Lite enklare viner på listan

En sak som man ofta missar när man försöker sätta poäng på viner är hur goda de är. Det kan låta underligt, men ibland är en frisk och ursprungstypisk 82-poängare bra mycket roligare att dricka än en underpresterande dyring på 87 poäng. Så leds inte bort av de de låga poängen - alla viner nedan var en fröjd att dricka på sitt sätt.

Först ut är en flaska Casal di Serra 2008 från Umani Ronchi. Druva: Verdicchio. Område: Verdicchio (finns det fler områden där druvan har samma namn som platsen?). Blommigt, äppligt, lite svagt oljigt. Får lite Viogniervibbar med högre syra. Rent och gott, även om frugan inte är lika positiv som jag (82 p).

Bourgogne Jurassique 2008 från J.M. Brocard är ännu friskare än italienaren. Mycket gröna äpplen och en viss mineralkänsla. Fin lång eftersmak med lite peppriga inslag. Högre intensitet än Ronchi men också lite anonymt. Väl godkänt i sin klass (84 p).

Över till de röda: Valpolicella Classico 2007 från Zenato - helt okänd för mej. Kryddiga körsbär, lyfter två snäpp till örtbräserad fläskkarré och visar fin komplexitet och balans. Just det, man får ju inte glömma att dricka Valpolicella emellanåt också. Bra jobbat. (85 p).

Det tisslas och tasslas i busskurer och bankomatköer. Den nya årgången av Delas Crozes-Hermitage Les Launes skall vara något extra. Årgång 2007 skall egentligen inte vara något att hänga i julgranen i norra Rhône - men nu har både Graillot och Delas visat att det är det visst. Det är ovanligt tätt för att vara Les Launes. Mycket Syrah-parfymerad doft med allt vad det innebär av lingon och blåbär, gummidäck och båttjära. Det svajar till lite i mitten av smaken och tar sedan fatt i en balanserad eftersmak med precis lagom hög syra.

Jag tycker att Les Launes är lite i lättaste laget att servera till mat, och att man med fördel kan sänka en flaska med lätt tilltugg. Se bara upp att ni inte är törstiga - för denna flaskan kan man sänka på 20 minuter om man tappar koncentrationen. Ett säkert kort återigen! (87 p).

Frank Bonville Grand Cru 2002

Det dracks inte bara Bouscassé 2005 i går, så här kommer en baklängesredovisning av dryckerna som konsumerades:

Bouscassé 2005 - kvällens rödvinsstjärna. Sen kanske det är löjligt att börja sätta poäng på det - speciellt med tanke på att jag är väldigt förtjust i denna vinstilen. Vinet hänger faktiskt med på topp även efter två dygn i flaskan (liten slatt kvar). Det torde indikera att man kan vinna ganska mycket på en kortare lagring!

Strax före Bouscassén drack vi en Stefano Accordini Passo IGT 2004. Accordini tillhör en av de bättre odlarna i Valpolicella och detta vinet är en IGT blandning av de vanliga Venetodruvorna och 25% Cabernet Sauvignon/Merlot. Vinet är oerhört tätt och tuggbart och har klara mognadstoner. Det har även kastat en hel del sediment. Doften domineras helt av Cabernet Sauvignon i starten - och det är ingen fördel för detta vinet. Lyckligvis så försvinner tvåltonerna med tiden och detta vinet blir mycket njutbart. Smaken är lite så där kyligt elegant som man vill ha det, med ganska mycket ny ek, mint och fikon. Det framgår inte om vinet är delvist gjort på torkade druvor - men detta känns inte så olikt en lättare Amarone. Riktigt högklassigt - tack Doktorn för denna flaskan!

Som fördrink öppnade vi en rea-Champagne: Frank Bonville Blanc de Blancs Grand Cru 2002 (SB 99326). Ganska otroligt att man kan köpa en Grand Cru-klassad vintagechampagne från en bra årgång för 239 kr!

Champagnen känns högklassig! Doften känns som krossade snäckskal och smaken är kraftigt syradriven utan att vara anemisk. Mittsmaken öppnar upp en fin äpplighet med citrustoner och en smula grapefrukt. Kanske att eftersmaken inte hänger med i evigheter - men hej - till detta priset får man extremt mycket för pengarna. Detta skall jag försöka lägga på hög i källaren - det lär bara bli bättre och bättre med åren. Bara de där snäckskalen är värda pengarna.

