika. I intensitet är detta helt överlägset vin 1. Smörig nya världen doft med mogna päron och nätmelon, oväntat stram struktur i smaken med en lite bitter och svag mineralisk eftersmak som varar länge. En lite väl hög alkohol (14.5%) blir märkbar närmare rumstemperatur. Gifter sej väl med maten ikväll, men bör drickas ganska kylt (87 p).

Underlig match där båda får anses vara segrare - väl värda sina 115 SEK respektive 90 DKK. Tänker på gamla Stoneslåten, You can't always get what you want. Om Jadotvinet är introt med Keith på ensam gitarr så är sydafrikanen det galna slutet med kyrkokören. Det är den egna dagsformen som får avgöra vad man gillar bäst.

Gruaud Larose 1983

Julmustigt, tunn kropp och allmänt svårdrickbart. Så låter det strax efter dekantering av en gammal kämpe, Gruaud Larose 1983. Strax före middagen skall jag rusa ner efter en annan flaska, men stannar till vid karaffen. Du heliga moder, vilken doft.



Hur kan ett vin man bedömer som dammigt och ohjälpligt slut bara uppstå ur askan? Det mörkröda vinet doftar stall, halvrökt cigarr, ett par drag med fernissapenseln och en aning ljuva jasminblommor. Allt i en mycket tydlig Cabernetram. Doften är i princip fulländad - så här skall Bordeaux dofta. Inte ett spår av julmust och rutten kork. Ingen volatilitet.

Smaken är fortfarande lite sviktande i mitten, men för varje minut verkar det bli mer och mer stöddigt. Till maten är det succé, svagheten i mitten fylls ut av maten. Och eftersmaken behöver inte skämmas för sej någon gång, kristallren cassis men kanske inte riktigt någon större komplexitet. Doften är betydligt bättre än smaken. När allt skall summeras går det inte att blunda för att vinet börjar bli för gammalt nu. Men samtidigt har vinet kvalitéer som inte går att köpas för pengar på SB. 89 poäng känns rättvist.


Flaskan och korken är märkt "CORDIER" och vid denna tiden var slottet ägt av denna storägare i Bordeaux. Gruaud Larose hade några årgångar under Cordiertiden som fick slottet att verkligen höra hemma i supersecondligan, framförallt 1982, 1986 och 1990. Sen Cordier lämnade skutan har inte Gruaud Larose riktigt hittat tillbaka igen. Vissa kallar stilen under Cordier för "funktiden" (nu var iofs denna flaskan helt utan "funk"). Funk som brettangripna fat och halvdan hygien? Vet ej, och ärligt talat har jag aldrig provat en Gruaud yngre än 1990... Jag har en flaska 1986 och 1990 i källaren, båda märkta Cordier. Det känns nästan musealt att vända dessa dokument från svunna tider.


Lustigt hur börskurserna för Bordeauxslotten kan fluktuera. Om du köpte vin 1985 var Gruaud Larose och Talbot något av det bästa på marknaden. Pavie och Pontet Canet något av det sämsta. Det kan vara bra att komma ihåg när man härjar på andrahandsmarknaden. En Pontet-Canet 1983 var ett uselt vin redan 1985, men kostar ändå en rejäl slant idag.

Chateauneuf eller Bourgogne?

Jag har gnisslat understundom om att Chateauneuf är en dålig ursäkt för att inte dricka Bourgogne (tillspetsat naturligtvis). Men visst är vissa Chateauneufer väldigt lika en yppig version av Bourgogne? Och hur skulle det se ut om man blandade dessa viner i en blindprovning? Doktorn med familj är inbjuden på en parvis provning av Bourgogne och Chateauneuf. Kan Mr Tvåbetyg och Mrs Trebetyg spika rätt område?

Flight ett Dödens Fält
Vin 1: Gammal volatil doft, plommonfrukt. Ligger på gränsen till drickbart. Tyvärr skulle detta vinet druckits för länge sedan och Doktorn slipper gissa. Facit: Louis Jadot Beaune Boucherottes 1990 (inga poäng).

