Helgen efter Argiano

Efter beslutet att koka ihop tre flaskor Argiano plockades det fram en hel del riktigt goda saker från både min och Doktorns källare under resten av helgen. Jag har ett litet hemligt gömsle i hans källare för lurifaxviner, så man slipper ta fram tågskakade exemplar varje gång man är på besök. Vi var ute och plockade soppar i skogen och kom hem med något som hette bronssopp, som smakade nästan bättre än Karl-Johan. De skulle komma väl till pass.

Nu har det gått en vecka och med en flaska Domaine Pegau Cuvée Reservée 2005 som sällskap skall jag försöka samla intrycken. Vad gäller Pegauflaskan har jag ungefär samma intryck som efter 2004:an. Detta är inget stort vin. Lite vass i starten, men den lugnar ner sej efterhand. Enkel Gigondasstil, lite tunn och utspädd i mittsmaken och lättmissad eftersmak. Rätt lättdrucket och gott men knappast värd mer än 85-86 poäng. Den är i alla fall helt ren, vilken inte var fallet med 2004:an. Avståndet till Clos des Papes är fortsatt gigantiskt.

Men om ni tror att jag skall spy galla över Chateauneuf i hela posten har ni fel. Ett av de bästa vinerna som serverades hos Doktorn var en flaska Janasse Vieille Vignes 2000. Jag fick den blint och var bombsäker på att det var en högt klassad Bourgogne, i alla fall på doften. Den hade den kryddiga, lite vegetativa känslan av en fin Pinot. Smaken stämde inte riktigt så jag hamnade till slut i en icke-fransk Pinot. Riktigt bra vin och jag får lyfta Janasse rejält i rankingen (92 p).

I samma flight serverade Doktorn ett vin som jag klippte som en S:t Joseph (fel så klart). Ett vin som i sin utmejslade syrahkaraktär och lätt fatad stil gjorde ett stort intryck. Les Verrieres Clos des Soutyéres 2006 fick kämpa mot Janasse men höll nästan till mållinjen (91 p). Ett vin som tydligen sålts på SB för runt 150 kr. Jisses vilket fynd Doktorn gjorde här! Ett vin som föll ur ramen här var Gilles Robin S:t Joseph Cuvée André Pealat 2005. Det är lite för mycket fat, lite för luddig karaktär för att få mej extatisk. Det är strax över medelmåttigt och det räcker inte i hård konkurrens (87 p). Gilles Robin är OK, men en bra bit från Graillot i mina ögon.

Nästa kväll luftar vi lite tyngre artilleri, och det är nog så att det är dags att kalibrera om poängskalan. Doktorn hade ju såklart läst min snyftpost om min skadade Cos d'Estournel 1990, men att det vin som står i glaset framför mej skulle vara samma vin går knappt att förstå. Denna flaskan köpte Doktorn en-primeur och den har legat absolut still i en kall källare sedan 1993. En relativt ung left-bank av hög klass kan jag nog komma fram till. En lite besynnerlig "krossade blad" känsla i doften. Ganska exotisk i smaken med ett litet drag av Angelus. Är det right-bank i alla fall? Efter lite velande drar jag till med Pauillac. Missförstå mej rätt, detta är en väldigt bra Bordeaux men att kalla det en all-time classic är att dra det lite långt (92 p).

Inspirerad av Doktorns generositet plockar jag upp en flaska Domaine Leroy Vosne-Romanée 2004

Det är väl ungefär här som tiden plötsligt stannar. Detta är ett vin som är en blandning av Mme Bize-Leroy skörd från Richebourg, Romanée S:t Vivant och ett par premier cru lägen i Vosne. Doften på detta vinet är så intensiv och underbar att man kan bara vara tyst och blunda. Huvudkaraktären i Parfymen hade kunna sluta mörda omgående. Detta vinet har snabbmognat och har nästan tappat all färg till den centimetertjocka fällningen i flaskan. Av de Domaine Leroy 2004 jag har provat är denna den absolut bästa, och då har alla varit nästan perfekta. Hur kan ett vin ha en sådan balans och renhet.

