"Bourgognedræberen"

Jag har handlat en del reavin från Philipson Wine på sista tiden. När de sätter ner sina priser kan man ibland göra deals som är utan motstycke i Skandinavien. De har en rejält tilltagen marknadsföringsapparat, och det enda som kanske irriterar mej lite är den enorma strömmen av mejl. På sista tiden har jag fått ungefär ett mejl per dag, vissa dagar hinner de med två utskick. I övrigt har jag inga anmärkningar på Philipson - det fungerar snabbt och korrekt.

Min senaste beställning var av Chabiliennes Chablis 1er cru Montmains 2008 (99.95 DKK) och Altesinos Brunello 2005 (129.95 DKK). Här lyckades dock fraktmannen tappa lådan med Chablis framför ögonen på mej, och alla (jo alla) flaskorna gick sönder. En ny låda kom nästa morgon, så det gick min själ undan! I denna sändning kom även en låda av den av Philipson utnämnda "bourgognedræberen" alias Postales del fin del Mundo Pinot Noir 2010.

Detta vin är alltså en Pinot Noir från den absolut sydligaste delen av Argentina (Fin del Mundo = end of the world). Vinet kostar enbart 39.95 DKK och lanseras som en Bourgognedödare efter en blindprovning där danska vinprovare bedömde vinet som en Bourgogne för c:a 160 kr.

Det som låter för bra för att vara sant är ju oftast det. Det är lite synd för vinet har vissa kvaliteter som definitivt hade kunnat placera det i Côte d'Or. Det har en lätt extraherad touch och fin svalkande syra. Lite kryddig Pinotkänsla. Absolut inget overdone eller vaniljskadat. Problemet är att vinet är så pass oxiderat att det ligger och snubblar på defektens rand. Redan färgen ser inte helt frisk ut - hela vinet skiftar i brunt. Det är helt enkelt fel i vinmakningsledet, vilket är synd eftersom det ändå känns som att det finns lite fin terroir gömt bakom äppligheten. Det kan ha varit en defekt flaska, och om jag hittar ett bättre exemplar hör jag av mej. Annars blir det mycket Coq au Vin på menyn den närmaste framtiden.

Inte heller Chabiliennes Chablis 1er cru Montmains 2008 gör något större intryck på mej. Det är ganska stumt, lite enkelt syrligt och vill man hitta blöta stenar får man nog ha de löst i ett glas bredvid. Inte dåligt men knappast värt mer än de 99.95 DKK som vinet kostade (83 p). Jag har dock förstått att just detta vin måste lagras i några år, så jag ger inte upp helt. Dock, jag upplever att Chablisiennes goda rykte i svenska vintidningar är en aning oförtjänt.

Jag tinar dock upp lite av Altesinos Brunello di Montalcino 2005. Helt klart från den eleganta skolan av Brunello. Lätt ekad, fin munkänsla, matvänlig syra. Saknar kanske lite intensitet och har ingen större potential för lagring. Men det är väldigt trevligt att sippa på till kvällens oxrulader, och vinet är stilsäkert som cowboyhatt i en westernfilm (88 p).

Uppdatering

Det är minsann inte ofta jag uppdaterar bloggen nuförtiden. Huvudskälet är att jag numera vet så mycket att jag inser hur lite jag vet. Ett klassiskt dilemma som drabbar alla som uttrycker självsäkra åsiker på ganska begränsade erfarenheter. Inte för det att jag inte känner igen ett bra vin, men mest för att det är väldigt svårt att uttrycka sej trovärdigt om en vintyp som man kanske provat högst 2-3 gånger i hela livet. Det finns dessutom en massa typer av vin som jag fortfarande aldrig varit i närheten av. Jag dricker för lite vin helt enkelt.

Men ibland glimrar det till såpass att det fortfarande rycker i bloggtarmen. Ikväll hände det igen! Och över Chablis dessutom som jag inte varit så knäsvag över tidigare.



Dauvissat Chablis 1er Cru "La Forest" 2008 får en ganska kaotisk inramning med bråkande barn och en överlagad laxsida med en vinfientlig sås. Ändå får den mej helt på fall som inte har hänt på flera månader. Vi diskuterar om vinet ens är helt klart i glaset, ser en aning grumsigt ut. Doften är korrekt och lite anonym. Men smaken! Man får tugga sej igenom krispiga druvor och syror som är helt gigantiska men ändå fullständigt behagfulla. Eftersmaken böljar som en frisk nordsjö i halvminutrar. Ett stort vin.

Förra helgen var inte så dum den heller, med ett blint vin från Doktorn och en vattenskadad flaska från svärfar som var riktigt bra. Svärfar hade nämligen total översvämning i sin vinkällare för ett par år sen, och alla etiketterna satt mer eller mindre i taket. Jag får en "hemlig" flaska då och då, och denna gången visade korken att vinet var en Chapoutier La Sizeranne 1995. Lite smått ogin innan dekantering, men efter ett par timmar var vinet en riktigt fin Syrahupplevelse. Helt perfekt matchning med kalvlever, och med min smak för hur ett rött vin skall se ut.

Doktorn hade helt klart med sej en mogen Bordeaux, och jag gick fullständigt igång. Min gissning var Angelus från mitten av 1990-talet, men vinet var både enklare och äldre än så. Chateau Pavie-Decesse 1990 var rätt svar. En riktig överprestation med tanke på att Paviefamiljen inte var känd för några större bedrifter för 20 år sen.

Men det är trots allt Dauvissats Chablis som tänder gnistan igen. Kanske jag är mer byggd för vitt vin trots allt? Tydligare skillnader mellan områden? Bättre till den mat som vi lagar? Mer pang för pengarna (250 DKK kostar La Forest i DK)? Vi dricker betydligt mer vitt än rött vin hemma i huset för tillfället, men jag handlar mest rött som vanligt = dålig balans i källaren.