Vin 2: Ganska obehaglig ålderdomlig volatil känsla i detta vinet också. Viss klass, lite bättre än glas 1, men påminner mest om en välklädd gammal dam med dagsgammalt inkontinensskydd. Gissningsfrikort återigen. Facit: Clos des Papes 1998 (inga poäng).

Oops - vilken mardrömsstart. Clos des Papes borde verkligen inte vara död redan nu även om jag allvarligt börjar tvivla på 1998 i Chateauneuf. Övermoget och syrafattigt - och dålig lagringskapacitet? Vad säger vi om 2007 år 2017? (skall erkänna att Bousquet des Papes 1998 är helt fantastiskt fortfarande). Jag tror dock att denna flaskan har fått sej en släng av defekter. Jadotvinet kan kanske vara ursäktat, inte många Beauneviner överlever 19 år utan allvarliga skador.

Flight två Return of the Titans
Vin 1: Yo Bro. Vilken helt underbart mogen men ändå fräsch doft. Har detta vinet växt på en ostronbank? Djupt kalkig doft, friska hallon, drömlika tanniner. Kvällens överlägset bästa vin och jag är storligen imponerad av Doktorns geografikunskaper. Han står och velar mellan Clos de la Roche och Chambertin- och väljer rätt. Facit: Lecheneaut Clos de la Roche 1994 (92 p).

Vin 2: Visserligen en budget-Chateauneuf men detta vinet är helt solklar för kvällens andraplats. Det är inte stort som vin 1, men det har en balans i pepprighet och lakritshallon som inte så många av mina senaste Chateauneufer har visat. Ogier är en groteskt stor negociant i södra Rhône, och detta vinet är ett enkelt supermarketvin som överpresterar i afton. Eftersom Doktorn redan har spikat rätt hektar på jordklotet för vin 1, är resten formalia. 99 kr på Superbrugsen för min sista flaska Ogier Les Closiers 2004 (88 p).


Hela idén med provningen föll tyvärr när två av de bästa vinerna var skadade/för gamla. Och att skilja en Grand Cru Bourgogne från en stormarknads-Chateauneuf är kanske inte så värst relevant.

Vieux Donjon 2006

Ingen dålig urladdning i lördags, och visst finns det inslag av kvalitets cold turkey när man går ner i källaren. Minisemester i Tyskland med grabbarna boys hägrar, och i morgon åker vi till EM i blues. Ingen färja utan Bordershopbesök, och visst har man kollat in vinlistan. Trots påstådda reapriser är det mesta ganska överprisat - men ett guldkorn har jag vaskat fram. Bara att hoppas att det finns kvar... Poliziano Asinone 2004 för 189 DKK. Ett favoritvin från en bra årgång. Någon som minns vad det kostade på SB? Jag gav runt 40 Euro för 2003:an i Italien vad jag kan minnas. Har ni några andra tips får ni gärna lägga en kommentar.

Vi firar tidig helg med en flaska Vieux Donjon 2006. Också en favoritproducent, men en så ung årgång har vi aldrig testat tidigare. Årgång 2000 var helt magisk för några månader sen, och idag inser jag varför man skall lagra vin. Absoluta toppviner, som de från i lördags, verkar inte ha någon jobbig fas - det är otroligt gott om man så skulle dricka dem direkt från tappningsmaskinen. Vieux Donjon 2006 kommer säkert att bli lika bra som årgång 2000, men idag är det ingen rolig syn.

Rätt OK doft, dock med vissa filmjölkstendenser. Lite alkoholvasst (14%), ruffiga tanniner och körsbärskärna i smaken som dör rätt tidigt. Jag har ändå gott hopp om att detta kan bli rätt bra som fredagsvin om några år (85 p). Är man intresserad finns det gott om flaskor på califraita.com för 210 DKK styck (med prutmån till 190 visade det sej).

