Uppdatering

Det är minsann inte ofta jag uppdaterar bloggen nuförtiden. Huvudskälet är att jag numera vet så mycket att jag inser hur lite jag vet. Ett klassiskt dilemma som drabbar alla som uttrycker självsäkra åsiker på ganska begränsade erfarenheter. Inte för det att jag inte känner igen ett bra vin, men mest för att det är väldigt svårt att uttrycka sej trovärdigt om en vintyp som man kanske provat högst 2-3 gånger i hela livet. Det finns dessutom en massa typer av vin som jag fortfarande aldrig varit i närheten av. Jag dricker för lite vin helt enkelt.

Men ibland glimrar det till såpass att det fortfarande rycker i bloggtarmen. Ikväll hände det igen! Och över Chablis dessutom som jag inte varit så knäsvag över tidigare.



Dauvissat Chablis 1er Cru "La Forest" 2008 får en ganska kaotisk inramning med bråkande barn och en överlagad laxsida med en vinfientlig sås. Ändå får den mej helt på fall som inte har hänt på flera månader. Vi diskuterar om vinet ens är helt klart i glaset, ser en aning grumsigt ut. Doften är korrekt och lite anonym. Men smaken! Man får tugga sej igenom krispiga druvor och syror som är helt gigantiska men ändå fullständigt behagfulla. Eftersmaken böljar som en frisk nordsjö i halvminutrar. Ett stort vin.

Förra helgen var inte så dum den heller, med ett blint vin från Doktorn och en vattenskadad flaska från svärfar som var riktigt bra. Svärfar hade nämligen total översvämning i sin vinkällare för ett par år sen, och alla etiketterna satt mer eller mindre i taket. Jag får en "hemlig" flaska då och då, och denna gången visade korken att vinet var en Chapoutier La Sizeranne 1995. Lite smått ogin innan dekantering, men efter ett par timmar var vinet en riktigt fin Syrahupplevelse. Helt perfekt matchning med kalvlever, och med min smak för hur ett rött vin skall se ut.

Doktorn hade helt klart med sej en mogen Bordeaux, och jag gick fullständigt igång. Min gissning var Angelus från mitten av 1990-talet, men vinet var både enklare och äldre än så. Chateau Pavie-Decesse 1990 var rätt svar. En riktig överprestation med tanke på att Paviefamiljen inte var känd för några större bedrifter för 20 år sen.

Men det är trots allt Dauvissats Chablis som tänder gnistan igen. Kanske jag är mer byggd för vitt vin trots allt? Tydligare skillnader mellan områden? Bättre till den mat som vi lagar? Mer pang för pengarna (250 DKK kostar La Forest i DK)? Vi dricker betydligt mer vitt än rött vin hemma i huset för tillfället, men jag handlar mest rött som vanligt = dålig balans i källaren.

Jean-Louis Chave Hermitage 1998

Min gode vän Doktorn har provat alla av världens stora viner, nästan helt utan undantag. Men ett undantag, en lucka i erfarenhetskontot, har jag hittat. Och vad passar bättre på hans bemärkelsedag än att täta denna lucka?

Redan för ett dygn sen dubbeldekanterade jag en flaska Jean-Louis Chave Hermitage 1998, och denna flaska bankar jag i bordet framför näsan på Doktorn. Ha den äran.

Vi reagerar lite över hur pass lätt vinet är i färgen, drar mer åt Bourgogne än Bordeaux. Det doftar i alla fall strålande, typiska Syraharomer av rökt kött, inälvor och blåbärssoppa. Smaken imponerar dock inte alls, och det som stör är en väldigt rökig ton som mest påminner om en självslocknad scoutbrasa. Det lätta anslaget i färgen bekräftas av en ganska tunn och syrlig kropp. Faktum är att vinet till en obehaglig del påminner om en rökskadad sydafrikan, valfri sort. Den sotiga känslan lämnar en såpig hinna i munnen, som inte är speciellt trevlig.

Jag har provat 2001:an och 2002:an tidigare, och båda var mycket bättre än vad denna flaskan visar. Framförallt då 2001:an som fortfarande kvalar in som en av de bästa vinerna jag någonsin har provat.

Å ena sidan tunga poäng från proffsen, å andra sidan ganska ljumma betyg från amatörerna på Cellartracker. Man kan ana att vinet nog var bättre i sin ungdom, för alla de senaste noteringarna är rejält kritiska. Kanske att vinet har hamnat i en underlig mognadsfas? Fast inte är man direkt sugen att lägga ut samma summa igen för att följa utvecklingen. Och de där alltför ambitiöst brända ekplankorna lär inte försvinna.