Här kommer vi så in på diskussionen om poäng och regioner. Om Argiano 2004 är 94 poäng måste ju Cos d'Estournel 1990 vara c:a 110 och Leroy c:a 120 poäng. Tyvärr tar ju skalan slut vid hundra, och då det kan finnas ett bättre vin någonstans fegar jag ur med 98 poäng. Läxan är också tydlig: när Bourgogne är så här bra finns det inget annat vin i världen som kommer i närheten - låt det vara Bordeaux, Chateauneuf eller vad som helst.

Bordeaux hos il Doctore

Ursäkta att förra posten stannade vid en penicillinprovning, som iofs också är en jäst produkt. Nu sover alla sjuklingarna och jag kan börja bläddra i de fläckiga anteckningarna. Har precis korkat upp en flaska Domaine Weinbach Riesling Reservé 2008 som sällskap. Ett vin jag var ganska otrevlig emot senast. Är det oseriöst att ändra sej? Jag erkänner att jag helt enkelt inte förstod vinet senast. Med hela banan för sej själv och en skål nötter vid sidan vecklar vinet ut sej i varje klunk. Hårt knuten såklart, men efterhand kommer underbart rena citrusskal och fjällbäckstendenser. Ovanligt heltorrt för Weinbach. En djup oljig känsla av svårtillgänglig kvalitet faktiskt (88 p). Säkert en kandidat för lagring. Det är bara att köpa om priset håller sej vid 129 DKK.

Bordeaux hos Doktorn i helgen som gick, vi börjar med bilderna:

Vinerna serverades blint, men tyvärr var min flaska Clerc Milon 1989 fullständigt åldersdefekt. Det är lustigt då denna flaska var i mint condition, medans den förra vi provade (som var magnifik) hade tappat 5 cm i nivå. Lita inte på nivån är kanske lärdomen? (Nu berättar vanligtvis Doktorn om den flaska Las Cases 1945 som han köpte för 100 kr i en holländsk vinbutik. Det var bara drygt hälften kvar i flaskan och alla andra flaskor i lådan hade varit odrickbara. Hans tomglasköp var en helt perfekt mogen Las Cases.)

Doktorns glas är i alla fall en dröm jämfört med mitt vin. Hästen står bakom min rygg och frustar, stenhuggaren slår på en rosa sten av gnejs, ett barn tappar en svartvinbärsglass i knäet. Eterisk doft av absolut världsklass. Smaken är slankare än man kunde tro på syn och doft. Dags att dricka upp minsann. Vinet är La Mission Haut-Brion 1986. Rätt mycket bättre än 1993:an, men ändå kanske inte fullständig världsklass. Doften är 96 poäng men smaken kanske bara 89 = 92 mmm-poäng.

Doktorn fiskar upp ett reservvin att ersätta Clerc Milon med. Det ser onekligen mycket yngre ut, nästan kolsvart i glaset. Det startar upp med en galet obalanserad doft av ekfatskola, murriga vinterkläder och svartvinbärsnickel. En helt annan uppenbarelse jämfört med LMHB, och jag gissar Chateau Pipeau (St Emilion). Rätt område, fel vin. Det är en Clos l'Oratoire 1998. Säga vad man vill om vinerna från St Emillion, men det saknas ofta lite definition. Det är murrigt. Vinet tar sej under kvällen men lider svårt av att stå bredvid La Mission. Nog är det outstanding, men kanske inte så mycket mer (90 p).

Korta notater om de övriga vinerna under helgen (som mestadels dracks blint):

Pieropan Soave La Rocca 2003 Soave: Här blev jag lurad upp på läktaren, helt säker på vit Bourgogne. Mycket förvånad över att detta vinet är så fräscht - mina 2004:or var äppelskrutt redan för ett år sen (90 p). Riktigt bra.

