Helgens vinkonferens

Tompavorna ser ut som trötta multikulturella konferensdeltagare i solskenet. Glada leenden men inga hjärtliga kramar. Vi skall också åka hem inom kort.

Helgen började med att vi knappt hade hunnit ur bilen på Österlen förrän Doktorn serverade ett vin som faktiskt var en av de största upplevelserna under hela helgen. En champagne från det goda året 1996: Launois Blanc de Blancs 1996 (Doktorns bidrag). Helt okänt för mej. Lemon curd och äpplen och en lång stram eftersmak av grape och smulad sten. Kanon! (93 p).

Från vänster till höger:

Les Plantiers de Haut Brion Blanc 2007 (mitt bidrag, 329 DKK)) Andravinet till Haut-Brions vita vin är en ganska udda skapelse. Dels är etiketten ganska lik La Mission Haut-Brion, dels innehåller vinet 100% semillon (vilket inte är fallet för Haut-Brion familjens övriga vita viner). Vinet kommer från unga vinstockar inom samma 1er cru lägen som Haut-Brions huvudvin. Jag har nog aldrig tidigare provat en vit Bordeaux som bara innehåller semillon, och blir ganska förvånad av färgen. Vinet är närmast gyllengult. För en oinvigd påminner vinet lite om en stor vit hermitage, fast ändå inte. Syran är betydligt högre, aromatiken lättare. Ett riktigt bra vin och också detta en stor upplevelse (92 p).

Montus Cuvee Prestige 2001 (mitt bidrag, bortglömt pris) Detta är nog det räligaste vin jag provat på lång tid! Det är så otroligt oraffinerat bittert och så alkoholskadat att man får springa till vasken och panikspotta. 15% säger etiketten, jag tror snarare på 17-18? Skandalöst dåligt och bör förpackas i koppar och bentonitlera och skickas 1000 m under Åreskutan (inga poäng).


Leoville-Las-Cases 1981 (Doktorns djupa källare) Återigen påminns man om vinlagringens betydelse. Vi drack detta vin på nyårsafton 2009, och det var en ganska skeletttunn uppenbarelse, om än helt ren. Doktorns flaska sjuder av mogen cassisfrukt och är tätt och relativt ungt i färgen. Kall lagring i en stilla källare gör underverk. Tyvärr är vinet inte 100% rent, vilket Las Cases normalt sett är. Det ligger en otrevlig rotfruktsdoft i vinet som vägras att luftas bort. Ren otur för Doktorn (inga poäng).


Pontet Canet 2001 (mitt bidrag, 250 DKK på vinforum) Förra gången jag provade Pontet Canet 20o1 upplevde jag vinet som alldeles för moget för en 10 år gammal stor-Bordeaux. I sällskap med Las Cases 1981 kan kanske allt upplevas som ungt, men faktum är att denna flaskan känns så otroligt mycket bättre. Detta är helt enkelt en stor Bordeaux som börjar att visa mogenhet. Jag vill nog ändå framhärda att detta är inget man skall spara till barnbarnen (eller ens barnen med tanke på hur det smakar just nu, 92 p).


Montevertine 2007 (mitt bidrag, 170 DKK) Även jag har öppnat konto hos Merolli (tack Finare Vinare!). Vilket lätthet och elegans detta vinet har, det går knappt att tro att detta vin har producerats i samma område som alla ekskadade Brolioviner. Doktorn är stensäker på att detta är en Barbaresco, det säger ett och annat om hur rik aromatik som detta vinet har. Mycket bra (90 p)!


Christmann Riesling Trocken Ölberg 1999 (Doktorns) Jag är ärligt talat lite besviken på detta vinet. Det har mognat fram utan att bilda några trevliga mognadstoner. Noll petroleum, istället börjar vinet att svikta en aning i mittsmaken. Syran känns ofokuserad. Skall man vara ärlig påminner det väldigt mycket om Christmanns basriesling, som dock är väldigt trevlig för priset (83 p). Det måste kännas surt att ligga på detta vin i så många år utan att få någon som helst utdelning.



Rond 2: Domaine de la Mordorée Châteauneuf-du-Pape Cuvée de la Reine des Bois 2000 (Doktorn). Riktigt bra doft vid uppstarten. Hela Chateauneufpaketet med en frisk örttvist. Inget tungt eller overdone. Det enda som stör mej är att vinet är som allra bäst precis när det hälls upp, 12 grader kallt och med noll luftning. Med tid i glaset försvinner den underbara definitionen och det murriga tomma alkoholskramlet tar vid. När jag först förde glaset till nosen hade jag kunnat ge nästan full pott, men slutbetyget blir betydligt lägre (90 p). Dock, ett riktigt bra vin från en producent jag hade avfärdat som ointressant.


Bosquet des Papes Chantemerle 1998 (Doktorn) Snacka om vägdamm vid en fransk vägkorsning 1976. Här har vi ett vin som visar fullständigt motsatt kurva vid matbordet. Från flaskan påminner vinet om en ganska bedagad 70-tals bordeaux, med tunnsmala fruktstråk och vacklande struktur. Men för varje minut så vinner vinet, och till slut gör den oavgjort mot fågeln bredvid (90 p). Men lagra för guds skull inte detta vinet en dag till.


Lamy-Pillot Chassagne-Montrachet 2007 (Doktorn) I nuläget en lätt vulgär nya-världen-Chardonnay. Massor av ek och tropiska frukter som inte har hittat varandra än. Kommer säkert att bli bra om 5-7 år.


Catherine et Claude Pommard la Chanière 2005 (mitt bidrag) Detta vinet har gjort en riktig berg-och-dalbana i mitt vinliv. Det började med att jag provade 2004:an av detta vin och blev helt såld på den underbara pinotkänslan. Så jag köpte en hel låda av 2005:an och fattade ingenting. Den täta årgången hade förändrat vinet till en tät soppa som doftade som rågummi. Men ikväll känns det verkligen som att vinet börjar hitta tillbaka till sitt ursprung. Den gummiaktiga känslan har förvandlats till gräsig pinot, smaken har mjuknat. Detta vinets stora kvalitéer ligger inom det vegetabiliska, och definitionen är strålande. Jag vill ge vinet tid att kasta mer sediment (det är redan ganska sandigt i karaffen). Stordåd väntar (91 p).


Amon-Ra 2005 (mitt bidrag) Vis av erfarenheten så serverar jag inte detta vinet till mat, utan som ackompanjemang till en formidabel ostbricka från Vilhelmsdals mejeri (några km från huset). Fantastiska ostar och en passande söt rödlöksmarmelad. Vinet doftar fantastiskt av ren blåbär och björnbärssylt. I detta sammanhanget är vinet helt perfekt - det står upp mot vilken roqueforttyp som helst. Det hade nog stått upp lika bra mot en chokladpudding. Det är 100% rent och friskt, starkt och sött som portvin och lika förutsägbar som en wallanderfilm. Den gör sitt jobb strålande, men mer än 88 p vill jag inte sträcka mej till. Då fick den ändå all uppbackning man kan förvänta sej.