La Chapelle 2003 vs La Bernardine 1990

Travcirkusen drar till Jägersro och jag och Travkungen har laddat med tips och reda kontanter. Precis innan avfärd till travbanan öppnar himlen sej. Skall vi verkligen stå i ösregn och dricka svindyr BiB ur plastglas? Eller skall vi ge fanken i hästarna och bara prova vin istället? Vi stannar hemma och tar upp ett hemligt vin var från gömmorna:


Mitt vin: Jaboulet Hermitage La Chapelle 2003
Etiketten lyser med en stolt historia - länge ansett som ett av världens bästa viner. Men vad hände egentligen efter 1990? Poäng och pris har haft ett nära nog konstant fall sedan dess. Lite intressant att notera att Parker och Neil Martin har extremt olika åsiker om detta vin årgång 2003. När Parker delar ut 95+ klagar Neil på alkohol och ger endast 85-87 poäng.

Vinet är purpurfärgat med en stor köttig inälvsdoft, lite mint och en knivsudd blåbär. Rätt Syrahtypisk helt enkelt. Ganska enkel i smaken, lite alkoholvarm och mjuk. Jag stör mej inte direkt på alkoholen här, men det beror nog på att man är helt avtrubbad av Chateauneufen i glaset bredvid. Travkungen tror att detta är en S:t Joseph med några år på nacken. Ett oförargligt vin som inte lämnar några spår av storhet och genialitet, men rätt gott att bara dricka (87 p). Jag tror minsann att Neil hade rätt denna gången.

Travkungens vin: Chapoutier Chateauneuf-du-Pape La Bernardine 1990. Mycket mogen färg och tydligt over-the-hill i doften. Det känns lite underligt eftersom smaken fortfarande är väldigt tät. Tydlig sötma, hög alkohol och låg syra. Som en kvarglömd skål godis på en långvårdsavdelning. Först besynnerligt - sedan vedervärdigt (65 p).

Klockorna stannade

Det är inte alltför ofta nuförtiden som man träffar på de vinerna som gör ett avtryck i själen, en tatuering i smakminnet. Ju fler och bättre viner man öppnar med åren, desto mer krävs för att komma in det heliga "hall of fame".

Ikväll görs dock en avgjutning i trottoaren. Vit Hermitage, Chapoutier Ermitage de l'Orée 1991. Det finns ju inga garantier med gamla flaskor, och speciellt inte med vit Hermitage som verkar vara extremt utsatt för oxidation. Eller har jag öppnat mina tidigare upplevelser för tidigt? Det sägs att all vit Hermitage passerar igenom ett oxiderat och trist stadium mellan sisådär 5 och 10 års ålder - för att sedan friskna till och bli underbart vid 15-20 års ålder. Man kan ju alltid hoppas - kvällens flaska är ju hela 19 år. 1991 var det första året som Chapoutier gjorde cuvée l'Orée, vilket var den första av prestigetappningarna (portföljen utökades senare med Le Méal och l'Ermite). "Basvinet" Chante-Alouette har dock gjorts i generationer.

Redan flera timmar innan har jag hällt över viner i karaff och ställt ner i källaren. Vinet har en helt fantastisk klargul färg med en enorm lyster. Doften är helt magisk. Citrus, honung, småkakor och bivax. Inte ett spår av ruttna äpplen! Smaken är minst lika bra. Man klagar ofta på låga syror i vita Rhôneviner, men detta vinet har en ljuvlig citrussyra bland alla smaksensationer. Ett av mitt livs största vitvinsupplevelser (95 p). Inköpt på vinbanken.dk för 495 DKK. Värd varenda öre.

Efter denna urladdning känns rödvinerna mindre intressanta. Att hälften var korkskadat gjorde inte humöret bättre, vad sägs om följande utfall:

La Mission Haut-Brion 1993 = kork

Castello di Brolio 2001 = kork

R.Ampeau Volnay Santenots 1976 = kork

Chateau Margaux 1963 = kork

De icke-korkade vinerna:

Gruaud Larose 1999: arketypisk men en aning tunn cassis-Bordeaux. Vinner mycket på att vara helt perfekt mogen just nu. Inte alls dumt, perfekt till maten (harfilé) och bäst ikväll (89 p).

Delas Marquis de la Tourette Hermitage 2001: Trevlig typisk Syrah, men denna flaskan känns mycket tunnare än den förra (fast den drack vi iofs mot en Grange des Peres, som hade noll ryggrad). Ren och frisk, men Graillot Crozes har mer koncentration (87 p).