Chateau d'Agassac Haut-Medoc Cru Bourgeois 2005: Mycket habil Bordeaux med en fin tanninvägg som föreslår ett högre pris. Lite väl mycket gräddkola för min smak just nu, men det kanske tar sej? (86 p).

Leon Barral Faugeres 2007: Flytande gott. Som att tugga på en körsbär i likör med en påse stenkulor i munnen. Svalkande, låg alkohol, men också väldigt snällt. Passar inte alls till mat utan skall njutas under 2010 på en varm altan med salta tillbehör (87 p). Får hoppas att askmolnet drar vidare.

Le Rython d'Or 2008: Rhein-Silvaner från Valais i Schweiz. Väldigt tvålig uppenbarelse med burkchampinjon. Rätt hygglig koncentration, men udda och svåranvändbart (80 p)

Vieux Donjon 2001: Det bara fortsätter att leverera! Vilken underbar blandning av ren fräschhet och sadelmognad. Vår bästa tid är nu sjunger flaskorna i källaren (91 p)

I avloppet

Ikväll har vi förändrat sammansättningen i Malmös avloppsvatten. Borta vid reningsverket har en svag röd ton anats bland det bruna. Vin nummer 1 som fick smaka vattenlåset var kanske ingen större överraskning - Leon Barral Faugeres 1999. Vinet med nästan 100% defektgaranti. Vi har faktiskt varit på denna en gång tidigare, med samma resultat. Theis Vine har tydligen ett ganska stort lager av detta vin - och priset sjunker för varje gång man är där. Kunde inte motstå att testa en flaska till - eftersom den första var uppenbarligen bakteriesmittad. Denna flaska doftar faktiskt acceptabelt - om än både svettigt och sumpigt. Den första klunken sticker som nålar i munnen - volatila syror i överflöd. Språngmarch till vasken med vinet i munnen. Denna flaskan var egentligen knappast defekt, mer bara alldeles för gammal (50 p). Till er med lådvis av Barral i källaren - drick medans tid är. En svavelfri ålderdom är inte vacker.



Nästa flaska borde ha betydligt gynnsammare odds - Maison Leroy Bourgogne AOC 2000. Negociant-Leroys version av generisk Bourgogne således - och det märks omgående att Lalou Bize-Leroy inte har varit i närheten av detta vinet med sina magiska stenar. Det är lite som Poyferré 1974. Det smakar inte mycket, men den lilla stroboskopiska fruktsmaken är det inget fel på. Detta vinet är sämre än alla budget-Bourgogner på SB - så illa är det. Det kostar drygt 300 SEK på Theis Vine - och detta säljer såklart enbart på namnet. Skall verkligen en seriös vinfirma sälja detta? Vi luftar och väntar - men det finns helt enkelt ingen hemma här (72 p). Ny missfärgning i returvattnet. Theis Vine rör ihop begreppen och kallar detta vinet för Domaine Leroy - som är något helt annat. Fast visst är flaskorna förvillande lika!

Nu börjar det krisa för maten är klar och inget vin finns på bordet. En flaska Aldo Conterno Barolo Bussia 1999 får serveras utan luftning. Vinet är inköpt på Vinforum för 240 DKK, vilket lät misstänkt billigt. Ibland säljs det nog vin där av den enda anledningen att det smakar illa. Men inte denna flaskan! En lättnadens suck sprider sej - detta vinet duger fint. Fullmogen Barolo med mycket komplex doft. Vi hittar en mängd saker som oystersås, jodopax, multnande löv och putsmedel. Smaken är ganska slank, rejält syrlig med med en fin fruktsmak som kan liknas vid färska fikon. De mycket modesta ekfaten sitter som skräddarsydda. Detta är inte på något sätt ett minne för livet, men dock ett bra ärligt vin som dessutom växer rejält med mat på bordet (87 p). Feelgood på flaska.

