Battle of 2001

Den sista skälvande semesterdagen infann sej mycket plötsligt, och det kändes som att det var läge att plocka fram något fint från vinkällaren och köttdisken.


Léoville Poyferré 2001 vs. Beringer Private Reserve 2001 vs. lammracks. Léoville Poyferré 2001 har vi provat tidigare, och det borde vara en helt säker insats för kvällen. Jag har även provat Beringer Private Reserve, men dock bara i åldrade årgångar (tror det var 1991 vs 1992 den gången). I alla fall en av de vinupplevelser jag alltid kommer att minnas, otroligt bra viner båda två även om 1991:an var något vassare om jag minns rätt. Faktum är att nästan alla Napa-viner jag har provat har varit stora upplevelser - ofta vinet för kvällen även när det gömts bland massa gamla dyra Bordeauxer.

Léoville Poyferré 2001 förnekar sej inte. Nästan kolsvart i färgen, men med en antydan till mognad i kanten. Ahhhh. Vilken doft! Det doftar som i humidoren hos Brobergs. Släng in några cassisbär och en näve kolstybb. Smaken är tät men ändå väldigt polerad. I frågan om täthet är detta vinet inte långt från den helt galna och prematura 2003:an. Toppklass, och lätt den bästa 2001:an från Bordeaux jag har provat. Pontet Canet ligger en bra bit bakom här. Lite mer mognad och betyget kommer att stiga (93 p).

Beringer Private Reserve 2001 ser helt nytappad ut. Tät och purpurfärgad. Brandrök, mandelmassa och spearmint i doften. En enorm rökig ekvägg som känns ganska lik en bättre Guigal. Tät och primär cassissmak med hög lite stickig syra. Inget annat än ett mammutvin. Doften är faktiskt OK trots beskrivningen, men den täta smaken känns banal och klasslös. Känns obehagligt likt en blandning av Casillero del Diablo och Amon-Ra. Robert Parkers ande svävar som ett spöke i glaset. I närheten av Léoville Poyferré 2001 blir det i alla fall helt avklätt. Om jag hade fått vinet blint hade jag nog placerat det runt 87-88 poäng, för det är inte utan förtjänster trots allt.

Jag inser att jag är troligtvis den enda på hela klotet som har något negativt att säga om Beringer Private Reserve 2001. Kvällens iakttagelse stämmer också dåligt överens med den bild jag har av de äldre Private Reserve jag har provat. Kanske jag bara var för tidigt ute?

Blint i "Bordeaux"

Två glas. Okänt innehåll. Tung åldrad vinkällare under köksgolvet. Så är förutsättningarna när vi checkar in på kvällens provning och sociala samkväm med Doktorn. Barnen ritar på väggarna och äter pusselbitar när vi doftar i glasmynningarna.

Glas 1: Symfoniskt, rent och klart. En hint av ceder och jasmin. Cassis. Känns moget men inte speciellt gammalt. Smakar helt otroligt rent och elegant med silkestanniner, cassisfrukt och plommon. Jag drar till direkt med Leoville Las Cases 1990, men får huvudskakningar tillbaka. Helt säkert Bordeaux, och högst troligen St Julien. Fast detta är min själ bättre än Las Cases 1990...(96 p)

Glas 2: En helt annan uppenbarelse. Hemligare doft, lite mer torkad frukt och en aning katrinplommon. Varmare känsla - högre alkohol? Också ett fantastiskt vin men mina blickar faller helt klart på glas 1. (92p)

Jag kan inte säga annat än väl lagrad Bordeaux, men då lägger Doktorn in chanskortet och säger att ett av vinerna inte är franskt. Då är det inte svårt att lägga vinet från utomsocknes i glas 2, men det är helt fel.

För Las Cases flaskan är nämligen från USA. Dominus Estate 1992. Vinet i det glas som jag gissade var utomsocknes är Chateau Palmer 1989. USA är mer franskt än Bordeaux ikväll.

Två otroliga viner och hatten av för Dominus. Kan vara mitt livs bästa "Bordeaux".

Sociando-Mallet 1995 + Sidekick

Jag har varit stygg mot Sociando-Mallet. Hur kan en amatörbloggare ha något emot en av de stora Parkerfavoriterna i Bordeaux? Vinet som skulle erövra ett 2-3 Cru om klassificeringen gjordes om idag. Men jag är inte helt frälst i den stil som vinet har uppvisat hitills, och även känt ett sting av kejsarens nya kläder. Är det gott med julmustindränkta Lovikavantar?