Aldo Conterno Barolo Bussia 1999: Ännu ett vin som känns lite tunnare än vad appellationen utlovar. Fint mogen, på kanten till övermogen, lätt, Langhe Nebbiolo-känsla (87 p).

Sylvain Cathiard Vosne Romanée 2005: I princip omöjligt att bedöma. Vrålprimärt och stängt. Rena smaker och ganska mycket ekfat (utom tävlan).

Blindprovningens fasor

Redan när vi parkerar väskorna i hallen för att fira påsken i ett konstkaotiskt Österlen står det tre rödvinsglas vid varje stol. Vi får order direkt av Doktorn att gömma oss i sovrummet.

Blindprovning kan vara djävulusiskt svårt - trots att man kan känna sej otroligt bergsäker finns det inga garantier mot fullständig pinsamhet. Och vad gäller vinernas kvalitet är man helt bortkopplad från etikettens och Parkerpoängens kraft. Rättvist och obarmhärtigt. Vi får veta att alla tre viner är från Frankrike - men inte så mycket mer.

Glas 1: Lite örtig, stjälkig doft, en del ek. Känns ganska ungt. Ganska hög syra, lite kryddigt i smaken. Den lätta färgen i kombination med det stjälkiga inslaget gör att jag är helt tvärsäker på Bourgogne. Det är gott men det är ganska slankt, speciellt jämfört med glasen bredvid. Det finns en del klass, och jag rankar detta tvåa.

Glas 2: Har ett äldre utseende, men är inte speciellt tätt. Vinet osar av mognadstoner av sadel och mocca. Smaken är en perfekt smälta av ekfat, mörka björnbär, syra och tanniner. Kan det vara Bordeaux? Lynch Bages? Detta är utan tvekan kvällens största vin.

Glas 3: Oj - detta var annorlunda! En dammig grusväg i augusti, torkad frukt, lite torrt och bränt. Det smakar en blandning av mogna jordgubbar och katrinplommonpuré med låg syra. Känns som detta har växt i ett betydligt varmare klimat - hade jag fått gissa fritt - Montepulciano d'Abruzzo? Men detta skulle ju vara franskt, och då måste man ju gissa på södra Rhône. Chateauneuf? Lite för snällt och endimensionellt - detta rankar jag sist.

Kuverten förseglas och Doktorn tar fram tompavorna...

Glas 1 innehåller en Côte Rôtie från Pierre Gaillard årgång 1999. Innehåller tydligen full ranson av Viognier - kan kanske fungera som ursäkt för att jag placerade detta i Bourgogne.

Glas 2 innehåller Hermitage La Sizeranne 1999 från Chapoutier. Chapoutier har haft en strålande vecka hos mej - två raka blindprovningsvinster. Detta vinet är helt fantastiskt bra!

Glas 3 innehåller Chateau Beaucastel 1998. Det enda av vinerna som jag hittade ursprunget på. 96 Parkerpoäng rätt ner på bronsplats. Jämfört med Hermitagen framstår detta som ganska platt och syrafattigt. Vi är ganska överens om att detta vinet inte har sin bästa kväll - och alla utom Doktorn placerar detta sist (men han vet ju å andra sidan vad det är).

Med Gomseglet bland Norra Rhônes vita

Äntligen kom det efterlängtade samtalet! Några aggressiva förkylningsvirus hade tunnat ut Gomseglets provningsgrupp - och gjorde det möjligt för mej att komma med i denna provning av vita viner från norra Rhône.

Jag var beredd på att hålla en väldigt låg profil - vita viner från Hermitage och Condrieu tillhör verkligen inte min kärnverksamhet. Ett enda vitt vin från Hermitage finns med på min blogg - och det var dessutom skadat.

I flight 1 provar vi Condrieuviner. 100% Viognier, sex viner, fyra producenter. Trots att vinerna kommer från nästan samma plats på jorden har de inte mycket gemensamt. De florala tonerna finns i alla vinerna, men mina botaniska kunskaper är inte tillräckliga för att identifiera blommorna.

Glas 1: Ekfat, ganska rund smak med kryddiga inslag. Lite snällt och lagom jämfört med de andra. Så här kunde det kanske smaka om man blandade alla viner i en karaff. Facit: Francois Villard, De Poncins 2003.

