Hembesök

Doktorn ringer på dörrklockan med både huvudrätt och hemligt vin i famnen. En ärligt dödad hare från Ven och en alubeklädd flaska. Själv har jag kletat ihop en av Sveriges vanligaste förrätter, Toast Skagen, och beklätt en flaska i undercoverkostym.

Förrättsvinet serveras dock inte blint - eftersom det är en pikant kuriositet från Schweiz som inte ens en trebetygare beräknas känna till. Vinet är ett vin på druvan Petite Arvine från Charles Favre. Druvan odlas enbart i kantonen Valais i Schweiz och den totala kvantiteten av detta vin räknas i tusentals flaskor per år. Detta vin kostade c:a 120 kr på plats i Montreux.

Vinet är väldigt intressant och gott! En ganska tydlig grapefruktton blandat med en frisk syra, skiffertoner och salmiak. Vinet är helt torrt och har en lång vindlande eftersmak som smakar lätt salt (trot om ni vill!). Kanon till fiskrätten och nu önskar jag att Samsoniten har orkat med någon mer flaska hem från tjänsteresan.

Till haren har jag plockat fram ett gammalt systemfynd från Antonin Guyon, Corton-Bressandes 2002. Jag tror det är fler bloggare än jag som har detta i källaren, för det kom verkligen till ett enastående pris förra hösten. Doktorn får vinet i en Bourgognekupa och letar och letar i sitt enorma vinminne, och hamnar till slut i Côte de Nuits. Tillräckligt nära för mej, även om det inte är helt rätt.

Då är jag värre ute med Doktorns hemliga vin. Vinet känns nästan helt utan frukt i doften - det är bara gräs, torkade örter och grön paprika över hela linjen. Jag är ganska skeptiskt till detta, och måste bara gissa 100% Cabernet Franc från Loire. Vinet är dammigt och småtrist, men jag försöker hålla lite god min. Vinet är en Chateau Montrose 1995... Inte alls vad jag hade väntat mej av en höghet från S:t Estephe.

Till haren dominerar Bourgognevinet till den grad att vi ställer undan Montrosen för luftning. Det är sällan man träffar på ett sådant symbiotiskt förhållande mellan vin och mat, som den mellan Cortonvinet och hargrytan. Vinet matchar den ganska tuffa maten utan problem, och har ändå mod att göra småtricks med vänsterhanden. En av de bästa Bourgognerna jag har provat!

När osten kommer fram är Bourgognen slut, och Montrosen får en ny chans. Nu har gräsigheten förvandlats till ädelt cederträ, och kryddorna är mer åt det orientaliska hållet. Fast det är ett nervöst vin - som ändras för varje sipp. Mycket komplext och betydligt bättre än under provsmakningen.

Sockernivåer: Montrose (ej detekterbart) - Corton-Bressandes (0.6 g/liter)