Thanksgiving

Thanksgivingparty hemma hos Travkungen, med representation från både Gomseglets Vinklubb och Kjaer-Sommerfeldt. Kan det bli gott vin i glaset? Ingen Thanksgiving utan kalkon, och den enorma fågeln med stuffing, gravy, sweet potato, sweet corn och mashed potatoes står också mitt i rummet på något som liknar ett offeraltare. Kalkon är en väldigt tacksam vinrätt - nästan allt utom ung Bordeaux passar. Vi har alla tagit med oss vin från källarens finhylla, och listan över alla vinerna blev till slut ansenlig. Inget anteckningsblock, men mitt smakminne är relativt hyggligt (bortsett från de mest flyktiga associationerna).

Scen ett: Ingång till salen.
Bollinger R.D. 1996 och Pommery Louise 1990 på magnum. Bollinger känns mest intressant i glaset, har en mer utvecklad brödig ton än den vrålunga stålhårda Louisen. Inga av dem är dock i närheten av den Egly-Ouriet vi provade förra helgen, och jag måste säga att i kvällens sällskap står inte Champagnen ut som det mest minnesvärda. I alla fall inte för mej som inte har blivit så kysst av Champagne som flertalet på finewines.se.

Scen två: Vitt vin passar bra till Kalkon

Relativt tidigt kommer det vin som jag kanske håller som den största upplevelsen för kvällen, Domaine Leflaive Puligny-Montrachet 1er Cru Clavoillon 2006. Ett vin som får tiden att sakta in en stund. Detta vinet är allt som 2004:an inte var. Fullpackad med smak, en osannolik doft och perfekt balans av ek, citrus och nötighet (95 p).

En joker i sammanhanget kommer in som vin nummer 2: Guigal Condrieu La Doriane 2007. Välkommen fröken ananas och herr mandelmassa! Med lite luft kommer det också en del baconfett (jaså det är därifrån det kommer!). Vinet sitter knappt ihop just nu, med en våldsam dos ek och ananasringar som slåss. Jämfört med Domaine Leflaive är detta som en elefant i en systembutik. Kan kanske bli något gracilare med åren? Återigen visar Guigal var extremlinjen skall dras. (hur skall man kunna sätta poäng på detta?)

Scen tre: Rött vin passar bra som eftersläckare
Först ut kommer en av Travkungens favoritproducenter i Bourgogne, Anne Gros med sin Echezeaux 2007. Detta är den första årgången av detta vin som har nått marknaden - vinet har tidigare enbart gjorts för egen konsumtion. Relativt lätt i färgen, kryddig grön doft, lite nya världenkänsla återigen (fick samma vibbar av hennes Hautes Côtes de Nuits). Det sviktar en aning i koncentrationen, och jag börjar få allvarliga misstankar om att Bourgogne 2007 inte är något att lägga i källaren. Eller kan tid skapa koncentration? Säkert 90-91 poäng i alla fall, vilket är lite lågt med tanke på vad denna kostar.

Vikt finns det mer av i nästa vin, som spelar upp en totalbalans som nog slår det mesta ikväll. Och vi som var besvikna på 1993:an... Detta är mycket bättre. Armand Rousseau Mazi-Chambertin 2006. En ganska återhållen doft som blommar ut under kvällen. Mörka bär, mineral, finaste eken i skogen. Doften hamnar på andra plats i kväll, men smaken får pokalen bland rödvinerna. Trots sin ungdom finns det inte en vass kant någonstans. Om jag tvivlar lite på 2007 i Bourgogne, känns 2006 riktigt högklassigt (94 p).

Ett udda vin i sammanhanget är en kanadensisk version av Gruaud Larose, Osoyoos Larose 2004. Ett samarbete mellan fransk och kanadensisk vinnäring - klassisk Bordeauxblend med alla fem fruvorna i flaskan. Det är inte lätt för en ung och lite kantig Bordeauxkopia att hamna bland dessa giganter, och vinet platsar inte alls ikväll. En vanlig fredagskväll med slöstekt biff skulle detta säkert vara betydligt mer tacksamt för (86 p).