Glas 2: Denna flightens mest udda vin. Väldigt parfymerad doft utan antydan till ek. Doften är nästan påfrestande först, men blommar ut med tiden till krossade smultron med vispgrädde. Smaken har väldigt låg syra med en känsla av emsertabletter i eftersmaken. Lite tvålvarning här - men jag gillar det ändå för att det står ut så mycket. En stor personlighet! Facit: Chateau Grillet 2002.

Glas 3: Helt oxiderad. Odrickbar. Facit: Guigal La Doriane 1994 (första årgången av detta vin - som skulle druckits upp för 10 år sen).

Glas 4: Blöta stenar i doften, mineralisk. Känns inte ekad. Smaken är lite väl kort och neutral för att stå ut i denna konkurrensen. Synd på den doften! Facit: Montez Condrieu Les Grandes Chailles 2005.

Glas 5: Min favorit! En lätt ekkyss i doften, kryddig som en Gewürtz med persikatoner. Lång eftersmak med antydan till charkuterier och emsertabletter. Facit: Montez Condrieu Les Grandes Chailles 2006.

Glas 6: Mycket tungt ekad doft blandat med tung myskparfym. Vaniljglass med inlagda päron i smaken. Lång eldig eftersmak - hög alkoholhalt? Kan lika gärna vara en ekskadad chardonnay? Facit: Guigal La Dorianne 2006. 97 Parkerpoäng, men helt over the top. Kan inte vara många som identifierar detta som Viognier i en blindprovning.

Korta slutsatser efter flighten: Det känns inte som att lagring av Condrieu ger något positivt. Vinerna är låga i syran, och känns matkrävande. Och vad pysslar Guigal med? Chateau Grillet från en bättre årgång hade varit spännande att prova!

Nästa flight innehåller vita Hermitager. Stora viner med stora prislappar...

Glas 1: Oxiderad, nötig, platt smak. För gammal - men inte odrickbar. Facit: Delas Hermitage Marquis de la Tourette 1998.

Glas 2. Här blir jag förbannad. Vinet doftar och smakar inget annat än ek. Bittra ektanniner sprutar ur öronen. Detta är på gränsen till odrickbart för mej. Facit: Guigal Ex Voto Blanc 2003.

Glas 3. Solklar favorit för mej! Fantastisk utmejslad blommig doft med ljuvliga mineraler. Lång smak med en klar syra. Komplext och klassigt! Facit: Chapoutier Chante Alouette 2005 (flightens billigaste vin).

Glas 4. Inte alls dumt... Lätt oxiderad doft. Nötig, smörig och karamellig. Ekdriven eftersmak. Solklar tvåa för mej - även om jag inte har alltför mycket till övers för det oxiderade. Facit: Chapoutier Ermitage Le Meal 2000.

Glas 5. Helt oxiderat - odrickbart. Facit: Chapoutier Ermitage Cuvée de l'Oree 1998 (attans... 99 Parkerpoäng i avloppet).

Som ersättare tas en Chateau La Nerthe 2004 in - helt OK vin men lite väl enkel i eftersmaken jämfört med de bästa glasen (3+4).

Lite reflektioner! Det är bara att erkänna att jag har en vulgär vitvinssmak. Jag kan överhuvudtaget inte se poängen med att lagra dessa viner. Sannolikheten för okontrollerad oxidation verkar vara nära 100% efter ett antal år - och innan dess har mycket av det som jag upplever som komplexitet försvunnit in i äppeldimman. Den unga Chante Alouetten var dock helt fantastisk - ett av de bästa vita viner jag har provat någonsin. Samtliga viner ikväll var också helt torra - och ganska alkoholtyngda. En bit mat till är säkert väldigt nyttigt - även om jag inte har riktig koll på vad som bäst serveras till. Slutligen: Vad pysslar Guigal med?

Tack M. för möjligheten att få vara med! Detta är viner som man sällan träffar på, och jag försöker suga åt mej all kunskap. Jag lärde mej verkligen mycket - också vilka viner jag skall undvika...!

Gräsänklingsmiddag

Ikväll är Travkungen på väg hit med en hemlig flaska och ett stort V75-system. Fruarna är bortresta och köket ser ut som Barsebäcks kontrollrum, med datorer uppkopplade mot diverse spelsajter och ATG-Live.