Caterina Zardini Amarone 2003 Caterina har tyvärr ingen chans att göra sej hörd bland starka ostar och mullrade australier. Jag kunde inte uppfatta ett dugg. Sockermätaren gav i alla fall att Amon-Ra och Caterina låg i samma nivå (dvs c:a 15 g / liter om man nu kan lita på mätaren)

Gammalt vin och lite Chateauneuf

Denna helgen har vi rört oss i axeln mellan södra Rhône och Bourgogne. Lärdomen är att det är väldigt ofta man placerar andra viner i Bourgogne, men väldigt sällan man placerar Bourgogner någon annanstans.

Chateau Simone 2004 placerar man dock knappast i Bourgogne. Detta vin från södraste Rhône innehåller en salig blandning av druvor, men mest clairette (>55%). Ingen malolaktisk fermentering och lång lagring på använda ekfat. Tyvärr är vinet väldigt åldrat och ser ut som äppeljuice i glaset. Dock känns det inte oxiderat, och det har en intressant själ av grapefrukt, mjuka honungstabletter, lite emser och mandelolja. Lite uttorkat men klart njutbart, blir också bättre med luft. Trots att det inte var meningen att det skulle smaka så här får det godkänt (85 p). Jag börjar dock undra vad felprocenten är på de viner jag köper från Theis Vines restsalgs/tilbudslista?

Louis Jadot Gevrey-Chambertin Lavaux Saint-Jacques 2001 är inköpt på Vinoble i Köpenhamn (inte andrahandsdelen). De har massor med Jadotviner från 2001 (ex-chateau) på rea. Denna butelj kostar 299 DKK, att jämföra med 639 kr för motsvarande på SB. 2001 var ju ingen större succé i Bourgogne, men inte så förfärligt illa heller -speciellt inte i de norra delarna. Det känns som detta viner står på sin absoluta topp, och jag är faktiskt väldigt nöjd för en gångs skull. Mogen kant i ett ganska mörkt vin. Kristallren mörk körsbärsfrukt som jag associerar till Simon Bize. Skall man ha någon liten anmärkning är att detta är som en riktigt bra Savigny-Les Beaune, mer än en duglig Gevrey-Chambertin (90 p).

Louis Remy Clos de la Roche 1970 var en lottsedel jag köpte på auktion för 200 kr. Vem Louis Remy var har jag ingen aning om, och 1970 var ingen årgång som gick till historien i Bourgogne. Höga odds = lågt pris. Men det finns liv i vinet! Helt fantastisk mjuk supermogen doft. Superfriska kalla hallon och lite läder. Smaken är nära att packa ihop och gå hem, men det finns en liten söt hallonpastill i varje sipp. Vi dricker inte ur flaskan, men det var kul att träffas i alla fall (får respektera åldringen med att avvara poängen).

Chateau La Nerthe Cuvée des Cadettes 2000 är en kolsvart dryck i jämförelse, även om åldrandeprocessen är i full gång. Jag hade väldigt höga förhoppningar på denna flaskan, men jag känner samma som den förra gången jag provade Cuvée des Cadettes. Det finns någon dammigt och inte helt fräscht över hela uppenbarelsen. Antydan till oxidation, som jag tror har funnits i detta vinet från start. Det är ändå gott i sin rustika, gammeldags stil men jag dricker hellre Charvin eller Vieux Donjon från samma årgång (86 p). Eller varför inte den vanliga La Nerthe.

Le Clos du Caillou Chateauneuf-du-Pape Reserve 1999 är en lite intressant observation. Detta vinet, har jag förstått, var en av de första Chateauneuferna som gjordes i den mörka, extrema likörstil som verkar tilltala Parker extra mycket. Men hur åldras dessa egentligen? Direkt när korken är dragen är det alldeles för mycket "körsbär i likör" för min smak. Har det egentligen hänt någonting på 11 år? Sen händer något mycket märkligt. Vinet tvärdör på 20 minuter och kvar finns bara en grynig soppa med lite oxiderad doft. Framtiden ser inte enbart ljus ut för den nya Chateaneufstilen, baserat på denna enskilda observation. Sen är det kanske inte ett självändamål att ett vin skall tåla lagring i 20 år. Problemet är att jag tycker det smakar illa även från start.

.

Helgen efter Argiano

Efter beslutet att koka ihop tre flaskor Argiano plockades det fram en hel del riktigt goda saker från både min och Doktorns källare under resten av helgen. Jag har ett litet hemligt gömsle i hans källare för lurifaxviner, så man slipper ta fram tågskakade exemplar varje gång man är på besök. Vi var ute och plockade soppar i skogen och kom hem med något som hette bronssopp, som smakade nästan bättre än Karl-Johan. De skulle komma väl till pass.

Nu har det gått en vecka och med en flaska Domaine Pegau Cuvée Reservée 2005 som sällskap skall jag försöka samla intrycken. Vad gäller Pegauflaskan har jag ungefär samma intryck som efter 2004:an. Detta är inget stort vin. Lite vass i starten, men den lugnar ner sej efterhand. Enkel Gigondasstil, lite tunn och utspädd i mittsmaken och lättmissad eftersmak. Rätt lättdrucket och gott men knappast värd mer än 85-86 poäng. Den är i alla fall helt ren, vilken inte var fallet med 2004:an. Avståndet till Clos des Papes är fortsatt gigantiskt.

Men om ni tror att jag skall spy galla över Chateauneuf i hela posten har ni fel. Ett av de bästa vinerna som serverades hos Doktorn var en flaska Janasse Vieille Vignes 2000. Jag fick den blint och var bombsäker på att det var en högt klassad Bourgogne, i alla fall på doften. Den hade den kryddiga, lite vegetativa känslan av en fin Pinot. Smaken stämde inte riktigt så jag hamnade till slut i en icke-fransk Pinot. Riktigt bra vin och jag får lyfta Janasse rejält i rankingen (92 p).

I samma flight serverade Doktorn ett vin som jag klippte som en S:t Joseph (fel så klart). Ett vin som i sin utmejslade syrahkaraktär och lätt fatad stil gjorde ett stort intryck. Les Verrieres Clos des Soutyéres 2006 fick kämpa mot Janasse men höll nästan till mållinjen (91 p). Ett vin som tydligen sålts på SB för runt 150 kr. Jisses vilket fynd Doktorn gjorde här! Ett vin som föll ur ramen här var Gilles Robin S:t Joseph Cuvée André Pealat 2005. Det är lite för mycket fat, lite för luddig karaktär för att få mej extatisk. Det är strax över medelmåttigt och det räcker inte i hård konkurrens (87 p). Gilles Robin är OK, men en bra bit från Graillot i mina ögon.

Nästa kväll luftar vi lite tyngre artilleri, och det är nog så att det är dags att kalibrera om poängskalan. Doktorn hade ju såklart läst min snyftpost om min skadade Cos d'Estournel 1990, men att det vin som står i glaset framför mej skulle vara samma vin går knappt att förstå. Denna flaskan köpte Doktorn en-primeur och den har legat absolut still i en kall källare sedan 1993. En relativt ung left-bank av hög klass kan jag nog komma fram till. En lite besynnerlig "krossade blad" känsla i doften. Ganska exotisk i smaken med ett litet drag av Angelus. Är det right-bank i alla fall? Efter lite velande drar jag till med Pauillac. Missförstå mej rätt, detta är en väldigt bra Bordeaux men att kalla det en all-time classic är att dra det lite långt (92 p).