Men idag blir det avbön och liggande pudel. Eller i alla fall delvis för detta vinet är väldigt mycket bättre än allt annat jag har provat från Sociando. Fantastisk djupröd färg. Doft av grillgaller, svartvinbärsnickel och lite grön cigarrlåda. Inte speciellt mycket ek, eller i alla fall inget som sticker ut från bilden av en klassisk Bordeaux. Med den doften väntar jag på stordåd i smaken, men det vill sej inte riktigt ända fram till 90-strecket. Det finns något skogshuggaraktigt över Sociando-Mallet 1995 som ändå placerar detta vinet utanför cruskalan. Lite väl opolerade tanniner, en svag gleshet i mittsmaken. Men totalt sett en fin upplevelse av balans, renhet och fullständig frånvaro av blöt hund och enbärsdricka. I cru bourgeois landet är detta vin kung! Men att betala samma pris för detta som för t.ex Branaire-Ducru, då är man lite snett ute (88 p).

Så var det det med kvällens side-kick. Kockvinet som nu avslutas framför TV'n. På tal om TV så visade gårdagens "Kändisdjungel" att det finns en botten under botten i kvalitetsskalan. Äntligen fick man dock se Fritiofson nykter, och han verkade berusad även då. Om han nu inte hade smusslat med en BiB i packningen.

Nåväl, vinet i fråga heter Byron Santa Maria Valley Pinot Noir 1998. Den danska vinhandeln präglas just nu av en sak - rea. Den finanskris som knappt märks i Sverige är en hård verklighet i Danmark. Theis Vine har halva sortimentet på rea nu, även om normalpriserna är lite orealistiskt höga ibland. Detta vin kostade 60 kr... En åldrad helt okänd Pinot Noir från US. What the hell!

Jamen, detta är ju bara ett helt enastående bra vin. Superren pinot som har flödat över kalla flintstenar ner i flaskan. En skätt soltorkade tomater och clementinskal. Jag tycker detta smakar väldigt nära en Robert Chevillon Nuits-St-Georges Travkungen bjöd på en gång. En gigantisk överraskning, och ett bättre vin än huvudvinet ikväll (89 p med bud på högre - två flaskor kvar)

Uppdatering 22:00: Vinet tog slut så vi plockar upp en flaska Camille Giroud Vosne-Romanée 2003 till eftertexterna. Nope, detta vinet kan inte sätta jänkaren på plats. För luddigt och russinfruktigt. Massiva doser av ekig gräddkola motsäger faktan att faten i USA är smaklösa i en filosofisk mening. Rätt gott ändå (85 p).

Medelprisad ekchardonnay

Det är lite lustigt - med rödviner är jag lika bakåtsträvande som ett dragkampslag. Restsocker och ekvaniljstaliban. Men jag har abslout inga problem med tokekade nya-världen -chardonnayer. Även i en tid då ekade chardonnayer är ungefär lika hippa som glenn killingskämt.

Allting med smör på passar utmärkt till ekchardonnay - och idag gör vi en repris på förra årets Neudorf Nelsonprovning. Ångkokt svensk sparris med mandelflarn brynta i stora mängder äkta smör. Några korn flingsalt och citronsaft på toppen.

Vi börjar dock med en halvbutelj Pol Roger Brut Reservée NV i solskenet. Denna champagne har vi druckit otaliga gånger tidigare, men aldrig bloggat om. Champagne är kanske inte min största passion i vinvärlden - men denna champagne brukar infria alla mina förväntningar. Det är brutalt torrt, kritigt och känns en klass bättre än de övriga NV-varianterna i samma prisklass. Kvällens flaska känns helt annorlunda är vad jag hade väntat mej - och jag undrar hur länge den egentligen har stått på förortsbolaget.

Vinet känns utvecklat med toner av lite mer mogna äpplen an vad som brukar vara fallet. Kanske det är mognaden som gör att jag inte upplever den lika torr som vanligt. Å andra sidan har den utvecklat en magnifik eftersmak full av mineraler. Vore kul att veta när den egentligen hamnade på flaska (det verkar inte vara möjligt att utläsa).

Tillbaka till ekbomberna. Två viner dricks parallellt

Glas 1: Beringer Stone Cellars Chardonnay 2007
Vinet känns anemiskt i förhållande till bordsgrannen. Väldigt anonym godisaktig doft utan några större ektendenser. Syran i vinet är väldigt hög och lite skarp och det känns som att de inte har kört hela det malolaktiska programmet. Eken märks mer i smaken än i doften. Men det är inte den där smöriga exotiska eken, utan vinet smakar mer.....trä? Det är inte motbjudande på något sätt, men mycket intetsägande. Visst kostar den bara 79 kr men lite mer tjong hade inte skadat (80 p).