Nästa vin delar in kvällens gäster i två läger, där jag oväntat tar australiensarens parti. Detta är mer Rhône än La Mouline 2003. Torbreck RunRig 2003. Ganska grön och örtig doft som jag inte har något emot om det kan backas upp av en fenomenal balans och kraft i smaken. Det är Côte-Rôtievibbar hela vägen med en liten minttvist. Vissa klagar på en lite för utvecklad vanlijarom, men det känner jag för en gångs skull inte. Mitt livs bästa australiensare är ingen större överdrift (93 p).

Och till sist kommer då mitt vin för kvällen. Jag skall inte tjata om Domaine Leroys problem under 2004, vi har trots allt druckit deras vin tre gången på ett par månader nu. Denna gången tar jag med en Domaine Leroy Gevrey-Chambertin 2004, som innehåller en blandning av Chambertin, Latricieres Chambertin och två premier cru gårdar i Gevrey Chambertin. Detta vinet osar av... sexualitet. En högst fertil sådan. Mer explicit än så och det blir plumpt. Förutom denna observation som alla män greppar är vinet väldigt likt den enklare Bourgogne 2004. En aning mer vikt men å andra sidan lite mindre utvecklat. Då skall man komma ihåg att Bourgogne 2004 nästan enbart innehåller vin från Côte-de-Beaune. Det är Bize-Leroy vinstil som lyser igenom. Doften är bedövande och osannolikt komplex. Smaken har samma lite stjälkiga känsla av brända grässtrån och silkeslen Pinotfrukt, men den indiska kryddhyllan är inte så stark i detta vin. En aning syrligare också minsann. Detta är i samma nivå som Bourgogne 2004, men kostar fyra ggr mer. Vinet klarar sej återigen väldigt väl mot tufft motstånd, och skall man mäta antalet Ahhh och Ohhh är det vinnaren (95 p).

Domaine Charvin 2003 vs Pio Cesare Langhe Nebbiolo 2006

En klart udda matchning får jag erkänna, men efter ett glas av det rätt galna Charvinvinet var vi tvungna att kalibrera munnen. Frugan vägrar nämligen att dricka mitt hemliga vin för kvällen, Domaine Charvin 2003. Blandning av alkoholskadade hallonbåtar och gammeldansk är hennes bedömning. Jag är lite mer positiv än så, men visst, den där snapskänslan hade jag också kunnat vara utan. Doften är helt magnifik - lätt stallig och ändå mineralisk doft av krossad sten och färsk timjan. Hallonbåtar och finkel.

Men smaken.... Vad har egentligen hänt här. Det är grova bittra tanniner och för hög alkohol. 14.5% på etiketten är nog snarare 16.5% i munnen. Till maten fungerar det inte alls, men i TV soffan börjar vinet ändå att spela på rätt planhalva. Då har vi redan öppnat Pio Cesares Langhe Nebbiolo 2006 och det är kul att reflektera om skillnaderna och poängsättning i allmänhet. Etthundra kronor vs trehundra kronor.


En sak är säker, Pio Cesarevinet (89 p) har en balans som Charvinvinet (86 p) saknar. Charvinvinet har å andra sidan en vacker doft och lång alkoholdriven eftersmak. Vill man hellre ha en vällagad fläskkorv än en lätt överstekt lammfilé? Mina preferenser är helt klara - aromatik och balans - där balans är den viktigaste faktorn. Fläskkorven. Jag tycker Pio Cesarevinet visar en imponerande renhet, med soltorkade tomater och nedlagt båtvarv i doft och smak. Tydlig fruktsyra och ett mineraliskt lyft. Ett gott hederligt vin om än i en något "mindre förpackning" än Charvinvinet.

Jag tycker att Charvin har fått oförtjänt gott rykte. Parker värderar deras vin till mellan 93 - 96 poäng beroende på årgång, och det är det inte värt i mina ögon. I en direkt jämförelse med Vieux Donjon kändes vinet alkoholstarkt, hallonosande och med bristande djup och komplexitet. Nu är frågan vad jag skall göra med mina resterande fem flaskor...