"Bourgognedræberen"

Jag har handlat en del reavin från Philipson Wine på sista tiden. När de sätter ner sina priser kan man ibland göra deals som är utan motstycke i Skandinavien. De har en rejält tilltagen marknadsföringsapparat, och det enda som kanske irriterar mej lite är den enorma strömmen av mejl. På sista tiden har jag fått ungefär ett mejl per dag, vissa dagar hinner de med två utskick. I övrigt har jag inga anmärkningar på Philipson - det fungerar snabbt och korrekt.

Min senaste beställning var av Chabiliennes Chablis 1er cru Montmains 2008 (99.95 DKK) och Altesinos Brunello 2005 (129.95 DKK). Här lyckades dock fraktmannen tappa lådan med Chablis framför ögonen på mej, och alla (jo alla) flaskorna gick sönder. En ny låda kom nästa morgon, så det gick min själ undan! I denna sändning kom även en låda av den av Philipson utnämnda "bourgognedræberen" alias Postales del fin del Mundo Pinot Noir 2010.

Detta vin är alltså en Pinot Noir från den absolut sydligaste delen av Argentina (Fin del Mundo = end of the world). Vinet kostar enbart 39.95 DKK och lanseras som en Bourgognedödare efter en blindprovning där danska vinprovare bedömde vinet som en Bourgogne för c:a 160 kr.

Det som låter för bra för att vara sant är ju oftast det. Det är lite synd för vinet har vissa kvaliteter som definitivt hade kunnat placera det i Côte d'Or. Det har en lätt extraherad touch och fin svalkande syra. Lite kryddig Pinotkänsla. Absolut inget overdone eller vaniljskadat. Problemet är att vinet är så pass oxiderat att det ligger och snubblar på defektens rand. Redan färgen ser inte helt frisk ut - hela vinet skiftar i brunt. Det är helt enkelt fel i vinmakningsledet, vilket är synd eftersom det ändå känns som att det finns lite fin terroir gömt bakom äppligheten. Det kan ha varit en defekt flaska, och om jag hittar ett bättre exemplar hör jag av mej. Annars blir det mycket Coq au Vin på menyn den närmaste framtiden.

Inte heller Chabiliennes Chablis 1er cru Montmains 2008 gör något större intryck på mej. Det är ganska stumt, lite enkelt syrligt och vill man hitta blöta stenar får man nog ha de löst i ett glas bredvid. Inte dåligt men knappast värt mer än de 99.95 DKK som vinet kostade (83 p). Jag har dock förstått att just detta vin måste lagras i några år, så jag ger inte upp helt. Dock, jag upplever att Chablisiennes goda rykte i svenska vintidningar är en aning oförtjänt.

Jag tinar dock upp lite av Altesinos Brunello di Montalcino 2005. Helt klart från den eleganta skolan av Brunello. Lätt ekad, fin munkänsla, matvänlig syra. Saknar kanske lite intensitet och har ingen större potential för lagring. Men det är väldigt trevligt att sippa på till kvällens oxrulader, och vinet är stilsäkert som cowboyhatt i en westernfilm (88 p).

Tignanello 2003

Jag var inte nådig mot Tignanello 2004 för ett tag sen, och egentligen borde 2003:an vara ännu ett snäpp ner i skalan. Men icke! 2003:an har nått en ganska tidig mognad och känns helt färdig att dricka nu. Vad gäller 2004:an får jag får erkänna att det kanske inte är min starka sida att dricka ett så ungt vin och sia om framtiden. Jag hoppas iaf innerligt att 2004:an går in på samma spår som 2003:an.

Tignanello 2003 har en tät mörk framtoning med en smula tegel i kanten. Det doftar moget - eken finns där men är bara skön i samklang med lite rökt fläsk, en gnutta apelsin och körsbär. Jag hittar inget stressat eller vasst i smaken, men det finns en liten känsla av torkad frukt som nog skvallrar om 2003. Munkänslan är sammet och trots den torkade frukten är vinet friskt och komplext. En glad överraskning (91 p). Detta är kanske inte den typ av vin som jag vill fylla min källare med i dagsläget och poäng/priskvoten är inte helt på topp. Detta trots att SB nog har Europas lägsta pris på Tignanello.

Fredagen övergår i lördag och Doktorn kommer förbi med två utbildningsviner (nej, han har inte gett upp på att ge mej en något bredare bild av vinvärlden). Som förrättsvin tar jag upp det vin som blev hela helgens vinnare för mej. Hubert Lamy Saint-Aubin 1er cru Les Frionnes 2005 är inget annat än mycket högklassig vit Bourgogne. Det börjar lite bråkigt med lite överdriven ek och dominerande smulad lakritsrot, men som vanligt gjorde luftning under (jag undrar om inte vitt vin vinner mer på luftning än rött?). Det är ganska stramt i Pulignystil men med en helt enorm eftersmak av mineral, anis och böljande tropiska frukter. Oerhört mycket vin för relativt lite pengar (92 p).