Claude Val 2008

Claude Val var antagligen ett av de mest omskrivna vinerna på svenska vinforum och bloggar under 2008. Historien om Kronstams nästan maniska hyllande av detta 55-kronorsvin i varje tänkbar tidskrift fick några skribenter på finewines.se att starta en fiktiv rättegång. Hade Kronstam en dold agenda - och framförallt - hade han egen vinning av att öka försäljningen och få in vinet i det ordinarie sortimentet? I brist på bevis får man nog anse Kronstam friad i detta fallet - han gillar helt enkelt detta vinet får man anta. Eller ser han det som ett experiment för att testa nivån på sitt inflytande?

Lustigt nog har jag inte hittat en enda person som har provat vinet i fråga - förutom Kronstam då förstås. Och nog hade han inflytande! Idag står vinet med bästa exponering på Hansakompaniets SB.

Om jag skall knyta an till den förra posten så har ett 55 kronorsvin inte det så lätt i det svenska systemet. Utan tyngden av alkoholskatt och hög moms skulle detta vinet kosta c:a 30 kr - och det är egentligen i det bordershop-perspektivet man skall ställa vinet. Vinet är i alla fall klassat som Vin de Pays d'Herault, Languedoc (som Grange des Peres) och innehåller en blandning av Carignan, Grenache, Cinsault och Merlot.

Det doftar i alla fall inget vidare. Gamla bananskal och jäst är väl den korta sammanfattningen. Det smakar dock betydligt bättre, med en viss fruktighet, klar syra och en salmiakton. Det känns korrekt och genuint på något underligt sätt - även fast det är synnerligen enkelt och helt saknar tanniner. Med klädnypa och stor ishink funkar det nog synnerligen väl på vilken studentskiva som helst.

Om man säger så här; ett vin som Santa Duc's Les Plans (49 DKK) lurar upp detta vinet på läktaren. Jag vet ärligt talat inte vad Kronstam har i kikaren här.

P.S. Kronstam har även hyllat 3-kronors vinet Umbala (från förra posten) i åtminstone två fristående DN-kolumner. Det vinet har också lämnat BS och står nu i flertalet butiker. Fast där är han inte ensam i hyllningskören - Dina Viner ger vinet 83 poäng (!). D.S.

Uppsamlingsheat

Vissa flaskor hamnar lite vid sidan av - men är väl värda att dokumenteras ändå:

Som fördrink till kummelkvällen plockade vi upp en flaska av "kravallvinet": Hubertushof Trittenheimer Apotheke Riesling Spätlese 1988. Vinet som visade hur tunn vår fernissa av civilisation är.

Vinet känns väldigt ungt och fräscht för att vara mer än 20 år gammalt. Faktum är att vinet, trots ålderskillnaden, känns som en karbonkopia av den utmärkta Heinz Schmitt Longuicher Maximiner Herrenberg Spätlese 2001. Ett riktigt gott betyg således! Är vinupplevelsen tillräckligt unik för att för att motivera en stormning av kassalinjen? Hmmm..

Inte riktigt lika fräsch var den flaska Clos de l'Oratoire des Papes 1998 som vi provade igår kväll. Grovt, orent och med en illasittande starkvinston. Vinet kändes oxiderat och långt förbi alla drickfönster. Jag trodde nog att denna skulle vara på topp nu?

Efter provningen av Leroy AOC Bourgogne 2004 fick Travkungen blindprova en Léon Barral Jadis 2005. Ingen avundsvärd position att hamna efter ett vin som skulle få vilken fin-Bordeaux som helst att framstå som lantvin. Travkungen spikar vinet direkt (felaktigt) som en Rhône-Syrah.