Inspirerad av Doktorns generositet plockar jag upp en flaska Domaine Leroy Vosne-Romanée 2004

Det är väl ungefär här som tiden plötsligt stannar. Detta är ett vin som är en blandning av Mme Bize-Leroy skörd från Richebourg, Romanée S:t Vivant och ett par premier cru lägen i Vosne. Doften på detta vinet är så intensiv och underbar att man kan bara vara tyst och blunda. Huvudkaraktären i Parfymen hade kunna sluta mörda omgående. Detta vinet har snabbmognat och har nästan tappat all färg till den centimetertjocka fällningen i flaskan. Av de Domaine Leroy 2004 jag har provat är denna den absolut bästa, och då har alla varit nästan perfekta. Hur kan ett vin ha en sådan balans och renhet.

Här kommer vi så in på diskussionen om poäng och regioner. Om Argiano 2004 är 94 poäng måste ju Cos d'Estournel 1990 vara c:a 110 och Leroy c:a 120 poäng. Tyvärr tar ju skalan slut vid hundra, och då det kan finnas ett bättre vin någonstans fegar jag ur med 98 poäng. Läxan är också tydlig: när Bourgogne är så här bra finns det inget annat vin i världen som kommer i närheten - låt det vara Bordeaux, Chateauneuf eller vad som helst.

Clos des Papes vs Barroche Pure 2004

Det är med stor nyfikenhet som fyra vinprovare sätter sej framför två halvblinda chateauneufer. Vi vet att glasen innehåller Clos des Papes 2004 och Domaine La Barroche Pure 2004, men kan vi hitta vilket som är vilket? Ingen av oss har provat Barroches Pure tidigare (här är jag nog sist ut av vinbloggarna).

Fullständig tystnad utses och nu är frågan vad som finns i glasen...

Glas 1. Ser mer mogen ut än grannglaset, rödare med en tegelfärgad anstrykning. Något grumlig. Stor och varm doft med ganska mycket gräddkola men framförallt med klockren hemmagjord jordgubbssylt. Vinet exploderar i munnen med en sammetslen blandning av jordgubbsfrukten och lite torkade frukter. Känns inte alls syltig, men det ligger en ton av starkvin i slutet som jag hade kunnat vara utan. Eftersmaken är helt enorm, klingar i minuter. Perfekt avvägd syra, men i princip helt utan tanniner.

Glas 2. Mörkare färg utan mognad. En helt annan komplexitet i doften där man ganska lätt kan plocka ut ett par syrahkomponenter (?) som rökt korv och en daggfriskhet. I jämförelse med glas 1 både doftar och smakar detta vinet friskare och har en helt annan tanninstadga. Smaken är inte så intensiv som glas 1 men är i mina ögon betydligt mer intressant och balanserad. Kryddigt, skogsgolv, köttigt och framförallt så otroligt friskt och kristallrent. Himmelsk balans.

Det var uppenbarligen inte så svårt att hitta glasens identitet, för alla fyra har placerat Clos des Papes i glas 2. Alla föredrar också Clos des Papes framför Pure denna afton. Pure 2004 är ett riktigt bra vin, och definitivt den bästa 100% grenache-chateauneufen jag har provat (90 p). Men jag får nog ändå säga att jag inte riktigt förstår idén med att inte blanda in de druvor som står för stadga, animalier och lagringskapacitet. Pure 2004 skall inte lagras länge till i alla fall.

Ett vin som definitivt har lång tid kvar är Clos des Papes 2004. I min chateauneufvärld är Clos des Papes lite i en egen liga för tillfället. Det har allt jag vill ha i en chateauneuf - en perfekt mix av elegans, lätthet och stadga. Aldrig i närheten av alkoholkollaps eller överextraktion. 95 poäng med mersmak.

Ogier Caves des Papes Les Closiers 2004

Det är inte ofta man hittar något värt att köpa på danska supermarkets längre. Det känns som sortimentet generellt har utarmats med åren, det är mest "köp sex betala för fem" stuket nuförtiden. Superbrugsen hade förr ett riktigt bra "beställningssortiment" med massor av Bordeauxer från Premier Cru och nedåt. Idag återstår bara en spillra. Nu gör det iofs inte så mycket när man har börjat hitta väl bland de riktiga vinhandlarna, men se det som en spaning i alla fall.

Kvällens vin är i alla fall inköpt från hyllan hos Superbrugsen i Tårnby. Ogier Caves des Papes Chateauneuf-du-Pape Les Closiers 2004 är egentligen inget annat än ett bulkvin från en av de största volymproducenterna i Chateauneuf. Ändå har det presterat riktigt bra under åren, och nu är det så dags för sista flaskan.

Precis som tidigare vinner detta vinet på att serveras ganska svalt, runt 15 grader verkar optimalt. Viss mognad i färgen nu, ganska rödfruktig doft med lite mognadstoner. Smaken är ovanligt elegant, lätt i stilen men med en superren frukt och stadgande syra. Hade Clos des Papes haft ett andravin skulle det nog smakat så här. Lite samma stil som nämnda supervin (88 p).

Vinet finns nu som årgång 2007 hos Superbrugsen för 109 DKK (gav 99 DKK för 2004:an). Borde vara ett bra "vardagsvin-köp".

En lustig detalj är att Parker har bedömt detta som ett vin från Michel Ogier, två årgångar i rad dessutom. Men Michel Ogier är en liten dyr kvalitetsproducent av Côte-Rôtie, och absolut ingen som gör vin i supermarketserier. Det är ungefär som om en Ferrarispecialist hade blandat ihop Testarossa och Skodia Octavia.

Santa Duc-festival

Hur stor är sannolikheten att två personer drar fram samma producent ur rockärmen på en têtê-à-têtê blindbock? Dessutom en producent som båda har gått och gnagt på under året. Är detta bra eller på väg over-the-top? Väldigt nyttigt att få dessa glas blint helt enkelt.

Glas 1 (okänt för mej): Santa Duc Les Quatre Terres 2005

En småsniffisniff och snabbt smakprov leder mej direkt till Crozes-Hermitage. Syrah - 100%. Svalt och lätt syrligt. Tätt och trevligt. Inte helt definierat som Graillot, men som någon annan producent - kanske Gilles Robin? Årgång - 2006 kanske?

Mycket överraskad - Mina flaskor av detta vin var murriga och absolut inte elegant Syrahdrivna. Men åren har gått och detta vinet har helt bytt stil. Riktigt bra faktiskt för vad det kostar och är (88 p). Typiskt att mina flaskor sedan länge är slut.

Glas 2: Santa Duc Les Hautes Garrigues 2004

Ett fullständigt annorlunda vin. Massor av Mouvèrdrefunk men också ljuvliga violer och svarta vinbär i doften. Vinet doftar fantastiskt hela kvällen, men smakar bäst lagom källarsvalt. Då finns det en viss balans trots en väldigt tilltagen alkoholnivå. Vid rumstemperatur och avslutad middag är vinet på gränsen till odrickbart bittert. Det är SPONK och galen extraktionsnivå. Tugga på en näve druvkärnor och skölj ner med Kosken.