Inte så mycket att orda om själva spelet på hästapållarna. Travkungen briljerar som vanligt, och är rysligt nära (ett hästhuvud) från att bli miljonär denna eftermiddag. Travkungen har med sej en hemlig flaska, och jag har på känn att det kan vara något alldeles extra (det brukar liksom vara det varje gång). Själv har jag tagit upp en Chateau Gruaud Larose 1990, som jag har ganska stora förhoppningar på. Det är ett vin som Parker inte direkt hurrade över på 90-talet - men det verkar som den hoppar upp några poäng för varje ny recension. Jag köpte vinet (som vanligt) på en dansk vinauktion, för c:a 600 DKK. Flaskan är i helt perfekt skick, men jag blir lite konfunderad när jag dekanterar vinet. Korken är fullständigt ofärgad av vin? Denna flaskan måste ha lagrats stående sen dag 1. Nu verkar det inte spela någon roll, för korken sitter som sten och vinet är fullständigt magiskt redan i karaffen.

Jag steker på några biffar och reducerar ner lite Madeira och kalvfond. Inga grönsaker.

Travkungens glas: Tätt vin som doftar som om det vore definitionen av Syrah från norra Rhone. Riktigt högklassig köttig doft med den där patenterade twisten av vitpeppar, gummi och blåbär/björnbär. Vinet känns väldigt ungt, men har redan en eftersmak som klingar i minuter.

Vinet är en Jean-Louis Chave Hermitage 2002. Det kunde man nästan ana... 2002 var en katastrof i norra Rhone, men uppenbarligen lyckades Chave sortera ut de bästa druvorna och göra ett riktigt bra vin. Detta vinet är abslout i världsklass, men det är ingen tvekan om att 2001:an av detta vin är ett par storlekar större.

Mitt glas: Tätt vin med obetydlig mognad i kanten. Det är första gången jag provar Gruaud, men man har ju läst en del om hästmord och extraherade sadeldon. Nog finns det en viss rustik känsla av stall och läder - men framförallt är detta vinet extremt elegant och kraftfullt. Det är fullständigt fullpackat med cabernetfrukt, en viss grönpepprighet och stora doser cederträ. Eftersmaken är helt gigantisk, och om man skall försöka sätta poäng på detta så måste man en bra bit in på 90 poängsskalan. Ingen tvekan om att detta vinet får priset som denna veckans bästa vin. Enda man kan anmärka på är att vinet känns lite för ungt - och det märks mest i doften. Clerc Milon 1989 var mer hypnotiserande i doften, men "what the hell", smaken på detta vin utklassar Pauillackamraten.

En ganska lyxbetonad helg är till ända - det har druckits helt fantastiska viner rätt igenom. Det är inte så dumt med mörka höstkvällar!

Grange des Pères 2003 vs Marquis de la Tourette 2001

Domaine de La Grange des Pères 2003 verkar vara ett vin som man antingen älskar eller hatar - betygen pendlar mellan ytterligheterna. Det är nästan så man misstänker att den existerar en kraftig flaskvariation? Idag tänkte jag att den skulle få bekänna färg ordentligt i en blindprovingsmatch mot en flaska Delas Marquis de la Tourette 2001 Hermitage. Ett vin i ungefär samma prisklass och med gott rykte. Det är kanske inte den optimala sparringpartnern, men det existerar inte så värst många franska cabernet/syrah blandningar. Jag har gått bet på att hitta någon lagrad Domaine Trevallon, som kanske vore det mest naturliga valet.


Kvällens panel består av Doktorn, Doktorns fru, svärmor och jag. Alla med meriter som spänner från rena amatörer (jag) till tre betyg hos munskänkarna (Doktorns fru). Om sanningen skall fram kommer de alla inte för vinprovningen skull - vi firar att semestern startar idag för de flesta i sällskapet. Sen är det jag som påtvingar ett litet vinprovningsmoment... Vinerna provas helt blint och ingen får yppa ett ord. Karaktär, druva, odlingsplats och framför allt vilket vin som är bäst (om man nu kan säga så om helt olika viner) - skall dokumenteras.

I glaset....

Vinerna har en nästan helt identisk färg - med en klar antydan till mognad i kanten. Grange des Peres (GDP) ger en fantastisk ren doft av skogsbär med hög intensitet. Marquis de la Tourette (MdlT) ger en tydlig klassisk ton av rökta charkuterier. Båda vinerna ger allt i glaset - så den fruktade tunneln för Hermitagevinet verkar vara över. Doftmatchen är ganska jämn - personligen så ger jag en halv poäng mer till GDP's charmighet. Smaken på MdlT är klart uppstramad med fina tanniner och läskande syra - känns som ett riktigt klassiskt vin. I jämförelse så känns GDP ryggradslöst - nu framstår det närmast litet sött och väl syrafattigt i smaken. Det är dock väldigt gott - men känns mer som ett vin man dricker rätt upp och ner på altanen.