Glas 2: Catena Chardonnay 2007
Full throttle ekchardonnay i högform. Väldigt smörigt, visköst med klassiska tropiska frukter. Eftersmaken är på pricken som att dricka upp lagen från en burk inlagda päron. Jag hade gärna sett lite högre syra och lite mindre päronjuice, för det tar överhanden helt. Nu ligger vinet och tangerar "lättdrucket". Det utklassar Beringervinet, men jag är nog ingen återköpare (85 p).

Inget av vinerna har något som ens påminner om mineralitet, och det är nog där som den stora skillnaden ligger mellan dessa och den sagolika Neudorf Nelson. Det är en stor skillnad i kvalitet, och en viss skillnad i pris också även om den senare reas ut för tillfället.

Seghesio Sonoma Zinfandel 2006

Zinfandel ligger troligen så långt bort man kan komma i smakprofil jämfört med de viner som normalt huserar på denna bloggen. Men vilken chans har jag egentligen gett dessa viner? Min erfarenhet bygger mest på kylsvala prov från någon forntida BiB. Hade jag gett Bordeaux samma chans hade det knappast funnits i källaren nu.

Ikväll öppnar vi en Seghesio Sonoma Zinfandel 2006, vinet som i årgång 2007 hamnade på Wine Spectators 10-i-topp lista. Jag är dels nyfiken på vinet, dels behöver jag ett vin som kan matcha en renskavsgryta som fått en överdådig dos av vinbärsgelé.

Vinet öppnas och dekanteras vid källartemperatur (dvs c:a 14 grader i nuläget). Det har en väldigt tät struktur med en blåbärsaktig ton. Det doftar som när en lastbil med bär kraschar in i en chokladfabrik. Blåbärschoklad, några lakrits-Käck, viss vaniljton. Med ens måste jag skaka av mej alla normala förväntningar på ett vin. Detta är en helt annan dryck, och är säkerligen menat att drickas till helt annan mat än välhängda harar.

Om ett vin kan ha positiv karma, så tycker jag att detta har det. Smaken är explosiv och lång och drivs hårt av den höga alkoholhalten (15.7%). Den bärtäta smaken balanseras av en rejält tilltagen syra. Syran är av den typ man upplevde under hopptornet vid friluftbadet 1983, när man slevade i sej det där pulvret som hoppade och poppade i munnen (är väl förbjudet nu). Överraskande är syran det enda som stör mej - den känns överdriven och illa integrerad. Är detta verkligen en naturprodukt? Doktorn konsulteras, och tydligen är denna typ av syra helt naturlig i Zinfandelviner - och ett av de starkaste kännetecknen.

Sockerhalten kontrolleras i vanlig ordning, och hamnar i nivå med Clos Sainte Jean (dvs 6 g / liter efter min defaultmässiga justering). Detta vinet fixar dock restsötman på ett betydligt smidigare sätt.

Syrligheten är så tilltagen att man nästan får blåsor i munnen (som under hopptornet), men det lugnas när maten kommer på bordet. Till maten kommer vinet mer i fas med sej själv - och ökad temperatur är bara av godo. Sista glaset är bäst, och doften får ganska komplexa toner som lovar mer än vad prislappen anger. Det kan nog hända att vi ses igen till något glaserat revbenssjäll i framtiden...

Lynch Bages 1989 vs Dominus 1992

Lätt rökskadad efter valborgselden drar vi oss tillbaka i Doktorns sommarboende - förrätten intogs före elden och ackompanjerades av en väl lagrad Grand Cru rielsing från Ernst Burn i Alsace. Något syrafattig och lite väl mycket sötma var det generella omdömet - kunde precis lika gärna varit en vendange tardive. Ändock fantastiskt god och full med tvåtaktsbensin. Vi diskuterar om Parkerfieringen även har nått Alsace-riesling? Detta med halvtorr Grand Cru riesling är väl ett modernt påfund?

Efter elden hälls två blinda viner upp i Riedels Bordeauxglas. Doktorn har en imponerande vinkällare i sommarresidenset - och med tanke på aromerna från karafferna så antar vi direkt att det är inget nybuteljerat som skall testas.

Glas 1: En fullt mogen och öppen Bordeauxliknande doft i något lättare stil. Vinet har fina mognadstoner och en ganska lätt färg. En carbernetdominerad Bordeaux med minst 15-20 år på nacken blir min gissning. Margaux? Doften är rent himmelsk - men smaken lever inte riktigt upp till förväntningarna. Vinet känns definitivt på topp just nu - och intensiteten verkar snarast avta när mer luft kommer till.