Mycket svårbedömt. Ett större vin i en stor alkoholkostym. Stenhårt extraherad med en kliniskt ren och stor Mouverdredoft. Ett vin jag kan inse har kvalitet men som är helt fel för min smak (inga poäng). Bättre med lagring? Fast de där bittra tonerna brukar aldrig försvinna.

Efter eldandet drar Doktorn vidare och resten av sällskapet hugger in på ett par flaskor jag har släpat med från Malmö:

Vieux Donjon 2001: Tyvärr den sämsta flaskan hittills. Detta vinet ligger på en knivsegg mellan metallisk ålderskris och underbar mognad. Andra flaskor har blivit metalliska efter några timmar, denna är det tyvärr redan från start. De bra flaskorna är dock fantastiska! Jag börjar dock undra hur dessa egentligen har lagrats innan jag köpte dem.

Castello di Brolio 2001: Stor Bordeauxdoft utan mognad. Lite syrlig Chiantifeeling i smaken. När man väntar på att vinet skall skjuta till i eftersmaken händer det absolut ingenting. Min tredje Castello di Brolio utan succé. Jag ser inget fel på vinet, förutom att det kostar en så där 200 kr för mycket. Inget för min källare i fortsättningen, jag föredrar Rocca Guicciarda eller Marchese Antinori.

La Chapelle 2003 vs La Bernardine 1990

Travcirkusen drar till Jägersro och jag och Travkungen har laddat med tips och reda kontanter. Precis innan avfärd till travbanan öppnar himlen sej. Skall vi verkligen stå i ösregn och dricka svindyr BiB ur plastglas? Eller skall vi ge fanken i hästarna och bara prova vin istället? Vi stannar hemma och tar upp ett hemligt vin var från gömmorna:


Mitt vin: Jaboulet Hermitage La Chapelle 2003
Etiketten lyser med en stolt historia - länge ansett som ett av världens bästa viner. Men vad hände egentligen efter 1990? Poäng och pris har haft ett nära nog konstant fall sedan dess. Lite intressant att notera att Parker och Neil Martin har extremt olika åsiker om detta vin årgång 2003. När Parker delar ut 95+ klagar Neil på alkohol och ger endast 85-87 poäng.

Vinet är purpurfärgat med en stor köttig inälvsdoft, lite mint och en knivsudd blåbär. Rätt Syrahtypisk helt enkelt. Ganska enkel i smaken, lite alkoholvarm och mjuk. Jag stör mej inte direkt på alkoholen här, men det beror nog på att man är helt avtrubbad av Chateauneufen i glaset bredvid. Travkungen tror att detta är en S:t Joseph med några år på nacken. Ett oförargligt vin som inte lämnar några spår av storhet och genialitet, men rätt gott att bara dricka (87 p). Jag tror minsann att Neil hade rätt denna gången.

Travkungens vin: Chapoutier Chateauneuf-du-Pape La Bernardine 1990. Mycket mogen färg och tydligt over-the-hill i doften. Det känns lite underligt eftersom smaken fortfarande är väldigt tät. Tydlig sötma, hög alkohol och låg syra. Som en kvarglömd skål godis på en långvårdsavdelning. Först besynnerligt - sedan vedervärdigt (65 p).

Battle of Chateauneuf

Det låter mer högtidligt än vad det verkligen var. En kväll med svärfar som började med en flaska och slutade med tre. Vinerna dracks således inte helt parallellt och det kan finnas en viss risk för alkoholbias i bedömningarna. Tävlingen delades in i tre kategorier: Bästa doft, bästa smak och bästa helhetsintryck.

På startlinjen: Bosquet des Papes 2005, Charvin 2000 och Vieux Donjon 2001.

Bästa doft: Helt överlägsen seger till Vieux Donjon 2001. Det vinet är helt sublimt för tillfället! Lika elegant som den finaste Bourgogne Grand Cru, som det dessutom påminner mycket om. Eteriskt är ordet. Jag orkar inte bryta ner doftens magi i molekyler, men det är så otroligt friskt och ändå djupt.

Bästa smak: Vieux Donjon 2001 har vissa problem att hålla de andra stången, och jag har samma känsla som senast. Det är nu eller aldrig för detta vinet. Det lätta och friska går igen i smaken men man kan i vissa ögonblick ana ättestupan i bakgrunden. Charvin 2000 verkar helt oberörd av sin ålder, och visar upp en helt annan koncentration. Jag har varit negativ om Charvin tidigare, men det kan jag inte alls förstå nu. Mörkare, tyngre men ändå helt utan vassa kanter och alkoholproblem. En aning stjälkigt vilket jag gillar. Vinnare: Charvin.

Lite orättvist för Bosquet des Papen att vara yngst och dessutom billigast, och det vinet hade det lite svårt mot de övriga. Jag gillade dock verkligen det vinet (första flaskan från mitt sexpack), men det har fortfarande en viss kantighet och vaniljaktig ton som jag tror kommer att försvinna. Som sagt tidigare, Bosquet des Papes 1998 är fortfarande en av mina största Chateauneufupplevelser, så jag är lugn.

Nå, bästa helhet? Jag är helt såld på Vieux Donjons doft, och då aromatik står högst i kurs hos mej får den trots allt första priset. Men jag är villig att ge Charvin samma poäng redan nu, och om ett par år är det nog ingen tvekan om vart priset går (91 p för båda). Bosquet des Papes 2005 (88 p). Det är heller ingen tvekan om att Chateauneuf är ett vin som måste lagras. Att bälja 2007:or som halva världen gör just nu måste vara kapitalförstöring av episka mått.

Får jag lov att presentera årets julklapp 2010:

En st Cigarbox guitar inhandlad på en bakgata i Memphis TN. Två kvastskaft, en cigarlåda och några gamla kapsyler. Dubbla micksystem (en för den groteska bassträngen och en för de tre tunnare). Vad man än spelar låter det som John Le Hooker. Houw houw houw.

Dags att lura Doktorn

Tiden kändes mogen. Ett för snabbt öppnande hade varit misstänkt och lätt att genomskåda, men nu smög jag glaset i doktorns hand strax efter ankomst. Vinet var, den av mej fördömda, Argiano Brunello di Montalcino 2004. Motivet var helt egoistiskt - har jag verkligen ingen koll alls eller är vinet en blek kopia? Jag ser till att låta doktorn gå och strosa ifred med vinet och inte förrän det är dags att sätta sej får han frågan - vad är detta och vad är prisnivån?

Svar: En massproducerad portugis, prisnivå 70 kr. Så illa är det alltså. Han blir minst lika upprörd som jag när jag visar flaskan (vi har ju bunkrat tillsammans på Philipson). På sätt vis känns det bra att en mångårig munskänk med alla medaljer säger samma sak som jag gjorde för någon månad sen. Tunt, surt, karaktärslöst om än inte direkt obehagligt.

Sedan den helt utmärkta 2001an (90 p) har Argiano bytt vinmakare till dansken Hans Vinding-Diers. Han hade som målsättning att förvandla vinet åt det eleganta hållet - och om hans mål var att sänka koncentrationen har han sannerligen lyckats. Det som är underligt är att vinet upplevs som i princip oekat - trots 30 månader på ny ek.