Kuverten sprättas: Samtliga placerar Hermitagevinet i norra Rhône - där majoriteten även placerar Grange des Perès. När resultaten läses upp visar det sej att Marquis de la Tourette avgår med en total seger, 4-0. Det är bara att hålla med - det är det bättre vinet. Skillnaden framstår än tydligare när maten (ankbröst med Puylinser) kommer på bordet.

Vi enas om 87-88 poäng för Grange des Perès och 90-91 poäng för Marquis de la Tourette.

Vitvinsbonanza

Detta får bli ett samlingsinlägg över alla de vita viner som har konsumerats de senaste dagarna, i varierande genrer och användningsområden.

Från vänster till höger i bild:

Reinhold Haart Riesling Halbtrocken 1997 (SB 75803): Detta vin är ett perfekt symbol för uttrycket "mycket skrik för lite ull". Haarts Halbtrocken, Kabinett och Spätlese 1997 beställde jag för cirka två månader sen - och det hann med ett par automatiska avbeställningar och restnoteringar innan detta vin ensamt kom fram. Gammal riesling är inte lätt att hitta på Systembolaget- och Haarts 1997:or kändes som en potentiell oas i bolagsöknen. När jag drog korken var den helt genomdränkt och en del vin hade dessutom läckt ut och missfärgat kapsylen. Vinet var dock inte defekt, och doften var fint dieselaktig om än ganska lätt. Smaken överraskade genom att vara helt knastertorr - och väldigt enkel och kort. Klart att man inte kan begära himmelriket från ett 99 kronors QbA-vin - men detta var för tamt för att jag skall beställa igen. Attans att Spätlesen var slut!

Chapoutier Hermitage Vin de Paille 1991: Detta extremt exotiska och svårfångade vin provade jag, Travkungen och H. för ett tag sen (årgång 1996) - och det var helt förstört av ålder och dålig kork. Doktorn tvivlade lite på om vi verkligen hade förstått vinets själ - och att en viss oxiderad ton hörde till. Därav kom denna flaska på bordet till lite stinkande ostar. Detta var något helt annat! En helt ren söt smak med stor komplexitet och kvarvarande ungdomlighet.

Leonildo Pieropan La Rocca 2005: All ära åt Ca'Rugate - men Pieropan är den obetvistade kungen av Soave - och La Rocca är hans prestigecuvée som är livstidsprenumerant på 3 glas i Gambrero Rosso. Vi besökte honom under vår lilla turné i Soave och Valpolicella för något år sen - en helt fantastisk resa speciellt med tanke på hur välkommen man är som vinturist i dessa områden. Generösa öppettider - personligt bemötande - obegränsade möjligheter att handla på plats. Som Bordeaux fast precis tvärtom. Trots att jag druckit detta många gånger så var jag helt ute och snurrade när det kom in som blint vin. Den fina ektonen i kombination med pepprighet och exotiska frukter ledde mej upp på Cortonkullens finaste lägen. Detta vin hamnar på delad förstaplats med Camille Giroudvinet för hela långhelgens vitvinsupplevelser.

Chapoutier Hermitage Chante-Alouette 1998: Vinet var brun-gult i färgen och luktade som en äppelskrutt som legat i en SJ-påse i två dagar. Smaken var helt platt och med samma kompostkänsla. Jag tyckte det var helt förstört - men alla runt bordet var inte av samma åsikt. Jag gissade på en dålig tappning av rumänsk chardonnay - inte snällt mot en vit Hermitage. Jag och vit Hermitage fick i alla fall ingen bra start på vårt förhållande...

Dietmar Clüsserath-Hilt, Mehringer Zellerberg 2003 Riesling Auslese **: Ett helt okänt vin för mej. Riktigt hög klass men vi fångade nog tyvärr vinet i en riktigt sluten och ocharmig fas i livet. Om tio år är detta säkert en killer.

Camille Giroud, St-Aubin 1er Cru 2000: Helgens surprise! Camille Giroud är i princip okänd i Sverige - lär väl aldrig ha sålts på Bolaget? Detta vin stormade inte in på festen som den självklara medelpunkten - istället var det så finstämt i alla nyanser att man fick tystna för att höra dess livshistoria. Vilken kirurgiskt perfekt ekbehandling! Detta var ett vin som passade bra att smutta på och samtidigt titta på den skymningsblåa Skånehimlen. Ja jäklar vad fransmännen kan göra vin..