Detta vinet har egentligen inget gemensamt med Jadis 2004, förutom en väldigt hög drickbarhet. Jadis 2004 var ett ganska lätt vin med sina smakeruptioner av knallpulver och mineraler. Jadis 2005 är en helt tät matta av bär och charkuterier - och det känns väldigt Syrahdominerat och därmed inte så unikt som 2004:an var. Knallpulvret lyser med sin frånvaro - men bären är kyliga och nysköljda och varje sipp känns som att sätta tänderna i en blandning av nyplockade blåbär och vindruvor. Inte överdrivet vinöst, men väldigt gott att bara dricka rätt upp och ner. Detta känns som ett vin som skall drickas på sin underbara frukt - och att oddsen för lagring kan vara tveksamma. Lätt kylt under ett blommande äppelträd - kan bli himmelskt.

Leon Barrals Faugères 1999 och Jadis 2002

Med ömmande händer och krokig rygg återvänder jag från Köpenhamn. Att vara på vinhandlingsresa utan bil kan ta knäcken av vem som helst. Rundan började på Theis Vine på Sölvgade - som jag aldrig varit på tidigare. Det är en ganska liten affär - och det känns som affären främst är inriktad på Bourgogne (och primörhandel).

Mitt mål är att få tag på någon av Leon Barrals viner - och enligt hemsidan skall det finnas en ganska stort urval i årgångar mellan 1999 - 2002. Det visar sej inte riktigt vara sant - av basvinet Faugères finns bara 1999 - som dessutom är nedsatt i pris till 99 DKK. Det låter ju ganska lovande, men mannen i affären varnar att c:a 50% av flaskorna är odrickbara pga förruttnelse. Är det p.g.a. att biodynamikern Barral inte använt svavel? Flaskorna är också i varierande skick där de ligger i källaren. Nivån i vissa flaskor ligger nära B-nivå trots sin relativa ungdom.

Jag kommer i alla fall ur affären med en Faugerès 1999 och en cuvée Jadis 2002 (199 DKK). Svänger förbi Kjaer-Sommerfeldt på vägen och hämtar upp en del annat som jag beställt. Hem igen med 14 flaskor vin i ryggan på ett överfullt Öresundståg. Nu skall det bli spännande att äntligen bli introducerad för Leon Barral (det har ju väsnats en hel del på grannbloggarna).

Vinerna dekanteras vid hemkomst och separeras från en hel del sediment. Tyvärr inses direkt att 1999:an inte kommer att vara med oss ikväll. Doften som strömmar ur karaffen påminner om en blöt handduk som fått jäsa i en plastpåse i två veckor. Fullständigt vidrigt. Vinet hjälps av banan och ersättaren Santa Duc Les Quatre Terres 2005 kommer in.

Vinerna serveras blint för kvällens sällskap (3 personer). Jadis har en mycket personlig uppenbarelse med toner av anis/menthol och gräddkola. En svag apelsinton gör att jag börjar tänka på Prieure Lichine (Margaux). Les Quatre Terres är som en smocka i ansiktet i jämförelse - men samtidigt så är den mer finstämd än någonsin tidigare. Klara Syrahtoner med mognadsdrag av Timmermanskorv. Till maten vet i fanken om inte Santa Duc vinet vinner på poäng med sin omedelbara charm.

Sluten omröstning om bästa vinet. Jag röstar trots allt på Jadis som har lite mer komplexitet, även om intensiteten och eftersmaken är längre hos Les Quatre Terres. Jadis vinner med 2-1 i omröstningen. Det är nog rättvist - men jag är långt ifrån Barralfrälst efter denna provningen. Jadis är väldigt personligt men samtidigt lite väl tamt och inte speciellt långt. Kanske Barrals viner dricks bäst unga? Var inte denna flaskan på väg "over the hill"?

Jag vill gärna prova 2005:an - för vinet är i övrigt kristallrent och håller säkert en helt annan stuns med sin unga frukt i sinnet. Jag avråder i alla fall från inköp av de årgångar av Barral som finns på Theis Vine.