Summa: Jag kan kanske bli stämd för förtal om jag påstår att denna batch Argiano 2004 från Philipson inte är en Brunello och att den inte har spenderat 30 månader på dyra barriquer. Så det är kanske bäst att låta bli. Men jag lovar att återkomma om jag lyckas få tag på en annan batch för jämförande provning.

Sen går vi loss på den riktiga vinerna:

Remi Jobard Meursault Sous La Velle 2005: Jag som trodde att jag hade fått ordning på min inre vita Bourgognekarta blir konfys. Slank och salt i stilen, mycket måttligt med ekfat. Det finns Chabliser som har mer rondör än detta. Känns helt oförlöst än, och borde inte ha öppnats nu. Händerna på täcket ni har har sparat (inga poäng).

Camille Giroud Vosne-Romanée 2003: Här var det mycket gräddkola, varma jordgubbar och tät koncentration. Ändå känns det som att det saknas ryggrad. Inte mycket som pekar på Bourgogne alls, och alla är utspridda runt jordklotet. Rätt gott att dricka utan mat men inte min stil (85 p). Ett sånt här vin hade aldrig gjorts under den gamla regimen.

Vieux Donjon 2001: Detta vinet är väldigt typiskt för.... Bourgogne. 100% runt bordet gissar Bourgogne på doften och jag får t.o.m en gissning på Domaine Leroy. Ett fantastiskt vin som har den där lätta gröna fräscha känslan som man hittar i Leroy 2004 eller Clos des Papes 2001. Doften är så där "öronbedövande" stor och komplex att man sitter och hyperventilerar för att inte missa något. Nästan fulländat. När gästerna smakar på vinet lämnar vi dock Bourgogne och hamnar ganska fort i Chateauneuf. Smakar såklart också bra, men det är stor skillnad på doft och smaknivå. Lite ålderstunn redan trots sin beskedliga ålder - kan t.o.m vara så att detta vinet har sin framtid bakom sej. Svårt att bedöma. 94 poäng för doften och 88 för smaken - vi landar således på 91 p.

Vieux Donjon måste vara ett praktexempel på fransk transformation! Som ungt är detta vinet ganska vasst och småtrist. Någonstans på vägen sker miraklet. Vinet mognar inte - det transformeras som en fjärilslarv. En ynnest att få uppleva.

Graillot 2006 vs 2007

Äsch - vi kör väl igen! Jag kan inte utlova full aktivitet och engagemang, och vi får se hur blogglusten faller sej efter hand.

Rejält vinsugen efter tiden i Memphis - nog fanns det vin om man letade men det passar inte riktigt in i bilden av en bluesmusiker. Nej, Wild Turkey och Sam Adams fick det bli. Ett stort glas bourbon med massor av krossad is är knappast förfinad elegans, men rätt gott. Varför inte en minivertikal av Alain Graillot som uppstart?

2006:an ser något lättare och rödare ut än grannen, mjuk varmfruktig doft med ganska mycket fatkola. Lättare i smaken, varmare men med mindre koncentration och komplexitet. Lustigt - detta vinet hyllade jag till skyarna som nytappat, men nu känns det lite enkelt jämfört med 2007:an. Så kan det gå när man dricker parallella glas (87 p).

2007:an är mörkare, tätare, lite syrligare och friskare. Om det är mineral vill jag inte ge mej in på, men det känns stenigare, mer komplext och intressant. Inget annat än en mönster-Syrah! (90 p). En av Graillots bättre.

Det har varit lite gnissel om Graillots 2007:a, men jag tycker detta är ett riktigt bra vin. Har ännu inte provat någon Crozes-Hermitage som är bättre än Graillot, så det är nog mest en fråga om man gillar Crozes eller inte. Jag gnisslar ju om en massa annat, så det är väl i sin ordning. Parker kan inte fördra de gröna tonerna och skickar vinet till supermarketnivå med 83-85 poäng. Gröna toner... Varför denna fobi mot grönt? Jag vill gärna ha lite gröna toner i mina viner - solvarm jordgubbssaft går ju att ordna på annat sätt. Lite stjälkighet och vegetabilier ger vinerna mer komplexitet. Men visst finns också en gräns för min gröna ådra.

Vi plockar upp en flaska vin till senare, Domaine Pegaü Cuvée Réservée 2004. Mitt livs första Pegau faktiskt. Lite mytomspunnet med höga poäng i ryggsäcken och med ett rykte om att vara väldigt traditionell. Låter som min likör. Jag vet inte vad det är med mej och Chateauneuf, det känns som mitt gillade av producenter är helt slumpmässigt.

Jag kan inte säga att jag ogillar vinet, men det känns som en smutsig och kantig version av Vieux Donjon. Ganska rejält oren i doften med massor av brett och t.o.m toner som kan vara rena defekter (gammal blöt tältduk). Grova tanniner och lite halvtunn. Detta måste vara en dålig flaska helt enkelt, och jag avstår en bedömning. Fast jag skulle inte ta gift på att denna flaskan faktiskt var defekt. Graillot var i alla fall ohyggligt mycket bättre vin just ikväll.

Memphisresan? 720 musiker tävlade i att vara mest blåa, och ingen artist utanför USA gick vidare till finalerna - men vi fick en hel del beröm. Vi ni höra ett smakprov spelades vår musik i P4 förra helgen: http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=db&Id=2179886&BroadcastDate=&IsBlock==

Chateau La Nerthe Cuvée des Cadettes 1995

Dags att släppa det negativa och fria Argiano tills motsatsen är bevisad. I afton Chateauneuf! Med tanke på hur mycket jag har raljerat om Chateauneuf, dricks det ovanligt mycket av just detta för tillfället. Och jag gillar det!

Ikväll provar vi en ovanligt gammal Chateauneuf, Chateau La Nerthe Cuvée des Cadettes 1995. Chateau La Nerthe är för övrigt en av få egendomar som gjorde en prestigecuvée under lågpoängsparkeråret 2008. Å andra sidan gjorde de ingen Cuvée des Cadettes under 2007, utan blandade samman allt. Onekligen har de egensinniga fransmännen inte alltid samma syn på årgångar som vi.


Vinet är betydligt mörkare i färgen än de Chateauneufer jag provat nyligen. Mörk röd sammetsfärg med tegelfärgad kant. Doft av gammalt utedass, läderskärp och mörk röd odefinierbar frukt. Relativt slank i smaken med hög syra och lite torra tanniner. Ett vin som kräver mat, för det har inte riktigt kött på benen för att stå själv.

Vinet känns likt en äldre mognad Bordeaux från en mellanårgång - varför inte Gruaud Larose 1983? Kan det vara ekfaten och utedasset som drar blicken mot Bordeaux? I början av sin utförsbacke men ett jättefint matvin (89 p).

Cuvée Quet 2007 vs Clos des Papes 2001

Travkungen har nästan som en daglig rutin att gå in på Hansakompaniet och scanna av vad som finns inne. Denna gången hittade han en låda Cuvée de Quet och ett par Deus Ex Machina som helt plötsligt hade uppstått i det tomma saldot. Man undrar ibland om SB's lagerrutiner är lika slumpmässiga som de verkar?