Alighieri Vaio Armaron 2003

Amarone (i Sverige) har gått från en liten kuriositet bland kännare till en folksport. När vi var i Valpolicella beskrev någon odlare hur i princip hela deras produktion exporterades till två länder: Sverige och Schweiz. På många systembolag består hela sortimentet av rödvin över 200 kr av just Amarone. Som vanligt när något förvandlas till folklighet tappar det sin känsla av exklusivitet - och just nu känns Amarone som det minst spännande man kan servera på en provning.

Amarone som vi känner det är ingen speciellt gammal företeelse. Att göra vin på torkade druvor är dock en väldigt gammal tradition i Valpolicella - men då av den söta typen Recioto della Valpolicella. Enligt myten skapades amarone den gången jäsningen av Recioton gick för långt så att allt socker tog slut. Kan detta ha varit runt 1970?

Jag är ingen stor Amaronefantast heller - men det finns några situationer där det passar ypperligt. Ikväll sitter vi på altanen och smälter ner en avverkad hög med kräftor med en extremt kladdig kladdkaka fylld med smält Valrhona. Amaroneläge!

Alighieri Vaio Armaron 2003 (SB 2419) är en av de amarone som man kan få tag i nästan alla systembolagsbutiker. Detta vinet fick Kronstam att dela ut full pott i Allt Om Vin, 5 stjärnor och tre utropstecken = "minne för livet" (skumt system!). Ett minne för livet låter ju spännande så jag slog till på ett par flaskor - detta är den första vi öppnar.

Vinet har en djupröd, relativt lätt färg (för Amarone). Doften är fin och fruktig med toner av fikon och körsbär med lite fattoner och choklad på toppen. Smaken överraskar mej - detta vinet har en kylig elegans. Det finns absolut ingenting av den alkoholstarka unkenhet som man tyvärr ofta hittar i Amarone. 15.5% alkohol är som borttrollade. Elegant, sofistikerat och rent som ädlaste källvatten - men alldeles för ungt. Detta kommer att bli en kioskvältare med 10 år till i källaren. Ännu ett vin att sätta hänglås på således...

Uppsamlingsheat

Sommaren innebär en hel del improviserade middagar - oväntade möten leder till snabbinköp av mat och även vin för direkt konsumtion. Då mitt närmaste SB inte har en enda flaska utanför det obligatoriska sortimentet blir det lite idéfattigt att blogga om egentligen. Här kommer i alla fall ett litet urval av vad som "snackedruckits" på vår altan på sistone:

Allegrini La Grola 2004 (SB 42334): Ett charmtroll! Ganska typiskt Valpolicellavin med mer syra än tanninstruktur. Körsbärsfruktigt med en svag ton av bittermandel. Det som särskiljer detta vin från standardvalpolicellan är känslan av påkostade fat. Det känns nästan som Bordeauxfat - och det finns en hel del av det dessutom. Jag är lite känslig för påklistade kvalitetsattribut - men beslutar att hellre fria än fälla detta vinet. Finns inte en gäst som inte frågat efter varunumret hittills i alla fall. Vi dricker det senast till en väl mogen camenbert - och det fixar den inte. Detta vinet skall nog helst drickas till lyxpastan eller lättare kötträtter. Lagring? Väl värt slantarna ivfsh.

Gobelsburger Grüner Veltliner 2007 (SB 2775): En gammal favorit från årgång 2005 - 2006:an var ett hack ner och 2007:an har vi inte provat tidigare. Fin kryddig doft dock utan några referenser till rökta korvar. Lätt, lite urvattnad smak med kraftig syraattack. Nej, nu har det verkligen gått utför med detta vinet. Låt vara att 2007 var en dålig årgång - men här har sannerligen Schloss Gobelsburg skickat alla druvorna från norrlägena till Sverige. Och vad har hänt med etiketten? Nu är det omöjligt att med snabb okulär besiktning skilja vinet från vilken Bordershop-Liebfraumilch som helst. Här har SB blivit blåst.