Grange des Pères 2003 vs Marquis de la Tourette 2001

Domaine de La Grange des Pères 2003 verkar vara ett vin som man antingen älskar eller hatar - betygen pendlar mellan ytterligheterna. Det är nästan så man misstänker att den existerar en kraftig flaskvariation? Idag tänkte jag att den skulle få bekänna färg ordentligt i en blindprovingsmatch mot en flaska Delas Marquis de la Tourette 2001 Hermitage. Ett vin i ungefär samma prisklass och med gott rykte. Det är kanske inte den optimala sparringpartnern, men det existerar inte så värst många franska cabernet/syrah blandningar. Jag har gått bet på att hitta någon lagrad Domaine Trevallon, som kanske vore det mest naturliga valet.


Kvällens panel består av Doktorn, Doktorns fru, svärmor och jag. Alla med meriter som spänner från rena amatörer (jag) till tre betyg hos munskänkarna (Doktorns fru). Om sanningen skall fram kommer de alla inte för vinprovningen skull - vi firar att semestern startar idag för de flesta i sällskapet. Sen är det jag som påtvingar ett litet vinprovningsmoment... Vinerna provas helt blint och ingen får yppa ett ord. Karaktär, druva, odlingsplats och framför allt vilket vin som är bäst (om man nu kan säga så om helt olika viner) - skall dokumenteras.

I glaset....

Vinerna har en nästan helt identisk färg - med en klar antydan till mognad i kanten. Grange des Peres (GDP) ger en fantastisk ren doft av skogsbär med hög intensitet. Marquis de la Tourette (MdlT) ger en tydlig klassisk ton av rökta charkuterier. Båda vinerna ger allt i glaset - så den fruktade tunneln för Hermitagevinet verkar vara över. Doftmatchen är ganska jämn - personligen så ger jag en halv poäng mer till GDP's charmighet. Smaken på MdlT är klart uppstramad med fina tanniner och läskande syra - känns som ett riktigt klassiskt vin. I jämförelse så känns GDP ryggradslöst - nu framstår det närmast litet sött och väl syrafattigt i smaken. Det är dock väldigt gott - men känns mer som ett vin man dricker rätt upp och ner på altanen.

Kuverten sprättas: Samtliga placerar Hermitagevinet i norra Rhône - där majoriteten även placerar Grange des Perès. När resultaten läses upp visar det sej att Marquis de la Tourette avgår med en total seger, 4-0. Det är bara att hålla med - det är det bättre vinet. Skillnaden framstår än tydligare när maten (ankbröst med Puylinser) kommer på bordet.

Vi enas om 87-88 poäng för Grange des Perès och 90-91 poäng för Marquis de la Tourette.

Domaine de la Grange des Pères 2003

Historien hur man skapar en vingård av världklass från grunden, är historien om kvällens vin. Vinodlaren och vinmakaren Laurent Vaillé i Languedoc började sin vinkarriär som lärling hos några av de bästa i Frankrike - först några år hos Chave i Hermitage sedan hos Domaine Trevallon i Provence och Coche Dury i Bourgogne. Med sej hem hade Laurent inte bara kunskap utan också sticklingar av de bästa klonerna i världen av Syrah, Cabernet Sauvignon och Mourvèdre.

Detta är skapelsen av Domaine de la Grange des Pères 2003 (SB 97281). Att hitta detta vin på Systembolaget är i sig ganska otroligt eftersom det är i princip omöjligt att få tag på i Europa. Det har fått kultstatus - och majoriteten av de c:a 2ooo lådorna/år går till stjärnbeströdda krogar i Frankrike. T.ex Bettane Desseauve eller La Revue de Vin France's vinguider har inte ens lyckats få tag på flaskor för att recensera vinet (sic! 2003:an får 18.0 poäng av La Revue de Vin France - det är 2004:an som inte har gått att få tag på /10 mars 2008). Priset på plats för vinet anges till 62 Euro - men här i Sverige kostar det bara 349 kr - då SB har satt ned priset! Skynda fynda således.