Även om Travkungen inte är någon grenachefantast kräver Parkers notering om Deus Ex Machina 2007 ett smakprov. "Det bästa vin jag någonsin smakat - 100 p". Onekligen ett kontroversiellt uttalande, med tanke på alla Petrus, Latour och DRC som den mannen provat. Jag tror nog Travkungen är lite i chock över det vinet, som han konsumerade igår. Han vill knappt prata om det, men ord som överextraherad och alkoholmonster slipper ut.

Hans förväntningar på denna flaska Mas de Boislauzon Cuvée Quet 2007 (100 RP) är knappast högre och för att ställa in den i ett perspektiv tar jag fram en flaska Clos des Papes 2001 (95 RP) för att ha bredvid.


Clos des Papes 2001 sparkar röv med 100 poängaren i alla grenar. Det är slående hur mer komplext detta vinet är, en myriad av väl åtskilda aromer i perfekt balans. Doften är betydligt svalare utan alkoholhetta. Läder, jordgubbar, svampkorg, vitpeppar. Smaken böljar fram i många olika faser, och tar liksom aldrig slut. Ojdå en släng apelsinskal, ett vitpepparkorn och här kommer det en last kalla jordgubbar med rökta sillar. Superrent och fräscht och blir snarare ännu bättre med mat. Jag kan knappt sitta still när jag dricker detta. Den överlägset bästa Chateauneuf jag någonsin har provat! Parkers poäng känns fullt rimlig, kanske t.o.m i underkant? (95 p).


Mas de Boislauzon Cuvée Quet 2007 är mörkt purpurfärgad och osar av alkohol, tallbarr rökt skinka och julmust. Alkoholväggen är helt dominerande just nu, och med finessens fulländning i glaset bredvid förvandlas detta vinet till rått och kallt. Tokextraherad smak med en tydlig sötma. Varje klunk avslutas med en grimas när alkoholen tar över i eftersmaken. Travkungen kläcker liknelsen 50/50 körsbärslikör och buljongtärning, och jag har inga invändningar. Det är dock bättre än det värsta jag har provat från Chateauneuf, och poängen blir relativt god i alla fall (86 p).

Deus Ex Machina då? Eftersom jag själv inte fick smaka på det får jag lita på Travkungens ord: 1-0 till Cuvée Quet. Han kommer i alla fall göra en god affär på de resterande 11 flaskorna Quet när de skeppas till DK.

En tredjedel av flaskan sparas till dagen efter, men jag tycker snarare det är sämre idag. Det doftar ren vodka och smakar likadant. Det blir lite bättre om man kyler vinet till 12-14 grader, men inte skall man väl behöva kyla 100-poängare? Utan att bli för sarkastisk om Parkers bedömningar kan jag åtminstones dra slutsatsen att jag är djupt oenig. Det är helt säkert hans ärliga åsikt att detta är perfektion, och det finns säkert en mindre grupp som håller med. Detta är ett vin som inte har något gemensamt med traditionell Chateauneuf eller något annat vin i världen. Jag kan inte se att det skulle bli så våldsamt mycket bättre av att lagras, då det är i princip tanninfritt redan nu. För egen del skall jag kanske bara vara nöjd om pengaströmmarna dirigeras om.

Chateauneuf eller Bourgogne?

Jag har gnisslat understundom om att Chateauneuf är en dålig ursäkt för att inte dricka Bourgogne (tillspetsat naturligtvis). Men visst är vissa Chateauneufer väldigt lika en yppig version av Bourgogne? Och hur skulle det se ut om man blandade dessa viner i en blindprovning? Doktorn med familj är inbjuden på en parvis provning av Bourgogne och Chateauneuf. Kan Mr Tvåbetyg och Mrs Trebetyg spika rätt område?

Flight ett Dödens Fält
Vin 1: Gammal volatil doft, plommonfrukt. Ligger på gränsen till drickbart. Tyvärr skulle detta vinet druckits för länge sedan och Doktorn slipper gissa. Facit: Louis Jadot Beaune Boucherottes 1990 (inga poäng).

Vin 2: Ganska obehaglig ålderdomlig volatil känsla i detta vinet också. Viss klass, lite bättre än glas 1, men påminner mest om en välklädd gammal dam med dagsgammalt inkontinensskydd. Gissningsfrikort återigen. Facit: Clos des Papes 1998 (inga poäng).

Oops - vilken mardrömsstart. Clos des Papes borde verkligen inte vara död redan nu även om jag allvarligt börjar tvivla på 1998 i Chateauneuf. Övermoget och syrafattigt - och dålig lagringskapacitet? Vad säger vi om 2007 år 2017? (skall erkänna att Bousquet des Papes 1998 är helt fantastiskt fortfarande). Jag tror dock att denna flaskan har fått sej en släng av defekter. Jadotvinet kan kanske vara ursäktat, inte många Beauneviner överlever 19 år utan allvarliga skador.

Flight två Return of the Titans
Vin 1: Yo Bro. Vilken helt underbart mogen men ändå fräsch doft. Har detta vinet växt på en ostronbank? Djupt kalkig doft, friska hallon, drömlika tanniner. Kvällens överlägset bästa vin och jag är storligen imponerad av Doktorns geografikunskaper. Han står och velar mellan Clos de la Roche och Chambertin- och väljer rätt. Facit: Lecheneaut Clos de la Roche 1994 (92 p).

Vin 2: Visserligen en budget-Chateauneuf men detta vinet är helt solklar för kvällens andraplats. Det är inte stort som vin 1, men det har en balans i pepprighet och lakritshallon som inte så många av mina senaste Chateauneufer har visat. Ogier är en groteskt stor negociant i södra Rhône, och detta vinet är ett enkelt supermarketvin som överpresterar i afton. Eftersom Doktorn redan har spikat rätt hektar på jordklotet för vin 1, är resten formalia. 99 kr på Superbrugsen för min sista flaska Ogier Les Closiers 2004 (88 p).


Hela idén med provningen föll tyvärr när två av de bästa vinerna var skadade/för gamla. Och att skilja en Grand Cru Bourgogne från en stormarknads-Chateauneuf är kanske inte så värst relevant.

Vieux Donjon 2006

Ingen dålig urladdning i lördags, och visst finns det inslag av kvalitets cold turkey när man går ner i källaren. Minisemester i Tyskland med grabbarna boys hägrar, och i morgon åker vi till EM i blues. Ingen färja utan Bordershopbesök, och visst har man kollat in vinlistan. Trots påstådda reapriser är det mesta ganska överprisat - men ett guldkorn har jag vaskat fram. Bara att hoppas att det finns kvar... Poliziano Asinone 2004 för 189 DKK. Ett favoritvin från en bra årgång. Någon som minns vad det kostade på SB? Jag gav runt 40 Euro för 2003:an i Italien vad jag kan minnas. Har ni några andra tips får ni gärna lägga en kommentar.

Vi firar tidig helg med en flaska Vieux Donjon 2006. Också en favoritproducent, men en så ung årgång har vi aldrig testat tidigare. Årgång 2000 var helt magisk för några månader sen, och idag inser jag varför man skall lagra vin. Absoluta toppviner, som de från i lördags, verkar inte ha någon jobbig fas - det är otroligt gott om man så skulle dricka dem direkt från tappningsmaskinen. Vieux Donjon 2006 kommer säkert att bli lika bra som årgång 2000, men idag är det ingen rolig syn.