Ca'Rugate Monte Fiorentine 2006 (SB 6950): Efter en liten svacka under 2005 kom detta vinet tillbaka som ett tre-glas-vin i Gambrero Rosso i och med årgång 2006. Nästan osannolikt att detta vinet finns i det svenska standardsortimentet och till det mycket attraktiva priset 99 kr. Det är nästan att vi dricker mindre av detta vinet nu än när man var tvungen att åka ner till Soave för att få tag på det. Försvann spänningen? Det är i alla fall precis lika bra som vanligt: en klar grapefruktbeska gör det mycket matvänligt till inte bara fisk eller snacks. Fin koncentration och nästan en liten oljighet. Det är på sätt och vis ganska likt den Puligny-Montrachet vi drack häromsistens. Den totala avsaknaden av fattoner och några starka igenkänningsdrag gör den inte lätt att hitta i en provning. Det finns en antydan till stenrök i vinet - och jag hade nog gissat på Bourgogne om jag fick detta blint. För 99 kr är detta ett veritabelt fynd, dock finns det knappast någon direkt lagringspotential. Köp och drick!

Lindemans Chardonnay Bin 65 2007: Här kommer veckans slamkrypare nummer 1. Detta vinet är bra - alldeles för bra med tanke på vad som står på etiketten. Vinet tillverkades i c:a 1 miljon lådor förra året. 12 miljoner flaskor. 10.000 kubikmeter vin. En vanlig 25 meters bassäng innehåller c:a 500 kubikmeter - så 20 OS-bassänger av detta har pumpats ut över världen. Vi möts av en fantastisk balans av tillbakahållen eksmörighet, exotiska frukter och chilihetta. Eftersmaken är väldigt lång och inte alls jolmig som man kanske skulle ha väntat sej. Visst - det saknas mineraltoner och komplexitet à la Neudorf Chardonnay Nelson - men hade jag plockat detta vin på måfå för 120 kr hade jag varit mer än nöjd. Vi köpte det på Bilka i Danmark för 39 DKK i förra veckan... Vad hade mitt betyg blivit om detta hade kommit blint? Etiketten är sannerligen ingen betygshöjare i alla fall. Vi dricker flaskan över tre dagar och det presterar lika bra hela tiden. 100% Chardonnay från hela kontinenten och syntetkork.

Ca'Rugate Rio Albo 2006

Smaken är som baken brukar det heta - och det verkar sannerligen gälla för Ca'Rugates senaste tillskott på monopolet Rio Albo 2006 (SB 96042). Sydsvenskans vinskribent vrålar FYND! och utnämner på stående fot Rio Albo till vinet som räddar den svenska sommaren. Allt Om Vin rankar vinet som icke prisvärt - med omdömet "Märklig tung doft. Ung bitskt syrlig smak". Den senare bedömningen verkar för övrigt gälla de flesta andra vinskribenter - det är bara Wine Spectator som delvis ansluter till Sydsvenskans separatistgrupp.

Själv har jag aldrig upplevt ett dåligt vin från Ca'Rugate tidigare, så det är med viss bävan som vi skall prova vinet ikväll till några grillade biffar. Druvsammansättningen är samma som i alla deras röda viner (40% Corvina, 30% Corvinone och 30% Rondinella) - alkoholhalten måttliga 12.0%. Vinet är en ren ståltanksprodukt - och jag känner inte igen denna flaskan från vårt besök hos Ca'Rugate. Är det månne avsett för export från start? Vinet kyls till 13-14 grader före servering - med snabb uppvärmning i glaset av den stekande solen!

Men vad i hela friden doftar det här?! Det känns initialt som att stoppa näsan i en nästan konsumerad påse från Karamellkungen - med stor andel "sockerbitar" kvar. Efter ett tag övergår doften till röda vinbär med ett stråk av sköljmedel. I munnen får jag en spritsig känsla på tungan - och smaken har en ton av jäst. Detta är verkligen inte roligt alls. Vinet tar sej dock samman efter ett tag och visar vissa typiska drag av bittermandel- men godistonerna försvinner aldrig. Doften är nästan frånvarande och mittpartiet är tunt som plånboken efter primörsläpp. Nja, Ca'Rugate - nu föll er gloria en aning på sned. Har något gått snett i tillverkningen? I denna prisklass är t.ex Campolieti ett avsevärt roligare och mer komplext vin.

Sveriges mest sålda vin

Idag är det dags för nedslag i den grå verkligheten på ett mindre svenskt systembolag. Eftersom frugan börjar få en allt större rondör är halvflaskor ett mer och mer lockande alternativ. På det lilla systembolaget fanns det i princip bara två olika sorters rödvin på halvflaska, undantaget California Red och dylika rengöringsprodukter: Brolio 2005 och Campolieti Ripasso 2006. Campolieti listades av Allt Om Vin som Sveriges mest sålda rödvin på flaska. Låt vara att den kom först på 70:e plats efter enbart boxar och tetraförpackningar. Populäriteten är lite förvånande kan tyckas eftersom Campolieti inte ligger i lågprissegmentet med sina 85 kr per helflaska. Det var många år sen jag provade Campolieti, men det har väl alltid varit en solid performer i sin prisklass. Som namnet antyder är det en Ripasso, dvs vinet har jäst en andra gång på resterna av Amaronetillverkningen och därigenom också fått tillägget Superiore.