Glas 2: Här är butiken stängd för säsongen. En ganska svag doft av syrén i ett moln av stendamm lyfter ur glaset. Vinet ser betydligt yngre ut än glas 1, och färgen är nästan ogenomträngligt blåsvart. Med lite tid kommer det ett imponerande tryck av mörka frukter och mineralitet, samtidigt som tanninerna täcker munnen. Nog är detta också en left bank Bordeaux - men snarare i Paulliacstil. Skulle det t.o.m kunna vara en Latour? Mineraliteten och den skoningslösa kraften i vinet antyder så.

Det visar sej att Glas 1 inte alls är en Bordeaux - utan en Bordeauxblend från Kalifornien - närmare bestämt en Dominus 1992. Iofs så är det nog svårare att komma närmare Europa i USA, då det var Christian Moueix från Chateau Pétrus som stod för vinmakeriet. Glas 2 är ett närmast ouppnåeligt vin för en relativt nybliven vinsamlare: Chateau Lynch-Bages 1989. Troligtvis det bästa som Lynch Bages har presterat varesig förr eller senare. Detta vin köpte doktorn en primeur när det begav sej - och detta är första flaskan från den lådan.

Som vinprovningsvin så vinner nog Dominusvinet den ronden pga sin charmiga öppenhet och relativa mognad. När maten kommer på bordet och vinerna har fått mer luft, så kommer Lynch Bages som en ångvält och förintar Dominus. Helt otroligt att detta vin är 19 år gammalt - det känns snarast något för ungt nu. Här har doktorn något att ordinera sej själv i många decennier framöver! Ren och skär världsklass!

Paul Dolan Cabernet Sauvignon 2005

En varm känsla av att vara helt passé kom redan efter första juryutslaget i Melodifestivalen. Fridas låt var ju helt enkelt bäst och minst falsk av alla - tyckte jag och dottern. 100 spänn vinnare på Svenska Spel fick stå för spänningen och två samtal till Radiohjälpen som stöd för spelet (och för det goda samvetet). Inte sen Jan Teigen var i farten har väl någon kommit så ohjälpligt sist...

Maten fick bli en gammal klassiker i vårt hem - renskavsgryta med vinbärsgelé, enbär och en ohälsosam dos av den fetaste creme fraichen. En ganska söt anrättning som kräver sitt "nya världen" vin. En flaska Paul Dolan Cabernet Sauvignon 2005 plockades upp ur källaren. Vinet är för mej helt obekant och köptes in av "min" vinhandlare i Danmark för c:a 140 DKK. Allt är ett fynd efter stund med denne man!

Paul Dolan lämnade år 2004 Fetzer Wineyards efter 27 år i ledande position, och efterlämnade en svidande kritik över Fetzers bristande ekologiska hänsyn i sin vinproduktion. Han ämnade att starta något helt nytt, i liten skala, som skulle hålla de mest strikta normerna för ett "EKO-vin". Detta vinet är en frukt av hans nystartade verksamhet. Vad jag kan finna odlar Mr Dolan inte något vin själv utan kör en "Negociant-business" med ekologiska odlare som han kontrakterar. Det här med ekologisk odling var på tapeten på vinforum nyligen - och egentligen så kör de flesta kvalitetsodlare helt eller nära ekologisk odling utan att klassa sej själva som miljövänner. Vem kan göra ett världsvin med besprutningmedel och konstgödning? "Vi gör precis som farfar gjorde".

Vinet slås upp i glaset utan dekantering och visar upp en medeltät struktur med klart blåa kanter. Doften känns som att sticka näsan i en burk av svartvinbärsgelé blandat med vaniljglass. Nya världen slår emot en med full kraft än en gång denna helg (nåväl Priorat tillhör Spanien - men ligger närmare USA än Frankrike). Vinet har en kristallklar ren smak av alla karaktäriska av ett CS vin. Ektonen är lite mindre uttalad än igår - och vinet känns svalare i munnen trots sina 14.5%. Vinet håller nog 16-17 grader vid första smutten -men det känns redan som att det är för varmt. In i kylen för en chockkylning...

Detta vin har ingen komplexitet överhuvudtaget - men funkar väl som måltidsdryck till renskaven. 12-15 grader är rätt serveringstemperatur - men det är väl samma för Lambrusco? Vinet är gott och felfritt - men inte värt 140 DKK. Hade de sålt det för 80 SEK hade jag inte tvekat dock.

Om man tänker sej följande scenario är detta vinet för resten av mitt liv: Jag har slavat som surfingproffs hela dagen och kommer hem till min 800m2 villa med pool och betjänt. Solbrännan hettar i ansiktet när jag får in den första margeritan. Vid grillen står George med ett snart färdigtgrillat tjockt revbenspjäll - täckt med det finaste glazen in the state of California. Min fru i vit linneklänning kör in på uppfarten med sin röda Alfa Romeo. "Do we have any wine darling?" "You bet honey!".