Vinet är lätt i färgen, lite Hermitageaktigt i sin brillianta rubinnyans. Näsan ger en mängd olika bär, framförallt blåbärstonen från ett högklassigt fransk Syrahvin. Vinet känns sparsamt ekat. Vinet känns en aning rundare än en Hermitage - men i stort så smakar detta som en riktigt bra Jean-Louis Chave. Trots att vinet faktiskt bara innehåller 40% Syrah (+ 40% Mourvèdre, 10% Cabernet Sauvignon, 10% Grenache). Eftersmaken är så ren så ren... Jag blir vid det här stadiet så till mej i trasorna att jag sätter på en Chet Baker skiva och dimmar belysningen. Det är inget stort vin i objektiva termer (måttlig ek, inga sekundäraromer, knappt medelfylligt). Men i stunden är det så rent och vackert och GOTT!! Balans in i minsta detalj, lite Bourgogneaktigt trots druvskillnaden. Och eftersmaken är i full aktion i åtminstone en halvminut.

Vinet har fått väldigt skilda recensioner, Wine Spectator tycker att vinet är "stewed" och ger endast 79 poäng. Parker däremot är stormförtjust i egendomen (ej testat 2003:an dock) , och vinet snittar hela 92.2 poäng på Cellartracker. Köp om ni har möjlighet - men jag tror inte på någon längre lagring. Vinet är tillräckligt öppet och gott nu och det är okänt om tanniner och syror klarar en längre vistelse i fängelsehålan.

Dag 2: Vinet har fortfarande en underbar blåbärston, men har delvis ändrat karaktär. Lite mer ladugård än i går (där det inte fanns en molekyl av klövdjur), och känslan av ek är kraftigare. Tror mer på lagring idag - inte helt oväntat med tanke på lagringskapaciteten hos läromästarnas viner...

Chateau de Lancyre La Rouvière 2003

Kvällens vin, Chateau de Lancyre La Rouvière 2003, inhandlades på vägen hem från jobbet i Danmark och kostade c:a 90 DKK. Slottets röda vin fanns som tillfällig nyhet i somras på SB, och det var kanonbra! Deras vita vin har vi aldrig provat - kanske samma strålande pris/kvalitet index fanns i detta vin?

Efter ett snabbt beslut hamnade vi i bilen till familjens hus på Österlen, med en kasse blåmusslor och diverse stinkande ostar. Jag var lite tveksam till hur vinet skulle hantera musslor - men vad gör man när musselsuget slår på och man befinner sej 10 mil från vinkällaren? Vinet består av 90% Rousanne and 10% Marsanne - samma som i vit Hermitage. Kanske vinet kan ge ett smakprov av vit Hermitage? Ett vin vi aldrig varit i närheten av, då prislappen börjar på 1000 kr...

Flaskan öppnas och används delvis till musslorna. Vinet är gyllengult med drag åt äppeljuice, doften mycket exotisk med banan och ananas. Smaken ger mycket exotiska frukter, en hel del mineralkänsla. Eftersmaken som är rejält druvskalsbitter, mynnar ut i en smak av väl mogna äpplen. En hög alkoholhalt 13.5% ger tydliga tårar på glaset. Vi tycker vinet är ganska komplext - men vad i hela världen skall man servera till?? Syrorna är oroväckande låga - och tonen av äppelskrutt blir starkare för varje smutt. Vi anar att denna flaskan nog är på väg "over the hill".

Till maten gör vinet ingen succé - även om det får gå. Till osten är det fullständig katastrof - skalbitterheten krockar rejält med rödkittsostarna (som liksom fastnar i gommen). Enda gången vinet glimrar till är när vi tar fram Valrhonachokladen efter middagen. Bitterheten i chokladen gifter sej med vinet - om än inte hundraprocentigt.

Vinet hade nog gjort sej bättre till t.ex charkuterier eller kalkonkött, men känslan av att vinet är skadat av ålder sitter kvar. Det var ändock såpass intressant att vi kan tänka oss att prova det igen om vi hittar en yngre årgång i hyllorna.