Vinet har en lätt färg när det hälls upp i glaset - doften är ganska svag men kraftigt träbetonad. Det skall väl föreställa ek, men jag är inte helt säker. Kunde lika gärna vara en nyuppackad Billy-bokhylla.. Men frukten är fin och eftersmaken är rejält lång med vissa ej publika drag som hölass och nagellack. Den höga syran passar bra till maten - men förvånar också i Sveriges mest populära vin. Inget Brown Brothers tjafs här inte.

Någonstans halvvägs i flaskan börjar det komma toner av mögelskadad pappkartong - och korkskadan känns oundviklig. Konstigt nog försvinner denna ton efter en stund och övergår i någon som definitivt är Brett eller något närbesläktat.

Trots alla påpekanden om brister i vinet så tycker jag nog att Svensson har hittat ett ganska utmanande vin på sin förstplats. Vinet är inte helt rent - men har ändock kraft att lyfta sej till en intressant nivå. Detta vin är dock ljusår från den Valpolicella Superiore från Ca'Rugate som vi provade härförleden.

Ca'Rugate Campo Lavei 2005

Ca'Rugate's storsatsning på kvalitetsvin har verkligen gett frukt - mängder med utmärkelser och närmaste stående 2 och 3-glas bedömningar i Italiens vinbibel Gambrero Rosso. Vi besökte Ca'Rugate under våren 2005 och deras anläggning verkligen utstrålade framtidsoptimisim. Vi fick ett fint mottagande och fick plocka deras Amarone direkt från buteljeringsanläggningen (det var den dagen på året!). Det som också är strålande är att priserna inte har hängt med upp i takt med berömmelsen. Monte Fiorentine på Systembolaget för under 100 kr - det är prisvärde det!

Idag skall vi prova deras Valpolicella Superiore, Ca'Rugate Campo Lavei 2005 (SB 88261). Denna flaska är dock inte inköpt på Bolaget, utan på plats av Doktorn som var där och hälsade på förra året. Jag tror han gav c:a 12 Euro för denna flaskan där - vinet kostar annars 199 kr när det är Prime Wine som säljer det. Nästan en fördubbling av priset alltså!

Vinet är av Superiorekvalitet vilket odlarna i Valpolicella kan uppnå på olika sätt. Det vanligaste sättet är så klart att se till att bara plocka de mest mogna druvorna - ett annat är att låta vinet jäsa en andra gång på jäsresterna av Amaroneproduktionen (sk Ripasso). Ca'Rugate har ett tredje sätt som, mej veterligen, är unikt. De tillverkar ett vanligt Valpolicellavin och lagrar i ståltankar och efter en viss tid tillsätts en del färdigt Amaronevin - proportionerna är dock okända. Sedan lagras vinet i 8-10 månader på träfat. Druvsammansättningen uppges till 40% Corvina - 30% Rondinella - 30% Corvinone.

Vinet har en djupröd klar nyans med klart tegelfärgad kant. Doften är stor och varm med typiska körsbärstoner och en del ek. I munnen ger detta vinet väldigt mycket körsbärstoner - kanske mest av alla viner jag provat. Det är charmigt fruktigt med en viss alkoholhetta. Eftersmaken är lång med en ganska torr och lite bitter avslutning. Blandningen av bitterhet och den extremt tydliga körsbärsfrukten ger detta vinet en helt egen personlighet! En del Amaronekomplexitet infinner sej - även om detta vinet inte är i närheten av att vara lika koncentrerat. Det känns helt färdigt att dricka - och jag tror inte att ytterligare lagring skulle gynna vinet. Ett riktigt bra köp till priset i Italien! Till Prime Wine's pris känns det kanske mer tveksamt. En flaska för testning kan jag dock ivrigt rekommendera.

Efter maten testar vi Ca'Rugates Grappa, inköpt på plats 2005:

Skall man sammanfatta denna dryck med ett ord så blir det Förfärligt. Det är så bittert och fotogenaktigt att inte ens den mest hängivne Grappa-entusiasten kan hitta något förlåtande. Det smakar som T-röd luktar ungefär. Denna flaska har också överlevt ett stort antal middagar sen 2005... Tur för mänskligheten att Ca'Rugate koncentrerar sej på vinproduktion!