Doktorns läroplan går dock inget vidare. Det räcker att se på glasen för att inse att det kommer att bli en tuff kväll. Alkoholen dunstar och kondenserar i rännilar längs kanten i de orörda glasen. De två vinerna är ganska lika i sin portvinsaktighet och har full gas i vaniljpedalen. Alfa Crux Malbec 2006 och Catena Alta Malbec 2006 representerar allt det som jag inte vill ha i ett rött vin. Jag vet att Doktorn har en flaska Amon-Ra i sin källare, och då Alfa Crux är det mest galna vinet placerar jag detta där. Den andra gissningen går till någon högpoängare från Chateauneuf, som nästan kan få lite portstil när druvorna skördats för sent och macererats för hårt (för mej då). För att klara av provningen gäller det att låta vinet passera munnen snabbt i en smal stråle och sedan bita ihop. Lite som utanför dansbanan i en hembränningskommun. Jag undrar hur långt man kan driva extraktion, koncentration och fat och ändå ha med sej de amerikanska kritikerna upp i 90+p (Jay Miller gav dessa två viner 91 p)? Slutmålet på denna resan är ju starkvin. I Alfa Crux-fallet dessutom lagrat på 200% ny fransk och amerikansk ek (om jag förstod det hela rätt). Tack i alla fall Doktorn, och förlåt att jag är ett fall bortom hopp och räddning.

Jag tar upp en flaska Saint Gayan Gigondas 2005 som eftersläckare, men min mun är helt paralyserad. Detta vin som jag hyllade så högt i förra posten smakar idag ingenting. Snacka om shot palate. Tur jag inte tog upp en flaska Clos de Tart.

(när jag hittar USB kabeln kommer bilder!)
(någon som vet vad som hänt med finewines.se?)

Svärmor slår till

Bussen som tar oss till svärmors residens påminner mer om en dansbanetransport än en lokalbuss denna lussevakeafton. Det klirrar och ångar adrenalin från alla ynglingar med glitter i håret och promille i blodet.

Svärmor öppnar med en makalös anklever med tryffel och örtgelé på stekt bröd. Utan något som helst tvivel årets godaste förrätt - värdigt ett millennieskifte. Till detta en traditionsenlig sauternes, Mouton-Cadet Reservée Sauternes 2006. Den känns inte speciellt typisk för Sauternes. Låg syra och obefintlig botrytiskaraktär. Söta tropiska frukter, inlagda persikor. Inget direkt fel, men utan Sauterneskaraktär känns vinet obestämbart och literpriset (>300 kr) väl tilltaget. Maten överglänser utan tvekan vinet (75 p).

Till den saffransdoftande huvudrätten kommer ett vin som sätter mej på plats. Lätt frizzante, halvtorrt med grapefrukt och pinot gris-kryddighet. Vinet är en Cameleon Unoaked Chardonnay Reserva 2009 från Jean Bousquet i Argentina. Mycket förbryllande vin, då det i princip inte doftar någonting. Smaken breder dock ut sej desto mer och påminner om en blandning av grappo, pinot gris och barralsmällare. Färskvin! Den lilla sötman och kryddigheten gifter sej bra med maten, men framför allt är det rent och skärt drickegott. En par flaskor sånt här i en ishink på altanen nästa sommar! (82 p - men värt 90 vid rätt väderlek). Det behöver inte alltid vara sofistikerat.

Fredagsmys med Antinori

När resten av vinprovarvärlden letar upp nya spännande producenter drar vi oss tillbaka med ett av de allra första etikettsvinerna - Tignanello 2004. Vinet med 1:a pris från Wine Spectator och gränslöst gott renommé.

Men kvällen börjar med ett par andra viner. Brocard Chardonnay Kimmeridgien 2008 är först ut. Ett vin som visar hur svårfångad Chardonnay kan vara utan ekfatslagring och malolaktisk jäsning. Min fru serverar vinet blint och jag bedömer vinet som en teoretisk blandning av en bättre Pouilly-Fumé och en torr tysk Riesling, Massor av flinta, svavelsyra - men samtidigt en känsla av massproduktion. Helt OK för det avslöjade priset (83 p).