Rätt OK doft, dock med vissa filmjölkstendenser. Lite alkoholvasst (14%), ruffiga tanniner och körsbärskärna i smaken som dör rätt tidigt. Jag har ändå gott hopp om att detta kan bli rätt bra som fredagsvin om några år (85 p). Är man intresserad finns det gott om flaskor på califraita.com för 210 DKK styck (med prutmån till 190 visade det sej).

Domaine Charvin 2003 vs Pio Cesare Langhe Nebbiolo 2006

En klart udda matchning får jag erkänna, men efter ett glas av det rätt galna Charvinvinet var vi tvungna att kalibrera munnen. Frugan vägrar nämligen att dricka mitt hemliga vin för kvällen, Domaine Charvin 2003. Blandning av alkoholskadade hallonbåtar och gammeldansk är hennes bedömning. Jag är lite mer positiv än så, men visst, den där snapskänslan hade jag också kunnat vara utan. Doften är helt magnifik - lätt stallig och ändå mineralisk doft av krossad sten och färsk timjan. Hallonbåtar och finkel.

Men smaken.... Vad har egentligen hänt här. Det är grova bittra tanniner och för hög alkohol. 14.5% på etiketten är nog snarare 16.5% i munnen. Till maten fungerar det inte alls, men i TV soffan börjar vinet ändå att spela på rätt planhalva. Då har vi redan öppnat Pio Cesares Langhe Nebbiolo 2006 och det är kul att reflektera om skillnaderna och poängsättning i allmänhet. Etthundra kronor vs trehundra kronor.


En sak är säker, Pio Cesarevinet (89 p) har en balans som Charvinvinet (86 p) saknar. Charvinvinet har å andra sidan en vacker doft och lång alkoholdriven eftersmak. Vill man hellre ha en vällagad fläskkorv än en lätt överstekt lammfilé? Mina preferenser är helt klara - aromatik och balans - där balans är den viktigaste faktorn. Fläskkorven. Jag tycker Pio Cesarevinet visar en imponerande renhet, med soltorkade tomater och nedlagt båtvarv i doft och smak. Tydlig fruktsyra och ett mineraliskt lyft. Ett gott hederligt vin om än i en något "mindre förpackning" än Charvinvinet.

Jag tycker att Charvin har fått oförtjänt gott rykte. Parker värderar deras vin till mellan 93 - 96 poäng beroende på årgång, och det är det inte värt i mina ögon. I en direkt jämförelse med Vieux Donjon kändes vinet alkoholstarkt, hallonosande och med bristande djup och komplexitet. Nu är frågan vad jag skall göra med mina resterande fem flaskor...

Chateau Beaucastel 2006

Denna helgen är en vändpunkt för min vinkällare. Från ett konsekvent påfyllande av källaren har jag sorterat ut en del viner skall lämnas till försäljning. Viner som jag har tappat hoppet om, viner som jag aldrig kommer att välja för en skön fredagsmiddag. Risken känns överhängande att man annars kommer att sitta med en ointressant samling när bara de trista exemplaren finns kvar. Ut åkte t.ex hela samlingen Sociando-Mallet. Inget dåligt vin egentligen, men de pengarna kan jobba bättre och roligare någon annanstans. Jag stod och fingrade på mina Beaucastel också. Skall jag verkligen ge upp hoppet om dessa klenoder?

Inspirerad av Mina Vinares utmärkta inlägg om Beaucastel måste jag bara prova en 2006:a innan jag sätter kniven i ryggen. Och det var en himla tur det!


Doktorn, som är en flitig samlare av just Beaucastel, hade kokat lim på mina kvarlevor om han visste att jag öppnade en Chateau Beaucastel 2006 ikväll. Ett vin som skall toppa sisådär 2030 enligt de gängse teorierna.

Underbart vin. Det finns inte mycket mer att önska från en Chateauneuf. Doften är djupt stenig, lätt vegetabilisk (råa sockerärtor?), en magiskt lagom släng av Framboise Sauvage och läderhandskar. Brett? Nej, eller i alla fall helt i samklang med resten. Smaken är inte alls svårtillgänglig, en ganska hög syra gör vinet friskt och balanserat. Det finns en hel del tanniner men de känns inte som den lagringskrävande sorten. Enormt lång eftersmak av tranbär och röda vinbär. T.o.m när jag kranar ur den sista droppen ur glaset är intensiteten på topp.

Det blir en juckande pudel om Beaucastel. Helgen det vände. Men nu undrar jag verkligen om inte mina 2001:or har legat i en trailer i San Fransisco och stekt. Detta är ju en helt annan planet! Eller vill jag ha mina Beaucastel unga? Se 94 poäng som en aning konservativt.

Chateau Beaucastel vs Bosquet des Papes

Min gunst för världens olika viner fluktuerar värre än Mumbaibörsen. Fast vissa viner är säkra som en globalfond med vinstgaranti. Bosquet des Papes är ett säkert kort i oroliga tider. Chateau Beaucastel är det inte. Fast visst är det spännande med viner som man inte riktigt vet var man har. Anklagad och dömd för Brett i rekordnivåer, fast inte i alla årgångar. När resten av världen försöker handskas lagom kyligt med druvorna, kokar Beaucastel ur dem. Inte en smakmolekyl skall förloras. Och vår Parker älskar det - han är minsann lika oberäknelig som jag.

Vin 1: Chateau Beaucastel 2001
Ohhh jympadojor. Tänk vad en gammal Brettlaboration kan förhöja upplevelsen. Det doftar verkligen 4-etylfenol om detta vin. Nyss uppackade sneakers. Det dominerar doften tillsammans med en doft av ekinlagda fikon. Vinet är mycket kraftfullt och mörkt (jmf med grannen). Men gillar jag verkligen detta? Det smakar kokt. Kokt sylt, övermogna plommon, låg syra. Lång portvinsaktig eftersmak. Flaskan ser misstänkt ut - varför finns det inte ett ord franska på etiketten? Jag vet inte vad jag skall tro. Vinet är inte uppenbart defekt - men knappast min stil (84 p). Rätt gott ändå men långt ifrån vad jag hade hoppats. Mitt livs tredje Beaucastel - och jag har tyvärr inte varit imponerad någon gång.

Vin 2: Bosquet des Papes Chantemerle 1998
Rödare och lättare i färgen än vin 1. Doftmässigt är detta en triumf jämfört med glas 1. Det osar fullmogen grenache, stall, läder och två varv på vitpepparkvarnen. Splendid. Smaken är helt perfekt balanserad med massor av fräscha röda bär, högre syra och lång pepprig eftersmak. Riktigt gott och helt frammognat (90 p).

Så där ja. Nu har man halvsågat en ikon till i vin-Frankrike. Jag vill ha fräscha viner, även om de är åldrade. Beaucastel är inget fräscht vin. Övermoget och oxiderat i stilen. Lite som min samlade upplevelse av Bordeaux 1996. Vid den senaste blindprovningen av slottet placerade jag det sist i sällskapet - och kvällens upplevelse är tyvärr en bekräftelse. Jag får dock göra en avbön från min syn på Chateauneuf som ett vin för svagsinta sockertroll. Det är befriande gott och chosefritt - även om det är poänginflation bland prestigecuvéerna.