På pottkanten hos Doktorn

Hela veckan har känts som en transportsträcka till denna fredag - då jag på eget bevåg har bjudit in mej hos Doktorn för en avhyvling. Det hör till saken att vi båda är vinnördar som gärna serverar varandra blinda viner (med hopp om att leda den andra vilse). Då jag har lyckats gissa hyggligt rätt två ggr i rad misstänker jag att det kommer att bli betydligt svårare denna gången.

Vin nr 1 kommer i glaset c:a 45 sekunder efter ankomst...

Ljus klargul färg. En klar ton av nätmelon och päron strömmar ur glaset - men vinet är för kallt så det får bli snabbvärmning i händerna. Lite kryddigare toner kommer med en klar antydan av fatlagring. Smaken visar ganska låga syror med en ganska tydlig skalbeska. Jag relaterar direkt till det Rhôneinspirerade Languedocvin som vi drack för ett tag sen med 90% Rousanne och 10% Marsanne, fast detta vin är mycket bättre och fräschare. Färgen stämmer inte med Rhône - men jag måste ju dra till med något. Doktorn mumlar att det är ju halvt rätt och helt fel.

Vinet är en Clos Mogador Clos Nelin 2005 (SB 98815) från spanska Priorat.

Till maten, en helt makalös fisksoppa på stenbit à la Mannerström, ökar vinet i intensitet. Detta är mycket gott och ett superbt matvin med skalbeskan som stöd mot gräddigheten i soppan. Druvblandningen är extremt exotisk - och i princip omöjlig att bena ut. 50% vit grenache (finns det något sådant!), 10% Pinot Noir (!) och resten är en blandning av Marsanne, Rousanne, Macabeo och Viognier. Snacka om att sitta på pottkanten... Detta vin skulle jag kunna tänka mej att köpa pronto!

Vin nr 2 kommer i stora Riedel Bordeauxglas strax före huvudrätten. En enormt stor Bordeauxaktig doft strömmar ur glaset. Doften är nästan överväldigande ren med inslag av hetta och torkad frukt. Ektonen är av ädlaste franska barriquemärke. Med lite temperatur så kommer det en ton av björnklister och allmänt lösningsmedel. Smaken visar samma hetta, och ganska låga men fina tanniner. Det känns som Merlot - i alla fall ingen betydlig andel CS i detta vinet. Jag velar mellan högra stranden i Bordeaux och Kalifornien - men väljer till slut ändock den franska versionen, företrädelsevis en 2003:a?. Båda är naturligtvis fel. Vinet är en Joan Simó Les Eres Vinyes Velles 2003 (SB 98836) , också från Priorat.

Det är spännande att bli bjuden på detta vinet - men det är inte min kopp te. Det känns som vinmakaren har skruvat upp alla Parkerkontroller på max - extremt tätt - extremt fruktigt - rejält tilltagen sötma. Etanolen (14.6%) strömmar ur glaset och dödar dock allt som vinmakaren hade i åtanke. Kanske det inte är så konstigt om man betänker att 1.) 2003 var som en svetslåga i Priorat 2.) rankorna växer på sluttningar av störtloppsklass 3.) uttaget per hektar motsvarar en femtedel av normal Bordeauxstandard. Det som räddar vinet upp på banan är den extremt högklassiga ekbehandlingen - men det räcker inte. Huvudrätten som bjuds är en återigen högklassig harfilé med rotfrukter och det blir för mycket för den halvsvaga struktur som erbjuds i vinet som närmast dör i krocken med viltsmaken. Här hade det behövts en panikutryckning av Antonin Guyon.

Som dessert kommer en perfekt lagrad Roquefort från Möllans ost och ett dessertvinsglas och något djuprött och tätt. Min erfarenhet av söta röda viner begränsas till portvin - och detta vinet är inte tillräckligt starkt eller sött för att passa in i portvinskategorin. Jag har noll koll - men gissar på något som är gjort på torkade druvor i valfritt land (ganska uppenbar chansning). Vinet är en Stefano Accordini Recioto Classico Valpolicella 2003, fadern till våra dagars Amarone. Jag tror Doktorn har köpt detta på plats - och det är en helt perfekt avslutning på middagen och tillbehör till osten.

Tack för en fin afton och introduktion till Priorat - nästa gång är det jag som gräver i gömmorna!