Sen är det min tur att luras. Vad är det mest udda man kan välja på ett vanligt systembolag i förorten? En argentinsk Malbec? Jag har en romantisk syn på Argentina, och någon gång i mitt liv vill jag besöka Buenos Aires. Ett vackert land med vett på oxkött och musik. Argentina är Malbec, denna Bordeauxdruva som står för kropp och struktur. Att knappt en käft odlar Malbec i Bordeaux längre beror på att den nästan utrotades under den stora frosten 1956. Nog ändrade den köldknäppen Bordeaux för alltid, kanske mer än Parkers "austerity"-avdrag. Jag hoppas att jag skall gilla argentinsk malbec men Catena Zapata Malbec 2006 doftar illa. Riktigt illa. Tänk toarengöringsmedel "vanilj" från Ullared. En riktigt otäck vaniljdoft à la Villa Puccini. En del av det värsta luftas bort - men de amerikanska faten passar inte alls i detta vinet. Bra torr tuggig smak med fina tanniner och lång eftersmak, men denna aromatik är bannlyst i min källare. Jay Miller hittade 91 poäng (78 p).


Huvudvinet, Tignanello 2004, är helt andra doningar. Fransk ek, mustig lussevakadoft av kryddnejlika och kanel. Fullkroppsvin med portvinstendenser. Lite ihålig halvdöd eftersmak. Ett gott hantverk, men en stor besvikelse in alles. Vi brukar gilla Tignanello, men denna är betydligt sämre än den 2003:a vi provade senast. Trött överekad massproducerad aromatik gör mej inte glad. Jag vill t.o.m hålla Marchese Antinori 2004 som ett mer intressant vin. Och då skall vi inte snacka om de riktiga höjdarna som Tua Rita och Gratius. Jag blir ganska orolig av detta smaktest, då det ligger ett antal flaskor i källaren. Min erfarenhet av Tignanello är att det mår bäst av att drickas ganska ungt. 1997:an är en ganska uttorkad historia redan nu, så jag vågar inte hoppas alltför mycket på detta. Inköpt på SB och lagrat under klimatkontroll sen dess (87 p).

Så där ja, storsågen framme igen. Vi har druckit mycket bra vin på sistone, så alla skillnader framstår mycket tydligt. Jag har fortfarande kvar smaken av den där Haut-Carles 2004 från förra helgen. Så skall ett riktigt vin smaka för att förtjäna mina 90 p.

Medelprisad ekchardonnay

Det är lite lustigt - med rödviner är jag lika bakåtsträvande som ett dragkampslag. Restsocker och ekvaniljstaliban. Men jag har abslout inga problem med tokekade nya-världen -chardonnayer. Även i en tid då ekade chardonnayer är ungefär lika hippa som glenn killingskämt.

Allting med smör på passar utmärkt till ekchardonnay - och idag gör vi en repris på förra årets Neudorf Nelsonprovning. Ångkokt svensk sparris med mandelflarn brynta i stora mängder äkta smör. Några korn flingsalt och citronsaft på toppen.

Vi börjar dock med en halvbutelj Pol Roger Brut Reservée NV i solskenet. Denna champagne har vi druckit otaliga gånger tidigare, men aldrig bloggat om. Champagne är kanske inte min största passion i vinvärlden - men denna champagne brukar infria alla mina förväntningar. Det är brutalt torrt, kritigt och känns en klass bättre än de övriga NV-varianterna i samma prisklass. Kvällens flaska känns helt annorlunda är vad jag hade väntat mej - och jag undrar hur länge den egentligen har stått på förortsbolaget.

Vinet känns utvecklat med toner av lite mer mogna äpplen an vad som brukar vara fallet. Kanske det är mognaden som gör att jag inte upplever den lika torr som vanligt. Å andra sidan har den utvecklat en magnifik eftersmak full av mineraler. Vore kul att veta när den egentligen hamnade på flaska (det verkar inte vara möjligt att utläsa).

Tillbaka till ekbomberna. Två viner dricks parallellt

Glas 1: Beringer Stone Cellars Chardonnay 2007
Vinet känns anemiskt i förhållande till bordsgrannen. Väldigt anonym godisaktig doft utan några större ektendenser. Syran i vinet är väldigt hög och lite skarp och det känns som att de inte har kört hela det malolaktiska programmet. Eken märks mer i smaken än i doften. Men det är inte den där smöriga exotiska eken, utan vinet smakar mer.....trä? Det är inte motbjudande på något sätt, men mycket intetsägande. Visst kostar den bara 79 kr men lite mer tjong hade inte skadat (80 p).

Glas 2: Catena Chardonnay 2007
Full throttle ekchardonnay i högform. Väldigt smörigt, visköst med klassiska tropiska frukter. Eftersmaken är på pricken som att dricka upp lagen från en burk inlagda päron. Jag hade gärna sett lite högre syra och lite mindre päronjuice, för det tar överhanden helt. Nu ligger vinet och tangerar "lättdrucket". Det utklassar Beringervinet, men jag är nog ingen återköpare (85 p).

Inget av vinerna har något som ens påminner om mineralitet, och det är nog där som den stora skillnaden ligger mellan dessa och den sagolika Neudorf Nelson. Det är en stor skillnad i kvalitet, och en viss skillnad i pris också även om den senare reas ut för tillfället.