Min nuvarande bedömning av Chateauneuf (vad är eran?):

***
Clos des Papes
Bosquet des Papes
Vieux Donjon
La Nerthe

**
Charvin
Ogier

*
Beaucastel

-*-
Clos St Jean
Janasse

Vieux Donjon vs Charvin 2000

Vi plockar upp Charvinflaskan från igår och parar ihop det med en nyöppnad Vieux Donjon 2000. En horisontalmatch från samma varma årgång i Chateauneuf. Matchfakta:

Domaine Charvin 2000:
80% grenache (medelålder c:a 50 år), 15% Syrah
ingen avstjälkning
15-20 dagars maceration med täta överpumpningar
noll ek
2800 lådor/år
14.5% alkohol
Pris (2009): 245 DKK på Vinforum.dk
Parker: 95, Wine Spectator: 90

Vieux Donjon 2000
75% grenache, 10% syrah, 10% mourvèdre
50% avstjälkning
Cement och stora ekliggare
4165 lådor/år
13.5% alkohol
Pris (2009): 245 DKK på Vinforum.dk
Parker: 91, Wine Spectator: 92


Charvin: Rödare och lättare färg än grannen, men ser å andra sidan något yngre ut. Jordgubbig sval liten doft. Ganska rödmosig smak med lite haltande skärpa i syran, lite för snällt och endimensionellt (jordgubbe) för mej. Idag finns det ett helt annat tanninbett i vinet än igår - men å andra sidan blir det totalt överkört av grannglaset (88 p). (Hur kunde RP hitta 95 poäng???)

Le Vieux Donjon: Mörk djuprödfärg med upplöst kant. Stor doft av stall, svamp, mosade körsbär. Helt annan definition i smaken, som dessutom är toklång. Vinet pulserar mellan körsbärsfrukten och djupare mognadssmaker. Till maten (Puylinser) är detta som hand i handske! En av de allra bästa Chateauneufer jag har provat (91 p).

Matcher som denna är väldigt lärorika! Charvin är en av de producenter jag vill så gärna tycka om - lite mytomspunnet och inte helt lätt att få tag på. Men nu känns det som att det är dags att släppa på kulthandicapet och istället släppa in Vieux Donjon i källargemenskapen. Det hade jag aldrig trott när kvällen startade.

Domaine Charvin 2000

Det är ganska många reklamfilmer som går ut på att man tar en tugga/klunk/mumsbit av något och simultant hamnar i ett annat land. Men jag har aldrig tidigare sett en fransk monsieur uppenbara sej i ett vinglas.

Domaine Charvin 2000 doftar intensivt av köttsaft och inälvor vid dekanteringen, men efter en stund bryter lätt övermogna jordgubbar igenom. Smaken är väldigt mjuk, jordgubbig och ganska ofokuserad om man skall vara snäll. Lite spindelväv hänger kvar i glaskanten. Jag är precis på väg att hänga upp en låg besvikelseflagg när gubben uppenbarar sej. Till maten. Pga av min köksfranska är han dubbad till engelska.

Monsieur Mattias I presume? You are expected - follow me. Med en dansk fläskesteg i släptåg går vi igenom en mörk kall skog rätt ut på en sydfransk marknad. En pepprig vinstjälk fastnar i ett grillat bröd. Helt plötsligt finns all struktur jag trodde vinet saknade. Mat och vin i total harmoni.

När maten är slut bryts förtrollningen. Den röda ljumskvarma blandsaften dominerar återigen. Jag får avvakta med poängen - drygt halva flaskan åkte ner i källaren igen. Jag har på känn att lite luft kan göra underverk med detta vinet. Om någon trampar mej på halsen känns det som 89 poäng, med potential för ett par till. Vår Chateauneufvän i USA hittade hela 95 poäng.

Charvin gör Chateauneuf på mycket traditionellt sätt. Det är 100% ny betong och begränsad avstjälkning som gäller. De gamla metoderna gör att vinet blir ovanligt utsatt för årgångsvariationer - och detta vinet har inte många beröringspunkter med den monster 2003:a vi provade här. 85% grenache och resten småskvättar av de andra druvorna. 14.5% alkohol som överhuvudtaget inte märks. Ingen importör till Sverige.

Ogier "Les Closiers" Ch9dP 2004

Att handla vin på danska supermarkets kan vara en riktig fälla - det mesta är skräp och inte ens det som finns i flaskor man känner igen kan innehålla det man förväntar sej. Det är betydligt vanligare än man tror att producenter häller olika vin i flaskor som skall till danska stormarknader än till t.ex franska vinaffärer. Guigals Côtes-du-Rhône är definitivt inte samma vin i Danmark och Sverige - vilket som är bäst är en annan fråga.

Av de stora kedjor som finns är utbudet på Superbrugsen (motsvarande svenska COOP) det bästa. Det är mycket BiB där också, men det finns alltid lite bättre viner och ibland kan man hitta oväntade dyrgripar. T.ex var det inte mer än någon månad sedan det stod både Lafite och Mouton Rothschild 2001 på hyllan, till i sammanhanget, realistiska priser (1500 DKK tror jag det var). Kvällens vin är ett reavin som jag köpte på Superbrugsen för drygt ett år sen för 99 DKK per flaska, vilket motsvarar c:a 125 SEK med den kurs som gällde då.

Chateauneuf-du-Pape "Les Closiers" 2004 från Ogier Cave des Papes. Jag antar att deras mest kända vin är Clos de l'Oratoire des Papes, som iofs inte har imponerat så värst de få gånger vi har smakat. Det går inte att hitta någon information om "Les Closiers" på deras hemsida - men etiketten berättar att vinet består av Grenache, Syrah, Mourvèdre och Cinsault. Hemsidan är för övrigt väldigt "vinfransk" - dvs ett överdåd av effekter och brist på överblick. Man börjar undra om inte alla franska vinsidor görs av samma webbyrå?

Senast vi provade fick det väl godkänt, även om seismologerna inte kunde notera några större skälvningar i Malmöregionen. Nu ett år senare har vinet fläskat till sej ordentligt och osar verkligen ur karaffen. Ibland handlar vinlagring bara om en sak - att fånga vinet i dess absolut bästa ögonblick. Det finns egentligen inga stora förutsättningar, men ikväll är det absolut ett bra vin. Det finns en kryddighet och rödfruktighet som inte alls är olik Bosquet des Papes Chantemerle. Smaken är helt perfekt balanserad mellan jordgubbsfrukt, örter i havssalt och sura körsbär. Syror och tanniner får också väl godkänt. När temperaturen stiger på vinet försvinner en stadgande hand i mellanpartiet - men det avhjälps snabbt med en snabb kylning till c:a 16 grader.

Jag är faktiskt riktigt förtjust, och det är kul när ett så pass billigt vin kan överraska. Det är t.o.m läge att slänga in denna som en joker nästa gång jag skall lura Doktorn med en blind Chateauneuf 2004 provning, Detta kan mycket väl komma före en hel del namnkunniga konkurrenter. Wine Spectator hittade 90 poäng i denna cuvéen, och för en gångs skull håller jag med.